Det fungerade oväntat länge att med i alla fall viss regelbundenhet skriva julkalender. Sedan brakade december in på allvar med luciatåg, julkonserter, avslutningar och säsongsenligt jobbkaos. Och så var det julhelg och umgängen hit och dit. Här kommer därför den avslutade julkalenderlistan utan alltför stora krusiduller.
Lucka Innehåll
1 30 kronor till Unicefs gåvoshop
2 30 kronor till Etc klimatkompensator
3 20 kronor till en EU-migrant
4 1 timme på informationsmöte för volontärer om ett härbärge för EU-migranter
5 125 kronor till UNHCR
6 125 kronor till UNHCR
7 9-åringens lucka: 30 kronor till Rädda barnen
8 medlemskap Naturskyddsföreningen
9 30 kronor till Etc klimatkompensator
10 30 kronor till Unicefs gåvoshop
11 30 kronor till Rädda barnen
12 30 kronor till Unicefs gåvoshop
13 300 kronor till fadderbarn i SOS barnby
14 13-åringens lucka: 30 kronor till Rädda barnen
15 30 kronor till Rädda barnen
16 30 kronor till Etc klimatkompensator
17 nattligt volontärjobb på härbärge för EU-migranter
18 30 kronor till Unicefs gåvoshop
19 erbjudande om att ordna aktivitet för ensamkommande ungdomar på boende
20 30 kronor till Rädda barnen
21 2x129 kronor för katastrofhjälp via Röda korset (julklapp till mamma och pappa)
22 3x95:- för nöd-kit till kvinnor på flykt kronor via Röda korset (julklapp till syster m fam)
23 60 kronor till Etc klimatkompensator
24 åstadkom vi inte själva men vi fick i julklapp att pengar sattes in hos Rädda barnen
Och en bonuslucka:
25 nattligt volontärjobb på härbärge för EU-migranter
Sammanlagt betalas till
Unicef: 115 kronor för ett vaccinpaket
Rädda barnen: 155 kronor för ett babypaket à 100 kronor och en extra gåva om 55 kronor
Etc klimatkompensator: 150 kronor för 211 kg CO2-ekvivalenter (tex motsvarande 100 mils bilkörning i medelstor bil som går på diesel)
Visar inlägg med etikett solidaritet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett solidaritet. Visa alla inlägg
måndag 28 december 2015
tisdag 8 december 2015
Generositet och nyhetsvärde
I september exploderade sociala medier av vilja att hjälpa efter publicering av en bild på en död och ilandfluten pojke, som inte överlevt flykten. Det ordnades stödgalor, det sas 'det räcker nu', i flera sammanhang påpekades det att det inte är en naturlag att människor ska dö pga usla flytetyg - man kan låta dem som flyr ta färjan i stället, till ett betydligt rimligare pris dessutom. Och Hans Rosling blev Sveriges nya idol. Sedan blev (de europeiska) länderna rädda och politikerna missade möjligheten att stärka de solidariska vindarna. I Sverige har det lett till märkliga regeringsbeslut och -idéer om att ta till åtgärder som man trodde var helt uteslutna att föreslås av partier som socialdemokraterna och miljöpartiet. Att tex moderaterna och kristdemokraterna redan tidigare har köpt sverigedemokraternas retorik är mindre uppseendeväckande - även om det blir tydligt att talet om valfrihet i borgerliga politikers munnar bara rör dem som redan har det ganska bra. Om personer som flyr från krig och våld vill välja Sverige ska de hållas borta. Det kanske mest tragiska är att en del av de åtgärder som regeringen har lagt fram för att avlasta Migrationsverket snarare har motsatt effekt: mer byråkrati, upprepade prövningar av uppehållstillstånd genom en övergång från permanenta till tillfälliga uppehållstillstånd. Något som även påverkar integrationen negativt. Ja, det är en ansträngd situation för flera myndigheter och kommuner. Ja, det kan småningom komma att påverka våra vardagsliv i någon utsträckning. Men har vi sett höjda skatter? Har vi sett att myndigheter annekterar byggnader för boenden? Har samhällsorgan brakat samman? Nej, tvärtom tuffar Sveriges ekonomi på. Vi har råd att lägga pengar på mottagande - och vi har ett välordnat samhälle där det borde finnas goda möjligheter att bygga på den vilja att göra något bra av situationen som faktiskt finns. Ganska nyligen hitkomna lärare sätts i arbete i skolor där elevantalet ökat; det ordnas studiecirklar, görs volontärarbete och ordnas träffar via olika organisationer. Lärosäten försöker hitta vägar att välkomna studenter utan uppehållstillstånd. Osv. Men det görs utan samordning, och det beror på enskilda personers initiativ, alldeles för ofta utan något stöd från samhällsbärande funktioner. Jag säger inte att det är fel med enskilda initiativ, men jag saknar däremot den samordnande ansträngningen hos staten - och då är kanske inte Migrationsverket den myndighet som ska åläggas ytterligare ansvar och arbetsuppgifter utan man skulle kanske kunna tänka sig att lämplig personal på någon annan myndighet tillfälligtvis får förändrade arbetsuppgifter, eller att ny personal anställs.
Samtidigt som regeringen kommer med det ena obehagliga utspelet efter det andra och samtidigt som volontärer i olika verksamheter börjar tröttas ut har jag en känsla av att givandet också mattats av. Det är inte så många stödgalor som dyker upp, det är inte så många satsningar från företag att skänka dagsvinsten till någon ideell organisation som jobbar med flyende människor - och i media har intresset i viss mån bedarrat enligt den vanliga medialogiken som säger att nyheter åldras och i stället skrivs det mest om lagförslag om att kunna stänga Öresundsbron mm*. Därför tyckte jag att det var extremt välkommet att det vid en disputation, på initiativ av den nyblivna doktorn, ordnades insamling i samband med firandet, och att pengarna skänktes till UNHCR respektive Röda korset. I lucka 5 och 6 lägger jag därför mitt bidrag, som egentligen lika mycket är min mammas bidrag på grund av en snårig och icke genomförd transaktionsgång inom familjen :)
Lucka Innehåll
1 30 kronor till Unicefs gåvoshop
2 30 kronor till Etc klimatkompensator
3 20 kronor till en EU-migrant
4 1 timme på informationsmöte för volontärer om ett härbärge för Eu-migranter
5 125 kronor till UNHCR
6 125 kronor till UNHCR
*Dock finns exempel som DNs satsning på att lyfta fram enskilda flyktingars livshistorier i kortformat. Vidare har tex Wolodarski (DN) skrivit om Sveriges goda ekonomi (även om jag själv också känner viss förskräckelse över en så ohämmat växande ekonomi utifrån ett resursperspektiv), och det har skrivits krönikor med olika perspektiv på hur vi hanterar flyktingkrisen i Sverige, tex Walden (Café) och Barth-Kron (DN).
