Nygamla maktmanifestationer

I går blev det en lite grinig text om att hjälpa behövande inför julen och den extra obalans i maktförhållanden ett samhälle som bygger på enskilda initiativ för understöd ger upphov till. Jag ser tyvärr fler tecken på att äldre maktförhållanden förstärks. Under de glada sextio- och sjuttiotalens frigjorda period kunde man, inte minst med p-pillrets ankomst, hysa viss tillförsikt inför en förskjutning av de sexuella maktförhållandena. Det började åtminstone bli mer accepterat med en kvinnlig sexualitet på något som påminde om lika villkor som männens i tex Sverige.

Vad som nu diskuteras i DN är en återgång till de tidigare maktförhållandena, där killar och män (med stöd även av tjejer/kvinnor) tar sig rätten att definiera kvinnors sexualitet i stort sett efter hora/madonnakonceptet som man kunde önska vore utrotat sedan länge. Så är icke alls fallet, och nu signalerar utredare inom polisen att det blir allt vanligare med anmälningar om sexualbrott bland ungdomar, där killar tjatar sig till sex med tjejkompisar, som försätts i utpressningslika situationer. Jag tror nu inte att det är ett alldeles nytt fenomen, men med vår moderna tekniska utveckling följer också nya möjligheter; poliserna vittnar om hur mobilnummer till tjejer som givit efter för tjatsex delas vidare inom kompisgäng, hur killar filmar sex och hotar med att lägga ut sådana filmer på nätet om tjejen inte 'ställer upp' fler gånger, för hela kompisgäng osv. Satt i detta sammanhang ter sig argumentationen i domen där skadeståndet till en flicka, vars tidigare pojkvän filmat när de hade sex och lagt ut på nätet, sänktes ännu obehagligare. Domarna, samtliga män, förde bland annat fram argumentet att vi blir allt öppnare med våra sexuella vanor som förklaring till det sänkta skadeståndet, något som ger helt motsatt signal mot vad man skulle önska. Det handlar inte längre om frigjordhet utan om att vissa utövar sin makt över andra via sexualiteten. Och när 11-åringen kommer hem från att ha haft sexualkunskap i skolan och tycker att hen fått höra att unga killar oftast bara bryr sig om sex medan unga tjejer vill ha kärlek känner jag mig lite uppgiven. Visst påverkas vi delvis av olika hormoner men det är också en kulturell föreställning att vi ska vara så olika och att kvinnor ska vara mindre sexuellt intresserade. Den föreställningen skulle jag önskat att skolan arbetade för att ifrågasätta i stället för att inskärpa den redan hos 11-åringarna.

Det finns fler som har fått nog. En av dem är Mårten Gasslander som med sin insändare i DN Stockholm lyft frågan, se även artikel i DN.
Bra text om att allt som är lagligt inte är OK på bloggen Skulden är inte min.
Och så Prata om det, förstås.

Att visa solidaritet

Först tyckte jag det var fint. Skokartongsappellen samlar i skrivande stund 11.190 anhängare på facebook (i Stockholm, liknande initiativ finns på flera andra håll i landet). Det går ut på att man fyller en skokartong med saker som passar till en man, kvinna eller ett barn/en tonåring och som kan ges till hemlösa och andra som har det svårt ekonomiskt. Man kan tänka att äntligen! Nu har svenskarna fått nog och vill visa solidaritet. Nu vänder det!

Men så slås man av den där misstanken, att många gärna visar solidaritet genom en gåva, en sorts allmosa då och då, ungefär som det fungerade förr då rika personer kunde nedlåta sig till att hjälpa fattiga - när det passade dem. Med de där tre, fyra jobbskatteavdragen har man råd. När andan faller på, som till jul när man känner sig extra givmild och tycker att man kan lägga de där hundralapparna på någon som inte kan köpa Iphones eller surfplattor till barnen eller sig själva, som kanske inte har ett hem att ställa den där fruktjuicepressen eller vad det nu var som sägs vara årets julklapp, till någon som inte kan välja till vem och vad för julklappar hen köper. För visst är det som initiativtagaren Sofia Lauffs McConnochie säger i Metro, att man mår bra av att hjälpa. Problemet är att även den som blir hjälpt helst ska må bra av det, och det är inte alltid samma sak. Nyligen diskuterades just detta i kommentarerna tilll ett inlägg där Magdalena Ribbing i sin etikettspalt besvarade en fråga om hur man bäst hanterar situationen om någon saknar några kronor eller tior i mataffären. Det handlar till syvende och sist om makt.

Vad gäller Skokartongsappellen är jag själv en av de där 11.190 som klickade i att jag ska delta, för det verkade så lockande enkelt att göra någon glad och för att det blev tydligt för barnen att man kan dela med sig. Men jag baxnar lite för alla de 11.190 skokartongerna som ska hanteras av några som förväntade sig att kanske hundra stycken skulle lämnas in. (Nu inser ju jag också att det inte blir fullt så många kartonger, men det står redan klart att det blir hundratals och kanske även kommer kunna räknas i tusental.) Jag undrar också hur i allsindar kartongerna ska nå sina mottagare när initiativet ännu står utan lokal för arrangemanget som är planerat till julafton. Lite lugnare blir jag när jag läser Metro, där det framgår att Sofia Lauffs McConnochie också insett att det blir övermäktigt och verkar ha planer för att kanalisera åtminstone en del paket via etablerade organisationer.

Först tyckte jag det var fint - och jag tycker fortfarande att initiativet visar på en kraft och omtanke hos människor. En kraft som jag hoppas även kommer synas vid andra tillfällen. Och som förhoppningsvis leder till en regering som inte prioriterar jobbskatteavdrag framför solidariska satsningar, utan där de skatter vi betalar används för att komma till rätta med samhällsfrågor som hemlöshet, en skola i fritt fall och t ex barnmorskornas arbetsförhållanden. Något som uttryckts av bland andra Claes de Faire i krönikan Jag är nöjd nu. I dag far alldeles för många illa i Sverige till följd av politiska beslut. Så trots viss tveksamhet packar jag nog den där skokartongen med saker men också presentkort som innebär att man kan välja mer fritt vad man vill ha, och som kan passa för en man eller en tonårskille eftersom färre sådana kartonger har lämnats in. Men själv önskar jag mig i julklapp en annan regering och ett samhälle som är genuint solidariskt, inte bara när det råkar passa givarna.

Även organisationer som Stadsmissionen tar emot kläder, hygienartiklar, barnböcker med mera att ge vid deras och andra organisationers julfirande.
Andra initiativ: http://julskatteuppdraget.se/

Tidigare blogginlägg om hur slumpmässigt människors hjälpande kan se ut.

Sverige och skolan

Med resultaten från senaste PISA-undersökningen rykande färska kan man inte låta bli att undra över vilka effekter ihopfuskade data haft på resultatet. Oavsett det står det klart att Sveriges utveckling lämnar mycket i övrigt att önska.  Löfven skyller misslyckandet på Reinfeldt och den moderatledda borgerliga regeringens skattesänkningar. Socialdemokraterna har dock sannolikt sin del av skulden, med kommunalisering och det fria skolvalet under Göran Persson och framåt. Lärarnas riksförbund konstaterar också i DN att skolan har misskötts i decennier. Och Jonas Thente drar slutsatsen att det rör sig om ett systemfel.

Jag har bloggat förut om reformivern vad gäller skolan, där vi har fått nya betygssystem flera gånger sedan jag gick ut gymnasiet för drygt tjugo år sedan, nya uppsättningar betygskriterier, nya läroplaner och nya sätt att organisera gymnasieskolan i kurser samtidigt som lärarutbildningen även den har gjorts om ett antal gånger och i skrivande stund har ett rätt dysfunktionellt upplägg av åtminstone ämneslärarutbildningen för årskurs 7-9 och en ständigt pågående dragkamp mellan företrädare för ämnena och dito för den pedagogiska utbildningen vad gäller tidstilldelning. Blivande grundlärare som läser SO-ämnen för att undervisa i årskurs 4-6 får till exempel tre (3) veckors kurs i vardera SO-ämnet historia, geografi, religion och samhällskunskap. När jag nämnde det för en pensionerad SO-lärare på högstadiet, frågade hon hur mycket de som specialiserar sig mot SO läser. Tja... Det här är de som specialiserar sig mot SO. Övriga läser ingenting av dessa ämnen. Och så vidare. Jag skulle säga att det finns massor av systemfel i skolan, i lärarutbildningen och framförallt i politiken som ska hantera skolan. Jag själv är inte förmögen att reda ut om det är möjligt att genomföra de förändringar som behövs, kanske främst att ge lärarna arbetsro och låta dem få göra det de ska, nämligen undervisa, utan att göra ytterligare reformer - men eventuella nya reformer bör vara väl genomtänkta och ha elevernas lärande såväl som lärarnas arbetssituation i fokus.

