fredag 6 december 2013

Nygamla maktmanifestationer

I går blev det en lite grinig text om att hjälpa behövande inför julen och den extra obalans i maktförhållanden ett samhälle som bygger på enskilda initiativ för understöd ger upphov till. Jag ser tyvärr fler tecken på att äldre maktförhållanden förstärks. Under de glada sextio- och sjuttiotalens frigjorda period kunde man, inte minst med p-pillrets ankomst, hysa viss tillförsikt inför en förskjutning av de sexuella maktförhållandena. Det började åtminstone bli mer accepterat med en kvinnlig sexualitet på något som påminde om lika villkor som männens i tex Sverige.

Vad som nu diskuteras i DN är en återgång till de tidigare maktförhållandena, där killar och män (med stöd även av tjejer/kvinnor) tar sig rätten att definiera kvinnors sexualitet i stort sett efter hora/madonnakonceptet som man kunde önska vore utrotat sedan länge. Så är icke alls fallet, och nu signalerar utredare inom polisen att det blir allt vanligare med anmälningar om sexualbrott bland ungdomar, där killar tjatar sig till sex med tjejkompisar, som försätts i utpressningslika situationer. Jag tror nu inte att det är ett alldeles nytt fenomen, men med vår moderna tekniska utveckling följer också nya möjligheter; poliserna vittnar om hur mobilnummer till tjejer som givit efter för tjatsex delas vidare inom kompisgäng, hur killar filmar sex och hotar med att lägga ut sådana filmer på nätet om tjejen inte 'ställer upp' fler gånger, för hela kompisgäng osv. Satt i detta sammanhang ter sig argumentationen i domen där skadeståndet till en flicka, vars tidigare pojkvän filmat när de hade sex och lagt ut på nätet, sänktes ännu obehagligare. Domarna, samtliga män, förde bland annat fram argumentet att vi blir allt öppnare med våra sexuella vanor som förklaring till det sänkta skadeståndet, något som ger helt motsatt signal mot vad man skulle önska. Det handlar inte längre om frigjordhet utan om att vissa utövar sin makt över andra via sexualiteten. Och när 11-åringen kommer hem från att ha haft sexualkunskap i skolan och tycker att hen fått höra att unga killar oftast bara bryr sig om sex medan unga tjejer vill ha kärlek känner jag mig lite uppgiven. Visst påverkas vi delvis av olika hormoner men det är också en kulturell föreställning att vi ska vara så olika och att kvinnor ska vara mindre sexuellt intresserade. Den föreställningen skulle jag önskat att skolan arbetade för att ifrågasätta i stället för att inskärpa den redan hos 11-åringarna.

Det finns fler som har fått nog. En av dem är Mårten Gasslander som med sin insändare i DN Stockholm lyft frågan, se även artikel i DN.
Bra text om att allt som är lagligt inte är OK på bloggen Skulden är inte min.
Och så Prata om det, förstås.

torsdag 5 december 2013

Att visa solidaritet

Först tyckte jag det var fint. Skokartongsappellen samlar i skrivande stund 11.190 anhängare på facebook (i Stockholm, liknande initiativ finns på flera andra håll i landet). Det går ut på att man fyller en skokartong med saker som passar till en man, kvinna eller ett barn/en tonåring och som kan ges till hemlösa och andra som har det svårt ekonomiskt. Man kan tänka att äntligen! Nu har svenskarna fått nog och vill visa solidaritet. Nu vänder det!

Men så slås man av den där misstanken, att många gärna visar solidaritet genom en gåva, en sorts allmosa då och då, ungefär som det fungerade förr då rika personer kunde nedlåta sig till att hjälpa fattiga - när det passade dem. Med de där tre, fyra jobbskatteavdragen har man råd. När andan faller på, som till jul när man känner sig extra givmild och tycker att man kan lägga de där hundralapparna på någon som inte kan köpa Iphones eller surfplattor till barnen eller sig själva, som kanske inte har ett hem att ställa den där fruktjuicepressen eller vad det nu var som sägs vara årets julklapp, till någon som inte kan välja till vem och vad för julklappar hen köper. För visst är det som initiativtagaren Sofia Lauffs McConnochie säger i Metro, att man mår bra av att hjälpa. Problemet är att även den som blir hjälpt helst ska må bra av det, och det är inte alltid samma sak. Nyligen diskuterades just detta i kommentarerna tilll ett inlägg där Magdalena Ribbing i sin etikettspalt besvarade en fråga om hur man bäst hanterar situationen om någon saknar några kronor eller tior i mataffären. Det handlar till syvende och sist om makt.

