Inte nog med att vi köper julklappar för massor av pengar, det verkar också som att adventskalendrar med presenter till varje barn, varje dag, har blivit ett måste i vissa kretsar. Det ska köpas och köpas och köpas, nyss var det "Black Friday" som verkar hårdlanseras av handeln, och nu ska vi köpa oss blå ända in i mål när mellandagsrean börjar och vi kan börja om igen. Och emellanåt så flyger vi iväg till olika hörn av världen, för att det är väl trots allt en mänsklig rättighet att få lite tropisk sol på sig minst en, gärna flera gånger om året när man lever i vår mörka och kalla del av världen. Eller att överhuvudtaget få se sig om i världen, inte bara någon enstaka gång, utan flera gånger, varje år. Att det var och en gör påverkar verkar inte finnas på kartan. Men det är lätt att kasta sten i glashus; vi har gjort oss alldeles för beroende av bil sedan vi flyttade till Södertälje och att värma upp ett hus med el, även om den kommer från förnybara energikällor, känns helt knäppt men det är i dagsläget som det är även om vi försöker samåka så långt möjligt.
Sammantaget slog det mig att om det nu är så viktigt med adventskalendrar kan man ju göra något mer konstruktivt av dem. Här kommer därmed en utmaning: I stället för att köpa diverse grejor, gör en adventskalender där de som mest behöver får - ge presenter genom Unicef, Rädda barnen, Röda korset, Läkare utan gränser osv. Eller gör en insats i någon volontärverksamhet för flyktingar, EU-migranter, hemlösa... Eller stöd föreningar och initiativ för miljön och mot tex klimatförändringar. För egen del får det bli en blandning. I dagens lucka finns därför 30 kronor att använda i Unicefs gåvoshop.
Nu inbillar jag mig ju inte att jag kommer att ha tid att skriva ett blogginlägg om dagen under årets mest hysteriska månad, men jag hoppas återkomma någon gång då och då - och om inte annat dyker det väl upp en fulltecknad lista här på bloggen i jul.
Lucka Innehåll
1 30 kronor till Unicefs gåvoshop
Visar inlägg med etikett påverkan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett påverkan. Visa alla inlägg
tisdag 1 december 2015
fredag 6 december 2013
Nygamla maktmanifestationer
I går blev det en lite grinig text om att hjälpa behövande inför julen och den extra obalans i maktförhållanden ett samhälle som bygger på enskilda initiativ för understöd ger upphov till. Jag ser tyvärr fler tecken på att äldre maktförhållanden förstärks. Under de glada sextio- och sjuttiotalens frigjorda period kunde man, inte minst med p-pillrets ankomst, hysa viss tillförsikt inför en förskjutning av de sexuella maktförhållandena. Det började åtminstone bli mer accepterat med en kvinnlig sexualitet på något som påminde om lika villkor som männens i tex Sverige.
Vad som nu diskuteras i DN är en återgång till de tidigare maktförhållandena, där killar och män (med stöd även av tjejer/kvinnor) tar sig rätten att definiera kvinnors sexualitet i stort sett efter hora/madonnakonceptet som man kunde önska vore utrotat sedan länge. Så är icke alls fallet, och nu signalerar utredare inom polisen att det blir allt vanligare med anmälningar om sexualbrott bland ungdomar, där killar tjatar sig till sex med tjejkompisar, som försätts i utpressningslika situationer. Jag tror nu inte att det är ett alldeles nytt fenomen, men med vår moderna tekniska utveckling följer också nya möjligheter; poliserna vittnar om hur mobilnummer till tjejer som givit efter för tjatsex delas vidare inom kompisgäng, hur killar filmar sex och hotar med att lägga ut sådana filmer på nätet om tjejen inte 'ställer upp' fler gånger, för hela kompisgäng osv. Satt i detta sammanhang ter sig argumentationen i domen där skadeståndet till en flicka, vars tidigare pojkvän filmat när de hade sex och lagt ut på nätet, sänktes ännu obehagligare. Domarna, samtliga män, förde bland annat fram argumentet att vi blir allt öppnare med våra sexuella vanor som förklaring till det sänkta skadeståndet, något som ger helt motsatt signal mot vad man skulle önska. Det handlar inte längre om frigjordhet utan om att vissa utövar sin makt över andra via sexualiteten. Och när 11-åringen kommer hem från att ha haft sexualkunskap i skolan och tycker att hen fått höra att unga killar oftast bara bryr sig om sex medan unga tjejer vill ha kärlek känner jag mig lite uppgiven. Visst påverkas vi delvis av olika hormoner men det är också en kulturell föreställning att vi ska vara så olika och att kvinnor ska vara mindre sexuellt intresserade. Den föreställningen skulle jag önskat att skolan arbetade för att ifrågasätta i stället för att inskärpa den redan hos 11-åringarna.