Samtidigt som regeringen kommer med det ena obehagliga utspelet efter det andra och samtidigt som volontärer i olika verksamheter börjar tröttas ut har jag en känsla av att givandet också mattats av. Det är inte så många stödgalor som dyker upp, det är inte så många satsningar från företag att skänka dagsvinsten till någon ideell organisation som jobbar med flyende människor - och i media har intresset i viss mån bedarrat enligt den vanliga medialogiken som säger att nyheter åldras och i stället skrivs det mest om lagförslag om att kunna stänga Öresundsbron mm*. Därför tyckte jag att det var extremt välkommet att det vid en disputation, på initiativ av den nyblivna doktorn, ordnades insamling i samband med firandet, och att pengarna skänktes till UNHCR respektive Röda korset. I lucka 5 och 6 lägger jag därför mitt bidrag, som egentligen lika mycket är min mammas bidrag på grund av en snårig och icke genomförd transaktionsgång inom familjen :)
Lucka Innehåll
1 30 kronor till Unicefs gåvoshop
2 30 kronor till Etc klimatkompensator
3 20 kronor till en EU-migrant
4 1 timme på informationsmöte för volontärer om ett härbärge för Eu-migranter
5 125 kronor till UNHCR
6 125 kronor till UNHCR
*Dock finns exempel som DNs satsning på att lyfta fram enskilda flyktingars livshistorier i kortformat. Vidare har tex Wolodarski (DN) skrivit om Sveriges goda ekonomi (även om jag själv också känner viss förskräckelse över en så ohämmat växande ekonomi utifrån ett resursperspektiv), och det har skrivits krönikor med olika perspektiv på hur vi hanterar flyktingkrisen i Sverige, tex Walden (Café) och Barth-Kron (DN).
lördag 5 december 2015
Att hjälpa tiggare i Sverige eller i deras hemländer
Sedan antalet människor som tigger i Stockholm och på andra platser i Sverige började öka för några år sedan har det diskuterats vad som är mest effektivt, att hjälpa personerna i deras hemmiljöer eller att ge dem pengar när de tigger här i Sverige. I veckan, tror jag det var, skrev diverse föreningar om att det bästa är att hjälpa på plats. Det är nog svårt att hävda att en långsiktig lösning inte skulle inkludera hjälp på plats i hemländerna, ofta Rumänien eller Bulgarien, men jag tycker nog att det är lika svårt att hävda att det inte är någon idé att ge några pengar i ögonblicket när man möter någon som tigger. Hjälpen "på plats" är långsiktiga satsningar och måste rimligen även inbegripa förändringar i hur romer behandlas i den rumänska och bulgariska politiken och i samhällena. Men för den som har bestämt sig för att åka till Sverige för att försöka få in pengar genom att tigga är det liten tröst att svenska föreningar har börjat starta projekt på plats, så länge inte alla som behöver kan få hjälp genom dem. Jag passerar ofta samma personer på deras respektive platser, och har jag några pengar över i plånboken - vilket i och för sig blivit mer sällsynt ju mindre kontanter som används - ger jag till en av dem. Det är ju omöjligt att hjälpa alla, men det känns också omöjligt att tänka att man aldrig skulle kunna hjälpa någon. Lucka tre innehåller därför tjugor kronor till en EU-migrant (eftersom det var det jag råkade ha i plånboken).
Något som också återkommer i debatten, och som är ett problem på flera sätt, är de informella bosättingar som växer fram där EU-migranter övernattar i husvagnar, tält, bilar etc. Dels är det inte en rimlig boendemiljö för någon, särskilt inte vintertid - men det säger en hel del om hur det är i hemlandet om det ändå är värt att vistas i Sverige under sådana förhållanden och dessutom utsätta sig för att tigga med allt vad det innebär. Dels blir ofta de informella bosättningarna problematiska ur sanitetsperspektiv eftersom kommunerna i allmänhet inte tillhandahåller några sådana lösningar. Det finns exempel där EU-migranter får använda campingar eller liknande men vad jag förstått är de ganska få. På en del ställen ordnas härbärgen, åtminstone vintertid, och i Södertälje har flera religiösa församlingar i någon sorts samarbete med kommunen (för mig oklart hur, hittills har jag bara sett representanter från kyrkorna) gått ihop för att med hjälp av volontärer erbjuda plats för tio EU-migranter per natt att sova på madrasser i ett uppvärmt rum och med tillgång till toalett. Projektet står precis i begrepp att startas och det återstår att se hur många som kommer att utnyttja det, men jag känner till få fall där det har funnits volontärer i alltför stor mängd så den som vill hjälpa till är säkert välkommen. I torsdags hölls ett sista informationsmöte för volontärer innan starten. Och inte sällan är det din tid, snarare än dina pengar, som kan göra skillnad. Lucka fyra innehåller därför tiden jag ägnade åt informationsmötet för volontärer om härbärget för EU-migranter. Andra sätt att dela med sig av sin tid kan vara boenden för flyktingar, där det tex finns ett i Botkyrka, språkcaféer på Röda korset eller genom Internationella bekantskaper eller genom att vara stödperson åt någon som behöver det (genom din kommun, Röda korset eller någon annan organisation).