Och även om man inte uteslutande kan skylla på Björklund och/eller Reinfeldt så är det ändå de som för närvarande bär ansvaret för skolan. Många av Björklunds reformer har varit hafsverk där man sagt rakt ut att hellre fort och fel än att dröja (och begränsa felen). Att inrätta ytterligare ett nytt betygssystem har fått berättigad kritik, och negativa konsekvenser och justeringar för att undvika dessa har gjorts, lärarlegitimationen är paradexemplet på en uselt genomförd reform som trots att den i sig välkomnades av många har blivit fullkomligt löjeväckande pga den hårresande handläggningen av ärendena. Kort sagt, Björklund verkar ha fått leka ganska fritt, utan att ha lyckats särskilt väl. Jag har visserligen måttligt förtroende för socialdemokraterna som skolpolitiksparti, och kan inte påstå att jag tycker att Löfven är en betryggande statsministerkandidat. Men jag tror att det krävs ett maktskifte i nästa val för att skolan ska ha en chans att komma på rätt köl, och om det maktskiftet medför en miljöpartistisk utbildningsminister har jag lite större tillförsikt inför skolans framtid. Det finns naturligtvis inslag även i den miljöpartistiska skolpolitiken som jag förhåller mig tveksam till, och ett av dem är de av en del miljöpartistiska företrädare så omhuldade friskolorna. Här sker dock en diskussion, och en viss politisk riktningsändring. Och kan MP driva S till att vässa sin skolpolitik så tror jag att ett rödgrönt altenativ skulle kunna leda mot en bättre skola, men det kommer knappast vara varken enkelt eller billigt.

Även SvD skriver och lyfter bland annat frågan om fördelning av resurser, eftersom det i ännu högre grad är de lågpresterande elevernas resultat som har försämrats, en diskussion som tex den borgerliga majoriteten i Huddinge kommun var rätt ovilliga att ta när jag för några år sedan var politiskt aktiv där. Här tror jag definitivt att ett rödgrönt alternativ har hjärtat mer på rätta stället, om bara S kan komma ihåg att solidaritet är en av hörnstenarna i deras politik.

Inte en vanlig adventskalender

Även om det lockar lite vågar jag inte ta på mig ett åtagande som innebär att jag ska producera något varje dag i tjugofyra dagar. Dessutom har jag redan missat de första två dagarna, så det här kommer inte bli en adventskalender i traditionell mening. Men efter ett par omruskningar i två olika samtal i går står det klart att det behövs någon form av adventskalender inför valen 2014. Den lär dyka upp oregelbundet, när tiden tillåter, men det går inte att sitta tyst när samhället står på ända. Här och nu börjar min egen privata valrörelse, för ett mänskligare Sverige, ett mänskligare Europa och en mänskligare värld.


Som en kniv i ryggen

Jag hör dig
men kan inte ta in
när du berättar att din
tonåriga släkting
sympatiserar med
Sverigedemokraterna.

Jag hör vad du säger
men har inte ord nog för
känslan av förtvivlan
när din nära familj
legitimerar åsikterna hos dem
som vill dig ont.

Jag hör hur du redogör för frustrationen
när bekanta instämmer med dem
som ifrågasätter din plats i samhället
men kan bara föreställa mig vidden
av att ständigt ifrågasättas som människa.

Jag gråter över att ett parti
som närs av hat och rädslor
i stället för drömmar om en bättre värld för alla
kan samla tio procent av de röstberättigade
i tjugohundratalets Sverige.

Namnbytets lockelse

Det här är inte en strid som jag tycker det är värt att lägga krut på men en kort kommentar. För nog känns det larvigt. Vi har sedan tidigare tex Flemingsberg som skulle byta namn till Stockholm Syd, Handen som skulle bli Haninge eller om det var något annat, (delar av?) Skogås som de vill ha till Drevvikens strand och nu blir Vreten Solna strand. Det där med strand verkar vara väldigt inne just nu för att fixa till imagen på både trista och otrista ställen. Men faller de inte på eget grepp - det blir ju ganska tråkigt och likriktat och inte alls så speciellt som tanken var... Och framförallt botar man möjligen symptomen men inte sjukdomen.

Se Anton Sälls kommentar i DN om namnbytet på min gamla t-banestation Vreten, inklusive nya pigga förslag på andra stationsnamn i hela t-banenätet (där dock Drevviken strand hamnar i Hökarängen - vad säger Skogåsborna om det!?)
Jag har bloggat på temat tidigare, fast då handlade det om att ge namn åt nya platser/vägar, t ex med gamla namn.

Trädgårdsprojekt

När vi flyttade in för ett drygt år sedan tänkte jag att jag skulle anlägga ett litet, litet trädgårdsland. Sedan många år har jag utrymme för att odla grönsaker vid mina föräldrars sommarstuga, men det brukar gå lite sådär och vissa saker vill inte alls växa där. Dessutom tänkte vi att det skulle vara praktiskt att ha grönsakerna lite närmare när de väl är färdigvuxna. Utanför köksfönstret vore bra, tänkte vi. Sedan gick förra hösten utan att vi hann gräva något land, och våren med. Och i somras hade vi byggplats vid den gaveln av huset, så det var lika bra att det inte hade blivit något av med odligarna än. Men så råkade jag köpa några tulpanlökar som jag måste peta ner någonstans. Och eftersom vi har så mycket hjort och vildsvin på tomten skulle det helst vara på inhägnad plats så det skulle passa att kombinera med andra odlingar - och nu var det väl ändå dags att också få till det där trädgårdslandet! På kuppen kunde vi passa på att stoppa ner några vitlökar också. Så vi satte spadarna i jorden och började gräva. Första hörnet gick jättebra. Sedan stötte vi på sten. Det var ingen överraskning; vi bor trots allt på väldränerad mark invid ett skogsbryn och på vad som har alla förutsättningar att vara morän. Och det var det! Det rätt begränsade projektet att påbörja ett trädgårdsland som senare skulle kunna utökas växte snabbt till något som mer liknade början på en pool. När maken försvann till knäna ner i gropen började barnen fråga vad vi egentligen gjorde. Tja, eftersom marken runtomkring sannolikt såg likadan ut och jag dessutom redan avgränsat det blivande trädgårdslandets ena sida genom att plantera några fådda växter så fick vi bita i det sura äpplet. Några stenar gick att lyfta upp ur gropen; en lyckades vi häva upp bit för bit med hjälp av ett spett och genom att fylla på med (redan upplockade stenar) som vi successivt kilade in under den stora - och när den väl var uppe ur gropen var det bara att plocka ur de övriga en andra gång. Men ett par block var helt enkelt för stora, varför vi grävde runt omkring dem och lyckades vrida och sänka ner dem nog mycket för att vi i alla fall skulle ha några decimeter jord ovanför dem. En sista bjässe var både omöjlig att få upp och vi hade fått gräva upp halva tomten för att kunna sänka den, så den fick helt enkelt ligga kvar på sin plats. Med ganska många säckar jord och lite hästbajs från grannstallet lyckades vi slutligen fylla ut så att trädgårdslandets yta åter är någorlunda jämsmed gräsmattan omkring. Och så, cirka en vecka efter att vi började, har jag även fått peta ner tio tulpanlökar och tretton vitlökar. Hoppas bara att de får vara ifred tills stängslet är på plats också...

Södertäljes största barn- och ungdomskör?

I kväll har jag varit på konsert på Estrad i Södertälje. Det är Södertälje musikklasser som två gånger om året arrangerar konserter där alla musikklasserna, från fyran till nian, medverkar tillsammans med skolans musiklärare, denna gång representerade av Carina Lindström och Staffan Lindström. Det är både mäktigt och imponerande när klasserna ömsom framför egna nummer, ömsom sjunger gemensamma sånger inom mellan- respektive högstadiet och ömsom samlas i hela den stora kören och drar loss i medryckande sånger. Kanske är det som Carina Lindström föreslog, att det här är Södertäljes största barn- och ungdomskör? Det är i alla fall en musikrörelse att värna om! Ibland kanske någon enstaka ton inte träffar alldeles rätt, och det är inte samma kadaverdisciplin som jag har haft intryck av från Adolf Fredriks musikklasser - men det finns en värme och en sång- och musikglädje i framförandet som jag å andra sidan tyckt mig sakna hos de senare (även om detta intryck är tämligen ouppdaterat, saker kan ju förändras). Som publik går man därifrån på ett strålande humör efter barnens/ungdomarnas insatser - och jag är övertygad om att körmedlemmarna känner sig stolta och glada över vad de har åstadkommit. Det är också imponerande att det går så bra att hålla ihop programmet där alla barnen, även de minsta fyrorna, är på scenen och alerta hela den dryga timme som konserten varar. Slutligen värmer det ett geografhjärta när de nya fyrorna presenterar sig genom att bland annat sjunga en sång om vattnets kretslopp*. Hoppas klasslärarna är på hugget och nappar tag i denna pedagogiska stafettpinne!

Och för den som missade kvällens konsert går den visserligen inte i repris - men det dröjer inte länge förrän det är dags för advents- och lucia-/julkonserter i S:ta Ragnhilds kyrka. Håll utkik efter dem!

*Texten på filmduken är ett utdrag ur sången och lyder: "Solen värmer hav och sjöar. Fukten stiger upp mot himlen och bildar vatten..."