Det finns fler som har fått nog. En av dem är Mårten Gasslander som med sin insändare i DN Stockholm lyft frågan, se även artikel i DN.
Bra text om att allt som är lagligt inte är OK på bloggen Skulden är inte min.
Och så Prata om det, förstås.
Vad som nu diskuteras i DN är en återgång till de tidigare maktförhållandena, där killar och män (med stöd även av tjejer/kvinnor) tar sig rätten att definiera kvinnors sexualitet i stort sett efter hora/madonnakonceptet som man kunde önska vore utrotat sedan länge. Så är icke alls fallet, och nu signalerar utredare inom polisen att det blir allt vanligare med anmälningar om sexualbrott bland ungdomar, där killar tjatar sig till sex med tjejkompisar, som försätts i utpressningslika situationer. Jag tror nu inte att det är ett alldeles nytt fenomen, men med vår moderna tekniska utveckling följer också nya möjligheter; poliserna vittnar om hur mobilnummer till tjejer som givit efter för tjatsex delas vidare inom kompisgäng, hur killar filmar sex och hotar med att lägga ut sådana filmer på nätet om tjejen inte 'ställer upp' fler gånger, för hela kompisgäng osv. Satt i detta sammanhang ter sig argumentationen i domen där skadeståndet till en flicka, vars tidigare pojkvän filmat när de hade sex och lagt ut på nätet, sänktes ännu obehagligare. Domarna, samtliga män, förde bland annat fram argumentet att vi blir allt öppnare med våra sexuella vanor som förklaring till det sänkta skadeståndet, något som ger helt motsatt signal mot vad man skulle önska. Det handlar inte längre om frigjordhet utan om att vissa utövar sin makt över andra via sexualiteten. Och när 11-åringen kommer hem från att ha haft sexualkunskap i skolan och tycker att hen fått höra att unga killar oftast bara bryr sig om sex medan unga tjejer vill ha kärlek känner jag mig lite uppgiven. Visst påverkas vi delvis av olika hormoner men det är också en kulturell föreställning att vi ska vara så olika och att kvinnor ska vara mindre sexuellt intresserade. Den föreställningen skulle jag önskat att skolan arbetade för att ifrågasätta i stället för att inskärpa den redan hos 11-åringarna.
Det finns fler som har fått nog. En av dem är Mårten Gasslander som med sin insändare i DN Stockholm lyft frågan, se även artikel i DN.
Bra text om att allt som är lagligt inte är OK på bloggen Skulden är inte min.
Och så Prata om det, förstås.
torsdag 5 december 2013
Att visa solidaritet
Först tyckte jag det var fint. Skokartongsappellen samlar i skrivande stund 11.190 anhängare på facebook (i Stockholm, liknande initiativ finns på flera andra håll i landet). Det går ut på att man fyller en skokartong med saker som passar till en man, kvinna eller ett barn/en tonåring och som kan ges till hemlösa och andra som har det svårt ekonomiskt. Man kan tänka att äntligen! Nu har svenskarna fått nog och vill visa solidaritet. Nu vänder det!
Men så slås man av den där misstanken, att många gärna visar solidaritet genom en gåva, en sorts allmosa då och då, ungefär som det fungerade förr då rika personer kunde nedlåta sig till att hjälpa fattiga - när det passade dem. Med de där tre, fyra jobbskatteavdragen har man råd. När andan faller på, som till jul när man känner sig extra givmild och tycker att man kan lägga de där hundralapparna på någon som inte kan köpa Iphones eller surfplattor till barnen eller sig själva, som kanske inte har ett hem att ställa den där fruktjuicepressen eller vad det nu var som sägs vara årets julklapp, till någon som inte kan välja till vem och vad för julklappar hen köper. För visst är det som initiativtagaren Sofia Lauffs McConnochie säger i Metro, att man mår bra av att hjälpa. Problemet är att även den som blir hjälpt helst ska må bra av det, och det är inte alltid samma sak. Nyligen diskuterades just detta i kommentarerna tilll ett inlägg där Magdalena Ribbing i sin etikettspalt besvarade en fråga om hur man bäst hanterar situationen om någon saknar några kronor eller tior i mataffären. Det handlar till syvende och sist om makt.