Vad gäller Skokartongsappellen är jag själv en av de där 11.190 som klickade i att jag ska delta, för det verkade så lockande enkelt att göra någon glad och för att det blev tydligt för barnen att man kan dela med sig. Men jag baxnar lite för alla de 11.190 skokartongerna som ska hanteras av några som förväntade sig att kanske hundra stycken skulle lämnas in. (Nu inser ju jag också att det inte blir fullt så många kartonger, men det står redan klart att det blir hundratals och kanske även kommer kunna räknas i tusental.) Jag undrar också hur i allsindar kartongerna ska nå sina mottagare när initiativet ännu står utan lokal för arrangemanget som är planerat till julafton. Lite lugnare blir jag när jag läser Metro, där det framgår att Sofia Lauffs McConnochie också insett att det blir övermäktigt och verkar ha planer för att kanalisera åtminstone en del paket via etablerade organisationer.

Först tyckte jag det var fint - och jag tycker fortfarande att initiativet visar på en kraft och omtanke hos människor. En kraft som jag hoppas även kommer synas vid andra tillfällen. Och som förhoppningsvis leder till en regering som inte prioriterar jobbskatteavdrag framför solidariska satsningar, utan där de skatter vi betalar används för att komma till rätta med samhällsfrågor som hemlöshet, en skola i fritt fall och t ex barnmorskornas arbetsförhållanden. Något som uttryckts av bland andra Claes de Faire i krönikan Jag är nöjd nu. I dag far alldeles för många illa i Sverige till följd av politiska beslut. Så trots viss tveksamhet packar jag nog den där skokartongen med saker men också presentkort som innebär att man kan välja mer fritt vad man vill ha, och som kan passa för en man eller en tonårskille eftersom färre sådana kartonger har lämnats in. Men själv önskar jag mig i julklapp en annan regering och ett samhälle som är genuint solidariskt, inte bara när det råkar passa givarna.

Även organisationer som Stadsmissionen tar emot kläder, hygienartiklar, barnböcker med mera att ge vid deras och andra organisationers julfirande.
Andra initiativ: http://julskatteuppdraget.se/

Tidigare blogginlägg om hur slumpmässigt människors hjälpande kan se ut.

onsdag 4 december 2013

Sverige och skolan

Med resultaten från senaste PISA-undersökningen rykande färska kan man inte låta bli att undra över vilka effekter ihopfuskade data haft på resultatet. Oavsett det står det klart att Sveriges utveckling lämnar mycket i övrigt att önska.  Löfven skyller misslyckandet på Reinfeldt och den moderatledda borgerliga regeringens skattesänkningar. Socialdemokraterna har dock sannolikt sin del av skulden, med kommunalisering och det fria skolvalet under Göran Persson och framåt. Lärarnas riksförbund konstaterar också i DN att skolan har misskötts i decennier. Och Jonas Thente drar slutsatsen att det rör sig om ett systemfel.

Jag har bloggat förut om reformivern vad gäller skolan, där vi har fått nya betygssystem flera gånger sedan jag gick ut gymnasiet för drygt tjugo år sedan, nya uppsättningar betygskriterier, nya läroplaner och nya sätt att organisera gymnasieskolan i kurser samtidigt som lärarutbildningen även den har gjorts om ett antal gånger och i skrivande stund har ett rätt dysfunktionellt upplägg av åtminstone ämneslärarutbildningen för årskurs 7-9 och en ständigt pågående dragkamp mellan företrädare för ämnena och dito för den pedagogiska utbildningen vad gäller tidstilldelning. Blivande grundlärare som läser SO-ämnen för att undervisa i årskurs 4-6 får till exempel tre (3) veckors kurs i vardera SO-ämnet historia, geografi, religion och samhällskunskap. När jag nämnde det för en pensionerad SO-lärare på högstadiet, frågade hon hur mycket de som specialiserar sig mot SO läser. Tja... Det här är de som specialiserar sig mot SO. Övriga läser ingenting av dessa ämnen. Och så vidare. Jag skulle säga att det finns massor av systemfel i skolan, i lärarutbildningen och framförallt i politiken som ska hantera skolan. Jag själv är inte förmögen att reda ut om det är möjligt att genomföra de förändringar som behövs, kanske främst att ge lärarna arbetsro och låta dem få göra det de ska, nämligen undervisa, utan att göra ytterligare reformer - men eventuella nya reformer bör vara väl genomtänkta och ha elevernas lärande såväl som lärarnas arbetssituation i fokus.