Långsamstickning

Mycket av det jag stickar avverkar jag relativt frenetiskt; för att jag vill se resultatet, för att jag har ett nytt projekt på lut, eller för att det finns en inbyggd deadline i form av bemärkelsedag, avresa eller något annat skäl till att stickningen måste bli klar. Den tröja jag precis har stickat färdigt är i allt väsentligt en motsats till ovanstående. Garnet inköptes en helg för många år sedan i Dala-Floda för att bli en tröja till maken, som då ännu inte var make. Jag började sticka, insåg att jag hade för lite garn för den modellen - och gav upp tills vidare. Ett antal år senare repade ju upp eländet och försökte med en annan modell där garnåtgången kunde tänkas vara mindre, men inte heller till den räckte garnet. Det slutade med att jag i våras stickade en tröja i helt annat garn åt maken och kom överens med 7-åringen att hennes tröja skulle stickas i det överblivna garnet. Jag hade dock inget mönster men fick vissa ramar att hålla mig inom, tex skulle det vara samma flätmönster som jag har i en egen tröja och jag bestämde mig för att testa om jag kunde få till en raglanärm på känn. Det visade sig att det kunde jag inte, så jag fick repa upp alltihop en tredje gång, efter de två vuxentröje-försöken. Men med rätt mycket inspiration från makens raglanärmade tröja har det nu äntligen blivit en tröja till 7-åringen, med beställt flätmönster och polokrage. Det kommer dock dröja tills jag ger mig på att sticka en tröja igen utan ett mönster avsett för rätt garntyp och ålder. Visserligen kan man säga att jag fått ut maximal stickning av samma garnhärvor med allt upprepande, även under den här versionens gång, men det är roligt om man når fram till ett resultat också. Och visst blev det ett ganska stiligt resultat! Åtminstone blev 7-åringen nöjd.

En stickrapport utan stickning

Tiden vill inte riktigt räcka till alla måsten och allt jag vill göra. På sistone har stickningarna fått vila till förmån för ett broderiprojekt. Det började som ett inskickningsprojekt till den danska motsvarigheten av Broderiakademin inför FN:s internationella non-violence-dag 2 oktober. Jag och båda barnen började på varsin knuten pistol efter förlaga av Carl Fredrik Reuterswärd. Det visade sig dock bli svårt att hinna till förra helgens deadline, att man skulle ha svart bakgrund samt att speciellt 7-åringen inte gärna ville skiljas från sitt verk. Så inte mig emot: vi behåller pistolerna hemma och gör en kudde eller tavla av dem. Än är det en stunds broderande kvar, men vi närmar oss målgång - och sedan får vi hitta på någon ny broderiutmaning!

För egen del dedicerar jag min pistol till Rysslands president, Putin, efter Rysslands nya lagar riktade mot hbtq-personer. Jag har skrivit om konsekvenserna för internationella adoptioner tidigare, men det finns mycket mer att säga om förhållandena i Ryssland och Masha Gessen gav i DN sitt vittnesmål. Vi började brodera ackompanjerade av friidrotts-VM i Ryssland och Emma Green Tregaros subtila nagellacksprotest. Färgvalet kom av sig självt. Man kan notera att inför vinter-OS i Ryssland försöker man stänga alla dörrar för den typen av manifestationer.

Om nyttan med läsning

Då och då blossar diskussionen upp om läsfrämjandearbete (något som regeringen har med som satsning i kulturbudgeten för 2014), om det finns något självändamål med läsandet och hur man får inte minst pojkar att läsa. För mig som läsande person, av romaner, facklitteratur, dagspress och andra tidningar, är diskussionen om läsandets vara eller icke vara ofta ganska ointressant. Läsandet är ett verktyg i jobbet och är det rimligen även för elevernas arbete i skolan. Här krävs en god läsförmåga och personer med till exempel dyslexi behöver få olika typer av stöd för att inte halka efter.

Men för mig utgör läsandet också en egen ficka i tiden där man befinner sig bortanför alla andra sammanhang. Det är lika mycket den upplevelsen man önskar att föräldrar och lärare skulle uppmärksamma barnen på. I samband med Kristian Gidlunds bortgång, när hans förmåga att sätta ord på det som för många är omöjligt att formulera lyfts fram, tydliggörs också hur viktigt det kan vara både att kunna formulera sig i ord för att hantera sin tillvaro och att läsa någon annan som kan det. En del texter letar sig helt enkelt rakt in i hjärtat, och stannar där. Man kan bara önska att avsändaren hade fått många fler år att leva - och skriva.

Litteraturmagazinet om att locka till läsning, Kristian Gidlunds blogg I kroppen min, DN om regeringens satsning på läsning samt tidigare om olika läsfrämjandeinitiativ.

Noterat

I morse såg jag en märklig reklamskylt i t-banan med moderaterna som avsändare. De har tydligen uppmärksammat att svensk skola dras med en del problem. Så nu vill de minska storleken på klasserna i åk 1-3. Men då kan de väl bara göra det? Slopa ett jobbskatteavdrag eller två och styr om pengarna till skolan i stället för att göra menlösa affischer i valkampanjstil. Har de glömt att de sitter i regeringen?

Valfrihetens gissel

Börjar det inte bli orimligt? Vi ska välja skolor, vårdcentraler, hemtjänst, apotek med flera samhällsservicer som man egentligen tycker bara ska funka. Överallt. Vi förväntas lägga timmar på att jämföra olika alternativ, undersöka och granska. Och myndigheter ska bygga upp kontrollapparater för att se till att de privata utövarna lever upp till det de ska. Det senaste är att föräldar förväntas granska ekonomin för skolor för att undvika att sätta sina barn i skolor som är på ruinens brant (kommenterat på Huddingeperspektiv), och att valet av vårdcentral försvåras av att det tydligen inte finns information om medicinska resultat, vad nu det är, tillgänglig. Något som vårdcentralerna enligt DN är skyldiga att tillhandahålla.

All denna valfrihet verkar bygga på idén att med konkurrens ska verksamheterna förbättras - för mig framstår det som att de försämras. Och det kanske inte är så konstigt? Om man väljer yrken som lärare, inom vården eller på ett apotek gör man det väl sannolikt för att man vill lära ut, vårda eller tillhandahålla mediciner på ett så bra sätt som möjligt. Borde inte den största drivkraften då vara att få göra just detta i en stimulerande miljö med möjlighet till utveckling av sin profession? Att tro att man kan tvinga fram kvalitetshöjningar genom att hålla verksamheter i ständig rädsla för att konkurreras ut blir direkt kontraproduktivt, särskilt när man inte rår över regelverken som avgör ekonomin. Så ser vi också en ansamling av vårdcentraler, apotek mm i lönsamma områden - och en utglesning i icke lönsamma. Är det det som ska föreställa samhällsservice?

Brodera mera!

Jag har ett nyuppväckt, om än fortfarande ganska svagt spirande, intresse för broderi. Som barn sydde jag korsstygn och konstruerade egna mönster för glatta livet men därefter har det blivit glest mellan broderierna. Jag vet inte riktigt hur det kom sig att jag nu lämnade mina inmutade sticksidor, men via länk på länk hamnade jag på Broderiakademin, och från Broderiakademin var inte steget långt till Eskilstuna stadsmuseum som visar Broderiakademins jubileumsutställning "Broderade berättelser". En fin liten utställning som dock är inne på sista veckan och har sista visningsdag nu på söndag (25 augusti). Missar man den finns en bok med alla broderierna avbildade och en liten kort text om varje verk att köpa. Och Eskilstuna stadsmuseum var överhuvudtaget en trevlig upplevelse, med ångmaskinhall och annat spännande!

Back on track

Det blev en lite ofrivillig bloggsemester. Inte alldeles överraskande eftersom sommarens projekt har gjort att vi ägnat en faslig massa tid åt att klänga upp och ner på en byggställning, såga, spika och måla. En gavelfasad var i ganska risigt skick och behövde antingen målas om för att masoniten (!) skulle hålla sig - eller kläs med bräder. Eftersom vi också ville lägga på ett lager isolering har vi därför ägnat oss åt att riva bort den gamla fasaden (under masoniten hittade vi en fin brädfasad som fick vara kvar), lägga på isolering och fästa vindduk, spika bräder och läkt och slutligen måla en sista gång. Det blev faktiskt riktigt fint till slut, om jag får säga det själv - men jag kan inte påstå att jag längtar efter att göra om det inom en nära framtid. Till nästa sommar har det kanske gått över. Eller nästnästa. Vi har en masonitfasad kvar...

Mellan varven har det blivit lite stickning - två par lovikkavantar ägnade jag sommarens hetaste dagar åt. Lite dålig tajming, men de på bilden skulle flytta till USA så jag var ju tvungen att få dem klara innan avresan. Nu hoppas jag att det blir tid över för både stickning, bloggning, broderande och vedhuggning. Och så har det ansamlat sig en rejäl trave böcker också, även om jag faktiskt hunnit läsa några stycken i sommar - de dyker upp på bloggen så småningom, hoppas jag!

När barns framtid sätts på spel

Det finns många anledningar att tänka både en och två gånger när det gäller internationella adoptioner, frågan är komplex på många sätt. Men när barns framtida möjligheter till ett hem och en familj, i stället för ett liv på institution, görs till pusselbitar i världspolitiken kan man bara bli illamående. Tidigare stoppade Ryssland adoptioner till USA av politiska anledningar. Nyligen stoppades adoptioner till ensamstående i länder där samkönade äktenskap är tillåtna, däribland Sverige, enligt "logiken" att är man ensamstående är det risk att man är homosexuell och det vore ju förskräckligt om man någon gång gifter sig med någon av samma kön? Inte heller homosexuella par får adoptera. Kvar i Ryssland blir barn som hade möjlighet att komma ifrån barnhemsmiljön och få en familj. Det skär i hjärtat när redan utsatta barn, barn som inte kunnat adopteras bort inom Ryssland, görs till brickor i ett storpolitiskt spel.

Resultat i högskolevärlden - ett symptom på något större?

