lördag 23 februari 2013

Något om stickning


Det är länge sedan jag hade någon stickning på gång, men förra helgen fick 10-åringen en nystickad tröja av sin mormor och jag fick nöjet att hjälpa till att lägga upp maskor på en stickning. Det gav alltför stora abstinensbesvär så i måndags bar det av till Ljungqvists garn vid Odenplan - och så inhandlade jag grönt garn i stället för det blåa ullgarn som jag för massor av år sedan (jag vägrar räkna efter hur många) köpte för att sticka en tröja åt maken, som ännu inte var make då. Tyvärr handlade jag lite för lite garn och har inte löst problemet under alla år, trots att jag börjat sticka på åtminstone två olika tröjmodeller. Det mest konstruktiva blev alltså att köpa helt annat garn och ett nytt mönster, så får det blå ullgarnet bli tröja till någon annan så småningom. Under veckan som varit har jag haft något av stickmani, och hittills är prognosen att det nya projektet kommer bli färdigt inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag hoppas det håller!

Som var och en förstår av ovanstående så är jag ingen storstickare, även om jag lyckades sticka tröjor i present till båda föräldrarna som hade jämna födelsedagar med sex veckors mellanrum för ännu fler år sedan än det blå garnet köptes. Stickprojekten sedan dess kan dock räknas på ena handens fingrar skulle jag tro, men nu blir det kanske en efterlängtad ändring på det, vilket innebär att det kanske hädanefter, någon gång då och då, kommer handla om stickning på bloggen. Om stickivern överlever den komplicerade beskrivningen av att sticka raglanärmar med hela tröjan i ett stycke, vill säga. Hittills tröstar jag mig med att mönstret nog blir begripligt när jag väl kommer dit...

onsdag 20 februari 2013

Gardell: Torka aldrig tårar utan handskar

Bokomslag Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken (e-bok)Jag tog mig ovanligt snabbt an en av höstens populäraste böcker, Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar. Del 1. Kärleken". Jag brukar sällan ha lust att läsa de riktigt populära böckerna, för jag blir alltid lite skeptisk mot sådant som är just alltför populärt. Harry Potter drog jag ut på tills jag vid en resa stod utan bok i Tanzania och de på hotellet där vi växlade pengar råkade ha den första delen till salu. Det krävdes ändå en rekommendation från min medresande kollega för att jag skulle göra slag i saken och köpa den. Jag har fortfarande inte kommit fram till om det är en sund skepsis eller bara ett på gränsen till imbecillt motstånd mot att göra likadant som alla andra som ligger bakom. Den här gången var det dock slumpen som gjorde att jag fick tag på boken.

Jag har sedan en tid tillbaka övervägt att börja läsa böcker som e-böcker, av utrymmesskäl, ekonomiska skäl och möjligen resursskäl (där har jag dock inte trovärdigt lyckats väga produktion av böcker mot elförbrukning respektive resurser för att tillverka läsplattor), och när jag kollade tillgänglighet på e-böcker via Södertäljes huvudbibliotek så fanns den där, tillgänglig för lån. Så jag slog till. Det innebär att texten nedan inte bara kommer handla om Gardells bok, utan också om läsningen av Gardells bok som e-bok. Och jag kan väl lika gärna börja i den änden, för jag är inte helt övertygad om att det inte påverkade min uppfattning om själva boken. Det bidrar kanske att jag inte har någon läsplatta, utan läste hela boken på min i och för sig ganska smidiga bärbara men ändock dator. Och trots att jag föresatte mig att tänka på texten som en vanlig bok så gjorde det något med läsningen. I stället för att hålla en bok i handen satt jag där med datorn antingen i knät eller på bordet framför mig, och det skapade distans. Det kändes också krångligare att bläddra tillbaka för att kolla någon detalj och jag kände det som att jag aldrig riktigt dök in så där helhjärtat i handlingen som jag oftast gör i böcker. Men till hur stor del jag ska skylla det på e-bokens format, jämfört med själva boken är jag lite osäker på.

