Söderlind: Norrlands svårmod

Egentligen läste jag DN:s recension (som man för övrigt bara verkar kunna läsa på DN plus vilken kräver inloggning) av Therése Söderlinds senaste bok, Vägen till Bålberget, och blev - trots det överlastade omslaget - intresserad. Men recensenten nämnde även en tidigare bok av samma författare; Norrlands svårmod. Roman om ett försvinnande. Jag hittade den bland Södertäljebibblans e-böcker och gjorde ett nytt e-boksförsök. Gardells Torka aldrig tårar utan handskar var min första e-bok, och jag levde mig in i den ganska dåligt men var också tveksam till hur Gardell tecknade karaktärerna. När jag läste Aino Trosells En gränslös kärlekshistoria var inlevelsen inget större problem, trots datorläsning. Och övertygades jag inte då så kan jag med Norrlands svårmod konstatera att nej, det är inte datorn som är hindret för inlevelse (även om det fortfarande är ganska obekvämt att läsa på datorn), utan det har med kvaliteten på boken att göra. Gardell får ursäkta, men för mig är karaktärerna för schablonartat beskrivna och jag kan trots den smärtsamma berättelsen inte leva mig in i romanen på det sätt jag tycker kännetecknar en riktigt bra bok. Söderlind är mer mån om sina karaktärer, även om boken inte är helt invändningsfri från min sida. I ett skede växer tex avståndet mellan huvudpersonen Anna och hennes bästa kompis Mirja och jag tycker inte det är helt trovärdigt att Anna inte verkar bry sig nämnvärt om detta. Det är en detalj men den ger lite dissonans åt berättelsen.

För det mesta tycker jag dock att boken är fint skriven, och det är en spännande bok där man får följa Anna vid tre olika tidpunkter som växlar med varandra; som sjuåring, trettonåring och tjugotreåring, medan händelseförlopp från hennes barn- och ungdomsår nystas upp. Berättelsen om Anna som trettonåring och förälskad i den bortåt tio år äldre ungdomsledaren väcker tankar om utnyttjande, om att utnyttja och låta sig utnyttjas. Berättelsen om Anna som sjuåring är egentligen bokens kärna, det är då det försvinnande som ska utplåna hela familjen sker - men bakom det ligger också en berättelse om en familj med stora spänningar inom sig. Vissa beskrivningar får det att skära i bröstet och jag får impulsen att krama mina barn en extra gång och försäkra att de är det finaste som finns. Annas nutidsjag, den tjugotreåriga Anna, har jag nästan svårast att förhålla mig till. Hennes sårighet som grundar sig i utplånandet av familjen hör kanske till bokens mindre övertygande delar, trots den grund som byggts i tillbakablickarna. Ibland blir det helt enkelt lite för spretigt. Men Söderlind håller spänningen vid liv genom i stort sett hela boken - och långt efter att jag läst ut den fortsätter jag att tänka på olika pusselbitar och hur de hänger samman. Och på hur kort och skört livet kan vara.

SvD:s recensent Eva Johansson är otåligare än jag i sin recension. Själv gillar jag pratigheten, men kanske bidrar den även till spretigheten.

February booklist

I haven't devoted that much time for reading this month, due to my reborn interest in knitting. Most of my sparetime has gone to knitting, lately. Anyway, here's the list for February:

Jonas Hassen Khemiri: Ett öga rött (One eye red). Khemiri's debut novel, not in English and probably extremely difficult to translate, so I wrote about it in Swedish here. DN about Khemiri here.

Kyung-Sook Shin: Please look after Mom (Ta hand om min mor), which I wrote about in English here.

Jonas Gardell: Torka aldrig tårar utan handskar. Del 1. Kärleken (Never wipe tears without gloves) which I wrote about in Swedish here. Gardell tells about (male) homosexual life in Sweden and Stockholm in the 80s, right when things were about to ease up a little - and HIV/AIDS was discovered. It's a terribly sad story, this only being the first part with two young boys discovering love, with glimpses of what was to come. Unfortunately, it is not terribly well written, with characters being quite crudely set. And I do miss the women in the story, the few who are there are even cruder described than the men. Didn't homosexual men in the 80s have any female friends? Or any kind of life apart from being homosexual? There's not much we get to know about the characters, except about their love and sex life. Still, it is a book to read, bearing witness about that time, not long ago.

J. K. Rowling: Harry Potter och halvblodsprinsen (Harry Potter and the Half-blood Prince). We have finished the next to last book about Harry Potter with the 10-year-old. I have read it before, and I note again that the more books about Potter and the more successful the author got, the less influence any editor seems to have had. It is just too much; too long descriptions about almost everything (and I'm usually not one of the kind that complains about stories moving too slowly). But come on, how many pages do you really need to tell what's necessary about, e.g., a match in the made-up sport quidditch? And when you read it aloud it becomes even more obvious. But Rowlings still manages to write a catching story, I just wish it had been about half as long as it is.