Jag nås mitt i Almedalsbruset av en notis i DN om en undersökning som den rätt nya myndigheten Universitetskanslerämbetet har gjort om studenters resultat inom högre utbildning. DN noterar att resultaten generellt har försämrats såtillvida att studenterna tar färre poäng per termin, en utveckling som pågått under de senaste sju åren. Man noterar också vilka högskolor/universitet som ligger i topp respektive botten med en dominans av olika sjukvårdsinriktade utbildningar i toppskiktet och, vad jag kan utröna av listan utan att kolla upp bakgrunden för varje enskilt lärosäte, diverse relativt små och nytillkomna lärosäten i botten.

I artikeln finns ingen analys och med statistik kan man visa nästan precis vad man vill, men jag kan inte låta bli att göra några spontana reflektioner:

Sveriges Universitetslärarförbund, SULF, brukar bland andra påpeka att ökad medelstilldelning till högskolan inte har motsvarat de ökade kostnader ett större antal studenter har medfört. Det har ekonomiskt sett alltså skett en urholkning - kanske börjar detta nu synas i studieresultaten?

Hur ser studiemedlen ut i dag? Mitt intryck är att många studenter arbetar vid sidan av sina heltidsstudier, vilket kan påverka deras möjligheter att klara alla poäng.

Det vore väl konstigt om sorgebarnet den svenska skolan inte börjat ge konsekvenser även inom de akademiska studierna. Jag ogillar att fastna i "det var bättre förr"-jargongen, men det signaleras från alla möjliga håll att hela det svenska utbildningsväsendet faktiskt är vådligt på glid, vilket jag har bloggat om tidigare vad gäller skolan.

Jag kan inte heller låta bli att notera att tex Södertörns högskola som hela tiden har lockat studenter från mindre studievana miljöer ligger i botten. Där finns alltså, med DN:s rubriksättning, Sveriges sämsta studenter - men det kanske inte är så konstigt att det tar lite längre tid att ta alla poäng om man överhuvudtaget har en högre tröskel in i den akademiska världen? Det kanske till och med är så att det är en större prestation att ta dessa poäng, än det är för någon som har stöd från en omgivning som är insatt i vad högre studier innebär?

Kort och gott: rankinglistor är som vanligt ett trubbigt instrument - men det vore intressant med en diskussion om vad som ligger bakom siffrorna. Och det är på tiden att Sveriges politiker lever upp till sina ord om att satsa på skola och utbildning och stoppar det fria fall som på alldeles för många sätt präglar det svenska utbildningsväsendet. Miljöpartiet lyfter i Almedalen även frågan om arbetsmiljö i skolan, här i betydelsen den fysiska arbetsmiljön med upprustningsbehov av skolor. Jag skulle även vilja framhålla andra aspekter. När blev det till exempel accepterat att klassrumsmiljön är så stökig att skolorna tillhandahåller hörselskydd för att barn ska kunna koncentrera sig?

Det som ytterligare oroar är att det inte bara är inom utbildningsväsendet nedmonteringar, eftersatt underhåll och bristande kvalitet som florerar; vi har den senaste veckan fått liknande beskrivningar av helt andra verksamheter, nämligen svensk vattenkvalitet (DN) och allmännyttans bostadsbestånd/ miljonprogramsområdena (Viktor Barth-Kron i den DN-kopplade bloggen The Viktor Report). Barnmorskornas, läkarnas och lärarnas upprop mot hur verkligheten har kommit att se ut ger också tydliga signaler om att allt inte står rätt till. Det ser helt enkelt ut som att vi yrvaket får inse att vi inte har velat betala notan för gemensamt bekostade verksamheter under ganska många år, något som ytterligare accelererats under de senaste årens borgerliga styre.

Med val om ett drygt år är det nu upp till bevis för politiker från samtliga partier - men också för väljarna; egna pengar i plånboken eller återuppbyggnad av en gemensam och hållbar välfärd? Jag vet vad jag väljer!

Nationaldagsfirande på Torekällberget

I år har jag för kanske första gången i mitt liv varit på ett nationaldagsfirande. Det föranleddes för vår del av att 10-åringen deltog i en kör från Södertälje musikklasser på Torekällberget. Det var förresten första gången jag var på Torekällberget också, och dit ska vi absolut tillbaka!

Nationaldagsfirandet i sig var väl ungefär vad man kan begära av ett nationaldagsfirande. Jag känner mig inte alldeles bekväm med det, men det kanske kan fylla en funktion om man, som Jenny Madestam i sitt nationaldagstal, reflekterar över vad man definierar som "svenskt" - jag är dock inte alldeles säker på att alla skulle instämma i hennes uppräkning - eller över hur det är att flytta till ett annat land (där hon använde sig själv som exempel då hon med familj flyttat till Italien).

Det kan också fylla en funktion om man, som vid detta tillfälle, passar på att lyfta fram t ex kulturella gärningar med Södertäljeanknytning* - här prisades Göran Rosenberg inte minst för sin bok "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" som jag bloggat om tidigare.

Och så var det ju musikklasserna! Jag hoppas Södertälje kommun förstår att sätta värde på att de har tillgång till musikklasserna vid evenemang som detta! Och jag hoppas kommunen, och Rosenborgsskolans relativt nytillträdda rektor, förstår vilket arbete det ligger bakom den här typen av körframträdanden och vikten av kontinuitet i det arbetet!

 
*Även sportprestationer uppmärksammades liksom någon sorts prestation som förbättrar för Södertäljebor (mycket fritt ur minnet).

Södertörnsleden går igen

Visättra ängar - som enligt tidigare plan skulle korsas
av Södertörnsleden. Nu med omgrävt dike/bäck som
ska skapa mer varierade miljöer för olika organismer
och fördröja avrinningen från området.

För ett par veckor sedan, på gröna kilarnas dag, höll jag en vandring för Naturskyddsföreningen i Huddinge. När programmet sattes hade den rubriken "Vandring i Södertörnsledsmarker". Sedan kom Trafikverkets tillbakadragande av planerna - för att de ca 20 år gamla planerna inte uppfyllde dagens krav, eller för att man under den långa tid projektet varat blivit omsprungna så att man insåg att man måste planera för en ännu större väg, vad vet jag. Trafikverket gick i alla fall ut och sa att man skulle göra ett förutsättningslöst omtag där både lokalisering och val av trafikslag skulle ses över. Vandringen i Flemingsbergs-skogens naturreservat, som av en del deltagare hade förväntats bli en ganska dyster historia, fick därför en ton av viss hoppfullhet även om medvetenheten fanns att Trafikverket kunde komma tillbaka med ännu värre planer. Någon dag därefter damp det ner ett mail med en kopia av en enkät som skickats ut till ett urval medborgare i Huddinge kommun. I enkäten ställdes riktade frågor om huruvida den svarande tyckte att det vägde tyngre att få sex minuter kortare restid mellan Gladö och Glömstavägen mot att ett visst intrång gjordes i Flemingsbergsskogen. Inga frågor om andra lösningar på trafiken, inga förslag om andra trafikslag, nej, frågorna handlade enbart om att ställa värdet av en motorled mot värdet av ett naturområde med omvittnat höga ekologiska och rekreationsvärden.

I går kväll var så Trafikverket inbjudna av Miljöpartiet i Huddinge till ett öppet möte. Många frågor kom upp, både från dem som vill ha en väg och från oss som tycker att det som krävs är ett helhetsgrepp på planering av transporter i Stockholmsområdet och tvivlar på att en motorled är det främsta medlet för att lösa situationen. Trafikverket hävdade envetet att man gör ett helt förutsättningslöst omtag enligt fyrstegsprincipen 1. Tänka om, 2. Förbättra, 3. Bygga om och, först i fjärde hand, 4. Bygga nytt. Samt att enkäten inte var utskickad av projektet Södertörnsleden, utan som ett led i någon sorts modellbyggande. Det må vara hur det vill med det, men det vittnar om att Trafikverket inte bara saknar fingertoppskänsla utan är fullständigt tondövt inför hur allmänheten ser på deras hantering av Södertörnsledsprojektet. Och när Trafikverket och forskaren i Linköping beskriver avsikten med enkäten på följande sätt

"Genom att svara på den bifogade enkäten kan du hjälpa forskarna och Trafikverket att bättre förstå vad människor önskar när det gäller utformning av trafikmiljö i tätorter. Detta kan medverka till att förbättra den framtida vägplaneringen i Sverige."

visar man med all önskvärd tydlighet att här är det inte fråga om några mixer utav olika trafikslag, utan här ska byggas vägar.

Vad gäller fyrstegsprincipen så låter det ju positivt på pappret - men när man nu bjuder in samma aktörer som hela tiden legat på om vikten av att bygga en väg till den nya förutsättingslösa planeringen, men återigen lämnar aktörer med andra perspektiv, såsom miljöorganisationer, Naturvårdsverket, boende i anslutning till naturområden och problemzoner utanför tills det är dags för en första remissrunda visar man att man egentligen inte är beredd att på ett tidigt stadium ta in nya perspektiv och möjliga lösningar. När Huddinge kommun, vars politiska företrädare har gått ut och med väldigt högt tonläge tryckt på för att Trafikverket måste pressa fram ett nytt förslag på Södertörnsled snabbt som attan för att annars kan man inte bygga planerade bostäder (ingenting om att kommunens nya trafikpolicy säger att man i första hand ska satsa på gång-, cykel- och kollektivtrafik - vart tog tex Spårväg Syd vägen?), så har ju förutsättningarna redan cementerats. När tidsplanen nu, på gränsen till juni, ser ut så att det ska finnas ett förslag att skicka på den remissrunda där övriga aktörer får lämna sina åsikter redan i november så har man helt enkelt inte tid att granska möjliga lösningar särskilt ingående.