Språket när Jonas Gardell skriver om det som händer karaktärerna tycker jag nämligen sådär om, i synnerhet inledningsvis. Det lyfter inte riktigt och både berättelsen och karaktärerna känns lite grovt tillyxade. Och jag börjar måhända bli gammal och gaggig, men varför måste Rasmus pappa heta Harald och deras granne Holger!? Jag tvingas ägna energi som jag hellre velat lägga på berättelsen åt att försöka hålla isär personerna. Men det är faktiskt inte bara Harald och Holger jag har svårt att hålla isär, även de övriga karaktärerna är svåra att få grepp om. Personskildringarna skrapar lite på ytan, men de går inte särskilt mycket utanför det att (i alla fall huvudpersonerna, och då räknar jag hela den lilla krets där Paul är navet) är just homosexuella. Benjamin är förvisso även Jehovas vittne, och man får viss inblick i både Benjamins och Rasmus familjeliv under deras barn- och ungdomsår, men samtliga personer förblir för mig okända och avlägsna personer.

I de avsnitt som återger större skeenden, där Gardell beskriver samhället i stort och ger exempel på allt ifrån vad dagstidningar skrev till vad lagstiftningen sa händer paradoxalt något. Det som annars skulle kunna riskera att bli transportsträckor med långrandiga skildringar drivs av ett patos som färgar in språket. De här delarna gillar jag därför mycket mer, här finns på något sätt det angelägna budskapet i Gardells skildring, men jag tror som sagt att det mest är ett gestaltningsproblem för jag skulle också velat få ut mycket mer ur berättelsen om Rasmus och Benjamin och personerna omkring dem.

Det är ändå en viktig bok som det är, pga dess fruktansvärda tema både vad gäller HIV/AIDS och hur det var att vara homosexuell i Sverige och Stockholm för trettio, fyrtio år sedan. Det gör ont att läsa, även där jag tycker det är summariskt gestaltat, och det är viktigt att lyfta fram, att inte låta den tiden sjunka i glömska som något utan relevans så här tre decennier senare, men jag hade hoppats på en större läsupplevelse stilistiskt och berättelsemässigt.


Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Torka aldrig tårar utan handskar - 1, Kärleken av Jonas Gardell Och en blogg till.
DN:s Lotta Olsson skrev om boken och den recenserades i DN av Jens Liljestrand och SvD av Paulina Helgeson.

måndag 18 februari 2013

Recent reading V

A little time ago I finished a book I just happened to come across while spending my time in a bookshop at the station, waiting for a train. It was Kyung-Sook Shin's "Please Look After Mom" (in the Swedish translation "Ta hand om min mor").

The entire book circles around the sudden disappearance of the mother of a family where the now grown-up children have moved from their childhood home in the South Korean countryside to Seoul. It is when trying to get on a subway in Seoul while visiting her children the elderly woman is lost, not managing to follow her husband onto the train. The family searches for the woman, their mother, but although reports about sightings of her reach them from different parts of the city, they never find her.

The different parts are written in second person, and directed towards one of the children or the husband (different for each part). In the latter parts it is obviously narrated by the missing mother but this was not clear to me in the first part, and at least in one part the story is written in third person about the eldest brother. Meanwhile the family looks for the woman, the book looks back on the life of the woman and her life together, and sometimes not together, with her husband, as well as the childhood and youths of their children. At the same time it tells the tale about the huge changes in the society South Korea has gone through during only one lifespan

I like the story, although it saddens me reading about the mother and what she has endured, with little reward from her family. And I can't help thinking that the story must exaggerate the extent to which the rest of the family ignored their mother/wife, and how they are later full of regrets. It is not like this in real life, please say it is not? And I find myself not knowing if this is a realistic depiction of another culture - or if it is more a way of describing generalised characters to achieve the effect of guilt and regret. There are other readers who has also reacted - although in a more out-spoken negative way. At least I found one, very long, blogpost about it. And although I agree with some of its arguments, as the main point (I think) about the description of how the family sees the mother in a not so realistic way, I still think the book gives a view of life in South Korea and how it has changed that is quite fascinating to read about.