Lucka Innehåll
1 30 kronor till Unicefs gåvoshop
2 30 kronor till Etc klimatkompensator
3 20 kronor till en EU-migrant
4 1 timme på informationsmöte för volontärer om ett härbärge för Eu-migranter
Något som också återkommer i debatten, och som är ett problem på flera sätt, är de informella bosättingar som växer fram där EU-migranter övernattar i husvagnar, tält, bilar etc. Dels är det inte en rimlig boendemiljö för någon, särskilt inte vintertid - men det säger en hel del om hur det är i hemlandet om det ändå är värt att vistas i Sverige under sådana förhållanden och dessutom utsätta sig för att tigga med allt vad det innebär. Dels blir ofta de informella bosättningarna problematiska ur sanitetsperspektiv eftersom kommunerna i allmänhet inte tillhandahåller några sådana lösningar. Det finns exempel där EU-migranter får använda campingar eller liknande men vad jag förstått är de ganska få. På en del ställen ordnas härbärgen, åtminstone vintertid, och i Södertälje har flera religiösa församlingar i någon sorts samarbete med kommunen (för mig oklart hur, hittills har jag bara sett representanter från kyrkorna) gått ihop för att med hjälp av volontärer erbjuda plats för tio EU-migranter per natt att sova på madrasser i ett uppvärmt rum och med tillgång till toalett. Projektet står precis i begrepp att startas och det återstår att se hur många som kommer att utnyttja det, men jag känner till få fall där det har funnits volontärer i alltför stor mängd så den som vill hjälpa till är säkert välkommen. I torsdags hölls ett sista informationsmöte för volontärer innan starten. Och inte sällan är det din tid, snarare än dina pengar, som kan göra skillnad. Lucka fyra innehåller därför tiden jag ägnade åt informationsmötet för volontärer om härbärget för EU-migranter. Andra sätt att dela med sig av sin tid kan vara boenden för flyktingar, där det tex finns ett i Botkyrka, språkcaféer på Röda korset eller genom Internationella bekantskaper eller genom att vara stödperson åt någon som behöver det (genom din kommun, Röda korset eller någon annan organisation).
Lucka Innehåll
1 30 kronor till Unicefs gåvoshop
2 30 kronor till Etc klimatkompensator
3 20 kronor till en EU-migrant
4 1 timme på informationsmöte för volontärer om ett härbärge för Eu-migranter
tisdag 1 december 2015
Adventskalender
Inte nog med att vi köper julklappar för massor av pengar, det verkar också som att adventskalendrar med presenter till varje barn, varje dag, har blivit ett måste i vissa kretsar. Det ska köpas och köpas och köpas, nyss var det "Black Friday" som verkar hårdlanseras av handeln, och nu ska vi köpa oss blå ända in i mål när mellandagsrean börjar och vi kan börja om igen. Och emellanåt så flyger vi iväg till olika hörn av världen, för att det är väl trots allt en mänsklig rättighet att få lite tropisk sol på sig minst en, gärna flera gånger om året när man lever i vår mörka och kalla del av världen. Eller att överhuvudtaget få se sig om i världen, inte bara någon enstaka gång, utan flera gånger, varje år. Att det var och en gör påverkar verkar inte finnas på kartan. Men det är lätt att kasta sten i glashus; vi har gjort oss alldeles för beroende av bil sedan vi flyttade till Södertälje och att värma upp ett hus med el, även om den kommer från förnybara energikällor, känns helt knäppt men det är i dagsläget som det är även om vi försöker samåka så långt möjligt.
Sammantaget slog det mig att om det nu är så viktigt med adventskalendrar kan man ju göra något mer konstruktivt av dem. Här kommer därmed en utmaning: I stället för att köpa diverse grejor, gör en adventskalender där de som mest behöver får - ge presenter genom Unicef, Rädda barnen, Röda korset, Läkare utan gränser osv. Eller gör en insats i någon volontärverksamhet för flyktingar, EU-migranter, hemlösa... Eller stöd föreningar och initiativ för miljön och mot tex klimatförändringar. För egen del får det bli en blandning. I dagens lucka finns därför 30 kronor att använda i Unicefs gåvoshop.
Nu inbillar jag mig ju inte att jag kommer att ha tid att skriva ett blogginlägg om dagen under årets mest hysteriska månad, men jag hoppas återkomma någon gång då och då - och om inte annat dyker det väl upp en fulltecknad lista här på bloggen i jul.
Lucka Innehåll
1 30 kronor till Unicefs gåvoshop
Sammantaget slog det mig att om det nu är så viktigt med adventskalendrar kan man ju göra något mer konstruktivt av dem. Här kommer därmed en utmaning: I stället för att köpa diverse grejor, gör en adventskalender där de som mest behöver får - ge presenter genom Unicef, Rädda barnen, Röda korset, Läkare utan gränser osv. Eller gör en insats i någon volontärverksamhet för flyktingar, EU-migranter, hemlösa... Eller stöd föreningar och initiativ för miljön och mot tex klimatförändringar. För egen del får det bli en blandning. I dagens lucka finns därför 30 kronor att använda i Unicefs gåvoshop.
Nu inbillar jag mig ju inte att jag kommer att ha tid att skriva ett blogginlägg om dagen under årets mest hysteriska månad, men jag hoppas återkomma någon gång då och då - och om inte annat dyker det väl upp en fulltecknad lista här på bloggen i jul.
Lucka Innehåll
1 30 kronor till Unicefs gåvoshop
torsdag 5 december 2013
Att visa solidaritet
Först tyckte jag det var fint. Skokartongsappellen samlar i skrivande stund 11.190 anhängare på facebook (i Stockholm, liknande initiativ finns på flera andra håll i landet). Det går ut på att man fyller en skokartong med saker som passar till en man, kvinna eller ett barn/en tonåring och som kan ges till hemlösa och andra som har det svårt ekonomiskt. Man kan tänka att äntligen! Nu har svenskarna fått nog och vill visa solidaritet. Nu vänder det!
Men så slås man av den där misstanken, att många gärna visar solidaritet genom en gåva, en sorts allmosa då och då, ungefär som det fungerade förr då rika personer kunde nedlåta sig till att hjälpa fattiga - när det passade dem. Med de där tre, fyra jobbskatteavdragen har man råd. När andan faller på, som till jul när man känner sig extra givmild och tycker att man kan lägga de där hundralapparna på någon som inte kan köpa Iphones eller surfplattor till barnen eller sig själva, som kanske inte har ett hem att ställa den där fruktjuicepressen eller vad det nu var som sägs vara årets julklapp, till någon som inte kan välja till vem och vad för julklappar hen köper. För visst är det som initiativtagaren Sofia Lauffs McConnochie säger i Metro, att man mår bra av att hjälpa. Problemet är att även den som blir hjälpt helst ska må bra av det, och det är inte alltid samma sak. Nyligen diskuterades just detta i kommentarerna tilll ett inlägg där Magdalena Ribbing i sin etikettspalt besvarade en fråga om hur man bäst hanterar situationen om någon saknar några kronor eller tior i mataffären. Det handlar till syvende och sist om makt.
