Sverige brinner

Mitt i rapporteringen från den fjärde branden på ett flyktingboende på kort tid slås jag av ett samband med de svepande jämförelser som gjordes för något/några decennier sedan mellan Tanzania och Kenya. Då konstaterade man att i Tanzania levde människor från olika folkgrupper i högre grad sida vid sida medan i Kenya, där det koloniala inflytandet på många sätt varit större och grupper spelats ut mot varandra, kunde grannar bränna ner husen för personer som hörde till en annan folkgrupp. Vi upprördes också över folkmorden i det forna Jugoslavien där granne angrep granne, och i Rwanda och Burundi där samma sak inträffade. Kort sagt häpnade vi över länder där människor plötsligen brände inne andra människor - när de inte nöjde sig med att bränna ner deras hus - eller på andra sätt mördade dem. Nu kan jag bara konstatera att Sverige verkar ha blivit ett sådant land, där vissa personer tydligen upplever att de har stöd för att sätta eld på andra människors bostäder och att risken att människor, som dessutom i många fall redan har flytt från krig, bränns inne inte är något som avskräcker.

Under tiden ägnar sig de flesta av partierna i Sveriges riksdag åt en sorts chicken race, där de två blocken utmanar varandra om att först ge upp sina samarbetspartners. Löfven tog redan efter valet förra året det första steget och dumpade Vänsterpartiet som regeringspartner. Nu vill båda blocken regera, utan egen majoritet men på sin egen politik. De borgerliga vägrar acceptera sin valförlust och försöker få Socialdemokraterna att även släppa greppet om Miljöpartiet, Miljöpartiet är i sin tur berett att förhandla om allt och med alla för att inte förlora sin plats i regeringen och Socialdemokraterna överväger sannolikt om det är värt att även dumpa Miljöpartiet för att få till ett samarbete med de borgerliga som de i flera avseenden står närmare politiskt. Att det inte redan har gjorts kan man misstänka beror på att man vet vad man har men inte vad man får. Frågan är hur långt de borgerliga är beredda att gå i sitt envisa mantra att det är Alliansen som ska regera, trots att de varken har egen majoritet eller ens är det största blocket, eller om tex Folkpartiet och Centern är beredda att spräcka den redan ganska stormiga alliansspillran.* Man kan konstatera att de enda som tjänar på kaoset är, som vanligt, Sverigedemokraterna som lugnt åser brinnande flyktingförläggningar utan att ta avstånd från vad som misstänks vara anlagda bränder. Det enda som känns hoppfullt är att så många 'vanliga människor' engagerar sig i att hjälpa dem som sökt sig till Sverige, där finns den konstruktiva framtiden!


*Eller om det storleksmässigt är Moderaterna som måste till för att skapa en egen majoritet där även S och MP ingår, jag har glömt - eller förträngt - den procentuella fördelningen i riksdagen.

Nu får det tamejfan vara nog!

Det här ska ju visserligen inte vara någon stickblogg men varav huvudet är fullt talar munnen - eller skriver jag på bloggen, snarare, vilket har synts på sistone. Och med tanke på hur deprimerande det är att läsa tidningarna just nu så gäller det att hitta något tröstande att hålla fast i, en stickning till exempel.

Skolan är som alltid ett sorgebarn - och nu blir det enligt DN synligt att segregation och familjebakgrund slår igenom. Bostadssegregationen med segregerade bostadsområden som i t ex Bromma och Djursholm där bostadsbeståndet skulle behöva blandas upp för att få en större mångfald bland invånarna ger även effekter i skolan. Skolvalet är ytterligare en faktor, och DN skriver att elever från studiemotiverade hem tenderar att samlas i vissa skolor. Allt medan skolorna sedan friskolereformen har försökt konkurrera genom attraktiva profiler som diverse sport- och medierelaterade inriktningar. Varför är det så sällan man ser en skola lyfta fram sina satsningar på pedagogik och kvalitet i utbildningen!? Och varför kan inte bara alla skolor vara bra skolor?