Vad gäller Skokartongsappellen är jag själv en av de där 11.190 som klickade i att jag ska delta, för det verkade så lockande enkelt att göra någon glad och för att det blev tydligt för barnen att man kan dela med sig. Men jag baxnar lite för alla de 11.190 skokartongerna som ska hanteras av några som förväntade sig att kanske hundra stycken skulle lämnas in. (Nu inser ju jag också att det inte blir fullt så många kartonger, men det står redan klart att det blir hundratals och kanske även kommer kunna räknas i tusental.) Jag undrar också hur i allsindar kartongerna ska nå sina mottagare när initiativet ännu står utan lokal för arrangemanget som är planerat till julafton. Lite lugnare blir jag när jag läser Metro, där det framgår att Sofia Lauffs McConnochie också insett att det blir övermäktigt och verkar ha planer för att kanalisera åtminstone en del paket via etablerade organisationer.
Först tyckte jag det var fint - och jag tycker fortfarande att initiativet visar på en kraft och omtanke hos människor. En kraft som jag hoppas även kommer synas vid andra tillfällen. Och som förhoppningsvis leder till en regering som inte prioriterar jobbskatteavdrag framför solidariska satsningar, utan där de skatter vi betalar används för att komma till rätta med samhällsfrågor som hemlöshet, en skola i fritt fall och t ex barnmorskornas arbetsförhållanden. Något som uttryckts av bland andra Claes de Faire i krönikan Jag är nöjd nu. I dag far alldeles för många illa i Sverige till följd av politiska beslut. Så trots viss tveksamhet packar jag nog den där skokartongen med saker men också presentkort som innebär att man kan välja mer fritt vad man vill ha, och som kan passa för en man eller en tonårskille eftersom färre sådana kartonger har lämnats in. Men själv önskar jag mig i julklapp en annan regering och ett samhälle som är genuint solidariskt, inte bara när det råkar passa givarna.
Även organisationer som Stadsmissionen tar emot kläder, hygienartiklar, barnböcker med mera att ge vid deras och andra organisationers julfirande.
Andra initiativ: http://julskatteuppdraget.se/
Tidigare blogginlägg om hur slumpmässigt människors hjälpande kan se ut.
Men så slås man av den där misstanken, att många gärna visar solidaritet genom en gåva, en sorts allmosa då och då, ungefär som det fungerade förr då rika personer kunde nedlåta sig till att hjälpa fattiga - när det passade dem. Med de där tre, fyra jobbskatteavdragen har man råd. När andan faller på, som till jul när man känner sig extra givmild och tycker att man kan lägga de där hundralapparna på någon som inte kan köpa Iphones eller surfplattor till barnen eller sig själva, som kanske inte har ett hem att ställa den där fruktjuicepressen eller vad det nu var som sägs vara årets julklapp, till någon som inte kan välja till vem och vad för julklappar hen köper. För visst är det som initiativtagaren Sofia Lauffs McConnochie säger i Metro, att man mår bra av att hjälpa. Problemet är att även den som blir hjälpt helst ska må bra av det, och det är inte alltid samma sak. Nyligen diskuterades just detta i kommentarerna tilll ett inlägg där Magdalena Ribbing i sin etikettspalt besvarade en fråga om hur man bäst hanterar situationen om någon saknar några kronor eller tior i mataffären. Det handlar till syvende och sist om makt.
Vad gäller Skokartongsappellen är jag själv en av de där 11.190 som klickade i att jag ska delta, för det verkade så lockande enkelt att göra någon glad och för att det blev tydligt för barnen att man kan dela med sig. Men jag baxnar lite för alla de 11.190 skokartongerna som ska hanteras av några som förväntade sig att kanske hundra stycken skulle lämnas in. (Nu inser ju jag också att det inte blir fullt så många kartonger, men det står redan klart att det blir hundratals och kanske även kommer kunna räknas i tusental.) Jag undrar också hur i allsindar kartongerna ska nå sina mottagare när initiativet ännu står utan lokal för arrangemanget som är planerat till julafton. Lite lugnare blir jag när jag läser Metro, där det framgår att Sofia Lauffs McConnochie också insett att det blir övermäktigt och verkar ha planer för att kanalisera åtminstone en del paket via etablerade organisationer.