Vad gäller Skokartongsappellen är jag själv en av de där 11.190 som klickade i att jag ska delta, för det verkade så lockande enkelt att göra någon glad och för att det blev tydligt för barnen att man kan dela med sig. Men jag baxnar lite för alla de 11.190 skokartongerna som ska hanteras av några som förväntade sig att kanske hundra stycken skulle lämnas in. (Nu inser ju jag också att det inte blir fullt så många kartonger, men det står redan klart att det blir hundratals och kanske även kommer kunna räknas i tusental.) Jag undrar också hur i allsindar kartongerna ska nå sina mottagare när initiativet ännu står utan lokal för arrangemanget som är planerat till julafton. Lite lugnare blir jag när jag läser Metro, där det framgår att Sofia Lauffs McConnochie också insett att det blir övermäktigt och verkar ha planer för att kanalisera åtminstone en del paket via etablerade organisationer.
Först tyckte jag det var fint - och jag tycker fortfarande att initiativet visar på en kraft och omtanke hos människor. En kraft som jag hoppas även kommer synas vid andra tillfällen. Och som förhoppningsvis leder till en regering som inte prioriterar jobbskatteavdrag framför solidariska satsningar, utan där de skatter vi betalar används för att komma till rätta med samhällsfrågor som hemlöshet, en skola i fritt fall och t ex barnmorskornas arbetsförhållanden. Något som uttryckts av bland andra Claes de Faire i krönikan Jag är nöjd nu. I dag far alldeles för många illa i Sverige till följd av politiska beslut. Så trots viss tveksamhet packar jag nog den där skokartongen med saker men också presentkort som innebär att man kan välja mer fritt vad man vill ha, och som kan passa för en man eller en tonårskille eftersom färre sådana kartonger har lämnats in. Men själv önskar jag mig i julklapp en annan regering och ett samhälle som är genuint solidariskt, inte bara när det råkar passa givarna.
Även organisationer som Stadsmissionen tar emot kläder, hygienartiklar, barnböcker med mera att ge vid deras och andra organisationers julfirande.
Andra initiativ: http://julskatteuppdraget.se/
Tidigare blogginlägg om hur slumpmässigt människors hjälpande kan se ut.
Men så slås man av den där misstanken, att många gärna visar solidaritet genom en gåva, en sorts allmosa då och då, ungefär som det fungerade förr då rika personer kunde nedlåta sig till att hjälpa fattiga - när det passade dem. Med de där tre, fyra jobbskatteavdragen har man råd. När andan faller på, som till jul när man känner sig extra givmild och tycker att man kan lägga de där hundralapparna på någon som inte kan köpa Iphones eller surfplattor till barnen eller sig själva, som kanske inte har ett hem att ställa den där fruktjuicepressen eller vad det nu var som sägs vara årets julklapp, till någon som inte kan välja till vem och vad för julklappar hen köper. För visst är det som initiativtagaren Sofia Lauffs McConnochie säger i Metro, att man mår bra av att hjälpa. Problemet är att även den som blir hjälpt helst ska må bra av det, och det är inte alltid samma sak. Nyligen diskuterades just detta i kommentarerna tilll ett inlägg där Magdalena Ribbing i sin etikettspalt besvarade en fråga om hur man bäst hanterar situationen om någon saknar några kronor eller tior i mataffären. Det handlar till syvende och sist om makt.
Vad gäller Skokartongsappellen är jag själv en av de där 11.190 som klickade i att jag ska delta, för det verkade så lockande enkelt att göra någon glad och för att det blev tydligt för barnen att man kan dela med sig. Men jag baxnar lite för alla de 11.190 skokartongerna som ska hanteras av några som förväntade sig att kanske hundra stycken skulle lämnas in. (Nu inser ju jag också att det inte blir fullt så många kartonger, men det står redan klart att det blir hundratals och kanske även kommer kunna räknas i tusental.) Jag undrar också hur i allsindar kartongerna ska nå sina mottagare när initiativet ännu står utan lokal för arrangemanget som är planerat till julafton. Lite lugnare blir jag när jag läser Metro, där det framgår att Sofia Lauffs McConnochie också insett att det blir övermäktigt och verkar ha planer för att kanalisera åtminstone en del paket via etablerade organisationer.
Först tyckte jag det var fint - och jag tycker fortfarande att initiativet visar på en kraft och omtanke hos människor. En kraft som jag hoppas även kommer synas vid andra tillfällen. Och som förhoppningsvis leder till en regering som inte prioriterar jobbskatteavdrag framför solidariska satsningar, utan där de skatter vi betalar används för att komma till rätta med samhällsfrågor som hemlöshet, en skola i fritt fall och t ex barnmorskornas arbetsförhållanden. Något som uttryckts av bland andra Claes de Faire i krönikan Jag är nöjd nu. I dag far alldeles för många illa i Sverige till följd av politiska beslut. Så trots viss tveksamhet packar jag nog den där skokartongen med saker men också presentkort som innebär att man kan välja mer fritt vad man vill ha, och som kan passa för en man eller en tonårskille eftersom färre sådana kartonger har lämnats in. Men själv önskar jag mig i julklapp en annan regering och ett samhälle som är genuint solidariskt, inte bara när det råkar passa givarna.
Även organisationer som Stadsmissionen tar emot kläder, hygienartiklar, barnböcker med mera att ge vid deras och andra organisationers julfirande.
Andra initiativ: http://julskatteuppdraget.se/
Tidigare blogginlägg om hur slumpmässigt människors hjälpande kan se ut.
onsdag 4 december 2013
Sverige och skolan
Med resultaten från senaste PISA-undersökningen rykande färska kan man inte låta bli att undra över vilka effekter ihopfuskade data haft på resultatet. Oavsett det står det klart att Sveriges utveckling lämnar mycket i övrigt att önska. Löfven skyller misslyckandet på Reinfeldt och den moderatledda borgerliga regeringens skattesänkningar. Socialdemokraterna har dock sannolikt sin del av skulden, med kommunalisering och det fria skolvalet under Göran Persson och framåt. Lärarnas riksförbund konstaterar också i DN att skolan har misskötts i decennier. Och Jonas Thente drar slutsatsen att det rör sig om ett systemfel.