New York times writes about the book here, DN here and Svenska Dagbladet here.
Swedish blogposts: here and here.

söndag 17 februari 2013

Att säga adjö till DN

Häromdagen fick jag en faktura från DN om att förlänga prenumerationen. Jag har redan tidigare varit tveksam, av anledningar som jag ett par gånger har bloggat om (här och här) och efter lite diskuterande hemma bestämde vi oss för att säga upp prenumerationen. Döm om min förvåning när jag loggade in på min sida på kundservice och de meddelar att man endast kan säga upp tidningen via telefon eller brev, inte via mail/formuläret på kundservicesidan! Jag valde faktura i ämnesraden för formuläret och skickade nedanstående i alla fall. Var jag inte tveksam redan innan så har jag verkligen fått nog av DN nu. Företag som gör det så krångligt som möjligt för sina kunder att avsluta ett abonnemang har jag ingenting till övers för.

"Hej DN!

Jag har fått en faktura för förlängd prenumeration på DN. Vi säger härmed upp tidningen från och med början av nästa period och kommer därför inte att betala fakturan. Det framgår inte varför man inte får göra detta per mail utan måste betala för telefonsamtal eller porto, vilket är vansinnigt dålig service.

Uppsägelsen sker av flera anledningar:

1. Trots att vi bor endast ca 5 km från Södertälje centrum och ca 2,5 km från närmaste tätbebyggda område (Ronna/Lina i Södertäljes utkant) får vi inte DN utdelad på söndagar, något man får i områden av betydligt mer glesbygdskaraktär. Ändå betalar vi vad jag förstår full prenumerationskostnad.

2. Ni hade i höstas en ledare där ni gjorde klart att tidningen har en syn på människor, inte minst kvinnor, som ligger mycket långt ifrån min egen. Jag mailade om detta till både dåvarande chefred och ledarred men fick aldrig något svar, och la även ut brevet på min blogg: http://sodertaljeperspektiv.blogspot.se/2012/11/dagens-nyheters-kvinnosyn-manifesterad.html

Detta skedde även i en annan ledare, vilket jag också har bloggat om - jag tror aldrig jag mailade eftersom det föregående mailet lämnades utan kommentar http://sodertaljeperspektiv.blogspot.se/2012/12/vems-arenden-gar-dns-ledarredaktion.html

3. Utöver dessa och andra ställningstaganden från ledarredaktionen vilka tydligt visar att tidningen företräder en inriktning som jag inte vill befatta mig med blir nyhetsdelen blir allt taffligare i sin rapportering.

Jag tycker det är väldigt tråkigt att fortsatt inte ha någon papperstidning att läsa, men DN har visat att ni inte upprätthåller varken den kvalitet, service eller inriktning som jag efterfrågar, i synnerhet inte till den kostnad det handlar om.

/Karin Reuterswärd"

lördag 16 februari 2013

Man får vad man betalar för

Jag är måhända cynisk, men jag blir inte häpen. När tidningarna festar loss med rubriker om hästkött i lasagne och kobajs i hamburgare tänker jag att det är väl inte underligt. När det bara är pressade priser som förs fram som anledning till köp i reklamen, när konsumenterna letar efter lägsta pris på varje vara i stället för god kvalitet och bevis på djurhållning som har någon form av etisk kompass i ryggen, så är det väl inte underligt att resultatet blir som det blir. Om vi la lite mindre pengar på paddor och ifånar och allt annat vi konsumerar hysteriskt och var beredda att betala lite mer för det vi stoppar i oss kanske det skulle börja se annorlunda ut? Det finns så många sätt att visa solidaritet; att ställa krav på rimliga arbetsförhållanden för människor och djurhållning som inte sker i fabriksform är ett av dem, att vara beredd att också betala kostnaden är ett annat.

DN skriver om hamburgare, liksom Aftonbladet; SvD om hästkött i färdigmat.
Aftonbladet har också en debattartikel från kött- och charkindustrin.
Andra bloggar: Mina betraktelser, Drefseryd gård och Röda Malmö

Jonas Hassen Khemiri: Ett öga rött


Jag försöker beta av några av de olästa böckerna som flockas i mina hyllor. Den senaste var Jonas Hassen Khemiris "Ett öga rött", som kom för bra många år sedan nu. Jag vet inte riktigt varför den aldrig blev läst när det begav sig, för den är inte svår att ta sig igenom och det finns ett driv i boken som gör att man vill veta hur det går, och ur mitt perspektiv helst se att det ordnar upp sig för den rätt vilsna huvudpersonen. Men oläst förblev den, tills nu.