Frida Nilsson: Hedvid och Hardemos prinsessa (Hedvig and the Princess of Hardemo). Another book for children about Hedvig from the Swedish countryside (I wrote about the third book about Hedvig here). This time there's a new girl appearing in her school class. Hedvig thinks she's adorable. Only that she turns out not being a girl, but a boy with long curly hair and a face as made of porcelain (according to Hedvig). And for some reason, this is a problem, friends teasing Hedvig about being in love with the new boy Olle, making Hedvig turn from aspiring for friendship to being right out rude. I'm not quite convinced by this outcome, Hedvig being quite fierce in the former books. Why does she suddenly care that much about her class mates teasing them, or about Olle being a boy? But of course, there would probably not have been a book if there was no problem in discovering that the princess from Hardemo was a boy.

Aino Trosell: En gränslös kärlekshistoria, which I wrote about in Swedish here. About life in the Swedish and Norwegian countryside during the last three female generations in the authors family, and about her own childhood and youth. I like it a lot, especially the historical parts.

Six books read makes twelve USD, which is not that much to spend for any kind organisation. Thus, I add them to what comes out of the reading in March.

Trosell: En gränslös kärlekshistoria

Med sportlov har det blivit mindre tid för bloggande. Skidåkning på både längden och tvären, och stickning på det, var effektivt för att hålla sig borta från datorn. Men lite tid för läsning blev det också. Passande nog, eftersom vi tillbringade sportlovet i Lindvallen, hade jag med mig Aino Trosells En gränslös kärlekshistoria som utspelar sig i olika byar och orter i gränsområdena mellan Sverige och Norge inte alltför långt ifrån där vi befann oss. Den hade många beröringspunkter med Hjärtblad, som jag har läst tidigare och tyckte mycket om, men den här gången handlade det uttalat om Trosells släkts historia på kvinnosidan. Jag blev lika förtjust i En gränslös kärlekshistoria när det gäller de historiska delarna, där hon skildrar sin mormorsmors och mormors liv, och i viss mån också mammans liv, som i Hjärtblad. Men delarna om Aino själv känns splittrade och har en helt annan ton i sig, ibland har hon klippt in utdrag ur tidigare böcker där hon skrivit självbiografiskt. Kanske var jag okoncentrerad men där tappade jag ibland bort mig i sammanhangen. Stilbytet kanske var medvetet men bröt på ett sätt som inte tilltalade mig mot de tidigare delarna som jag mest njöt av. Jag är lite osäker på om de "moderna" styckena ens hade fungerat självständigt, ifall inte kontrasten mot de "äldre" delarna varit där, men nu blev det hur som helst en sådan uppenbar skillnad. Tilltaget att skriva om "Aino" för barn-/ungdomsåren och sedan byta till jag-form för den vuxnare Aino kändes också långsökt även om jag förstår poängen med att distansera sig från den yngre och ganska olika Aino.

På det hela taget gillade jag dock En gränslös kärlekshistoria, även om jag tyckte att Hjärtblad var ännu mer givande läsning. Inte minst gillar jag Trosells sätt att skildra det dåtida vardagslivet i Dalarna och på den norska sidan av gränsen. Hon väjer varken för det hårda och fattiga, eller för det som trots allt fanns att glädjas åt.

Gardell: Torka aldrig tårar utan handskar

Jag tog mig ovanligt snabbt an en av höstens populäraste böcker, Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar. Del 1. Kärleken". Jag brukar sällan ha lust att läsa de riktigt populära böckerna, för jag blir alltid lite skeptisk mot sådant som är just alltför populärt. Harry Potter drog jag ut på tills jag vid en resa stod utan bok i Tanzania och de på hotellet där vi växlade pengar råkade ha den första delen till salu. Det krävdes ändå en rekommendation från min medresande kollega för att jag skulle göra slag i saken och köpa den. Jag har fortfarande inte kommit fram till om det är en sund skepsis eller bara ett på gränsen till imbecillt motstånd mot att göra likadant som alla andra som ligger bakom. Den här gången var det dock slumpen som gjorde att jag fick tag på boken.

Jag har sedan en tid tillbaka övervägt att börja läsa böcker som e-böcker, av utrymmesskäl, ekonomiska skäl och möjligen resursskäl (där har jag dock inte trovärdigt lyckats väga produktion av böcker mot elförbrukning respektive resurser för att tillverka läsplattor), och när jag kollade tillgänglighet på e-böcker via Södertäljes huvudbibliotek så fanns den där, tillgänglig för lån. Så jag slog till. Det innebär att texten nedan inte bara kommer handla om Gardells bok, utan också om läsningen av Gardells bok som e-bok. Och jag kan väl lika gärna börja i den änden, för jag är inte helt övertygad om att det inte påverkade min uppfattning om själva boken. Det bidrar kanske att jag inte har någon läsplatta, utan läste hela boken på min i och för sig ganska smidiga bärbara men ändock dator. Och trots att jag föresatte mig att tänka på texten som en vanlig bok så gjorde det något med läsningen. I stället för att hålla en bok i handen satt jag där med datorn antingen i knät eller på bordet framför mig, och det skapade distans. Det kändes också krångligare att bläddra tillbaka för att kolla någon detalj och jag kände det som att jag aldrig riktigt dök in så där helhjärtat i handlingen som jag oftast gör i böcker. Men till hur stor del jag ska skylla det på e-bokens format, jämfört med själva boken är jag lite osäker på.