Jag har bloggat förut om reformivern vad gäller skolan, där vi har fått nya betygssystem flera gånger sedan jag gick ut gymnasiet för drygt tjugo år sedan, nya uppsättningar betygskriterier, nya läroplaner och nya sätt att organisera gymnasieskolan i kurser samtidigt som lärarutbildningen även den har gjorts om ett antal gånger och i skrivande stund har ett rätt dysfunktionellt upplägg av åtminstone ämneslärarutbildningen för årskurs 7-9 och en ständigt pågående dragkamp mellan företrädare för ämnena och dito för den pedagogiska utbildningen vad gäller tidstilldelning. Blivande grundlärare som läser SO-ämnen för att undervisa i årskurs 4-6 får till exempel tre (3) veckors kurs i vardera SO-ämnet historia, geografi, religion och samhällskunskap. När jag nämnde det för en pensionerad SO-lärare på högstadiet, frågade hon hur mycket de som specialiserar sig mot SO läser. Tja... Det här är de som specialiserar sig mot SO. Övriga läser ingenting av dessa ämnen. Och så vidare. Jag skulle säga att det finns massor av systemfel i skolan, i lärarutbildningen och framförallt i politiken som ska hantera skolan. Jag själv är inte förmögen att reda ut om det är möjligt att genomföra de förändringar som behövs, kanske främst att ge lärarna arbetsro och låta dem få göra det de ska, nämligen undervisa, utan att göra ytterligare reformer - men eventuella nya reformer bör vara väl genomtänkta och ha elevernas lärande såväl som lärarnas arbetssituation i fokus.
Och även om man inte uteslutande kan skylla på Björklund och/eller Reinfeldt så är det ändå de som för närvarande bär ansvaret för skolan. Många av Björklunds reformer har varit hafsverk där man sagt rakt ut att hellre fort och fel än att dröja (och begränsa felen). Att inrätta ytterligare ett nytt betygssystem har fått berättigad kritik, och negativa konsekvenser och justeringar för att undvika dessa har gjorts, lärarlegitimationen är paradexemplet på en uselt genomförd reform som trots att den i sig välkomnades av många har blivit fullkomligt löjeväckande pga den hårresande handläggningen av ärendena. Kort sagt, Björklund verkar ha fått leka ganska fritt, utan att ha lyckats särskilt väl. Jag har visserligen måttligt förtroende för socialdemokraterna som skolpolitiksparti, och kan inte påstå att jag tycker att Löfven är en betryggande statsministerkandidat. Men jag tror att det krävs ett maktskifte i nästa val för att skolan ska ha en chans att komma på rätt köl, och om det maktskiftet medför en miljöpartistisk utbildningsminister har jag lite större tillförsikt inför skolans framtid. Det finns naturligtvis inslag även i den miljöpartistiska skolpolitiken som jag förhåller mig tveksam till, och ett av dem är de av en del miljöpartistiska företrädare så omhuldade friskolorna. Här sker dock en diskussion, och en viss politisk riktningsändring. Och kan MP driva S till att vässa sin skolpolitik så tror jag att ett rödgrönt altenativ skulle kunna leda mot en bättre skola, men det kommer knappast vara varken enkelt eller billigt.
Även SvD skriver och lyfter bland annat frågan om fördelning av resurser, eftersom det i ännu högre grad är de lågpresterande elevernas resultat som har försämrats, en diskussion som tex den borgerliga majoriteten i Huddinge kommun var rätt ovilliga att ta när jag för några år sedan var politiskt aktiv där. Här tror jag definitivt att ett rödgrönt alternativ har hjärtat mer på rätta stället, om bara S kan komma ihåg att solidaritet är en av hörnstenarna i deras politik.
Jag har bloggat förut om reformivern vad gäller skolan, där vi har fått nya betygssystem flera gånger sedan jag gick ut gymnasiet för drygt tjugo år sedan, nya uppsättningar betygskriterier, nya läroplaner och nya sätt att organisera gymnasieskolan i kurser samtidigt som lärarutbildningen även den har gjorts om ett antal gånger och i skrivande stund har ett rätt dysfunktionellt upplägg av åtminstone ämneslärarutbildningen för årskurs 7-9 och en ständigt pågående dragkamp mellan företrädare för ämnena och dito för den pedagogiska utbildningen vad gäller tidstilldelning. Blivande grundlärare som läser SO-ämnen för att undervisa i årskurs 4-6 får till exempel tre (3) veckors kurs i vardera SO-ämnet historia, geografi, religion och samhällskunskap. När jag nämnde det för en pensionerad SO-lärare på högstadiet, frågade hon hur mycket de som specialiserar sig mot SO läser. Tja... Det här är de som specialiserar sig mot SO. Övriga läser ingenting av dessa ämnen. Och så vidare. Jag skulle säga att det finns massor av systemfel i skolan, i lärarutbildningen och framförallt i politiken som ska hantera skolan. Jag själv är inte förmögen att reda ut om det är möjligt att genomföra de förändringar som behövs, kanske främst att ge lärarna arbetsro och låta dem få göra det de ska, nämligen undervisa, utan att göra ytterligare reformer - men eventuella nya reformer bör vara väl genomtänkta och ha elevernas lärande såväl som lärarnas arbetssituation i fokus.
Och även om man inte uteslutande kan skylla på Björklund och/eller Reinfeldt så är det ändå de som för närvarande bär ansvaret för skolan. Många av Björklunds reformer har varit hafsverk där man sagt rakt ut att hellre fort och fel än att dröja (och begränsa felen). Att inrätta ytterligare ett nytt betygssystem har fått berättigad kritik, och negativa konsekvenser och justeringar för att undvika dessa har gjorts, lärarlegitimationen är paradexemplet på en uselt genomförd reform som trots att den i sig välkomnades av många har blivit fullkomligt löjeväckande pga den hårresande handläggningen av ärendena. Kort sagt, Björklund verkar ha fått leka ganska fritt, utan att ha lyckats särskilt väl. Jag har visserligen måttligt förtroende för socialdemokraterna som skolpolitiksparti, och kan inte påstå att jag tycker att Löfven är en betryggande statsministerkandidat. Men jag tror att det krävs ett maktskifte i nästa val för att skolan ska ha en chans att komma på rätt köl, och om det maktskiftet medför en miljöpartistisk utbildningsminister har jag lite större tillförsikt inför skolans framtid. Det finns naturligtvis inslag även i den miljöpartistiska skolpolitiken som jag förhåller mig tveksam till, och ett av dem är de av en del miljöpartistiska företrädare så omhuldade friskolorna. Här sker dock en diskussion, och en viss politisk riktningsändring. Och kan MP driva S till att vässa sin skolpolitik så tror jag att ett rödgrönt altenativ skulle kunna leda mot en bättre skola, men det kommer knappast vara varken enkelt eller billigt.
