tisdag 30 april 2013

Noterat I

I eftermiddags var jag på 10-åringens skolas valborgsfirande, med körsång och uppträdanden av olika grupper av elever. Körsången stod musikklasserna på skolan för, i blandad kör med både tjejer (mest) och killar. Övriga elevframträdanden vet jag inte hur de vaskats fram, men det gick inte att undgå att notera att 100% av de som uppträdde var killar i olika bandkonstellationer. Tjejerna stod i publiken och hejade på. Och jag får väl erkänna att jag var på väg att skriva iiiiade eller oooade, för det var i ärlighetens namn vad de gjorde. Men i kölvattnet av mediarapporteringen från Justin Biebers Sverigesbesök och den mediala skämtsamheten kring tonårstjejernas kulturvanor känns det inte alls som läge att stärka bilden av hopplöst idoldyrkande tonårstjejer. Dels för att jag inte vet sammanhanget - de kanske hejade på sina killkompisar med en god portion ironi kopplad just till den senaste tidens mediaframställning, eller så ville de bara få jubla lite. Dels för att min poäng snarare är att normer biter sig fast om man inte aktivt motverkar dem. I 10-åringens förrförra skola var fördelningen den motsatta, där var det tjejerna som var i stark majoritet vid elevframträdanden. Jag vet i och för sig inte om killarna hejade på särskilt mycket - men det handlar mer om vem som får och vågar ta utrymme och uppmuntras att göra det. Och jag hoppas att det blir mer blandat fortsättningsvis, i båda skolorna.

onsdag 24 april 2013

Stickrapport IV

Det tämligen maniska stickandet har fortsatt, vilket syns på de fåtaliga blogginläggen. Och i väntan på att jag ska samla ihop mig och skriva något klokt om den debatt som uppstod i spåren av Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask eller om DN:s artikelserie Min stund på jorden kommer här en ny stickrapport. (Jag tror tyvärr inte att det är helt orimligt att dra en parallell mellan mitt stickande och Johan Cronemans krönika om matlagningsmanin som sprider sig i samhälle och media.)

Eftersom systerdottern växer så det knakar fick jag hoppa in och sticka färdigt en tröja till henne så att hon inte skulle ha vuxit ur den redan innan den blev klar. Hon är ursnygg i den - men ville inte behålla den på tillräckligt länge för att jag skulle hinna få fram en kamera och föreviga provningen. Själva tröjan var mer samarbetsvillig och kunde dokumenteras (om än i vanlig ordning med halvtaskiga ljusförhållanden för mobilens kamera).

I söndags satte jag så igång med utlovad poncho till 7-åringen. Jag hittade ett mönster i en Allers stickbilaga som det stod lättstickat på. Det var nog en underdrift, för det tog inte mer än tre dagar så var den klar. Jag anpassade vuxenstorleken till att funka för 7-åringen dels genom att minska maskantalet, dels genom att använda något tunnare stickor än i mönstret. Om man nu kan använda begreppet tunnare när det handlar om stickor nr 10 (mönstret sa 12!)... Fort och lätt i alla fall, och jag fick åter användning för garnbollen som jag stickade sjalen som jag skrivit om här, för övrigt i ett snarlikt hålmönster fast de kommer från olika källor.

Nästa stickprojekt är redan påbörjat och är en halsduk där jag har givit mig själv lite friare händer i förhållande till det mönster jag använder som grund. Rapport kommer så småningom. Och självklart vill nu även 10-åringen ha en poncho...

fredag 19 april 2013

Livets skörhet

Mitt i vardagslivet får man ibland en påminnelse om hur kort och skört livet är. Någon i ens närhet dör, eller blir allvarligt sjuk och man påminns om att lyfta blicken och granska sina egna prioriteringar. Ofta ser man i bästa fall över några beslut - och återgår sedan till att klara vardagen. Det är få förunnat att orka och kunna leva intensivt i nuet. Men kvar i bakhuvudet kan den där påminnelsen ligga och gnaga, kanske påverka ytterligare några beslut eller bidra till att man generellt tar sig lite mer tid med familj, vänner eller någon sysselsättning, det må vara hobby eller arbete, som man brinner lite extra för.

Det senaste ett-och-ett-halva året har den här typen av påminnelser duggat obehagligt tätt. Människor jag känt, ytligt eller nära, under liten eller stor del av livet har drabbats, och kartan ritats om när personer som funnits där plötsligen inte finns. Kanske blir det extra påtagligt eftersom jag själv uppnått den fyrtioårskrisande perioden i livet, när man redan utan yttre påverkan många gånger ser sig om i yrvaken förvåning och frågar sig: Hur hamnade jag här? Var det så här det skulle bli?

Thomas Anderberg hörde till dem jag aldrig kände, men som musikkritiker i DN var han länge en del av min och många andras vardag, med texter som jag i stort sett alltid uppskattade. När DN i påskas publicerade Anderbergs text om hur en hjärntumör berövade honom hans språkliga förmåga berörde den djupt, inte minst för den tidsmässiga parallellen till cancersjukdom i annan form i min egen närhet. Utan tro på högre makter eller andra större meningar med livet än cellernas och genernas inbyggda förmåga att vilja föröka sig kan närkamper med döden kanske kännas extra ångestskapande. Det gäller att ha skapat sina egna meningar med livet när döden gör sig påmind.