Jag försöker dra mig till minnes något av det som sas när boken kom och av den positiva kritik den fick. Delvis rörde det språket i boken, där Khemiri skrev något som skulle uppfattas som "Rinkebysvenska", i den mån det uttrycket fortfarande används. I botten finns dock en ganska litterär svenska, kanske mer avancerad än man annars skulle ha använt med tanke på att boken ska utgöra dagboksanteckningarna som den tonårige huvudpersonen gör, men som har kryddats med inslag av uttryck från "Rinkebysvenskan". Det är bra gjort, och de dubbla bottnarna ger liv åt språket och kommunicerar i sig med själva berättelsen, där just förmågan att behärska språket är en del av handlingen. Huvudpersonen Halim får översätta åt sin pappa - och när pappan i sin tur får syn på Halims anteckningar ifrågasätter han varför han skriver och talar som han gör, eftersom han ju kunde prata "riktig" svenska tidigare. Halim å sin sida tycker att pappan sviker genom att han givit upp "kampen" och har själv som mål att bli "Sveriges mäktigaste revolutionsblatte". I det ingår, för stunden, att klottra toalettväggarna i skolan fulla med den symbol Halim gjort till sin; stjärnan och månen.

Lite otålig blir jag, som man kan bli när man läser om tonåringar (eller andra) som fastnat i poser och jargong. Ibland skulle jag vilja ruska Halim för att få hans tankar att växla spår. En liten scen har etsat sig fast, när Halims elevassistent Alex påpekar att (efter att skolan först skurit ner på Halims hemspråksundervisning av ekonomiska skäl) hans egen tjänst eventuellt också är på väg att dras in bland annat eftersom det kostat skolan så mycket att klottersanera. Jamen ser du inte, vill man säga till Halim, du sätter ju krokben för dig själv!

Khemiri låter dock Halim även ställa viktiga frågor som varför pappans skådespelarvän, också invandrad från Nordafrika, aldrig får de roller han söker. Och även om Halims uppfattning om "integrationsplanen" närmar sig det konspirationsteoretiska knyter det också an till frågan om hur man ska vara för att få betraktas som svensk, och vad menar vi egentligen med "integrerad"? Något som jag, trots sverigedemokraters och andra tvivelaktiga gruppers framfart, rätt sällan ser diskuteras, annat än i folkpartiets tappning med svenskaprov för svenskt medborgarskap och vad de nu har fört fram. Vi talar gärna om mångfald och integration - men problematiserar ganska sällan begreppen och ignorerar helst de osynliga trösklarna för människor som kommer till Sverige från andra länder.

Nu är jag nyfiken på Khemiris senaste bok "Jag ringer mina bröder", dock ännu ej i min bokhylla men som DN skriver om i en intervju med Khemiri här.

fredag 15 februari 2013

En utmaning som uppföljning till alla hjärtans dag

Jag ägnade en liten stund efter bloggandet i går kväll åt att leta information om det projekt Kerstin Vinterhed nämnde i sin DN-artikel, Crossroads. Det drivs av Stockholms stadsmission och finansieras utöver av stadsmissionen av Arbetsförmedlingen, Europeiska Socialfonden, Frälsningsarmén och Stockholms Stad. Ytterligare samarbetspartners är Citykyrkan, Läkare i världen, Ny Gemenskap, Röda Korset och S:t Claras kyrka. Jag har funderat över det förut, och jag tänker igen att det är väldigt vad stödgrupperna i Sverige domineras av kyrkliga organisationer. Jag känner mig inte alldeles bekväm med det, men är det så får man väl gilla läget - det är ju bra att någon gör något i alla fall - och motsvarande summa som jag köpte semlor för i går finns nu hos Stockholms stadsmission. Lite försenat slår det mig att jag i stället hade kunnat ge en slant till Röda Korset och deras svenska verksamhet eller till Läkare i världen men det får bli en annan gång. Och det finns säkert fler religiöst obundna organisationer som arbetar med utsatta människor i Sverige och som jag inte är medveten om?