Även inom hälsoområdet har vi de senaste åren fått rapporter om effekter av ökade skillnader. DN skriver i dag i en kort text med TT som avsändare om att allt fler yngre, och då i hög grad yngre med relativt låg utbildning, drabbas av stroke. Underförstått mår högutbildade bättre, och som befolkning lever vi längre och hjärt- och kärlsjukdomarna minskar.

Regeringen presenterar i dag sin "Framtidskommissions" slutrapport. Och trots att dokumentet enligt Pekka Mellergård, en av deltagarna i kommissionen, är imponerande och lägger en relativt god faktagrund, är regeringens slutsats tydligen den gamla vanliga: vi ska inte konsumera mindre i alla fall. I övrigt säger de fyra borgerliga partiledarna i sin artikel i SvD inte mycket, och framför allt relaterar de naturligtvis inte med ett ord till hur deras egen politik bidrar till ökande klyftor i samhället. De landar dock i att välfärd behöver mätas på nya sätt, något som miljöpartiet redan redogjort för i ett PM.

Sist i den här ganska slumpvisa och deprimerande översikten, men absolut inte minst, är de allt snålare rasistiska vindarna som blåser. Jag vet inte om det är Billströms olyckliga uttalanden - som naturligtvis är mycket mer än just uttalanden, han har ju inte bara gripit dem ur tomma intet utan det handlar om bakomliggande åsikter - turerna kring REVA och gränspolisens tunnelbanekontroller eller bara en slump att vi under vårvintern har uppmärksammats på exempel efter exempel på märkliga ställningstaganden av migrationsverket och diverse rasistiska strukturer i det svenska samhället. Jag hoppas att den känsla jag fylls av, att nu får det tamejfan vara nog!, också är den Sverige som nation och samhälle landar i:

Vi kan inte ha ministrar som uttalar sig rasistiskt, vi kan inte ha ett samhälle där personer med en inte helt blond och blåögd konstitution systematiskt utsätts för diskriminering och rasism som Jonas Hassen Khemiri beskriver i sitt öppna brev till Beatrice Ask, eller där polisen bestämmer sig för att kontrollera bilar bara för att "de är från Kista", som Behrang Behdjou vittnar om i DN:s krönikeserie "STHLM i mitt hjärta". Och jag hoppas, med DN:s Björn Wiman, att detta kommer att synas i nästa val!

Under tiden spelar Cirkus Cirkör "Knitting peace" (SvD) där de bland annat utforskar stickning som fredsskapande sysselsättning. Hur de fogar in stickningen för krig, som de som stickade strumpor för sina egna trupper, förblir än så länge osagt. Själv återvänder jag till stickningen som meditativ syssla, och ångestdämpning mot ett intolerant och ohållbart samhälle - på sitt sätt även det raka motsatsen mot Cirkus Cirkörs tes - i otålig väntan på nästa val. Då får det tamejfan vara nog!

Några andra som bloggar om Framtidskommissionen Alliansfritt Sverige, Röda Berget.

Missade blogginlägg

Ibland hinner man inte allt man vill och jag har några dåliga samveten vad gäller oskrivna blogginlägg den senaste tiden. Ett av dem skulle handlat om polisens ID-kontroller av människor "med utländskt utseende" i tunnelbanan. Man baxnar och tror inte att det är sant. Är vi helt galna!? Citatet, jag har glömt från vem, "Av historien lär vi oss att vi ingenting lär av historien" (fritt ur minnet) kommer osökt. En tröst för ett tigerhjärta är åtminstone den upprördhet som så många visat. Jag hoppas att det är ett tecken på att nu tolererar vi inte mer, nu får det banne mig vara nog! Men det behöver manifesteras även i "verkligheten". Och ett sätt att göra det är att delta i den demonstration som bland annat Rädda Barnens ungdomsförbund, Röda Korsets ungdomsförbund och Ungdom mot rasism anordnar nu på lördag den 9 mars i Stockholm. Olof Olsson var snabbare och bloggade redan tidigare på Huddingeperspektiv. Och ungdomsförbundens ordföranden Hala Mohammed (RKUF) och Sara Thiringer (RBUF) har skrivit på Newsmill. DN skriver i dag, i flera artiklar.