Även SvD skriver och lyfter bland annat frågan om fördelning av resurser, eftersom det i ännu högre grad är de lågpresterande elevernas resultat som har försämrats, en diskussion som tex den borgerliga majoriteten i Huddinge kommun var rätt ovilliga att ta när jag för några år sedan var politiskt aktiv där. Här tror jag definitivt att ett rödgrönt alternativ har hjärtat mer på rätta stället, om bara S kan komma ihåg att solidaritet är en av hörnstenarna i deras politik.
tisdag 3 december 2013
Inte en vanlig adventskalender
Även om det lockar lite vågar jag inte ta på mig ett åtagande som innebär att jag ska producera något varje dag i tjugofyra dagar. Dessutom har jag redan missat de första två dagarna, så det här kommer inte bli en adventskalender i traditionell mening. Men efter ett par omruskningar i två olika samtal i går står det klart att det behövs någon form av adventskalender inför valen 2014. Den lär dyka upp oregelbundet, när tiden tillåter, men det går inte att sitta tyst när samhället står på ända. Här och nu börjar min egen privata valrörelse, för ett mänskligare Sverige, ett mänskligare Europa och en mänskligare värld.
Som en kniv i ryggen
Jag hör dig
men kan inte ta in
när du berättar att din
tonåriga släkting
sympatiserar med
Sverigedemokraterna.
Jag hör vad du säger
men har inte ord nog för
känslan av förtvivlan
när din nära familj
legitimerar åsikterna hos dem
som vill dig ont.
Jag hör hur du redogör för frustrationen
när bekanta instämmer med dem
som ifrågasätter din plats i samhället
men kan bara föreställa mig vidden
av att ständigt ifrågasättas som människa.
Jag gråter över att ett parti
som närs av hat och rädslor
i stället för drömmar om en bättre värld för alla
kan samla tio procent av de röstberättigade
i tjugohundratalets Sverige.
Som en kniv i ryggen
Jag hör dig
men kan inte ta in
när du berättar att din
tonåriga släkting
sympatiserar med
Sverigedemokraterna.
Jag hör vad du säger
men har inte ord nog för
känslan av förtvivlan
när din nära familj
legitimerar åsikterna hos dem
som vill dig ont.
Jag hör hur du redogör för frustrationen
när bekanta instämmer med dem
som ifrågasätter din plats i samhället
men kan bara föreställa mig vidden
av att ständigt ifrågasättas som människa.
Jag gråter över att ett parti
som närs av hat och rädslor
i stället för drömmar om en bättre värld för alla
kan samla tio procent av de röstberättigade
i tjugohundratalets Sverige.
fredag 20 september 2013
En stickrapport utan stickning
För egen del dedicerar jag min pistol till Rysslands president, Putin, efter Rysslands nya lagar riktade mot hbtq-personer. Jag har skrivit om konsekvenserna för internationella adoptioner tidigare, men det finns mycket mer att säga om förhållandena i Ryssland och Masha Gessen gav i DN sitt vittnesmål. Vi började brodera ackompanjerade av friidrotts-VM i Ryssland och Emma Green Tregaros subtila nagellacksprotest. Färgvalet kom av sig självt. Man kan notera att inför vinter-OS i Ryssland försöker man stänga alla dörrar för den typen av manifestationer.
tisdag 2 juli 2013
Resultat i högskolevärlden - ett symptom på något större?
Jag nås mitt i Almedalsbruset av en notis i DN om en undersökning som den rätt nya myndigheten Universitetskanslerämbetet har gjort om studenters resultat inom högre utbildning. DN noterar att resultaten generellt har försämrats såtillvida att studenterna tar färre poäng per termin, en utveckling som pågått under de senaste sju åren. Man noterar också vilka högskolor/universitet som ligger i topp respektive botten med en dominans av olika sjukvårdsinriktade utbildningar i toppskiktet och, vad jag kan utröna av listan utan att kolla upp bakgrunden för varje enskilt lärosäte, diverse relativt små och nytillkomna lärosäten i botten.
I artikeln finns ingen analys och med statistik kan man visa nästan precis vad man vill, men jag kan inte låta bli att göra några spontana reflektioner:
Sveriges Universitetslärarförbund, SULF, brukar bland andra påpeka att ökad medelstilldelning till högskolan inte har motsvarat de ökade kostnader ett större antal studenter har medfört. Det har ekonomiskt sett alltså skett en urholkning - kanske börjar detta nu synas i studieresultaten?
Hur ser studiemedlen ut i dag? Mitt intryck är att många studenter arbetar vid sidan av sina heltidsstudier, vilket kan påverka deras möjligheter att klara alla poäng.
Det vore väl konstigt om sorgebarnet den svenska skolan inte börjat ge konsekvenser även inom de akademiska studierna. Jag ogillar att fastna i "det var bättre förr"-jargongen, men det signaleras från alla möjliga håll att hela det svenska utbildningsväsendet faktiskt är vådligt på glid, vilket jag har bloggat om tidigare vad gäller skolan.
Jag kan inte heller låta bli att notera att tex Södertörns högskola som hela tiden har lockat studenter från mindre studievana miljöer ligger i botten. Där finns alltså, med DN:s rubriksättning, Sveriges sämsta studenter - men det kanske inte är så konstigt att det tar lite längre tid att ta alla poäng om man överhuvudtaget har en högre tröskel in i den akademiska världen? Det kanske till och med är så att det är en större prestation att ta dessa poäng, än det är för någon som har stöd från en omgivning som är insatt i vad högre studier innebär?
Kort och gott: rankinglistor är som vanligt ett trubbigt instrument - men det vore intressant med en diskussion om vad som ligger bakom siffrorna. Och det är på tiden att Sveriges politiker lever upp till sina ord om att satsa på skola och utbildning och stoppar det fria fall som på alldeles för många sätt präglar det svenska utbildningsväsendet. Miljöpartiet lyfter i Almedalen även frågan om arbetsmiljö i skolan, här i betydelsen den fysiska arbetsmiljön med upprustningsbehov av skolor. Jag skulle även vilja framhålla andra aspekter. När blev det till exempel accepterat att klassrumsmiljön är så stökig att skolorna tillhandahåller hörselskydd för att barn ska kunna koncentrera sig?
Det som ytterligare oroar är att det inte bara är inom utbildningsväsendet nedmonteringar, eftersatt underhåll och bristande kvalitet som florerar; vi har den senaste veckan fått liknande beskrivningar av helt andra verksamheter, nämligen svensk vattenkvalitet (DN) och allmännyttans bostadsbestånd/ miljonprogramsområdena (Viktor Barth-Kron i den DN-kopplade bloggen The Viktor Report). Barnmorskornas, läkarnas och lärarnas upprop mot hur verkligheten har kommit att se ut ger också tydliga signaler om att allt inte står rätt till. Det ser helt enkelt ut som att vi yrvaket får inse att vi inte har velat betala notan för gemensamt bekostade verksamheter under ganska många år, något som ytterligare accelererats under de senaste årens borgerliga styre.