Och utmaningen: skänk motsvarande summa pengar som du spenderade på alla hjärtans dag till en organisation med hjärta! Spenderade du inga pengar - ge ett bidrag ändå!

torsdag 14 februari 2013

Alla hjärtans dag

Egentligen borde man väl uppskatta allt som gör att folk lägger ner lite extra omtanke gentemot varandra, det är ju inte direkt så att vi drunknar i vänligheter. Men jag kan inte låta bli att sucka lite när jag lägger märke till att folk faktiskt gått på alla hjärtans dag-hysterin. Det är kaos i den annars ganska glest besökta blomsterhandeln i nedre hallen på Centralen, och mängder av blombuketter på pendeltåget på vägen hem. Godis, blommor och smycken försöker handlarna slå mynt av lite extra den 14 februari - och enligt DN även appar speciellt framtagna för alla hjärtans dag. Varför inte i stället köpa blommor till någon man tycker om en dag när det inte är ett kommersiellt påhitt, utan faktiskt kommer från hjärtat? Och det behöver inte vara till en partner, kanske finns någon du vill visa lite extra uppskattning i bekantskapskretsen, något som även The Kindness Project uppmärksammar i sammanhanget alla hjärtans dag.

Man kan också välja att lyfta blicken från den egna sfären och se till samhället i stort. Jag vet inte vad vi sammantaget spenderar på alla hjärtans dag, men jag slås - väl senkommet - av att det vore att visa betydligt mer omtanke om vi i stället la de pengarna på alla tiggare som numera syns på Stockholms gator och som Kerstin Vinterhed uppmärksammar på dagens DN Debatt. Jag har tänkt precis samma sak som Vinterhed de senaste dagarna, när jag har sett tiggande kvinnor och män vid t-banestationer och på gatorna. Hur står de ut, i råkall kyla och snöfall? För jag står inte ut, med tanken på deras tillvaro eller med mig själv när jag vänder bort blicken. Vad gör det oss till för sorts människor när vi jäktar förbi låtsandes att vi inte ser, eftersom man inte kan hjälpa alla?

Själv har jag shoppat semlor till familjen. Inte på grund av alla hjärtans dag utan för att jag fick en påtvingad promenad från Östermalmstorg till Centralen när det blev stopp i tunnelbanan och därmed 'råkade' passera kafé Vetekatten på vägen. I morgon lägger jag samma summa som stöd till någon organisation som arbetar med tiggare och/eller hemlösa.

måndag 11 februari 2013

För fiskarnas framtid

Jag hann inte blogga om beslutet när det togs i förra veckan men vill i alla fall uppmärksamma Europaparlamentets ställningstagande angående EU-ländernas fortsatta fiske. Ett ställningstagande som bör vara positivt både för fiskarna i havet och för fiskarna som har sitt levebröd från fisket. Beslutet handlar nämligen om åtgärder som ska stärka fiskebestånden i de hav där fiskare från EU fiskar.

Olof Olsson på tvillingbloggen Huddingeperspektiv var mer alert och bloggade direkt om att en majoritet av EU-parlamentarikerna äntligen verkar inse att det inte är hållbart i längden att ta ut mer fisk än vad som hinner växa till. Också en av dem som varit starkast pådrivande i frågan, i Sverige och i EU - miljöpartiets Isabella Lövin - bloggade, med länkar till diverse internationell mediarapportering.

Nu återstår "bara" att övertyga ministerrådet så att de bekräftar EU-parlamentets beslut. Än är inte striden om fiskarnas framtid vunnen, men det ser ljusare ut än på länge!

onsdag 6 februari 2013

Kulturkrockar

Ibland ställs man inför ganska oväntade kulturkrockar. Om det är min politiska bakgrund eller något annat som spelar mig spratt vet jag inte, men för mig framstår arrangemangen kring institutionsstyrelser som något diskutabla.

Om jag har förstått det rätt ser det i allmänhet ut så här:
Först har man skapat regler som säger att lärare/forskare ska inneha minst två tredjedelar av rösterna i styrelsen (studenter får ha max en tredjedel och den återstående heterogena gruppen teknisk och administrativ personal kläms däremellan och föreslås ha någon röst eller möjligen ett par, tre om gruppen och institutionen/styrelsen är stor).