Det andra dåliga bloggsamvetet handlar om Södertörnsleden och Trafikverkets plötsliga kovändning om att leden måste planeras om. Något som Naturskyddsföreningen i Huddinge hävdat i decennier. Johan skrev på Huddingeperspektiv, inte minst om den hopplöshet man kan känna när man ständigt ropar för döva öron. Och mediarapporteringen visade inte direkt något jubel, utan lät styrande politiker orera om "katastrof" när planeringen måste göras om. Hellre fort (nåja, så fort har det ju inte gått ändå) och fel, än en genomtänkt hållbar lösning, helst innehållande ordentliga satsningar på kollektivtrafik snarare än att bygga fast sig i biltrafik, verkar vara både sossars och moderaters motto. Kristdemokraternas också för den delen (här bland annat i skepnad av Huddinges kristdemokratiske ordförande i samhällsbyggnadsnämnden, Tomas Hansson) - de skyller i SvD omedelbart haveriet på staten, trots att de själva varit pådrivande i den lydiga hejakör som bara klubbat igenom nödvändiga planer i tex Huddinge, utan att förrän på senaste tid lägga med några som helst kommentarer eller krav om begränsad miljöpåverkan, bara vägen kom till stånd så fort som möjligt. Kd-representanterna lyfter också fram alla de byggprojekt, bostäder och arbetsplatser, som planerats med vägen som utgångspunkt. Man kanske skulle tänkt lite på kollektivtrafiklösningar också, Huddinge kommun kanske inte ska ha som mål att växa ohämmat? Och det kanske helt enkelt inte är staten man ska skylla på, vilken dessutom sedan ett antal år faktiskt består till viss del av KD-representanternas nationella partikollegor, utan dra lärdomar för hur planeringsarbetet bedrivs, inte minst politiskt, på kommunal nivå.

Hopplösheten har väl inte alldeles drivits på flykten, för Trafikverkets avsikt är ju fortfarande att bygga vägen, men man får väl hoppas att de högre krav prövningen mot gällande miljölagstiftning ställer åtminstone förbättrar resultatet. Och glöm inte demonstrationen mot REVA och utvisningar på lördag!

Nyårsönskningar och löften

När året ska summeras och siktet ställas in för det nya året är det lätt hänt att löftena, i den mån man alls avger några nyårslöften, blir högtflygande och svåruppfyllda. När vardagen börjar lunka på i gamla invanda spår efter alla helgerna är det svårt att hänga i med de där förändringarna som man anser sig behöva göra. Jag inbillar mig att jag ganska tidigt genomskådade att det där med nyårslöften mest gav en dåligt samvete och sällan fungerade som den riktningsändrare man tänkte sig då på nyårsaftonen. Nyårslöften har därefter kommit att föra en ganska undanskymd tillvaro i mitt liv, och jag har möjligen lyft lite på ögonbrynen åt andras mer eller mindre lyckade försök till förändring.

Detta till trots har jag inför det kommande år 2013 inte kunnat låta bli att fundera över vad som finns att ändra på, hos mig och i världen. Det må vara ett uttryck för någon sorts ålderskris med en pågående vidräkning av vad som är viktigt i livet, eller en reaktion på allt nedstämmande som hopat sig i form av olika individuella, nationella och internationella konflikter, tragedier, katastrofer. För världens del kan jag knappast avge några löften, även om här finns gott om saker att ta tag i. Jag nöjer mig därför med en önskelista, och således önskar jag mig att 2013 blir ett år

• då rasismen i Sverige börjar ge vika och falla tillbaka. Det handlar inte bara om ett minskat stöd för sverigedemokraterna utan också t ex ett kritiskt förhållningssätt hos svensk media när man lyfter fram och rubriksätter nyheter av alla de slag, allt från hur man hanterar etnisk tillhörighet när man rapporterar om brottslighet till hur man beskriver den nya klippingen av "Tomtarnas verkstad" i julaftonens Kalle Anka-program. Med rubriksättningen "Disney klipper bort svart docka i julaftonsprogrammet" har t ex DN möjliggjort en fullt rimlig tolkning för den som inte orkar fördjupa sig att Disney helt enkelt fått för sig att klippa bort en "svart docka" pga dess hudfärg (och någon förklaring till att det inte är något så neutralt som "en svart docka" utan en sk pickaninny ges inte heller i artikeltexten). Det blir än mer beklämmande när DN efter julafton rapporterar, fortfarande med den neutrala formuleringen "den bortklippta svarta dockan", om att en debatt som de själva aktivt varit med och skapat har lett till rekordmånga tittare som de därpå kan rapportera om, med spekulationen:

Kanske skapade debatten om den bortklippta svarta dockan i "Tomtens julverkstad" om möjligt ännu större intresse än vanligt för det traditionsenliga julfirandet i SVT
 

• då inbördeskrigen i t ex Syrien och Kongo (men även i världens övriga konflikthärdar) får ett slut. DN rapporterar om ett minskande antal ingångna fredsavtal per år utifrån en rapport från Uppsalaforskare, men i analysen syns både viss hoppfullhet och orosmoln inför den fortsatta utvecklingen. Jag önskar att det blir hoppfullheten som tar hem spelet!

• då Sveriges och världens politiska ledare äntligen kan enas om konkreta åtaganden i klimat- och andra miljöfrågor. De senaste internationella klimatmötena har varit bedrövliga och det är helt enkelt omöjligt att förstå och försvara Sveriges och regeringen Reinfeldts ovilja att bidra konstruktivt. Egentligen finns det väl inget att hoppas på här vad gäller Sveriges regering, det finns vad jag ser inga som helst tecken på en sådan omsvängning som skulle krävas. Men kanske kan ett ökat tryck på politikerna ge effekt. Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om att det krävs modiga politiker - var och en kan bidra till att öka trycket på politikerna och stärka deras mod genom att skicka en nyårshälsning via Föräldravrålet som lyfter klimatfrågan (och jag är säker på att man inte behöver vara förälder för att göra det, utan man kan likaväl fylla i far-/morförälder, moster, farbror, gudfar, storebror eller någon annan relation till ett barn - om det fungerar att lämna dessa rutor helt tomma vet jag dock inte).

Ovanstående punkter är bara tre av alla förändringsområden som finns för världen, men de är stora nog. Jag har dock ytterligare en önskan, och den skär i bröstet för den borde vara självklar men är det uppenbarligen inte i ett land där vapenlobbyn hävdar att lösningen på problemet är att införa beväpnade vakter i alla skolor, eller till och med att beväpna och vapenträna lärarna:

• då USA äntligen inleder sin väg mot begränsad vapentillgång för att minska risken för skolskjutningar som den i Newtown strax innan jul. Nu får det banne mig vara nog!

På det mer personliga planet finns diverse potentiella nyårslöften, men i detta sammanhang väljer jag två:

• att införa en köttfri dag i veckan i familjen (som ett led i att överhuvudtaget se över familjens konsumtion) - något som bör glädja tvillingbloggaren Olof Olsson på Huddingeperspektiv som bloggat om minskad köttkonsumtion med förslag till miljöpartiets kommande partiprogram, samt
• att så länge det känns meningsfullt hålla bloggen uppdaterad med åtminstone veckovisa kommentarer om politik, böcker och annat som jag själv tycker det finns anledning att skriva om.

Håll till godo och Gott Nytt År!

Om vad som är viktigt här i livet

Jag kan inte förstå det: Tjugotusen människor tycker, på ett dygn, att det är så viktigt att få ha kvar rasistiska nidbilder i tecknad barnfilm som visas för en global publik att det är värt att gå med i en facebookgrupp som propagerar för detta (och det finns vad jag förstår flera sådana grupper). Under motsvarande tidsrymd, dvs ett dygn, väljer tvåtusen människor att gå med i Föräldravrålet för att visa sitt missnöje med ledande politikers flathet i klimatfrågor. Är det inte något som är vansinnigt i detta?

Två saker skrämmer mig mest: De som ser sig själva som helt vanliga icke-rasistiska medborgare men inte alls kan förstå problemet - och alla de rasister som vädrar morgonluft i den ständigt urspårande diskussionen. Och plötsligt blir det helt begripligt att sverigedemokraterna växer.