Språket när Jonas Gardell skriver om det som händer karaktärerna tycker jag nämligen sådär om, i synnerhet inledningsvis. Det lyfter inte riktigt och både berättelsen och karaktärerna känns lite grovt tillyxade. Och jag börjar måhända bli gammal och gaggig, men varför måste Rasmus pappa heta Harald och deras granne Holger!? Jag tvingas ägna energi som jag hellre velat lägga på berättelsen åt att försöka hålla isär personerna. Men det är faktiskt inte bara Harald och Holger jag har svårt att hålla isär, även de övriga karaktärerna är svåra att få grepp om. Personskildringarna skrapar lite på ytan, men de går inte särskilt mycket utanför det att (i alla fall huvudpersonerna, och då räknar jag hela den lilla krets där Paul är navet) är just homosexuella. Benjamin är förvisso även Jehovas vittne, och man får viss inblick i både Benjamins och Rasmus familjeliv under deras barn- och ungdomsår, men samtliga personer förblir för mig okända och avlägsna personer.

I de avsnitt som återger större skeenden, där Gardell beskriver samhället i stort och ger exempel på allt ifrån vad dagstidningar skrev till vad lagstiftningen sa händer paradoxalt något. Det som annars skulle kunna riskera att bli transportsträckor med långrandiga skildringar drivs av ett patos som färgar in språket. De här delarna gillar jag därför mycket mer, här finns på något sätt det angelägna budskapet i Gardells skildring, men jag tror som sagt att det mest är ett gestaltningsproblem för jag skulle också velat få ut mycket mer ur berättelsen om Rasmus och Benjamin och personerna omkring dem.

Det är ändå en viktig bok som det är, pga dess fruktansvärda tema både vad gäller HIV/AIDS och hur det var att vara homosexuell i Sverige och Stockholm för trettio, fyrtio år sedan. Det gör ont att läsa, även där jag tycker det är summariskt gestaltat, och det är viktigt att lyfta fram, att inte låta den tiden sjunka i glömska som något utan relevans så här tre decennier senare, men jag hade hoppats på en större läsupplevelse stilistiskt och berättelsemässigt.


Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Torka aldrig tårar utan handskar - 1, Kärleken av Jonas Gardell Och en blogg till.
DN:s Lotta Olsson skrev om boken och den recenserades i DN av Jens Liljestrand och SvD av Paulina Helgeson.

Recent reading V

A little time ago I finished a book I just happened to come across while spending my time in a bookshop at the station, waiting for a train. It was Kyung-Sook Shin's "Please Look After Mom" (in the Swedish translation "Ta hand om min mor").

The entire book circles around the sudden disappearance of the mother of a family where the now grown-up children have moved from their childhood home in the South Korean countryside to Seoul. It is when trying to get on a subway in Seoul while visiting her children the elderly woman is lost, not managing to follow her husband onto the train. The family searches for the woman, their mother, but although reports about sightings of her reach them from different parts of the city, they never find her.

The different parts are written in second person, and directed towards one of the children or the husband (different for each part). In the latter parts it is obviously narrated by the missing mother but this was not clear to me in the first part, and at least in one part the story is written in third person about the eldest brother. Meanwhile the family looks for the woman, the book looks back on the life of the woman and her life together, and sometimes not together, with her husband, as well as the childhood and youths of their children. At the same time it tells the tale about the huge changes in the society South Korea has gone through during only one lifespan

I like the story, although it saddens me reading about the mother and what she has endured, with little reward from her family. And I can't help thinking that the story must exaggerate the extent to which the rest of the family ignored their mother/wife, and how they are later full of regrets. It is not like this in real life, please say it is not? And I find myself not knowing if this is a realistic depiction of another culture - or if it is more a way of describing generalised characters to achieve the effect of guilt and regret. There are other readers who has also reacted - although in a more out-spoken negative way. At least I found one, very long, blogpost about it. And although I agree with some of its arguments, as the main point (I think) about the description of how the family sees the mother in a not so realistic way, I still think the book gives a view of life in South Korea and how it has changed that is quite fascinating to read about.

New York times writes about the book here, DN here and Svenska Dagbladet here.
Swedish blogposts: here and here.

Jonas Hassen Khemiri: Ett öga rött

Jag försöker beta av några av de olästa böckerna som flockas i mina hyllor. Den senaste var Jonas Hassen Khemiris "Ett öga rött", som kom för bra många år sedan nu. Jag vet inte riktigt varför den aldrig blev läst när det begav sig, för den är inte svår att ta sig igenom och det finns ett driv i boken som gör att man vill veta hur det går, och ur mitt perspektiv helst se att det ordnar upp sig för den rätt vilsna huvudpersonen. Men oläst förblev den, tills nu.

Jag försöker dra mig till minnes något av det som sas när boken kom och av den positiva kritik den fick. Delvis rörde det språket i boken, där Khemiri skrev något som skulle uppfattas som "Rinkebysvenska", i den mån det uttrycket fortfarande används. I botten finns dock en ganska litterär svenska, kanske mer avancerad än man annars skulle ha använt med tanke på att boken ska utgöra dagboksanteckningarna som den tonårige huvudpersonen gör, men som har kryddats med inslag av uttryck från "Rinkebysvenskan". Det är bra gjort, och de dubbla bottnarna ger liv åt språket och kommunicerar i sig med själva berättelsen, där just förmågan att behärska språket är en del av handlingen. Huvudpersonen Halim får översätta åt sin pappa - och när pappan i sin tur får syn på Halims anteckningar ifrågasätter han varför han skriver och talar som han gör, eftersom han ju kunde prata "riktig" svenska tidigare. Halim å sin sida tycker att pappan sviker genom att han givit upp "kampen" och har själv som mål att bli "Sveriges mäktigaste revolutionsblatte". I det ingår, för stunden, att klottra toalettväggarna i skolan fulla med den symbol Halim gjort till sin; stjärnan och månen.