Först tyckte jag det var fint - och jag tycker fortfarande att initiativet visar på en kraft och omtanke hos människor. En kraft som jag hoppas även kommer synas vid andra tillfällen. Och som förhoppningsvis leder till en regering som inte prioriterar jobbskatteavdrag framför solidariska satsningar, utan där de skatter vi betalar används för att komma till rätta med samhällsfrågor som hemlöshet, en skola i fritt fall och t ex barnmorskornas arbetsförhållanden. Något som uttryckts av bland andra Claes de Faire i krönikan Jag är nöjd nu. I dag far alldeles för många illa i Sverige till följd av politiska beslut. Så trots viss tveksamhet packar jag nog den där skokartongen med saker men också presentkort som innebär att man kan välja mer fritt vad man vill ha, och som kan passa för en man eller en tonårskille eftersom färre sådana kartonger har lämnats in. Men själv önskar jag mig i julklapp en annan regering och ett samhälle som är genuint solidariskt, inte bara när det råkar passa givarna.
Även organisationer som Stadsmissionen tar emot kläder, hygienartiklar, barnböcker med mera att ge vid deras och andra organisationers julfirande.
Andra initiativ: http://julskatteuppdraget.se/
Tidigare blogginlägg om hur slumpmässigt människors hjälpande kan se ut.
tisdag 3 december 2013
Inte en vanlig adventskalender
Även om det lockar lite vågar jag inte ta på mig ett åtagande som innebär att jag ska producera något varje dag i tjugofyra dagar. Dessutom har jag redan missat de första två dagarna, så det här kommer inte bli en adventskalender i traditionell mening. Men efter ett par omruskningar i två olika samtal i går står det klart att det behövs någon form av adventskalender inför valen 2014. Den lär dyka upp oregelbundet, när tiden tillåter, men det går inte att sitta tyst när samhället står på ända. Här och nu börjar min egen privata valrörelse, för ett mänskligare Sverige, ett mänskligare Europa och en mänskligare värld.
Som en kniv i ryggen
Jag hör dig
men kan inte ta in
när du berättar att din
tonåriga släkting
sympatiserar med
Sverigedemokraterna.
Jag hör vad du säger
men har inte ord nog för
känslan av förtvivlan
när din nära familj
legitimerar åsikterna hos dem
som vill dig ont.
Jag hör hur du redogör för frustrationen
när bekanta instämmer med dem
som ifrågasätter din plats i samhället
men kan bara föreställa mig vidden
av att ständigt ifrågasättas som människa.
Jag gråter över att ett parti
som närs av hat och rädslor
i stället för drömmar om en bättre värld för alla
kan samla tio procent av de röstberättigade
i tjugohundratalets Sverige.
Som en kniv i ryggen
Jag hör dig
men kan inte ta in
när du berättar att din
tonåriga släkting
sympatiserar med
Sverigedemokraterna.
Jag hör vad du säger
men har inte ord nog för
känslan av förtvivlan
när din nära familj
legitimerar åsikterna hos dem
som vill dig ont.
Jag hör hur du redogör för frustrationen
när bekanta instämmer med dem
som ifrågasätter din plats i samhället
men kan bara föreställa mig vidden
av att ständigt ifrågasättas som människa.
Jag gråter över att ett parti
som närs av hat och rädslor
i stället för drömmar om en bättre värld för alla
kan samla tio procent av de röstberättigade
i tjugohundratalets Sverige.
fredag 20 september 2013
En stickrapport utan stickning
För egen del dedicerar jag min pistol till Rysslands president, Putin, efter Rysslands nya lagar riktade mot hbtq-personer. Jag har skrivit om konsekvenserna för internationella adoptioner tidigare, men det finns mycket mer att säga om förhållandena i Ryssland och Masha Gessen gav i DN sitt vittnesmål. Vi började brodera ackompanjerade av friidrotts-VM i Ryssland och Emma Green Tregaros subtila nagellacksprotest. Färgvalet kom av sig självt. Man kan notera att inför vinter-OS i Ryssland försöker man stänga alla dörrar för den typen av manifestationer.
söndag 17 februari 2013
Att säga adjö till DN
Häromdagen fick jag en faktura från DN om att förlänga prenumerationen. Jag har redan tidigare varit tveksam, av anledningar som jag ett par gånger har bloggat om (här och här) och efter lite diskuterande hemma bestämde vi oss för att säga upp prenumerationen. Döm om min förvåning när jag loggade in på min sida på kundservice och de meddelar att man endast kan säga upp tidningen via telefon eller brev, inte via mail/formuläret på kundservicesidan! Jag valde faktura i ämnesraden för formuläret och skickade nedanstående i alla fall. Var jag inte tveksam redan innan så har jag verkligen fått nog av DN nu. Företag som gör det så krångligt som möjligt för sina kunder att avsluta ett abonnemang har jag ingenting till övers för.