Med val om ett drygt år är det nu upp till bevis för politiker från samtliga partier - men också för väljarna; egna pengar i plånboken eller återuppbyggnad av en gemensam och hållbar välfärd? Jag vet vad jag väljer!
I artikeln finns ingen analys och med statistik kan man visa nästan precis vad man vill, men jag kan inte låta bli att göra några spontana reflektioner:
Sveriges Universitetslärarförbund, SULF, brukar bland andra påpeka att ökad medelstilldelning till högskolan inte har motsvarat de ökade kostnader ett större antal studenter har medfört. Det har ekonomiskt sett alltså skett en urholkning - kanske börjar detta nu synas i studieresultaten?
Hur ser studiemedlen ut i dag? Mitt intryck är att många studenter arbetar vid sidan av sina heltidsstudier, vilket kan påverka deras möjligheter att klara alla poäng.
Det vore väl konstigt om sorgebarnet den svenska skolan inte börjat ge konsekvenser även inom de akademiska studierna. Jag ogillar att fastna i "det var bättre förr"-jargongen, men det signaleras från alla möjliga håll att hela det svenska utbildningsväsendet faktiskt är vådligt på glid, vilket jag har bloggat om tidigare vad gäller skolan.
Jag kan inte heller låta bli att notera att tex Södertörns högskola som hela tiden har lockat studenter från mindre studievana miljöer ligger i botten. Där finns alltså, med DN:s rubriksättning, Sveriges sämsta studenter - men det kanske inte är så konstigt att det tar lite längre tid att ta alla poäng om man överhuvudtaget har en högre tröskel in i den akademiska världen? Det kanske till och med är så att det är en större prestation att ta dessa poäng, än det är för någon som har stöd från en omgivning som är insatt i vad högre studier innebär?
Kort och gott: rankinglistor är som vanligt ett trubbigt instrument - men det vore intressant med en diskussion om vad som ligger bakom siffrorna. Och det är på tiden att Sveriges politiker lever upp till sina ord om att satsa på skola och utbildning och stoppar det fria fall som på alldeles för många sätt präglar det svenska utbildningsväsendet. Miljöpartiet lyfter i Almedalen även frågan om arbetsmiljö i skolan, här i betydelsen den fysiska arbetsmiljön med upprustningsbehov av skolor. Jag skulle även vilja framhålla andra aspekter. När blev det till exempel accepterat att klassrumsmiljön är så stökig att skolorna tillhandahåller hörselskydd för att barn ska kunna koncentrera sig?
Det som ytterligare oroar är att det inte bara är inom utbildningsväsendet nedmonteringar, eftersatt underhåll och bristande kvalitet som florerar; vi har den senaste veckan fått liknande beskrivningar av helt andra verksamheter, nämligen svensk vattenkvalitet (DN) och allmännyttans bostadsbestånd/ miljonprogramsområdena (Viktor Barth-Kron i den DN-kopplade bloggen The Viktor Report). Barnmorskornas, läkarnas och lärarnas upprop mot hur verkligheten har kommit att se ut ger också tydliga signaler om att allt inte står rätt till. Det ser helt enkelt ut som att vi yrvaket får inse att vi inte har velat betala notan för gemensamt bekostade verksamheter under ganska många år, något som ytterligare accelererats under de senaste årens borgerliga styre.
Med val om ett drygt år är det nu upp till bevis för politiker från samtliga partier - men också för väljarna; egna pengar i plånboken eller återuppbyggnad av en gemensam och hållbar välfärd? Jag vet vad jag väljer!
fredag 3 maj 2013
Ska man skratta eller gråta?
Först blir jag glad när jag läser DN:s solskenshistoria (ja, början var ju inte så solig direkt men upplösningen) om Marius från Rumänien. Fantastiskt att folk ställer upp!
Sedan grips jag av en stor uppgivenhet. Är vi så emotionellt störda att när det gäller anonyma grupper av människor struntar vi kapitalt i dem som utförsäkras, som inte får tillräckligt stöd i skolan eller som skickas tillbaka till omänskliga levnadsvillkor i andra länder och väljer i stället den där extra tusenlappen i plånboken varje månad? Samtidigt som vi upprörs över de individuella fall som lyfts fram i media, strömmar (i fallet Marius) till med både jobberbjudanden, svenskakurser och - åter igen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta:
Tidigare blogginlägg på temat, från alla hjärtans dag.
Sedan grips jag av en stor uppgivenhet. Är vi så emotionellt störda att när det gäller anonyma grupper av människor struntar vi kapitalt i dem som utförsäkras, som inte får tillräckligt stöd i skolan eller som skickas tillbaka till omänskliga levnadsvillkor i andra länder och väljer i stället den där extra tusenlappen i plånboken varje månad? Samtidigt som vi upprörs över de individuella fall som lyfts fram i media, strömmar (i fallet Marius) till med både jobberbjudanden, svenskakurser och - åter igen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta:
"Och på Östermalm i Stockholm – mannen som köpt en campingutrustning med stormkök av högsta kvalitet som han otåligt väntar på att lämna över till den utsatte rumänen."Kan vi inte se med våra egna ögon att människor lider och mår dåligt? Jag kan förstå om man inte törs gå fram till vem som helst som tigger på gatan eller samlar burkar och frågar om hen vill bo över helgen hemma hos sig, som en familj gjorde efter att DN skrivit om Marius. Det vågar inte jag heller. Men man kan banne mig stötta organisationer som jobbar med utsatta människor; med pengar, arbete, saker, jobberbjudanden osv. Och man kan rösta för en mänskligare politik i nästa val. Sätt press på partierna och tala om att så här vill vi inte ha det!