Och även om man inte uteslutande kan skylla på Björklund och/eller Reinfeldt så är det ändå de som för närvarande bär ansvaret för skolan. Många av Björklunds reformer har varit hafsverk där man sagt rakt ut att hellre fort och fel än att dröja (och begränsa felen). Att inrätta ytterligare ett nytt betygssystem har fått berättigad kritik, och negativa konsekvenser och justeringar för att undvika dessa har gjorts, lärarlegitimationen är paradexemplet på en uselt genomförd reform som trots att den i sig välkomnades av många har blivit fullkomligt löjeväckande pga den hårresande handläggningen av ärendena. Kort sagt, Björklund verkar ha fått leka ganska fritt, utan att ha lyckats särskilt väl. Jag har visserligen måttligt förtroende för socialdemokraterna som skolpolitiksparti, och kan inte påstå att jag tycker att Löfven är en betryggande statsministerkandidat. Men jag tror att det krävs ett maktskifte i nästa val för att skolan ska ha en chans att komma på rätt köl, och om det maktskiftet medför en miljöpartistisk utbildningsminister har jag lite större tillförsikt inför skolans framtid. Det finns naturligtvis inslag även i den miljöpartistiska skolpolitiken som jag förhåller mig tveksam till, och ett av dem är de av en del miljöpartistiska företrädare så omhuldade friskolorna. Här sker dock en diskussion, och en viss politisk riktningsändring. Och kan MP driva S till att vässa sin skolpolitik så tror jag att ett rödgrönt altenativ skulle kunna leda mot en bättre skola, men det kommer knappast vara varken enkelt eller billigt.

Även SvD skriver och lyfter bland annat frågan om fördelning av resurser, eftersom det i ännu högre grad är de lågpresterande elevernas resultat som har försämrats, en diskussion som tex den borgerliga majoriteten i Huddinge kommun var rätt ovilliga att ta när jag för några år sedan var politiskt aktiv där. Här tror jag definitivt att ett rödgrönt alternativ har hjärtat mer på rätta stället, om bara S kan komma ihåg att solidaritet är en av hörnstenarna i deras politik.


tisdag 3 december 2013

Inte en vanlig adventskalender

Även om det lockar lite vågar jag inte ta på mig ett åtagande som innebär att jag ska producera något varje dag i tjugofyra dagar. Dessutom har jag redan missat de första två dagarna, så det här kommer inte bli en adventskalender i traditionell mening. Men efter ett par omruskningar i två olika samtal i går står det klart att det behövs någon form av adventskalender inför valen 2014. Den lär dyka upp oregelbundet, när tiden tillåter, men det går inte att sitta tyst när samhället står på ända. Här och nu börjar min egen privata valrörelse, för ett mänskligare Sverige, ett mänskligare Europa och en mänskligare värld.


Som en kniv i ryggen

Jag hör dig
men kan inte ta in
när du berättar att din
tonåriga släkting
sympatiserar med
Sverigedemokraterna.

Jag hör vad du säger
men har inte ord nog för
känslan av förtvivlan
när din nära familj
legitimerar åsikterna hos dem
som vill dig ont.

Jag hör hur du redogör för frustrationen
när bekanta instämmer med dem
som ifrågasätter din plats i samhället
men kan bara föreställa mig vidden
av att ständigt ifrågasättas som människa.

Jag gråter över att ett parti
som närs av hat och rädslor
i stället för drömmar om en bättre värld för alla
kan samla tio procent av de röstberättigade
i tjugohundratalets Sverige.