"Hej DN!
Jag har fått en faktura för förlängd prenumeration på DN. Vi säger härmed upp tidningen från och med början av nästa period och kommer därför inte att betala fakturan. Det framgår inte varför man inte får göra detta per mail utan måste betala för telefonsamtal eller porto, vilket är vansinnigt dålig service.
Uppsägelsen sker av flera anledningar:
1. Trots att vi bor endast ca 5 km från Södertälje centrum och ca 2,5 km från närmaste tätbebyggda område (Ronna/Lina i Södertäljes utkant) får vi inte DN utdelad på söndagar, något man får i områden av betydligt mer glesbygdskaraktär. Ändå betalar vi vad jag förstår full prenumerationskostnad.
2. Ni hade i höstas en ledare där ni gjorde klart att tidningen har en syn på människor, inte minst kvinnor, som ligger mycket långt ifrån min egen. Jag mailade om detta till både dåvarande chefred och ledarred men fick aldrig något svar, och la även ut brevet på min blogg: http://sodertaljeperspektiv.blogspot.se/2012/11/dagens-nyheters-kvinnosyn-manifesterad.html
Detta skedde även i en annan ledare, vilket jag också har bloggat om - jag tror aldrig jag mailade eftersom det föregående mailet lämnades utan kommentar http://sodertaljeperspektiv.blogspot.se/2012/12/vems-arenden-gar-dns-ledarredaktion.html
3. Utöver dessa och andra ställningstaganden från ledarredaktionen vilka tydligt visar att tidningen företräder en inriktning som jag inte vill befatta mig med blir nyhetsdelen blir allt taffligare i sin rapportering.
Jag tycker det är väldigt tråkigt att fortsatt inte ha någon papperstidning att läsa, men DN har visat att ni inte upprätthåller varken den kvalitet, service eller inriktning som jag efterfrågar, i synnerhet inte till den kostnad det handlar om.
/Karin Reuterswärd"
"Hej DN!
Jag har fått en faktura för förlängd prenumeration på DN. Vi säger härmed upp tidningen från och med början av nästa period och kommer därför inte att betala fakturan. Det framgår inte varför man inte får göra detta per mail utan måste betala för telefonsamtal eller porto, vilket är vansinnigt dålig service.
Uppsägelsen sker av flera anledningar:
1. Trots att vi bor endast ca 5 km från Södertälje centrum och ca 2,5 km från närmaste tätbebyggda område (Ronna/Lina i Södertäljes utkant) får vi inte DN utdelad på söndagar, något man får i områden av betydligt mer glesbygdskaraktär. Ändå betalar vi vad jag förstår full prenumerationskostnad.
2. Ni hade i höstas en ledare där ni gjorde klart att tidningen har en syn på människor, inte minst kvinnor, som ligger mycket långt ifrån min egen. Jag mailade om detta till både dåvarande chefred och ledarred men fick aldrig något svar, och la även ut brevet på min blogg: http://sodertaljeperspektiv.blogspot.se/2012/11/dagens-nyheters-kvinnosyn-manifesterad.html
Detta skedde även i en annan ledare, vilket jag också har bloggat om - jag tror aldrig jag mailade eftersom det föregående mailet lämnades utan kommentar http://sodertaljeperspektiv.blogspot.se/2012/12/vems-arenden-gar-dns-ledarredaktion.html
3. Utöver dessa och andra ställningstaganden från ledarredaktionen vilka tydligt visar att tidningen företräder en inriktning som jag inte vill befatta mig med blir nyhetsdelen blir allt taffligare i sin rapportering.
Jag tycker det är väldigt tråkigt att fortsatt inte ha någon papperstidning att läsa, men DN har visat att ni inte upprätthåller varken den kvalitet, service eller inriktning som jag efterfrågar, i synnerhet inte till den kostnad det handlar om.