För Anderberg ledde hjärntumören helt nyligen till döden. Hos oss har vi för stunden pustat ut. Ett bröst är borta med allt vad det innebär och tung medicinering återstår, men livet lever vidare. Och vi planerar för första gången på många år för ett långt gemensamt sommarlov med familjen. Vardagsprioriteringar.


Björn Wiman skriver fint i DN om Thomas Anderberg och Åsa Linderborg i Aftonbladet.
Tidigare blogginlägg.
Uppdatering: Även Leif Zern skriver i DN.

torsdag 11 april 2013

Stickrapport III

Jag har förfärdigat ytterligare en sjal på sistone, som jag precis ska presenta bort till en kompis. Det är den sjal som härrör från den enorma garnbollen till nystan som jag bloggade om här. Jag är inte fullständigt nöjd med resultatet. Bland annat tycker jag att hålmönstret utefter ryggraden kanske är lite väl framträdande och jag skulle nog om jag stickar mönstret igen låta bli att göra ett dubbelt omslag (där man på det följande varvet släpper andra delen i omslaget) och helt enkelt nöja mig med ett enkelt. Jag tror det räcker bra för att ge ett synligt hålmönster i mitten ändå. Något som jag försökte mig på redan i denna uppstickning, men sedan repade upp, var att låta det andra hålmönstret, i vågmönstret, förskjutas i sidled för att snabbare få in ytterligare upprepningar av mönstret. Som jag har stickat nu dröjer det 36 varv innan man kan lägga till dessa upprepningar (där man har gjort utökningar, ute i kanten respektive i mitten) och då blir det två omgångar till av mönstret samtidigt. Om man förskjuter denna mönstring i sidled kan man i stället lägga in en ny upprepning av mönstret redan efter 18 varv, och så en till efter ytterligare 18 varv. Resultatet när jag gjorde så blev dock att sjalen bubblade sig - men det kanske inte gör så mycket egentligen. Värre är kanske om det blir väldigt "rörigt" i mönstret. Jag får se hur jag gör, och om jag alls stickar fler av denna modell. Det finns ju dock en del garn kvar...

En senare utmaning kanske denna sjal från Drops kan bli - men det vete tusan om jag klarar ut hur den ska göras. Vansinnigt ball är den i alla fall! Kanske något att ge sig på i höst? Men jag är inte riktigt förtjust i färgställningen blått/beige utan grunnar lite på om en grön/blå blandning som finns i samma garnkvalitet kan vara något. Vi får se vad det blir. Och om det blir.

tisdag 9 april 2013

Kvinnors kroppar

Ibland häpnar man lite extra vid någon upptäckt att världen är ännu mer skruvad än man faktiskt trodde. Då menar jag inte olika upptäckter av pyttesmå nästanexisterande partiklar eller diskussioner om universums egenskaper som kan få hjärnan att fullständigt överhettas. Nej, jag tänker snarare på hur vi beter oss och vad vi prioriterar.

Efter ett TV-program/-inslag som någon jag känner berättade om inser jag att den fullständigt oproportionella reaktionen mot kvinnors kroppsbehåring efter förra årets melodifestival då, fruktansvärda händelse, en kvinna med hår under armarna syntes i TV, endast var ett utslag av en starkt etablerad skräck för all hårväxt hos kvinnor. Reaktionen, som för mig var tämligen obegriplig - hur kunde lite hår under armarna uppfattas som så äckligt - blir kanske inte mer begriplig men sätts i ett annat perspektiv när jag inser att det tydligen har blivit vanligt att kvinnor och vad jag förstår flickor ganska långt ned i åldrarna inte bara rakar (eller vaxar) bikinilinjer utan tar bort i stort sett all hårväxt i de nedre regionerna, vilket Sydsvenskan uppmärksammade redan 2007. Något som har lett till både infektioner och könssjukdomar som sprider sig - för hur nyttigt är det egentligen att utsätta den ofta extremt känsliga huden kring könsorganen för sådan behandling? Och infektionerna är en sak, men vad säger det om hur vi, hela samhället, ser på den kvinnliga kroppen? Jag är måhända naiv, och sent uppvaknad, i frågan - men allvarligt: vill vi att våra barn, både pojkar och flickor, ska växa upp och känna äckel inför kvinnors behåring i stället för stolthet över sina kroppar? Vill vi verkligen ställa upp på ett ideal där kvinnokroppen ska vara slät som en minderårig flickas kropp? Ska vi aldrig sluta kontrollera kvinnor genom omöjliga ideal?


Fotnot: Även trycket på att män ska passa in i vissa kroppsideal ökar, men jag bedömer det som att det fortfarande är långt till att det ska skapas en folkstorm för att en karl råkar visa lite hårväxt under armarna i TV.

måndag 8 april 2013

Nya lösningar för svensk skola?