Lite otålig blir jag, som man kan bli när man läser om tonåringar (eller andra) som fastnat i poser och jargong. Ibland skulle jag vilja ruska Halim för att få hans tankar att växla spår. En liten scen har etsat sig fast, när Halims elevassistent Alex påpekar att (efter att skolan först skurit ner på Halims hemspråksundervisning av ekonomiska skäl) hans egen tjänst eventuellt också är på väg att dras in bland annat eftersom det kostat skolan så mycket att klottersanera. Jamen ser du inte, vill man säga till Halim, du sätter ju krokben för dig själv!

Khemiri låter dock Halim även ställa viktiga frågor som varför pappans skådespelarvän, också invandrad från Nordafrika, aldrig får de roller han söker. Och även om Halims uppfattning om "integrationsplanen" närmar sig det konspirationsteoretiska knyter det också an till frågan om hur man ska vara för att få betraktas som svensk, och vad menar vi egentligen med "integrerad"? Något som jag, trots sverigedemokraters och andra tvivelaktiga gruppers framfart, rätt sällan ser diskuteras, annat än i folkpartiets tappning med svenskaprov för svenskt medborgarskap och vad de nu har fört fram. Vi talar gärna om mångfald och integration - men problematiserar ganska sällan begreppen och ignorerar helst de osynliga trösklarna för människor som kommer till Sverige från andra länder.

Nu är jag nyfiken på Khemiris senaste bok "Jag ringer mina bröder", dock ännu ej i min bokhylla men som DN skriver om i en intervju med Khemiri här.

January book list

I realise that it is already February and time for a summary of the January reading. During last month, I have presented most of the titles I have read in the I dig reading challenge separately, but here is the complete list. (The first two or three actually from the end of December):

Göran Rosenberg: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (forthcoming in English and other languages, see http://www.rosenberg.se/index2.html)

Badge by Katharine Owens at The Insect Collector

Justine Lévy: En ovärdig dotter (French original title: Mauvaise fille). I didn't like it that much, and didn't post anything for it due to lack of time. I might get back to it later, though, since I have read another book by Lévy before and I'd like to think a little about the similarities and differences between them. If time allows...

Bengt Ohlsson: Margot. A biography about the Swedish social democratic politician, EU commissioner and UN special representative on sexual violence in conflict, Margot Wallström. The author gives a personal view of the private person Margot and her job in New York (meetings, receptions, etc), but doesn't touch on what actually drives the politician and career woman Wallström. Furthermore, it doesn't really give a picture of the demanding field that Wallström is responsible for in the UN. I don't know if the book will appear in English, and so I wrote a longer text about it in Swedish (here).

Frida Nilsson: Hedvig och sommaren med Steken. (Hedvig's summer with Chubby) A children's book about Hedvig who lives in the Swedish countryside. We have read it aloud for our six-year-old. This is the third book about Hedvig, now 9 years old, as she spends her summer vacation between her second and third year in school with Chubby who's 10 years old and who stays in a run-down cottage close to Hedvig's home during part of the summer. It's nice and well written and includes the process when Hedvig's paternal grandma, who suffers from a stroke, dies. This sad process is well described, with Hedvig's frustration about her grandma not being as she used to be - and in the end Hedvig hopes that her grandma instead of dying has gone off to Italy. (A longer text in Swedish here since there doesn't seem to exist any translations into other languages than Norwegian and Danish - and for the first book about Hedvig also into German and Serbian.)

Johannes Anyuru: En storm kom från paradiset (A storm blew in from paradise), which I wrote about here.

Åsa Lind: Sandvargen, which I wrote about here (in Swedish). The publisher presents it, extremely shortly, in English here.

Abdulrazak Gurnah: Desertion, review here

Sindiwe Magona: Mother to Mother, review here

So, in the I dig reading challenge, which I entered here, I have for January a sum of eight (books) times two (USD), i.e. 16 USD to donate, which I have sent to the Swedish branch of Médécins sans frontières, Läkare utan gränser, because I think they are doing a great and necessary job around the world, some of which you can read about in their blogs.

Familjens favoritbok

Vi har just läst ut (och läst om) en av familjens absoluta favoritböcker, Sandvargen av Åsa Lind. Den handlar om Zackarina och det sagoaktiga djuret Sandvargen, som Zackarina hittar i sanden på stranden när hon gräver en grop. Zackarina gräver gropen för att hennes pappa ska trilla i den eftersom hon tycker att han är tråkig när han bara läser tidningen. Ur gropen kommer Sandvargen som blir Zackarinas kompis och någon att prata med när Zackarina inte förstår sig på de vuxna.

Vi tycker om boken för att den berättar så bra om när Zackarina och Sandvargen tänker tillsammans, om hur det är i livet.