/Karin Reuterswärd"
torsdag 14 februari 2013
Alla hjärtans dag
Egentligen borde man väl uppskatta allt som gör att folk lägger ner lite extra omtanke gentemot varandra, det är ju inte direkt så att vi drunknar i vänligheter. Men jag kan inte låta bli att sucka lite när jag lägger märke till att folk faktiskt gått på alla hjärtans dag-hysterin. Det är kaos i den annars ganska glest besökta blomsterhandeln i nedre hallen på Centralen, och mängder av blombuketter på pendeltåget på vägen hem. Godis, blommor och smycken försöker handlarna slå mynt av lite extra den 14 februari - och enligt DN även appar speciellt framtagna för alla hjärtans dag. Varför inte i stället köpa blommor till någon man tycker om en dag när det inte är ett kommersiellt påhitt, utan faktiskt kommer från hjärtat? Och det behöver inte vara till en partner, kanske finns någon du vill visa lite extra uppskattning i bekantskapskretsen, något som även The Kindness Project uppmärksammar i sammanhanget alla hjärtans dag.
Man kan också välja att lyfta blicken från den egna sfären och se till samhället i stort. Jag vet inte vad vi sammantaget spenderar på alla hjärtans dag, men jag slås - väl senkommet - av att det vore att visa betydligt mer omtanke om vi i stället la de pengarna på alla tiggare som numera syns på Stockholms gator och som Kerstin Vinterhed uppmärksammar på dagens DN Debatt. Jag har tänkt precis samma sak som Vinterhed de senaste dagarna, när jag har sett tiggande kvinnor och män vid t-banestationer och på gatorna. Hur står de ut, i råkall kyla och snöfall? För jag står inte ut, med tanken på deras tillvaro eller med mig själv när jag vänder bort blicken. Vad gör det oss till för sorts människor när vi jäktar förbi låtsandes att vi inte ser, eftersom man inte kan hjälpa alla?
Själv har jag shoppat semlor till familjen. Inte på grund av alla hjärtans dag utan för att jag fick en påtvingad promenad från Östermalmstorg till Centralen när det blev stopp i tunnelbanan och därmed 'råkade' passera kafé Vetekatten på vägen. I morgon lägger jag samma summa som stöd till någon organisation som arbetar med tiggare och/eller hemlösa.
Man kan också välja att lyfta blicken från den egna sfären och se till samhället i stort. Jag vet inte vad vi sammantaget spenderar på alla hjärtans dag, men jag slås - väl senkommet - av att det vore att visa betydligt mer omtanke om vi i stället la de pengarna på alla tiggare som numera syns på Stockholms gator och som Kerstin Vinterhed uppmärksammar på dagens DN Debatt. Jag har tänkt precis samma sak som Vinterhed de senaste dagarna, när jag har sett tiggande kvinnor och män vid t-banestationer och på gatorna. Hur står de ut, i råkall kyla och snöfall? För jag står inte ut, med tanken på deras tillvaro eller med mig själv när jag vänder bort blicken. Vad gör det oss till för sorts människor när vi jäktar förbi låtsandes att vi inte ser, eftersom man inte kan hjälpa alla?
Själv har jag shoppat semlor till familjen. Inte på grund av alla hjärtans dag utan för att jag fick en påtvingad promenad från Östermalmstorg till Centralen när det blev stopp i tunnelbanan och därmed 'råkade' passera kafé Vetekatten på vägen. I morgon lägger jag samma summa som stöd till någon organisation som arbetar med tiggare och/eller hemlösa.
onsdag 6 februari 2013
Kulturkrockar
Ibland ställs man inför ganska oväntade kulturkrockar. Om det är min politiska bakgrund eller något annat som spelar mig spratt vet jag inte, men för mig framstår arrangemangen kring institutionsstyrelser som något diskutabla.
Om jag har förstått det rätt ser det i allmänhet ut så här:
Först har man skapat regler som säger att lärare/forskare ska inneha minst två tredjedelar av rösterna i styrelsen (studenter får ha max en tredjedel och den återstående heterogena gruppen teknisk och administrativ personal kläms däremellan och föreslås ha någon röst eller möjligen ett par, tre om gruppen och institutionen/styrelsen är stor).
När man så har försäkrat sig om att lärarna/forskarna har makten bestämmer man att man enbart får vara med och välja representant inom sin egen personalkategori.
Båda dessa punkter stammar (rätta mig om jag har fel) ur universitetens egna regelverk, möjligen med någon sorts rötter i högskoleförordningen.
Så övertygas de respektive representanterna/styrelseledamöterna att de trots valförfarandet inte representerar den grupp som har valt dem utan enbart är satta att se till institutionens bästa.
Därefter görs alla handlingar till styrelsen utöver dagordningen sekretessbelagda, om inte sekretessen aktivt lyfts från vissa handlingar som betraktas som ofarliga (jag vet inte vilken nivå detta beslutas på eftersom jag inte sett det i text någonstans) och styrelseledamöter och suppleanter åläggs mer eller mindre att inte prata om innehållet innan de delar som bedöms vara OK offentliggörs i samband med justering av protollet, dvs efter styrelsemötet.