Jag läser i SULF-tidningen (Sveriges Universitetslärarförbunds tidning) att regeringen har nya pigga idéer om hur de ska göra lärarutbildningen bättre/skolan mer attraktiv som arbetsplats, jag blir lite osäker på vilket men förmodligen är det bådadera. Visst har svensk skola problem och det har på sistone diskuterats i DN:s artikelserie om skolan. Nu är det tydligen Teach for Sweden (som bland annat Mikael Damberg, S, varit drivande bakom att - försöka - införa vid svenska lärosäten och lärarutbildningar) som ska utgöra den magiska fixen för svensk skola. Jag ställer mig lite tvekande, och om lärosätena är någon sorts värdemätare för detta så är jag i gott sällskap.

– Ja, jag är förvånad, säger Pam Fredman, rektor vid Göteborgs universitet. Hon framhåller att universitet och högskolor redan arbetar med utveckling och förbättring av kvaliteten på lärarutbildningen. "Det finns väl ingen utbildning där vi redan har fått så många nya direktiv."
SULF-tidningen

Ja, det finns en enorm, och som det verkar ökande, klåfingrighet bland politiker att ge sig på skolan och lärarutbildningen (något som jag för ovanlighetens skull är överens med DN:s ledarskribent Peter Wolodarski om). Alla vet bäst, utom tydligen de som är satta att göra jobbet, lärarna. Dem lyssnas det inte så noga på. Men alltså, kan vi inte bara slopa det där jobbskatteavdraget, låta lärarna vara lärare och inte bränna ut dem med orimliga förutsättningar och massor av administration och lägga pengar på rimliga löner, tid för utvecklingsarbete och resurser till vettiga insatser i skolorna. Då kanske fler skulle kunna tänka sig att vara lärare och man skulle slippa krystade projekt? Jag har en kombination av kemi, biologi och geografi i min examen (kan betraktas som hyfsad hårdvaluta i skolsammanhang skulle jag tro), jag gillar att undervisa - men nej, högstadielärare är inte en alternativ bana med de förutsättningar som råder. Jag går miljoner gånger hellre tillbaka till Posten och brevbäreriet!

onsdag 3 april 2013

Kollektivtrafiksbehov

På pendeltåget på väg till jobbet (resväg: pendeltåg till Stockholms central från Södertäljehållet och därefter röd t-bana mot Mörby) läser jag Metro över axeln på en medresenär. Tyvärr ser jag bara rubrikerna då. Men det räcker för att pumpa upp adrenalinnivån när någon trafikexpert får uttala sig om att politikernas önskelinjer (t-bana, förmodar jag efter den senaste tidens utspel från MP och S) inte behövs.

Båda förslagen verkar vara intressanta och ambitionen är att undvika att föra fler resenärer till T-Centralen/Centralen som bytespunkt och möjliggöra byten mellan flera linjer och på flera ställen. Lovvärt och eftersträvansvärt i sig och utöver det antal fler platser som nya linjer rimligen skapar (MP nämner 300.000). Skillnaden är dock att MP har en plan för sin finansiering genom att prioritera t-bana framför att bygga Förbifart Stockholm. Där har S, som Viktor Barth-Kron påpekar i DN, ännu mycket att bevisa.

Kanske har experten i Metro något bättre förslag på t-banesträckning - jag hittar inte artikeln på nätet - men om inte trafikexperterna förstår att det behövs mer tunnelbana tycker jag de ska vara experter på något annat!

Partiernas förslag:
Orange linje (MP): på facebook, i DN och i Sveriges radio.
Lila linje (S): i DN och SvD

tisdag 2 april 2013

Stickrapport II

I påskhelgen blev jag (äntligen!) klar med en sjal som jag stickat på ett tag. Egentligen har det inte tagit så lång tid; tre veckor - och då har jag även stickat på ytterligare en sjal. Men med över sjuhundra maskor på slutet kändes de sista centimetrarna ganska sega. Garnet tog dock slut lite, lite i förtid så jag fick ta bort någon centimeter, och därmed även det sista inslaget av lite strukturmönster, i stickningen. Jag är ändå supernöjd och tycker sjalen blev precis så fin och mjuk som jag hade tänkt mig! Den presentades genast bort till någon som jag ville ge en mjuk och gosig sjal till, som är rätt så nyopererad efter (ännu en) cancerdiagnos. Sköterskorna på operationsavdelningen konstaterade frankt: Nu vill vi inte ha dig här fler gånger! Jag önskar innerligt att de får sin vilja igenom och att det inte blir fler cancerdiagnoser!

Samtidigt, i DN, skriver Thomas Anderberg hjärtslitande om sin hjärntumör under rubriken Allt det vi inte blir. Och på att-läsa-listan står John Greens: Förr eller senare exploderar jag eller The fault in our stars, som går att läsa mer om i Bonnier Carlsens bloggstafett. Men den får nog vänta litegrann.