När man så har försäkrat sig om att lärarna/forskarna har makten bestämmer man att man enbart får vara med och välja representant inom sin egen personalkategori.

Båda dessa punkter stammar (rätta mig om jag har fel) ur universitetens egna regelverk, möjligen med någon sorts rötter i högskoleförordningen.

Så övertygas de respektive representanterna/styrelseledamöterna att de trots valförfarandet inte representerar den grupp som har valt dem utan enbart är satta att se till institutionens bästa.

Därefter görs alla handlingar till styrelsen utöver dagordningen sekretessbelagda, om inte sekretessen aktivt lyfts från vissa handlingar som betraktas som ofarliga (jag vet inte vilken nivå detta beslutas på eftersom jag inte sett det i text någonstans) och styrelseledamöter och suppleanter åläggs mer eller mindre att inte prata om innehållet innan de delar som bedöms vara OK offentliggörs i samband med justering av protollet, dvs efter styrelsemötet.

Själv har jag det politiska synsättet i mig, där handlingar till kommunala nämnder, kommunfullmäktige och kommunstyrelse är offentliga, kan hämtas på nätet (undantag personärenden och liknande och det är inte säkert alla bilagor är med, men tjänsteutlåtanden som beskriver ärendet och förslag till beslut) och diskuteras inför sammanträden i de olika partigrupperna och/eller inom opposition respektive majoritet.

På liknande men inte helt motsvarande sätt så tycker jag att det är rimligt att man om man sitter i styrelsen vill kunna höra efter med "sin" grupp, ja de där som tydligen inte ska vara ens grupp trots att det är de som har röstat fram en. För mig skulle det vara självklart att, om jag ser en knivig fråga vara i antågande, samla dem som vill i min personalkategori för att presentera ärendet, höra mig för om vad det finns för olika synpunkter - ser ni några viktiga konsekvenser av detta som förbisetts, är det något jag bör ta med mig till styrelsen och kommentera där? Och jag skulle förvänta mig att övriga representanter gjorde samma sak med de kategorier som de valts in för. Om man inte gör detta har man bara att lita till vad styrelsens ordförande, eller annan föredragande, meddelar en. Och i allt beslutandearbete så är väl a och o att fråga sig: varför ser förslaget till beslut ut så här? Vem tjänar på det, vem missgynnas och finns det väl motiverade argument för att göra på just det sättet eller finns bättre alternativ? Flera personer ser mer än en, därför vore det naturligt att prata med "sin" grupp (och självklart med andra styrelseledamöter också) innan mötet. Det kan ju hända att någon har något att tillföra!

Jag googlade och hittade, tämligen ouppdaterat (2007), informationsmaterial avsett för institutionsstyrelser vid Lunds universitet. Där skrev man (då) följande om ledamöternas förberedelser inför styrelsesammanträde

"Ledamöterna ska ha gått igenom ärendenas sakliga och formella sidor innan de kommer till sammanträdet och kan ha kontakt med sin valkorporation [dvs personalkategorin som valt in en, min anmärkning] genom att t.ex. träffa representanter för den."

Det verkar alltså vara ett arbetssätt som förekommer/har förekommit på vissa håll. Och jag har helt enkelt svårt att förstå poängen med ett system där man visserligen kvoterar in representanter för olika grupper, men där personalen som helhet inte får rösta på andra än på den egna personalkategorins nominerade, som sedan inte ska anses företräda den gruppen. Det snurrar i skallen. Jo, jag förstår problematiken om det bildas olika grupper som står emot varandra - men jag tror att det som snarare främjar att det växer fram olika fraktioner är den slutenhet som uppenbarligen finns kring styrelsearbetet. Öppna möten, dit alla inom respektive valkorporation bjuds in, ger å andra sidan möjlighet att lägga fram sina synpunkter på lika villkor i stället för att det riskerar växa fram någon sorts korridorspåverkanskultur där det är mer slumpmässigt vem som tar sig utrymmet att påverka någon styrelseledamot. Och jag måste erkänna att jag blir lite häpen när det snarare uppmuntras till att på egen hand gå och lobba för sin åsikt bland så många styrelseledamöter som möjligt än att man möjliggör öppna diskussioner och vägar till att eventuellt nå någon sorts majoritetsuppfattning bland olika personalgrupper där sådan är möjlig och relevant.