Själv har jag det politiska synsättet i mig, där handlingar till kommunala nämnder, kommunfullmäktige och kommunstyrelse är offentliga, kan hämtas på nätet (undantag personärenden och liknande och det är inte säkert alla bilagor är med, men tjänsteutlåtanden som beskriver ärendet och förslag till beslut) och diskuteras inför sammanträden i de olika partigrupperna och/eller inom opposition respektive majoritet.
På liknande men inte helt motsvarande sätt så tycker jag att det är rimligt att man om man sitter i styrelsen vill kunna höra efter med "sin" grupp, ja de där som tydligen inte ska vara ens grupp trots att det är de som har röstat fram en. För mig skulle det vara självklart att, om jag ser en knivig fråga vara i antågande, samla dem som vill i min personalkategori för att presentera ärendet, höra mig för om vad det finns för olika synpunkter - ser ni några viktiga konsekvenser av detta som förbisetts, är det något jag bör ta med mig till styrelsen och kommentera där? Och jag skulle förvänta mig att övriga representanter gjorde samma sak med de kategorier som de valts in för. Om man inte gör detta har man bara att lita till vad styrelsens ordförande, eller annan föredragande, meddelar en. Och i allt beslutandearbete så är väl a och o att fråga sig: varför ser förslaget till beslut ut så här? Vem tjänar på det, vem missgynnas och finns det väl motiverade argument för att göra på just det sättet eller finns bättre alternativ? Flera personer ser mer än en, därför vore det naturligt att prata med "sin" grupp (och självklart med andra styrelseledamöter också) innan mötet. Det kan ju hända att någon har något att tillföra!
Jag googlade och hittade, tämligen ouppdaterat (2007), informationsmaterial avsett för institutionsstyrelser vid Lunds universitet. Där skrev man (då) följande om ledamöternas förberedelser inför styrelsesammanträde
"Ledamöterna ska ha gått igenom ärendenas sakliga och formella sidor innan de kommer till sammanträdet och kan ha kontakt med sin valkorporation [dvs personalkategorin som valt in en, min anmärkning] genom att t.ex. träffa representanter för den."
Det verkar alltså vara ett arbetssätt som förekommer/har förekommit på vissa håll. Och jag har helt enkelt svårt att förstå poängen med ett system där man visserligen kvoterar in representanter för olika grupper, men där personalen som helhet inte får rösta på andra än på den egna personalkategorins nominerade, som sedan inte ska anses företräda den gruppen. Det snurrar i skallen. Jo, jag förstår problematiken om det bildas olika grupper som står emot varandra - men jag tror att det som snarare främjar att det växer fram olika fraktioner är den slutenhet som uppenbarligen finns kring styrelsearbetet. Öppna möten, dit alla inom respektive valkorporation bjuds in, ger å andra sidan möjlighet att lägga fram sina synpunkter på lika villkor i stället för att det riskerar växa fram någon sorts korridorspåverkanskultur där det är mer slumpmässigt vem som tar sig utrymmet att påverka någon styrelseledamot. Och jag måste erkänna att jag blir lite häpen när det snarare uppmuntras till att på egen hand gå och lobba för sin åsikt bland så många styrelseledamöter som möjligt än att man möjliggör öppna diskussioner och vägar till att eventuellt nå någon sorts majoritetsuppfattning bland olika personalgrupper där sådan är möjlig och relevant.
Det är som att öppenhet ses som något lite suspekt inom universitetsvärlden. Ett sätt att något lite öka transparensen är att göra som biologerna (också på Lunds universitet) på Biologibloggen. Där samlas tex dagordningar och protokoll på ett och samma, offentliga, ställe, vilket åtminstone ger överskådlighet och struktur och därmed viss transparens.
Om jag har förstått det rätt ser det i allmänhet ut så här:
Först har man skapat regler som säger att lärare/forskare ska inneha minst två tredjedelar av rösterna i styrelsen (studenter får ha max en tredjedel och den återstående heterogena gruppen teknisk och administrativ personal kläms däremellan och föreslås ha någon röst eller möjligen ett par, tre om gruppen och institutionen/styrelsen är stor).
När man så har försäkrat sig om att lärarna/forskarna har makten bestämmer man att man enbart får vara med och välja representant inom sin egen personalkategori.