Så långt 7-åringens och min gemensamma uppfattning om boken. Jag kan dock inte avhålla mig från att sätta in den i ett lite större sammanhang. Vi hittade Sandvargen för snart sex år sedan, när 10-åringen var knappt fem år och fick den i namnsdagspresent. Den var inte alldeles ny då heller men vi föll allihop för både det poetiska språket och de finurliga episoderna som konsekvent håller Zackarinas perspektiv. Därför blir jag glad när jag ser att den har blivit framröstad som tvåa i Lärarnas tidnings omröstning om Lärarnas bästa kapitelbok, efter Astrid Lindgrens Mio min Mio.

Jag brukar sällan betygsätta eller värdera böcker på det sättet, men jag kommer på mig själv med att fundera över vilken jag själv skulle sätta högst, och jag tror nog att Sandvargen enligt min mening slår det mesta av det Astrid Lindgren skrivit, trots att Lindgren är en av mina stora favoritförfattare. Hennes böcker har på många sätt åldrats med värdighet, mycket för att de rör sig i en sagovärld, men naturligt nog, eftersom det är såpass länge sedan de skrevs, finns det ett och annat som inte riktigt hängt med in i nutiden. Mest problem har jag nog med Pippi Långstrump, bland annat av skäl som jag skrivit om tidigare, och Karlsson på taket som jag aldrig riktigt har gillat. Mio min Mio fortsätter dock vara en av favoriterna, men ändå känns Sandvargen fräschare.

En annan favoritbok som överhuvudtaget inte gick in på "Topp 8" bland lärarna är Barbro Lindgrens "Vems lilla mössa flyger" som både jag och maken uppskattade enormt när vi läste den högt för äldsta barnet för ett antal år sedan. Det är lite av Christopher Robin och Nalle Puh över Barbro Lindgrens Barn-Hans och de djur som befolkar hans värld, där Farbrornallen spelar nallbeethoven och nallmozart för hunden Röden medan elefanten Ellen uppklättrad i ett träd känner sågspånet(?) långsamt rinna ur sig. Det kanske blir anledning att skriva mer om den så småningom men än så länge har 7-åringen inte varit särskilt positivt stämd gentemot de tre böcker som ingår i serien om Barn-hans. Böckerna om Barn-hans är dock inte heller pinfärska. Vilka mer nyligen utkomna favoriter finns? Vad läser ni hemma hos er?

Andra som har bloggat om Sandvargen; Barnboksprat

Recent reading IV

Some books you just don't seem to get through, sometimes because you are not drawn into it, sometimes because the book is too tedious to read and sometimes because the script is outright too bad. When I was younger (maybe I should say young), I hated giving up on such books. The older and wiser I get I increasingly refuse to spend time on books that give nothing back to me as a reader. But there are cases where I have a feeling that there is something in the book although I don't seem to be able to get through it.

Sindiwe Magona's book "Mother to Mother" has been such a book; I have begun to read it any number of times since I bought it in a bookshop in Namibia in 2001, but until now I still hadn't made it through the book and for none of the above reasons. It is pretty easy to read, the story is catching enough being based on the killing of a white woman in a black township in Cape Town, South Africa in 1993 and discussing how the situation developed into these outbursts of violence. Maybe I've been reluctant to the topic because I was afraid it would exploit the tragedy and all involved.

However, Magona writes about the absurd situation in South Africa in general from the perspective of a fictional mother of the murderer, and she does it after she has herself realised that one of the real-life murderers was the son of a neighbour - and asking herself if it could not as well has been her own son who had been drawn in and part of the violence. Thus, the book captures well the frustration of the black community which was pretty much devoid of prospects for the future, through letting the murderer's mother address the mother of the victim. Not through a letter intended to merely apologize, but through giving the sad account of how things could end as they did, with finding herself the mother of a murderer - and the other mother deprived of her daughter.

The book leaps back and forth between time periods, setting the subject from the first sad sentence "My son killed your daughter" but while alternating between the childhood and youth of Mandisa (the mother), the childhood of her son (Mxolisi) and brief pictures of his life before the killing, and citing from the letter from Mandisa to the mother of the white woman who was killed it tells its story in no straightforward way, and it is not until the last pages of the book that we get the whole picture. Or as whole as it gets. I'm thankful that the description of the violent events are not drawn out more than they are. But I keep wondering what happened to the non-white people in the car the woman drove. And for a while I kept wondering what happened to Mxolisi. That is, until I remembered the passage where Mandisa reflects on that the state now provides Mxolisi with food, clothes, and a roof above his head while it hasn't given him anything at all during his entire life before he killed the woman. So although I can't remember that it directly says so anywhere else in the book, Mxolisi was found and brought to jail.

It is an important book, because it demonstrates the frustration and hate that apartheid created. But I think that it also pictures a general problem in societies with big differences between rich and poor, in societies where some has and some has not - and I wonder about our presentday global society, where we in the richer parts of the world depend on people in poorer parts working almost for nothing. And about countries as Sweden where we again have begun to increase the gap between those who have and those who have not, be it money, influence, jobs, education. My view is that as soon as you sustain that kind of society, you also create groups that see no real future for themselves or their children and children that grow up without any belief in the society. I think that what we do now is close to as dangerous as the apartheid system in South Africa was, for everyone. Isn't it time for us to start paying the costs? The real costs for production of e.g. food, clothes and different kinds of electric devices, just to name a few. And the real costs for schools, health care, etc. In stead of demanding access to cheap supply of whatever we wish for, and in stead of electing politicians that ask you to vote for them in exchange for decreasing taxes without having to state which implications this have for sustenance of quality in education, health care and other kinds of social security. If we don't look further than our own private economy and our own well-being, what will remain? Does anyone remember the word solidarity?