Gårdagens möte visade med all tydlig önskvärdhet att det inte bara är ett omtag vad gäller själva planerna som behövs, utan även ett omtag vad gäller hur man får med olika nyckelaktörers åsikter redan från början. Jag hoppas innerligt att Trafikverkets representanter tog med sig denna insikt hem från mötet!


Olof Olsson bloggar mer koncist om både Södertörnsleden och EU:s fiskepolitik, Johan T har skrivit tidigare om beslutet om omtag.
Jag har bloggat här, här, och tidigare på Huddingeperspektiv.

Bokbloggsjerka på prov

Jag har tidigare lagt märke till att bloggen Annikas litteratur- och kulturblogg kör med ett helgvis återkommande arrangemang som hon kallar "bokbloggsjerka". Jag har inte hängt på för det kändes lite för krångligt, men jag fick syn på det igen och tänkte att det kanske kunde vara något ändå. I konceptet ingår att skriva om en bestämd bokrelaterad fråga, som för denna helg lyder:

Vilka böcker har du klickat hem under den senaste veckan? Om du mot all förmodan inte har gjort det finns det säkert böcker som du skulle kunna tänka dig att klicka hem redan i dag?

Jag har visserligen klickat hem ett garnnystan på förekommen anledning, se tidigare inlägg, men några böcker har jag faktiskt inte beställt denna vecka (jag heller, för det verkar jag ha gemensamt med åtminstone Annika själv och en del andra bloggare och bloggläsare). Likaså verkar fler än jag ha fastnat för John Green "Förr eller senare exploderar jag" ("The fault in our stars") som jag nämnt tidigare och planera att köpa/läsa den.

En annan bok som jag har tänkt klicka hem, i det här fallet som e-lån från bibblan, är Po Tidholms bok "Norrland". Men eftersom den mesta tid som jag har ägnat åt att läsa, dvs pendlingstiden till och från jobbet, nu går åt till att sticka så är det lite skralt med läsningen för närvarande. Norrland får vänta till nästa läsperiod. Och det är inte utan att jag längtar - men jag har några stickprojekt kvar att slutföra först.

Så småningom ska det dock bli intressant att läsa om Tidholms perspektiv på (bland annat) svensk glesbygdspolitik. Jag kan inte påstå att jag har några egna lösningar, men jag tror att om Sveriges politiker menar allvar med en levande landsbygd och att inte "alla" ska bo i Stockholm så måste man också söka politiska åtgärder för att uppnå detta. Jag skulle vilja se en politik som gör att man kan bo, arbeta och ha tillgång till den service man behöver betydligt mer lokalt. Tyvärr lever jag i det sammanhanget inte alls som jag lär, boende i Södertälje och med jobb på Stockholms universitet. Miljörörelsen har ju något av ett mantra i att utbyggd kollektivtrafik är lösningen, men ska sanningen fram så räcker det förmodligen inte med det. Kollektivtrafik är inte utsläppsfri och kräver också den utrymme i det fysiska landskapet. Vi behöver förmodligen helt enkelt resa mindre även i vardagen, tvärt emot den trend som bidragit till att städer runtom i Mälardalen har ökat sitt invånarantal under senare år, då stockholmsfamiljer flyttat ut till orter inom pendlingsavstånd till arbeten i Stockholm.

Det är lite intressant i sammanhanget att trots att teknikutvecklingen har möjliggjort distansarbete i högre grad så har vi vad jag förstår samtidigt ökat vårt arbetspendlande (jag har dock inga siffror på det, så det kanske är en sanning byggd på bräcklig grund). En annan aspekt är genusperspektivet i pendlingsmönstren, där utflyttande barnfamiljer som har en förälder av vardera könet i hög grad befäster en arbetsfördelning där kvinnan tar ansvar för barnen genom att inte sällan lägga sin karriär på hyllan och söka jobb på den nya orten medan mannen fortsätter inom sin bana och pendlar till jobbet. Intressanta effekter, men inte alltid så uppmuntrande.

Taskig planering

Trafikverket fick inse att det inte fungerar att gå vidare med planerna på Södertörnsleden som härrör och endast i liten utsträckning modifierats sedan slutet av 80-talet/början på 90-talet. Något som Naturskyddsföreningen i Huddinge och i Stockholms län påpekat och såvitt jag förstår tack vare länsorganisationens överklagan faktiskt resulterade i att Trafikverket nu har bestämt sig för att "förutsättningslöst" göra om planeringen för Södertörnsleden. Denna "förutsättingslösa" omplanering ska bli intressant att se vad den mynnar i - om man verkligen ser över alternativa lösningar, både vad gäller typ av kommunikation och, om det landar i en väg, sträckning. Från mitt perspektiv skulle jag ju tycka att infrastrukturplanering bör inkludera att man inte lägger en ny stor hamn i Nynäshamn där möjligheten att försörja godstrafik på spår är begränsad - om man inte förbättrar de möjligheterna, förstås, i stället för att bygga en ny väg för långtradartransport. Se där, infrastrukturministern och Trafikverket, några principer att fundera över.

Till Huddinges politiker vill jag gärna ge lite uppmuntran genom att påpeka att man nu har ett fantastiskt tillfälle att lyfta fram behovet av Spårväg syd och man får också goda möjligheter att följa de intentioner som uttrycks i den helt nyligen antagna trafikpolicyn för Huddinge, där cykel-, gång- och kollektivtrafik ska stödjas (läs mer på Huddingeperspektiv, signerat Olof Olsson).

Det är dock inte alltid så lätt att planera. Jag kan erkänna att min egen planering av det senaste stickprojektet har barkat käpprätt åt..., ja ni förstår. Jag skulle passa på att använda upp garnet från den enorma garnbollen som har förekommit i tidigare blogginlägg och började på ännu en sjal. Tyvärr tog garnet slut innan sjalen gjorde det, så att säga - och döm om min förvåning när jag insåg att det var rea på just detta garn och att det därmed var utsålt på alla ställen jag kollade. Jaha. Så kan det gå. Med denna nyvunna erfarenhet i bagaget kan jag känna viss sympati för Trafikverkets och Huddinges politikers planeringssvårigheter. För det kan tydligen bli så att man stickar drygt halvvägs på en sjal med ett visst garn - och sedan får man lov att ändra sin planering och sticka färdigt med ett annat garn. När det gäller en sjal kan det dock skrivas på det kreativa kontot; om inte annat kommer den bli unik. För centrala och kostsamma infrastrukturlösningar bör man kanske lägga sig vinn om att planeringen fungerar lite bättre än så, följa policies, miljömål och gällande miljölagstiftning och förhoppningsvis nå fram till en lösning som inte är föråldrad och miljövidrig redan innan den har byggts.

Jag vill ha en annan värld!

Förrgårs facebookflöde bjöd på en del nedstämmande inlägg. Jag är gammal och cynisk nog för att ganska sällan bli överraskad nuförtiden, men inlägget på bloggen En blommig tekopp om American apparel gjorde mig faktiskt både häpen och - ännu ovanligare - mållös. Även Aftonbladet och DN tar upp den sexistiska reklamen efter blogginlägget, DN också på dagens ledarsidor signerat Erik Helmerson. Parallellt med detta kan man notera att facebook tydligen har grava problem med att personer propagerar för feminism, sedan diverse olika sidor i ett inlägg för feminism, 33 anledningar, blockerats. Blockeringen av den ursprungliga sidan ska nu ha hävts, förhoppningsvis hävs även blockeringen av den alternativa webbsiten om det inte redan har gjorts. Intressant i sammanhanget är att det uppenbarligen går betydligt trögare att ta bort sexistiska facebooksidor med kvinnoförnedrande innehåll. Dubbelmoral - och ytterligare något som visar att sidan är viktig.

Något som gör en än mer förtvivlad är det, som det verkar, aldrig upphörande hatet och intoleransen mot människor som inte följer heteronormen. Det är fullständigt obegripligt att man kan ödsla så mycket känslor och intresse på vilket kön det är på personer som andra människor blir förälskade i, och det är ännu mer obegripligt att det får människor att mörda. Anna Hellgren skrev i tisdags i Expressen om det senaste mordet i Ryssland. Och det finns inte ord starka nog att sätta på den förtvivlan man känner över vad människor är beredda att göra mot varandra. Jag var litterärt sett måttligt imponerad när jag bloggade om Jonas Gardells första del av Torka aldrig tårar utan handskar, men herregud vad de böckerna behövs!

Under tisdagen spred sig också "nyheten" om en mer realistisk nota för Förbifart Stockholm (tex SVT, DN, Metro). För alla som läst på om projektet kommer det knappast som en överraskning att det finns en del dolda kostnader när man talar om slutnotan. Det är ju bra att de äntligen kommer upp på bordet, men infrastrukturministern Catharina Elmsäter-Svärd konstaterade lakoniskt i Sveriges Radio att det stämmer att sådana här projekt kostar. Man kunde önska att regeringen var lika beredd att lägga motsvarande summor på utbyggnad av järnvägen och en reell satsning på godstransporter på spår i stället för att bygga två mil motorväg.