Det är som att öppenhet ses som något lite suspekt inom universitetsvärlden. Ett sätt att något lite öka transparensen är att göra som biologerna (också på Lunds universitet) på Biologibloggen. Där samlas tex dagordningar och protokoll på ett och samma, offentliga, ställe, vilket åtminstone ger överskådlighet och struktur och därmed viss transparens.

lördag 2 februari 2013

Att nå klimatmål

DN fläskar i dag på med rubriken "USA på god väg att nå klimatmål". Det låter onekligen enormt, ja nästan osannolikt, positivt! Så jag lusläste artikeln för att se hur USA, av alla länder, bär sig åt för att komma ner på en nivå som motsvarar en temperaturökning på högst två grader (satt som mål av FN:s miljöorgan Unep).

Det visade sig emellertid att det inte alls handlade om Unep:s mål, utan om USA:s nationella mål. Det är visserligen positivt att USA:s utsläpp från transport- och energisektorn minskar, och nu ska vara nere på 1994 års nivå - men det sker bland annat genom (?) en kraftigt ökad användning av naturgas/skiffergas. Hur den ekvationen går ihop förstår jag inte, eftersom även skiffergas är ett fossilt bränsle och användningen av denna frisätter bunden koldioxid. Utvinningsmetoderna är också omdiskuterade vilket t ex framkommer av en debattartikel på Brännpunkt i SvD.

Efter den mycket positivt hållna artikeltexten avslutar så DN med att förklara att de nationella klimatmålen (däribland USA:s) har uppkommit efter att världens länder inte har kunnat enas om några globala klimatöverenskommelser och konstaterar:

"Sammantagna är de 90 ländernas löften inte tillräckliga för att nå ner till den nivå FN anser nödvändig för att klara en temperaturökning på högst två grader. De globala utsläppen ligger i dag 14 procent högre än den nivå FN:s miljöorgan Unep menar att vi bör nå ner till 2020 för att klara tvågradersmålet."

Visst är det glädjande att utvecklingen verkar gå i något som åtminstone liknar rätt riktning och det bör absolut rapporteras (jag har ju själv efterlyst positiva nyheter) - men det kanske ska göras på ett nyanserat sätt för att media inte helt ska förlora trovärdigheten.

Även SvD rapporterar, med hänvisning till DN.se (!), och i något mer nyanserad ton.


January book list

I realise that it is already February and time for a summary of the January reading. During last month, I have presented most of the titles I have read in the I dig reading challenge separately, but here is the complete list. (The first two or three actually from the end of December):

Göran Rosenberg: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (forthcoming in English and other languages, see http://www.rosenberg.se/index2.html)
Badge by Katharine Owens at The Insect Collector
Justine Lévy: En ovärdig dotter (French original title: Mauvaise fille). I didn't like it that much, and didn't post anything for it due to lack of time. I might get back to it later, though, since I have read another book by Lévy before and I'd like to think a little about the similarities and differences between them. If time allows...

Bengt Ohlsson: Margot. A biography about the Swedish social democratic politician, EU commissioner and UN special representative on sexual violence in conflict, Margot Wallström. The author gives a personal view of the private person Margot and her job in New York (meetings, receptions, etc), but doesn't touch on what actually drives the politician and career woman Wallström. Furthermore, it doesn't really give a picture of the demanding field that Wallström is responsible for in the UN. I don't know if the book will appear in English, and so I wrote a longer text about it in Swedish (here).

Frida Nilsson: Hedvig och sommaren med Steken. (Hedvig's summer with Chubby) A children's book about Hedvig who lives in the Swedish countryside. We have read it aloud for our six-year-old. This is the third book about Hedvig, now 9 years old, as she spends her summer vacation between her second and third year in school with Chubby who's 10 years old and who stays in a run-down cottage close to Hedvig's home during part of the summer. It's nice and well written and includes the process when Hedvig's paternal grandma, who suffers from a stroke, dies. This sad process is well described, with Hedvig's frustration about her grandma not being as she used to be - and in the end Hedvig hopes that her grandma instead of dying has gone off to Italy. (A longer text in Swedish here since there doesn't seem to exist any translations into other languages than Norwegian and Danish - and for the first book about Hedvig also into German and Serbian.)