The book can be found at Adlibris, Bokus or Amazon - or you could borrow it from me.

Recent reading III

Last weekend I finished another book, one that has been with me for a couple of years but which I haven't gotten around to read until now. It was "Desertion" by Abdulrazak Gurnah. The book is divided in three parts, the first taking place at the turn of the 19th Century featuring one set of characters, while part two mainly treats the 1950s and 60s and part three looks back from a not totally specified but more recent "now" (the last two parts featuring a second set of characters). Geographically it is located to a somewhat obscure East African coastal town (the first part), to Zanzibar (the second and parts of the third) and to Great Britain and London (the third). The book is throughout quite imprecise, almost to an irritating extent, regarding geographical location, time periods, etc, although there are clues as the approaching independence day for Zanzibar and other historical events. The division of the book in parts, with the different sets of characters and different tones in the text, also brings me close to frustration. I'm not convinced by the sudden change in who's telling the story, when it turns from a more general account of events (including a European turning up from the wilderness and eventually falling in love with the sister of his East African saviour) in part one to a person, "I", who's suddenly taking charge of the story from the second part - and who claims to be the one who has told the first part as well. Neither am I convinced by the way Gurnah weaves the stories of the different parts and time periods together, letting the woman, Jamila, in the love story in the second part, be a granddaughter of Rehana, the woman from the first part's love story. It feels a little too constructed, not least due to the sudden change in styles and characters.

This said, I love the book! I love it for its thoughtful prose, and I love it for its sad tone and its non-dramatic script. This doesn't mean that there are no dramatic events; Rashid, the teller of the story, moves to Great Britain to study and finds himself more or less exiled when the first independent government is overthrown only a month after its installation, something that was all but non-dramatic. Gurnah also sketches a picture of the time after this revolution, and the insecurity the characters experience combined with Rashid's distant worries for his family that remains in Zanzibar. And at least for the second love story between Jamila and Rashid's brother Amin, it is dramatically ended when Amin's family realises what is going on and which they don't approve of. Thus, I don't agree with the reviewer in the Observer who describes the appearance of the British traveller Martin Pearce in the first part as the only dramatic incident. However, the events mentioned above are tuned down and told of in a low-key fashion, maybe making them seem less dramatic but also lending them their melancholic and unyielding character.

Both "By the sea", also written by Gurnah and which I have read before and appreciated for pretty much the same reasons, and "Desertion" treat similar themes; how to cope with life in general and specifically so when having moved abroad, more or less voluntarily. This also seems to be a common, and important, theme throughout Gurnah's production, according to a review of one of his more recent books in the Guardian - and it is something they have in common with Rosenberg's and Anyuru's books which I have read recently. However, in contrast to Rosenberg and Anyuru this is not a tale about an immigrant father. Instead, Gurnah writes his novels with his own immigration experiences as a background, also having the lived experience from his childhood and youth in Zanzibar to draw on.

What the books mentioned above do have in common is that they leave you with pretty bleak prospects as for the future for immigrants, picturing suspicion and outright hostility in the societies the immigrants are to settle in as well as the melancholic acceptance of the situation by the immigrants. Problems do arise during migration processes, not least when they are outlined against traumatic experiences, but now I yearn for a more optimistic narrative. It is true that it is easier to see and describe problems (which this and many other blogs can serve as examples of), and nice people or events in uncomplicated situations seldom make up good material for a book, but I am convinced that there is a need to learn from the good examples in the same way as I am convinced that we also need good news to counterbalance all the depressing news that are washing over us. We need not only to identify what is bad, but also to define what is good and what we are aiming for.

Recent reading II

There's not much "feel good" in my reading for the moment. Göran Rosenberg's book was followed by a biography about Margot Wallström, a Swedish politician and UN representative. I have also finished a book by Justine Lévy (which I haven't written about so far, but it will earn at least a short comment in the January book list I'm compiling simultaneously with longer posts on specific books, if not an entire post itself).

The most recent book I finished was Johannes Anyuru's En storm kom från paradiset (A Storm Blew in from Paradise - and although the publisher is responsible for the translation of the title I can't seem to find any information about the book appearing in English anytime soon).

Anyway, it is a book of interest not only from a Swedish perspective, so I decided to write about it in English. The book has quite a lot in common with Rosenberg's book about his father. Anyuru also traces his father's in many ways awful route to Sweden, and a not-so-easy life when arrived here. Anyuru's Ugandan father (called P. throughout the book) was selected to train as a fighter pilot in Greece, but while in Athen the Idi Amin military coup took place and P. concludes that he can't return to Uganda. Neither can he stay in Greece, since he is required to service and translate for visiting Ugandan militaries. Thus, he leaves for Rome, where he has a cousin. He applies for all sorts of pilot jobs - and ends up accepting a job flying crop dusters in Zambia. On arrival in Zambia he is not admitted into the country but sent to Dar-es-Salaam in Tanzania where he is interrogated and tortured. The somewhat naïve P. has not expected anything like this happening, and is not prepared for the situation although he tries to think of how they have been taught to handle it during his military training. Still, he can't make them believe that he returned to Africa just to get the opportunity to work as a pilot, to be allowed to fly. His interrogators keep thinking that there must be something else behind his return to Africa, and keep asking why he travelled to Zambia.