Och man kunde önska att världen såg väldigt, väldigt annorlunda ut mot vad den gör i dag. Var finns de politiker som vågar tänka nytt? Det vore fint om svaret självklart var "I miljöpartiet", men inte ens här är man särskilt tydlig vad gäller behovet av att förändra livsstilar och konsumtionsmönster. Nu är det gyllene tillfället att ta upp frågor som minska arbetstid och minskad konsumtion. Som Olof Olsson skriver på bloggen "Huddingeperspektiv":

Ett trovärdigt Miljöparti måste dra slutsatser av de allt mer alarmerande rapporterna om tillståndet för planeten. Jag förväntar mig en insikt om att det inte räcker med nya vindsnurror och fiffiga tekniska lösningar. Jag vill höra klarspråk om behovet av en ny livsstil. Jag vill se en politik som minskar vår konsumtion, men ger oss mer tid för varandra. Jag vill se krafttag mot köttkonsumtionen. Jag vill kort sagt se ett modigt grönt parti som förstår vad som krävs för en framtid på jorden.

Måtte miljöpartiets snart förestående kongress ta tag i dessa frågor, för jag vill ha en bättre värld NU! Och under tiden finns mycket att göra för alla oss andra - engagera dig i en organisation som arbetar för miljön, med utsatta människor, för feminism, med aktiviteter för barn och ungdomar, med vad som helst som gör världen till ett lite bättre ställe! Kort sagt - GÖR NÅGOT!

Vackra Saker

Jag är hopplös när det gäller Vackra Saker. Nej, det här blogginlägget ska inte handla om vad som är vackert, eller vad som kännetecknar god smak. I stället handlar det om att jag har så himla svårt att stå emot sådana prylar som jag tycker är vackra, inte minst hantverk. Senast slog ha-begäret till när vi var på utflykt till Åland. Jag har varit på Åland en gång tidigare i mitt liv, men i Mariehamn hade jag aldrig varit. Vi bestämde oss därför för att vi skulle strosa runt en stund medan svärföräldrarna, som också var med, uträttade en del av sina ärenden. Vi kom inte alls långt efter att vi skilts åt innan vi snubblade över en skylt till Judys Hantverk & Inredning, även på facebook där det finns fina bilder. Lustigt nog var det inte bara jag som trillade dit när vi kom in i den kombinerade affären och krukmakeriet (nåja, det var mer än krukor som gjordes där), båda barnen gick runt och pep ooo och ååå, och bad om att få köpa än det ena, än det andra. Priserna inbjöd dock inte till storkonsumtion, men det slutade ändå med att vi kom därifrån med två assietter (bilden), varsitt litet fågelsmycke till barnen (köpta för egna pengar, och för 7-åringen efter moget övervägande mellan att köpa en liten träsked med kvistskaft eller smycket - när hen till slut bestämt sig för fågeln var det med kommentaren "Men nästa gång köper jag skeden"), en rejäl skärbräda och en skål. Assietterna får nu bli vardagslyx och en påminnelse om att nu är det väl äntligen riktig vår på gång, alldeles alldeles snart?

I Mariehamn passerade vi också Alandica (säg att det ändå heter Ålandica!), där 10-åringen helgen innan spelade med en svensk-åländsk blåsorkester i ett samarbete som Kulturskolan i Södertälje ordnade från svensk sida. Något som uppskattades enormt av 10-åringen och fick oss föräldrar att inse att ungen inte är så liten längre när hen åker utomlands (!) på egen hand med en orkester. Tack Kulturskolan för det!

Ska man skratta eller gråta?

Först blir jag glad när jag läser DN:s solskenshistoria (ja, början var ju inte så solig direkt men upplösningen) om Marius från Rumänien. Fantastiskt att folk ställer upp!

Sedan grips jag av en stor uppgivenhet. Är vi så emotionellt störda att när det gäller anonyma grupper av människor struntar vi kapitalt i dem som utförsäkras, som inte får tillräckligt stöd i skolan eller som skickas tillbaka till omänskliga levnadsvillkor i andra länder och väljer i stället den där extra tusenlappen i plånboken varje månad? Samtidigt som vi upprörs över de individuella fall som lyfts fram i media, strömmar (i fallet Marius) till med både jobberbjudanden, svenskakurser och - åter igen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta:

"Och på Östermalm i Stockholm – mannen som köpt en campingutrustning med stormkök av högsta kvalitet som han otåligt väntar på att lämna över till den utsatte rumänen."

Kan vi inte se med våra egna ögon att människor lider och mår dåligt? Jag kan förstå om man inte törs gå fram till vem som helst som tigger på gatan eller samlar burkar och frågar om hen vill bo över helgen hemma hos sig, som en familj gjorde efter att DN skrivit om Marius. Det vågar inte jag heller. Men man kan banne mig stötta organisationer som jobbar med utsatta människor; med pengar, arbete, saker, jobberbjudanden osv. Och man kan rösta för en mänskligare politik i nästa val. Sätt press på partierna och tala om att så här vill vi inte ha det!


Tidigare blogginlägg på temat, från alla hjärtans dag.

Stickrapport V

Jag gav bort ett "presentkort" på en egenstickad halsduk till min pappa i födelsedagspresent häromnyligen. Eftersom vi har ett gott öga till blått i familjen så hade jag sett framför mig att jag skulle sticka en tvärrandig halsduk i blåa nyanser. Men icke, pappa beställde en vinröd långrandig halsduk. Utbudet av vinröda garner i lämplig tjocklek visade sig dock ganska begränsat så jag tog upp de två garner jag använde i sjalen till min mamma, och hittade ytterligare ett Drops-garn att använda för randningen. Som grund för antal maskor hittade jag ett Drops-mönster på en halsduk i ungefär samma typer av garner (minus det mohairiga garnet) och så inspirerades jag en del av mönstret i mammas sjal, så att jag stickade övervägande slätstickning men la in enstaka varv med rätstickning här och var samt på något ställe (där det vågar sig lite i mitten) utökade antalet maskor genom att dubblera varannan maska och sedan till nästa färgbyte ta ihop till ursprungligt antal maskor. Resultatet ser ni på bilden, och bortsett från att halsduken har en tendens att rulla ihop sig så att den blir lite korvartad så är jag riktigt nöjd. Förhoppningsvis är pappa också det...

Använda garner: Alpaca mix nr 3969, Fabel print nr 822 och Kid-silk nr 17, där randningen utgjordes av 1: Fabel print + kid-silk, 2: Fabel print och 3: Alpaca mix. Ränderna gjordes lite olika tjocka, med mellan 2 och 8 varv per rand.
Grundmönster: Rätstickad halsduk från Drops (fast jag slätstickade alltså mest).

Noterat I

I eftermiddags var jag på 10-åringens skolas valborgsfirande, med körsång och uppträdanden av olika grupper av elever. Körsången stod musikklasserna på skolan för, i blandad kör med både tjejer (mest) och killar. Övriga elevframträdanden vet jag inte hur de vaskats fram, men det gick inte att undgå att notera att 100% av de som uppträdde var killar i olika bandkonstellationer. Tjejerna stod i publiken och hejade på. Och jag får väl erkänna att jag var på väg att skriva iiiiade eller oooade, för det var i ärlighetens namn vad de gjorde. Men i kölvattnet av mediarapporteringen från Justin Biebers Sverigesbesök och den mediala skämtsamheten kring tonårstjejernas kulturvanor känns det inte alls som läge att stärka bilden av hopplöst idoldyrkande tonårstjejer. Dels för att jag inte vet sammanhanget - de kanske hejade på sina killkompisar med en god portion ironi kopplad just till den senaste tidens mediaframställning, eller så ville de bara få jubla lite. Dels för att min poäng snarare är att normer biter sig fast om man inte aktivt motverkar dem. I 10-åringens förrförra skola var fördelningen den motsatta, där var det tjejerna som var i stark majoritet vid elevframträdanden. Jag vet i och för sig inte om killarna hejade på särskilt mycket - men det handlar mer om vem som får och vågar ta utrymme och uppmuntras att göra det. Och jag hoppas att det blir mer blandat fortsättningsvis, i båda skolorna.

Stickrapport IV

Det tämligen maniska stickandet har fortsatt, vilket syns på de fåtaliga blogginläggen. Och i väntan på att jag ska samla ihop mig och skriva något klokt om den debatt som uppstod i spåren av Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask eller om DN:s artikelserie Min stund på jorden kommer här en ny stickrapport. (Jag tror tyvärr inte att det är helt orimligt att dra en parallell mellan mitt stickande och Johan Cronemans krönika om matlagningsmanin som sprider sig i samhälle och media.)

Eftersom systerdottern växer så det knakar fick jag hoppa in och sticka färdigt en tröja till henne så att hon inte skulle ha vuxit ur den redan innan den blev klar. Hon är ursnygg i den - men ville inte behålla den på tillräckligt länge för att jag skulle hinna få fram en kamera och föreviga provningen. Själva tröjan var mer samarbetsvillig och kunde dokumenteras (om än i vanlig ordning med halvtaskiga ljusförhållanden för mobilens kamera).

I söndags satte jag så igång med utlovad poncho till 7-åringen. Jag hittade ett mönster i en Allers stickbilaga som det stod lättstickat på. Det var nog en underdrift, för det tog inte mer än tre dagar så var den klar. Jag anpassade vuxenstorleken till att funka för 7-åringen dels genom att minska maskantalet, dels genom att använda något tunnare stickor än i mönstret. Om man nu kan använda begreppet tunnare när det handlar om stickor nr 10 (mönstret sa 12!)... Fort och lätt i alla fall, och jag fick åter användning för garnbollen som jag stickade sjalen som jag skrivit om här, för övrigt i ett snarlikt hålmönster fast de kommer från olika källor.

Nästa stickprojekt är redan påbörjat och är en halsduk där jag har givit mig själv lite friare händer i förhållande till det mönster jag använder som grund. Rapport kommer så småningom. Och självklart vill nu även 10-åringen ha en poncho...