Tidigare blogginlägg på temat, från alla hjärtans dag.
torsdag 7 mars 2013
Missade blogginlägg
Ibland hinner man inte allt man vill och jag har några dåliga samveten vad gäller oskrivna blogginlägg den senaste tiden. Ett av dem skulle handlat om polisens ID-kontroller av människor "med utländskt utseende" i tunnelbanan. Man baxnar och tror inte att det är sant. Är vi helt galna!? Citatet, jag har glömt från vem, "Av historien lär vi oss att vi ingenting lär av historien" (fritt ur minnet) kommer osökt. En tröst för ett tigerhjärta är åtminstone den upprördhet som så många visat. Jag hoppas att det är ett tecken på att nu tolererar vi inte mer, nu får det banne mig vara nog! Men det behöver manifesteras även i "verkligheten". Och ett sätt att göra det är att delta i den demonstration som bland annat Rädda Barnens ungdomsförbund, Röda Korsets ungdomsförbund och Ungdom mot rasism anordnar nu på lördag den 9 mars i Stockholm. Olof Olsson var snabbare och bloggade redan tidigare på Huddingeperspektiv. Och ungdomsförbundens ordföranden Hala Mohammed (RKUF) och Sara Thiringer (RBUF) har skrivit på Newsmill. DN skriver i dag, i flera artiklar.
Det andra dåliga bloggsamvetet handlar om Södertörnsleden och Trafikverkets plötsliga kovändning om att leden måste planeras om. Något som Naturskyddsföreningen i Huddinge hävdat i decennier. Johan skrev på Huddingeperspektiv, inte minst om den hopplöshet man kan känna när man ständigt ropar för döva öron. Och mediarapporteringen visade inte direkt något jubel, utan lät styrande politiker orera om "katastrof" när planeringen måste göras om. Hellre fort (nåja, så fort har det ju inte gått ändå) och fel, än en genomtänkt hållbar lösning, helst innehållande ordentliga satsningar på kollektivtrafik snarare än att bygga fast sig i biltrafik, verkar vara både sossars och moderaters motto. Kristdemokraternas också för den delen (här bland annat i skepnad av Huddinges kristdemokratiske ordförande i samhällsbyggnadsnämnden, Tomas Hansson) - de skyller i SvD omedelbart haveriet på staten, trots att de själva varit pådrivande i den lydiga hejakör som bara klubbat igenom nödvändiga planer i tex Huddinge, utan att förrän på senaste tid lägga med några som helst kommentarer eller krav om begränsad miljöpåverkan, bara vägen kom till stånd så fort som möjligt. Kd-representanterna lyfter också fram alla de byggprojekt, bostäder och arbetsplatser, som planerats med vägen som utgångspunkt. Man kanske skulle tänkt lite på kollektivtrafiklösningar också, Huddinge kommun kanske inte ska ha som mål att växa ohämmat? Och det kanske helt enkelt inte är staten man ska skylla på, vilken dessutom sedan ett antal år faktiskt består till viss del av KD-representanternas nationella partikollegor, utan dra lärdomar för hur planeringsarbetet bedrivs, inte minst politiskt, på kommunal nivå.
Hopplösheten har väl inte alldeles drivits på flykten, för Trafikverkets avsikt är ju fortfarande att bygga vägen, men man får väl hoppas att de högre krav prövningen mot gällande miljölagstiftning ställer åtminstone förbättrar resultatet. Och glöm inte demonstrationen mot REVA och utvisningar på lördag!
Det andra dåliga bloggsamvetet handlar om Södertörnsleden och Trafikverkets plötsliga kovändning om att leden måste planeras om. Något som Naturskyddsföreningen i Huddinge hävdat i decennier. Johan skrev på Huddingeperspektiv, inte minst om den hopplöshet man kan känna när man ständigt ropar för döva öron. Och mediarapporteringen visade inte direkt något jubel, utan lät styrande politiker orera om "katastrof" när planeringen måste göras om. Hellre fort (nåja, så fort har det ju inte gått ändå) och fel, än en genomtänkt hållbar lösning, helst innehållande ordentliga satsningar på kollektivtrafik snarare än att bygga fast sig i biltrafik, verkar vara både sossars och moderaters motto. Kristdemokraternas också för den delen (här bland annat i skepnad av Huddinges kristdemokratiske ordförande i samhällsbyggnadsnämnden, Tomas Hansson) - de skyller i SvD omedelbart haveriet på staten, trots att de själva varit pådrivande i den lydiga hejakör som bara klubbat igenom nödvändiga planer i tex Huddinge, utan att förrän på senaste tid lägga med några som helst kommentarer eller krav om begränsad miljöpåverkan, bara vägen kom till stånd så fort som möjligt. Kd-representanterna lyfter också fram alla de byggprojekt, bostäder och arbetsplatser, som planerats med vägen som utgångspunkt. Man kanske skulle tänkt lite på kollektivtrafiklösningar också, Huddinge kommun kanske inte ska ha som mål att växa ohämmat? Och det kanske helt enkelt inte är staten man ska skylla på, vilken dessutom sedan ett antal år faktiskt består till viss del av KD-representanternas nationella partikollegor, utan dra lärdomar för hur planeringsarbetet bedrivs, inte minst politiskt, på kommunal nivå.
Hopplösheten har väl inte alldeles drivits på flykten, för Trafikverkets avsikt är ju fortfarande att bygga vägen, men man får väl hoppas att de högre krav prövningen mot gällande miljölagstiftning ställer åtminstone förbättrar resultatet. Och glöm inte demonstrationen mot REVA och utvisningar på lördag!
lördag 16 februari 2013
Man får vad man betalar för
Jag är måhända cynisk, men jag blir inte häpen. När tidningarna festar loss med rubriker om hästkött i lasagne och kobajs i hamburgare tänker jag att det är väl inte underligt. När det bara är pressade priser som förs fram som anledning till köp i reklamen, när konsumenterna letar efter lägsta pris på varje vara i stället för god kvalitet och bevis på djurhållning som har någon form av etisk kompass i ryggen, så är det väl inte underligt att resultatet blir som det blir. Om vi la lite mindre pengar på paddor och ifånar och allt annat vi konsumerar hysteriskt och var beredda att betala lite mer för det vi stoppar i oss kanske det skulle börja se annorlunda ut? Det finns så många sätt att visa solidaritet; att ställa krav på rimliga arbetsförhållanden för människor och djurhållning som inte sker i fabriksform är ett av dem, att vara beredd att också betala kostnaden är ett annat.
DN skriver om hamburgare, liksom Aftonbladet; SvD om hästkött i färdigmat.
Aftonbladet har också en debattartikel från kött- och charkindustrin.
Andra bloggar: Mina betraktelser, Drefseryd gård och Röda Malmö
DN skriver om hamburgare, liksom Aftonbladet; SvD om hästkött i färdigmat.
Aftonbladet har också en debattartikel från kött- och charkindustrin.
Andra bloggar: Mina betraktelser, Drefseryd gård och Röda Malmö
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)