The book winds on, and although P. is eventually released from the police station in Dar-es-Salaam, his prospects are not much better when moved to a camp for refugees (rather a prison camp) and then on to another camp which is for people who will be used as a guerilla force to fight Idi Amin. At this stage, P. and the reader are quite resigned. As a reader I kept thinking, it must end, something must happen which takes P. to Sweden - but it is a long and hard way there. And even in Sweden, life is not easy.

Anyuru does not tell his history as straightforward as above, but he tells it in a way that make you feel the despair and resignation P. and the other prisoners feel. He tells it in a way that also makes you want to shake P. so that he manages to get away from his awful situation. And he tells it so that you, together with P. and together with his interrogators in Dar-es-Salaam keep asking "Why did you have to go to Zambia, just for getting the opportunity to fly a crop duster!? Why didn't you stay in Rome!?"

To me, this intimate description of one individual's life story, as much as Rosenberg's account of his father's life story, reminds me of all those unfortunate individuals being in camps, wars, and similar hopeless situations all over the world, right now. It is not a pleasant reminder, because it is simply too much to feel at once - but it is a necessary one. And I can't stop wondering why we keep doing this to each other?

The publisher Norstedts presents the author in Swedish here, and in English here. A few of the (Swedish) reviews can be found here: Sveriges Radio, Sydsvenskan (I intended to share DN:s - couldn't find any - and SvD:s - I thought it was way too shallow - too)

Läst för barnen

Det blev varsin julklappsbok även för barnen, båda högläsningsböcker. För sexåringen eftersom hen helt enkelt inte läser kapitelböcker själv ännu och för tioåringen för att vi gärna läser högt på kvällarna så länge hen själv tycker att det är mysigt. Eftersom tioåringen fick sjätte delen i Harry Potterserien lär det dröja innan den dyker upp i något inlägg (även om jag redan nu undrar varför i hela friden ingen mer hårdhänt redaktör fick ta sig an böckerna, som tillåts svälla ut i helt onödig omfattning ju senare i serien de dyker upp. Det blir ännu påtagligare när jag läser högt och måste harva igenom allt som jag hetsläste mig igenom när jag läste den engelska utgåvan för egen räkning).

Sexåringens bok är i alla fall redan utläst. Hen fick Frida Nilssons tredje bok om Hedvig; Hedvig och sommaren med Steken. Sexåringen har gillat böckerna från den första boken när Hedvig börjar skolan och genom de tre böcker vi hittills läst (en fjärde ska också ha kommit ut). Ur mitt perspektiv tycker jag böckerna är rappa och välskrivna, man fångas snabbt av innehållet och inte minst efter vår egen flytt har det varit intressant att läsa om en flicka som växer upp på landsbygden - både för mig och barnen. Att jag sedan mentalt helst vill blunda och hålla för öronen när jag läser om en del saker som Hedvig och hennes kompisar och klasskamrater gör får jag väl stå ut med. Om inte annat ger det upphov till en del diskussion om vad som är OK att göra. Men de fruktansvärda mobbingscenerna i första boken hade jag ändå svårt med. Steken och hans pappa som ska bo i torp en sommar i tredje delen, utan el och utan att kunna hantera vedspisen, ger visserligen också en del obehagskänslor, men landar ändå i det snällt komiska snarare än i rent obehag. Och skildringen av farmorn som i tredje bokens inledning har fått en propp i hjärnan, och som Hedvig tänker sig åker till Italien i stället för att dö, tycker jag träffar helt rätt.

Tidsmässigt har jag undrat lite var böckerna hör hemma. Även om jag är uppvuxen i annan miljö än Hedvig så kändes första delens skildring av Hedvigs första skolår (då hon också börjar ettan i stället för dagens F:a) mer från min tid än från det lite obestämda "nu" som jag trots allt läste den som. Del tre var mer diffus och utan andra tidsmarkörer än möjligen Hedvigs blommiga träskor, som kanske kändes mer dåtida men också skulle kunna vara av dagens snitt. En förklaring dök upp i och med att jag läste en intervju med Frida Nilsson i Sydsvenska Dagbladet, där hon berättar att allt i första boken om Hedvig är självbiografiskt. Frida är född alldeles i slutet av 70-talet så det är inte så märkligt att ett och annat från hennes barndomsskildring verkade bekant. Kanske är avsikten att alla böckerna utspelar sig under säg andra halvan av 80-talet, men jag har inte lagt märke till att det sägs tydligt någonstans, och det lite obestämda tidsperspektivet stör mig en aning. Det är dock inte något som förtar helhetsintrycket från berättelserna - och nu ser vi fram mot att så småningom läsa del fyra, som redan står på önskelistan inför sexåringens sjuårsdag.

Bengt Ohlssons Margot

Efter en lång höst med alldeles för lite tid och ork för läsning har jag passat på att läsa så mycket jag kunnat under julledigheten. Att jag råkat pricka in några ganska snabblästa böcker har underlättat, även om jag parallellt kämpar med en Orhan Pamukbok (Den svarta boken) som jag inte drar riktigt jämnt med. Det lär dröja innan jag blir klar med den...