Livets skörhet

Mitt i vardagslivet får man ibland en påminnelse om hur kort och skört livet är. Någon i ens närhet dör, eller blir allvarligt sjuk och man påminns om att lyfta blicken och granska sina egna prioriteringar. Ofta ser man i bästa fall över några beslut - och återgår sedan till att klara vardagen. Det är få förunnat att orka och kunna leva intensivt i nuet. Men kvar i bakhuvudet kan den där påminnelsen ligga och gnaga, kanske påverka ytterligare några beslut eller bidra till att man generellt tar sig lite mer tid med familj, vänner eller någon sysselsättning, det må vara hobby eller arbete, som man brinner lite extra för.

Det senaste ett-och-ett-halva året har den här typen av påminnelser duggat obehagligt tätt. Människor jag känt, ytligt eller nära, under liten eller stor del av livet har drabbats, och kartan ritats om när personer som funnits där plötsligen inte finns. Kanske blir det extra påtagligt eftersom jag själv uppnått den fyrtioårskrisande perioden i livet, när man redan utan yttre påverkan många gånger ser sig om i yrvaken förvåning och frågar sig: Hur hamnade jag här? Var det så här det skulle bli?

Thomas Anderberg hörde till dem jag aldrig kände, men som musikkritiker i DN var han länge en del av min och många andras vardag, med texter som jag i stort sett alltid uppskattade. När DN i påskas publicerade Anderbergs text om hur en hjärntumör berövade honom hans språkliga förmåga berörde den djupt, inte minst för den tidsmässiga parallellen till cancersjukdom i annan form i min egen närhet. Utan tro på högre makter eller andra större meningar med livet än cellernas och genernas inbyggda förmåga att vilja föröka sig kan närkamper med döden kanske kännas extra ångestskapande. Det gäller att ha skapat sina egna meningar med livet när döden gör sig påmind.

För Anderberg ledde hjärntumören helt nyligen till döden. Hos oss har vi för stunden pustat ut. Ett bröst är borta med allt vad det innebär och tung medicinering återstår, men livet lever vidare. Och vi planerar för första gången på många år för ett långt gemensamt sommarlov med familjen. Vardagsprioriteringar.


Björn Wiman skriver fint i DN om Thomas Anderberg och Åsa Linderborg i Aftonbladet.
Tidigare blogginlägg.
Uppdatering: Även Leif Zern skriver i DN.

Stickrapport III

Jag har förfärdigat ytterligare en sjal på sistone, som jag precis ska presenta bort till en kompis. Det är den sjal som härrör från den enorma garnbollen till nystan som jag bloggade om här. Jag är inte fullständigt nöjd med resultatet. Bland annat tycker jag att hålmönstret utefter ryggraden kanske är lite väl framträdande och jag skulle nog om jag stickar mönstret igen låta bli att göra ett dubbelt omslag (där man på det följande varvet släpper andra delen i omslaget) och helt enkelt nöja mig med ett enkelt. Jag tror det räcker bra för att ge ett synligt hålmönster i mitten ändå. Något som jag försökte mig på redan i denna uppstickning, men sedan repade upp, var att låta det andra hålmönstret, i vågmönstret, förskjutas i sidled för att snabbare få in ytterligare upprepningar av mönstret. Som jag har stickat nu dröjer det 36 varv innan man kan lägga till dessa upprepningar (där man har gjort utökningar, ute i kanten respektive i mitten) och då blir det två omgångar till av mönstret samtidigt. Om man förskjuter denna mönstring i sidled kan man i stället lägga in en ny upprepning av mönstret redan efter 18 varv, och så en till efter ytterligare 18 varv. Resultatet när jag gjorde så blev dock att sjalen bubblade sig - men det kanske inte gör så mycket egentligen. Värre är kanske om det blir väldigt "rörigt" i mönstret. Jag får se hur jag gör, och om jag alls stickar fler av denna modell. Det finns ju dock en del garn kvar...

En senare utmaning kanske denna sjal från Drops kan bli - men det vete tusan om jag klarar ut hur den ska göras. Vansinnigt ball är den i alla fall! Kanske något att ge sig på i höst? Men jag är inte riktigt förtjust i färgställningen blått/beige utan grunnar lite på om en grön/blå blandning som finns i samma garnkvalitet kan vara något. Vi får se vad det blir. Och om det blir.

Kvinnors kroppar

Ibland häpnar man lite extra vid någon upptäckt att världen är ännu mer skruvad än man faktiskt trodde. Då menar jag inte olika upptäckter av pyttesmå nästanexisterande partiklar eller diskussioner om universums egenskaper som kan få hjärnan att fullständigt överhettas. Nej, jag tänker snarare på hur vi beter oss och vad vi prioriterar.

Efter ett TV-program/-inslag som någon jag känner berättade om inser jag att den fullständigt oproportionella reaktionen mot kvinnors kroppsbehåring efter förra årets melodifestival då, fruktansvärda händelse, en kvinna med hår under armarna syntes i TV, endast var ett utslag av en starkt etablerad skräck för all hårväxt hos kvinnor. Reaktionen, som för mig var tämligen obegriplig - hur kunde lite hår under armarna uppfattas som så äckligt - blir kanske inte mer begriplig men sätts i ett annat perspektiv när jag inser att det tydligen har blivit vanligt att kvinnor och vad jag förstår flickor ganska långt ned i åldrarna inte bara rakar (eller vaxar) bikinilinjer utan tar bort i stort sett all hårväxt i de nedre regionerna, vilket Sydsvenskan uppmärksammade redan 2007. Något som har lett till både infektioner och könssjukdomar som sprider sig - för hur nyttigt är det egentligen att utsätta den ofta extremt känsliga huden kring könsorganen för sådan behandling? Och infektionerna är en sak, men vad säger det om hur vi, hela samhället, ser på den kvinnliga kroppen? Jag är måhända naiv, och sent uppvaknad, i frågan - men allvarligt: vill vi att våra barn, både pojkar och flickor, ska växa upp och känna äckel inför kvinnors behåring i stället för stolthet över sina kroppar? Vill vi verkligen ställa upp på ett ideal där kvinnokroppen ska vara slät som en minderårig flickas kropp? Ska vi aldrig sluta kontrollera kvinnor genom omöjliga ideal?


Fotnot: Även trycket på att män ska passa in i vissa kroppsideal ökar, men jag bedömer det som att det fortfarande är långt till att det ska skapas en folkstorm för att en karl råkar visa lite hårväxt under armarna i TV.

Nya lösningar för svensk skola?

Jag läser i SULF-tidningen (Sveriges Universitetslärarförbunds tidning) att regeringen har nya pigga idéer om hur de ska göra lärarutbildningen bättre/skolan mer attraktiv som arbetsplats, jag blir lite osäker på vilket men förmodligen är det bådadera. Visst har svensk skola problem och det har på sistone diskuterats i DN:s artikelserie om skolan. Nu är det tydligen Teach for Sweden (som bland annat Mikael Damberg, S, varit drivande bakom att - försöka - införa vid svenska lärosäten och lärarutbildningar) som ska utgöra den magiska fixen för svensk skola. Jag ställer mig lite tvekande, och om lärosätena är någon sorts värdemätare för detta så är jag i gott sällskap.

– Ja, jag är förvånad, säger Pam Fredman, rektor vid Göteborgs universitet. Hon framhåller att universitet och högskolor redan arbetar med utveckling och förbättring av kvaliteten på lärarutbildningen. "Det finns väl ingen utbildning där vi redan har fått så många nya direktiv."

SULF-tidningen



Ja, det finns en enorm, och som det verkar ökande, klåfingrighet bland politiker att ge sig på skolan och lärarutbildningen (något som jag för ovanlighetens skull är överens med DN:s ledarskribent Peter Wolodarski om). Alla vet bäst, utom tydligen de som är satta att göra jobbet, lärarna. Dem lyssnas det inte så noga på. Men alltså, kan vi inte bara slopa det där jobbskatteavdraget, låta lärarna vara lärare och inte bränna ut dem med orimliga förutsättningar och massor av administration och lägga pengar på rimliga löner, tid för utvecklingsarbete och resurser till vettiga insatser i skolorna. Då kanske fler skulle kunna tänka sig att vara lärare och man skulle slippa krystade projekt? Jag har en kombination av kemi, biologi och geografi i min examen (kan betraktas som hyfsad hårdvaluta i skolsammanhang skulle jag tro), jag gillar att undervisa - men nej, högstadielärare är inte en alternativ bana med de förutsättningar som råder. Jag går miljoner gånger hellre tillbaka till Posten och brevbäreriet!

Kollektivtrafiksbehov

På pendeltåget på väg till jobbet (resväg: pendeltåg till Stockholms central från Södertäljehållet och därefter röd t-bana mot Mörby) läser jag Metro över axeln på en medresenär. Tyvärr ser jag bara rubrikerna då. Men det räcker för att pumpa upp adrenalinnivån när någon trafikexpert får uttala sig om att politikernas önskelinjer (t-bana, förmodar jag efter den senaste tidens utspel från MP och S) inte behövs.

Båda förslagen verkar vara intressanta och ambitionen är att undvika att föra fler resenärer till T-Centralen/Centralen som bytespunkt och möjliggöra byten mellan flera linjer och på flera ställen. Lovvärt och eftersträvansvärt i sig och utöver det antal fler platser som nya linjer rimligen skapar (MP nämner 300.000). Skillnaden är dock att MP har en plan för sin finansiering genom att prioritera t-bana framför att bygga Förbifart Stockholm. Där har S, som Viktor Barth-Kron påpekar i DN, ännu mycket att bevisa.