Johannes Anyuru: En storm kom från paradiset (A storm blew in from paradise), which I wrote about here.

Åsa Lind: Sandvargen, which I wrote about here (in Swedish). The publisher presents it, extremely shortly, in English here.

Abdulrazak Gurnah: Desertion, review here

Sindiwe Magona: Mother to Mother, review here

So, in the I dig reading challenge, which I entered here, I have for January a sum of eight (books) times two (USD), i.e. 16 USD to donate, which I have sent to the Swedish branch of Médécins sans frontières, Läkare utan gränser, because I think they are doing a great and necessary job around the world, some of which you can read about in their blogs.

fredag 1 februari 2013

Familjens favoritbok

Vi har just läst ut (och läst om) en av familjens absoluta favoritböcker, Sandvargen av Åsa Lind. Den handlar om Zackarina och det sagoaktiga djuret Sandvargen, som Zackarina hittar i sanden på stranden när hon gräver en grop. Zackarina gräver gropen för att hennes pappa ska trilla i den eftersom hon tycker att han är tråkig när han bara läser tidningen. Ur gropen kommer Sandvargen som blir Zackarinas kompis och någon att prata med när Zackarina inte förstår sig på de vuxna.

Vi tycker om boken för att den berättar så bra om när Zackarina och Sandvargen tänker tillsammans, om hur det är i livet.

Så långt 7-åringens och min gemensamma uppfattning om boken. Jag kan dock inte avhålla mig från att sätta in den i ett lite större sammanhang. Vi hittade Sandvargen för snart sex år sedan, när 10-åringen var knappt fem år och fick den i namnsdagspresent. Den var inte alldeles ny då heller men vi föll allihop för både det poetiska språket och de finurliga episoderna som konsekvent håller Zackarinas perspektiv. Därför blir jag glad när jag ser att den har blivit framröstad som tvåa i Lärarnas tidnings omröstning om Lärarnas bästa kapitelbok, efter Astrid Lindgrens Mio min Mio.

Jag brukar sällan betygsätta eller värdera böcker på det sättet, men jag kommer på mig själv med att fundera över vilken jag själv skulle sätta högst, och jag tror nog att Sandvargen enligt min mening slår det mesta av det Astrid Lindgren skrivit, trots att Lindgren är en av mina stora favoritförfattare. Hennes böcker har på många sätt åldrats med värdighet, mycket för att de rör sig i en sagovärld, men naturligt nog, eftersom det är såpass länge sedan de skrevs, finns det ett och annat som inte riktigt hängt med in i nutiden. Mest problem har jag nog med Pippi Långstrump, bland annat av skäl som jag skrivit om tidigare, och Karlsson på taket som jag aldrig riktigt har gillat. Mio min Mio fortsätter dock vara en av favoriterna, men ändå känns Sandvargen fräschare.

En annan favoritbok som överhuvudtaget inte gick in på "Topp 8" bland lärarna är Barbro Lindgrens "Vems lilla mössa flyger" som både jag och maken uppskattade enormt när vi läste den högt för äldsta barnet för ett antal år sedan. Det är lite av Christopher Robin och Nalle Puh över Barbro Lindgrens Barn-Hans och de djur som befolkar hans värld, där Farbrornallen spelar nallbeethoven och nallmozart för hunden Röden medan elefanten Ellen uppklättrad i ett träd känner sågspånet(?) långsamt rinna ur sig. Det kanske blir anledning att skriva mer om den så småningom men än så länge har 7-åringen inte varit särskilt positivt stämd gentemot de tre böcker som ingår i serien om Barn-hans. Böckerna om Barn-hans är dock inte heller pinfärska. Vilka mer nyligen utkomna favoriter finns? Vad läser ni hemma hos er?

Andra som har bloggat om Sandvargen; Barnboksprat