Senast avslutade jag Bengt Ohlssons biografi över Margot Wallström, socialdemokraternas drömpartiledare (i dubbel bemärkelse, eftersom hon ser ut att förbli just en dröm på den posten - och skulle hon så småningom bli partiledare kan det mycket väl visa sig att partiet föredrog drömmen om henne på partiledarposten framför verkligheten, vad vet jag). Boken är ett beställningsjobb och jag har lite svårt att se varför just Ohlsson blir ombedd att göra det jobbet. Visst, han skriver en närgången och lättläst bok som ger relativt god insyn i hur vardagen i FN-världens New York ter sig - men utan att snudda vid hur det arbete Wallström har (som FN:s generelsekreterares särskilda sändebud för att förhindra och rapportera sexuellt våld i konflikter) påverkar henne. Jag kan i efterhand inte minnas att jag läser en reflektion om hur det känns när ens dagliga arbetsuppgifter hela tiden kretsar kring (sexuellt) våld och krig. Jag kan tänka mig att det både kan vara oerhört tungt men också, förutsatt att man känner att man kommer någonvart och att man gör skillnad, väldigt meningsfullt. Man vill ju gärna tro att man söker sig till ett sådant här arbete för att man brinner för frågorna, inte bara för att man ska få bo glassigt i New York och få träffa världens makthavare. Det syns dock inte i Ohlssons bok trots att texten styckas upp genom fragment som citeras ur en rapport om begångna våldsamheter vid en massaker i Guinea 2009, frågan är om det finns hos Wallström?

Det som inte heller annat än skymtar fram är varför hon en gång började med politik, vad det är som har drivit henne till riksdagsplats, ministerposter och EU-kommission. Oavsett hur det är med drivkrafterna i dag har jag svårt att tänka mig att man börjar med politik som tonåring inom SSU, eller något annat ungdomsförbund, med motivet att man vill ha så mycket makt som möjligt i framtiden. Jag kanske har fel, bara för att det är mig själv så främmande, men det krävs en hel del harvande i kommunalpolitik och olika ankdammar för att komma någonstans. Man ska vara väldigt makthungrig för att det ska ta en igenom de åren om man inte drivs av något annat. Men, som sagt, det kanske är jag som har svårt att se att andra människor kan fungera så.

Något som knyter an till de oklara drivkrafterna är den fråga som Ohlsson enligt egen uppgift ställer gång på gång, utan att få ett för honom begripligt svar, nämligen frågan om varför Wallström inte (längre?) vill bli partiledare för socialdemokraterna. Så en kväll tycker han att han har fått svaret; att det helt enkelt är så att ett eventuellt partiledarskap ligger bakom henne, att hon i och med Anna Lindhs död och kanske också det "tjuv- och rackarspel" som alldeles för ofta präglar politiken helt enkelt fick nog och har gått vidare. Jag kan känna stor sympati för detta. Jag har i flera sammanhang träffat på den där gränsen, när man känner i hela kroppen att nä, nu är det inte roligt längre. Nu vill jag lägga min energi på något som ger mig, och gärna någon liten del av omvärlden, något. För om man som jag inte har någon längtan efter en karriär för karriärens skull finns det absolut ingen anledning att fortsätta kämpa med något som man inte själv längre tycker är meningsfullt, på ett eller annat plan och i en eller annan skala. Och även om man faktiskt vill göra den där karriären kan det finnas lika stor anledning att byta spår om man har kört fast, och hitta en annan väg fram till karriärmålen. En kollega sa till mig att hen aldrig ger upp att läsa en bok; hur trög och tråkig den än är så ska var bok som påbörjats även avslutas. Jag känner till viss del igen mig, det är sällan jag avbryter läsningen av en bok - men jag tycker att det är en mognadsfråga att jag i dag då och då ändå lägger bort en bok. Det finns inget självändamål i att tvinga sig igenom en berättelse som faktiskt inte ger en någonting, på något plan. Det är tiden alltför knapp för. (Pamuk lever lite farligt där.)

Vad gäller Ohlssons bok om Wallström tycker jag trots allt att den är läsvärd. Den ger en liten men rätt välskriven pusselbit till personen Margot Wallström. Att jag sedan saknade de politiska bitarna får jag väl leva med när uppdraget att skriva gavs åt någon som åtminstone jag så lite förknippar med politisk journalistik utan mer med ett ganska hållningslöst tyckande i krönikeform. En del av Ohlssons krönikor uppskattar jag, andra får jag överhuvudtaget inte ihop med saker som han skrivit tidigare. Slutligen är jag nyfiken på vad Wallström själv tycker om boken. På några ställen känner jag mig nästan andlös inför hennes utlämnande av sig själv - men också av andra personer. Var det medvetet kalkylerande att göra så, eller var det något som bara blev? Ville hon själv ha just det här personliga porträttet, eller trodde hon att Ohlsson skulle mäkta med att ge det politiska sammanhanget? Jag förmodar att det hör till avdelningen saker som man aldrig får reda på.

Fotnot: Det är inte bara jag som saknar de politiska bitarna, även recenscenten i DN, Katrine Kielos, noterar detta.