Kanske har experten i Metro något bättre förslag på t-banesträckning - jag hittar inte artikeln på nätet - men om inte trafikexperterna förstår att det behövs mer tunnelbana tycker jag de ska vara experter på något annat!

Partiernas förslag:
Orange linje (MP): på facebook, i DN och i Sveriges radio.
Lila linje (S): i DN och SvD

Stickrapport II

I påskhelgen blev jag (äntligen!) klar med en sjal som jag stickat på ett tag. Egentligen har det inte tagit så lång tid; tre veckor - och då har jag även stickat på ytterligare en sjal. Men med över sjuhundra maskor på slutet kändes de sista centimetrarna ganska sega. Garnet tog dock slut lite, lite i förtid så jag fick ta bort någon centimeter, och därmed även det sista inslaget av lite strukturmönster, i stickningen. Jag är ändå supernöjd och tycker sjalen blev precis så fin och mjuk som jag hade tänkt mig! Den presentades genast bort till någon som jag ville ge en mjuk och gosig sjal till, som är rätt så nyopererad efter (ännu en) cancerdiagnos. Sköterskorna på operationsavdelningen konstaterade frankt: Nu vill vi inte ha dig här fler gånger! Jag önskar innerligt att de får sin vilja igenom och att det inte blir fler cancerdiagnoser!

Samtidigt, i DN, skriver Thomas Anderberg hjärtslitande om sin hjärntumör under rubriken Allt det vi inte blir. Och på att-läsa-listan står John Greens: Förr eller senare exploderar jag eller The fault in our stars, som går att läsa mer om i Bonnier Carlsens bloggstafett. Men den får nog vänta litegrann.

Namnen i landskapet

I mitt tämligen sporadiska bevakande av jobbannonser för de geografistudenter jag studievägleder flimrade det förbi en utlyst anställning som namngivare för gator och platser i Huddinge kommun. Jag la aldrig upp den på jobbtipssidan pga den då snart utgående ansökningstiden, men övervägde att själv slänga in en ansökan fort som tusan. För vem har inte muttrat över namnsättningen av allmänna platser och gator. Och jag började genast fundera över hur jag skulle gripa mig an uppgiften.

Det uppenbara, med mitt visserligen ganska ytliga men dock intresse för gamla namn i landskapet, var att lyfta fram det historiska landskapet, tidigare spår av mänsklig närvaro och liknande. Huddinge har ju haft åtminstone tillfälliga bosättningar sedan de första öarna (dvs de högsta punkterna i den nuvarande kommunen) började dyka upp ur vattnet. Typisk invandringsbygd, alltså. Här skulle Sälfångargränd och Kanotgatan kunna platsa, liksom kvartersnamnen Sommarvistet och Vinterverkstaden.

Med den mer nutida invandringen i åtanke började jag sedan fundera på hur man kan låta en modern namnsättningsmodell återspegla hela befolkningen. Jag kan inte säga att jag kom på någon bra modell på rak arm, men skulle inte tex Idrisivägen* klinga fint i öronen på en geograf? Alltså namnsättning genom internationellt kända personer från världens alla hörn. Och Toscatorget allittererar elegant. Då handlar det i och för sig om en fiktiv kvinna från operans värld* - men det kanske är OK för att uppväga den gubbighet som annars riskerar bli resultatet med tanke på dominansen av kända gubbar.

Det är ju även ett lysande tillfälle att faktiskt lyfta fram viktiga kvinnor för att motverka gubbdominansen. Litterära och andra storheter som Sonja Åkesson, Astrid och Barbro Lindgren, Maria Gripe, Tove Jansson, Selma Lagerlöf, Siri Hustvedt, Sofia Kovalevskaja för att bara nämna några.

Djur och natur är sedan tidigare väl använda teman inom gatunamn. Själv växte jag upp på Flintvägen, vilket kanske snarare borde fått mig att sikta på geologi (som jag skydde) än på geografi (och ja, det är skillnad!). Men varför inte ta utrotningshotade arter, både blomster och djur. Den som bor på Brokig mullvadslöpargränd kan väl inte låta bli att slå upp företeelsen i Artdatabankens rödlista och blir då medveten om att det är en starkt hotad art i Stockholms län. Självklart kan man även inkludera de arter som blir, eller upplevs bli, allt vanligare. Vildsvinsvägen och Vargstigen är därmed självskrivna som namn medan Mördarsnigelgatan känns lite mer tveksam.

Överhuvudtaget vore det spännande att låta platsnamnen förmedla ett modernare samhälle än bonde-/borgarsamhället från 1800-talet och tidigare ändå. En uppdatering av yrkesfloran kan vara ett alternativ, där Systemvetarvägen och Molekylärbiologgatan kan vara mer samtida alternativ till exempelvis Rorgängargatan och Karduansmakargatan, medan Ipadallén kan ersätta namn som Ljustergränd och Tröskvägen - då mot en rimlig penning, vilket kan stärka kommunens inkomster. Vill inte företag som berörs ge några bidrag får det i stället bli t ex det mer allmänna Surfplattegatan.

Eftersom jag aldrig sökte jobbet erbjuds ovanstående tips och idéer nästan gratis till den som får anställningen. Ett mindre konsultarvode kan jag dock tänka mig att acceptera...

*Med ursäkter för wikipedialänkarna som inte kan betraktas som en alldeles tillförlitlig källa men får duga i detta sammanhang

Nu får det tamejfan vara nog!

Det här ska ju visserligen inte vara någon stickblogg men varav huvudet är fullt talar munnen - eller skriver jag på bloggen, snarare, vilket har synts på sistone. Och med tanke på hur deprimerande det är att läsa tidningarna just nu så gäller det att hitta något tröstande att hålla fast i, en stickning till exempel.

Skolan är som alltid ett sorgebarn - och nu blir det enligt DN synligt att segregation och familjebakgrund slår igenom. Bostadssegregationen med segregerade bostadsområden som i t ex Bromma och Djursholm där bostadsbeståndet skulle behöva blandas upp för att få en större mångfald bland invånarna ger även effekter i skolan. Skolvalet är ytterligare en faktor, och DN skriver att elever från studiemotiverade hem tenderar att samlas i vissa skolor. Allt medan skolorna sedan friskolereformen har försökt konkurrera genom attraktiva profiler som diverse sport- och medierelaterade inriktningar. Varför är det så sällan man ser en skola lyfta fram sina satsningar på pedagogik och kvalitet i utbildningen!? Och varför kan inte bara alla skolor vara bra skolor?

Även inom hälsoområdet har vi de senaste åren fått rapporter om effekter av ökade skillnader. DN skriver i dag i en kort text med TT som avsändare om att allt fler yngre, och då i hög grad yngre med relativt låg utbildning, drabbas av stroke. Underförstått mår högutbildade bättre, och som befolkning lever vi längre och hjärt- och kärlsjukdomarna minskar.

Regeringen presenterar i dag sin "Framtidskommissions" slutrapport. Och trots att dokumentet enligt Pekka Mellergård, en av deltagarna i kommissionen, är imponerande och lägger en relativt god faktagrund, är regeringens slutsats tydligen den gamla vanliga: vi ska inte konsumera mindre i alla fall. I övrigt säger de fyra borgerliga partiledarna i sin artikel i SvD inte mycket, och framför allt relaterar de naturligtvis inte med ett ord till hur deras egen politik bidrar till ökande klyftor i samhället. De landar dock i att välfärd behöver mätas på nya sätt, något som miljöpartiet redan redogjort för i ett PM.

Sist i den här ganska slumpvisa och deprimerande översikten, men absolut inte minst, är de allt snålare rasistiska vindarna som blåser. Jag vet inte om det är Billströms olyckliga uttalanden - som naturligtvis är mycket mer än just uttalanden, han har ju inte bara gripit dem ur tomma intet utan det handlar om bakomliggande åsikter - turerna kring REVA och gränspolisens tunnelbanekontroller eller bara en slump att vi under vårvintern har uppmärksammats på exempel efter exempel på märkliga ställningstaganden av migrationsverket och diverse rasistiska strukturer i det svenska samhället. Jag hoppas att den känsla jag fylls av, att nu får det tamejfan vara nog!, också är den Sverige som nation och samhälle landar i:

Vi kan inte ha ministrar som uttalar sig rasistiskt, vi kan inte ha ett samhälle där personer med en inte helt blond och blåögd konstitution systematiskt utsätts för diskriminering och rasism som Jonas Hassen Khemiri beskriver i sitt öppna brev till Beatrice Ask, eller där polisen bestämmer sig för att kontrollera bilar bara för att "de är från Kista", som Behrang Behdjou vittnar om i DN:s krönikeserie "STHLM i mitt hjärta". Och jag hoppas, med DN:s Björn Wiman, att detta kommer att synas i nästa val!

Under tiden spelar Cirkus Cirkör "Knitting peace" (SvD) där de bland annat utforskar stickning som fredsskapande sysselsättning. Hur de fogar in stickningen för krig, som de som stickade strumpor för sina egna trupper, förblir än så länge osagt. Själv återvänder jag till stickningen som meditativ syssla, och ångestdämpning mot ett intolerant och ohållbart samhälle - på sitt sätt även det raka motsatsen mot Cirkus Cirkörs tes - i otålig väntan på nästa val. Då får det tamejfan vara nog!

Några andra som bloggar om Framtidskommissionen Alliansfritt Sverige, Röda Berget.