Båda dessa punkter stammar (rätta mig om jag har fel) ur universitetens egna regelverk, möjligen med någon sorts rötter i högskoleförordningen.
Så övertygas de respektive representanterna/styrelseledamöterna att de trots valförfarandet inte representerar den grupp som har valt dem utan enbart är satta att se till institutionens bästa.
Därefter görs alla handlingar till styrelsen utöver dagordningen sekretessbelagda, om inte sekretessen aktivt lyfts från vissa handlingar som betraktas som ofarliga (jag vet inte vilken nivå detta beslutas på eftersom jag inte sett det i text någonstans) och styrelseledamöter och suppleanter åläggs mer eller mindre att inte prata om innehållet innan de delar som bedöms vara OK offentliggörs i samband med justering av protollet, dvs efter styrelsemötet.
Själv har jag det politiska synsättet i mig, där handlingar till kommunala nämnder, kommunfullmäktige och kommunstyrelse är offentliga, kan hämtas på nätet (undantag personärenden och liknande och det är inte säkert alla bilagor är med, men tjänsteutlåtanden som beskriver ärendet och förslag till beslut) och diskuteras inför sammanträden i de olika partigrupperna och/eller inom opposition respektive majoritet.
På liknande men inte helt motsvarande sätt så tycker jag att det är rimligt att man om man sitter i styrelsen vill kunna höra efter med "sin" grupp, ja de där som tydligen inte ska vara ens grupp trots att det är de som har röstat fram en. För mig skulle det vara självklart att, om jag ser en knivig fråga vara i antågande, samla dem som vill i min personalkategori för att presentera ärendet, höra mig för om vad det finns för olika synpunkter - ser ni några viktiga konsekvenser av detta som förbisetts, är det något jag bör ta med mig till styrelsen och kommentera där? Och jag skulle förvänta mig att övriga representanter gjorde samma sak med de kategorier som de valts in för. Om man inte gör detta har man bara att lita till vad styrelsens ordförande, eller annan föredragande, meddelar en. Och i allt beslutandearbete så är väl a och o att fråga sig: varför ser förslaget till beslut ut så här? Vem tjänar på det, vem missgynnas och finns det väl motiverade argument för att göra på just det sättet eller finns bättre alternativ? Flera personer ser mer än en, därför vore det naturligt att prata med "sin" grupp (och självklart med andra styrelseledamöter också) innan mötet. Det kan ju hända att någon har något att tillföra!
Jag googlade och hittade, tämligen ouppdaterat (2007), informationsmaterial avsett för institutionsstyrelser vid Lunds universitet. Där skrev man (då) följande om ledamöternas förberedelser inför styrelsesammanträde
"Ledamöterna ska ha gått igenom ärendenas sakliga och formella sidor innan de kommer till sammanträdet och kan ha kontakt med sin valkorporation [dvs personalkategorin som valt in en, min anmärkning] genom att t.ex. träffa representanter för den."
Det verkar alltså vara ett arbetssätt som förekommer/har förekommit på vissa håll. Och jag har helt enkelt svårt att förstå poängen med ett system där man visserligen kvoterar in representanter för olika grupper, men där personalen som helhet inte får rösta på andra än på den egna personalkategorins nominerade, som sedan inte ska anses företräda den gruppen. Det snurrar i skallen. Jo, jag förstår problematiken om det bildas olika grupper som står emot varandra - men jag tror att det som snarare främjar att det växer fram olika fraktioner är den slutenhet som uppenbarligen finns kring styrelsearbetet. Öppna möten, dit alla inom respektive valkorporation bjuds in, ger å andra sidan möjlighet att lägga fram sina synpunkter på lika villkor i stället för att det riskerar växa fram någon sorts korridorspåverkanskultur där det är mer slumpmässigt vem som tar sig utrymmet att påverka någon styrelseledamot. Och jag måste erkänna att jag blir lite häpen när det snarare uppmuntras till att på egen hand gå och lobba för sin åsikt bland så många styrelseledamöter som möjligt än att man möjliggör öppna diskussioner och vägar till att eventuellt nå någon sorts majoritetsuppfattning bland olika personalgrupper där sådan är möjlig och relevant.
Det är som att öppenhet ses som något lite suspekt inom universitetsvärlden. Ett sätt att något lite öka transparensen är att göra som biologerna (också på Lunds universitet) på Biologibloggen. Där samlas tex dagordningar och protokoll på ett och samma, offentliga, ställe, vilket åtminstone ger överskådlighet och struktur och därmed viss transparens.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)