Nioåringens lucka

När jag påbörjade adventskalendern gjorde jag klart för barnen att de får julklappar men inga adventspresenter - inte för att de förväntat sig något annat men bäst att vara tydlig - och att jag ville göra en annan variant på adventskalender. De tyckte att idén var OK och ville också ha ansvar för varsin lucka. Nioåringens lucka inföll häromdagen men stötte på lite patrull. Det var lite svårt att bestämma sig för mottagare, även om hon var klar över att det skulle vara till människor, inte minst barn, som har det svårt. Slutligen landade det i Rädda barnen. Beloppet var inte heller självklart; först var det 5 kronor som var aktuellt. Sedan tömde hon spargrisen för att kontrollräkna och även om det inte var några jättesummor i den så blir ju sparkapital i enkroneform snabbt ganska stort i omfång. Så hon gick från de nästan tveksamma 5 kronorna till att 'jag vill betala 30 kronor själv för det finns de som har ännu mindre pengar än jag!' Och några enkronor blev ju kvar och fick rassla tillbaka i spargrisen. Nioåringens lucka innehåller därför hennes 30 kronor till Rädda barnen. Samt en lektion i att dela med sig av vad man kan.


Lucka          Innehåll
1                 30 kronor till Unicefs gåvoshop
2                 30 kronor till Etc klimatkompensator
3                 20 kronor till en EU-migrant
4                 1 timme på informationsmöte för volontärer om ett härbärge för Eu-migranter
5                 125 kronor till UNHCR
6                 125 kronor till UNHCR
7                 9-åringens lucka: 30 kronor till Rädda barnen
8                 medlemskap Naturskyddsföreningen
9                 30 kronor till Etc klimatkompensator

Generositet och nyhetsvärde

I september exploderade sociala medier av vilja att hjälpa efter publicering av en bild på en död och ilandfluten pojke, som inte överlevt flykten. Det ordnades stödgalor, det sas 'det räcker nu', i flera sammanhang påpekades det att det inte är en naturlag att människor ska dö pga usla flytetyg - man kan låta dem som flyr ta färjan i stället, till ett betydligt rimligare pris dessutom. Och Hans Rosling blev Sveriges nya idol. Sedan blev (de europeiska) länderna rädda och politikerna missade möjligheten att stärka de solidariska vindarna. I Sverige har det lett till märkliga regeringsbeslut och -idéer om att ta till åtgärder som man trodde var helt uteslutna att föreslås av partier som socialdemokraterna och miljöpartiet. Att tex moderaterna och kristdemokraterna redan tidigare har köpt sverigedemokraternas retorik är mindre uppseendeväckande - även om det blir tydligt att talet om valfrihet i borgerliga politikers munnar bara rör dem som redan har det ganska bra. Om personer som flyr från krig och våld vill välja Sverige ska de hållas borta. Det kanske mest tragiska är att en del av de åtgärder som regeringen har lagt fram för att avlasta Migrationsverket snarare har motsatt effekt: mer byråkrati, upprepade prövningar av uppehållstillstånd genom en övergång från permanenta till tillfälliga uppehållstillstånd. Något som även påverkar integrationen negativt. Ja, det är en ansträngd situation för flera myndigheter och kommuner. Ja, det kan småningom komma att påverka våra vardagsliv i någon utsträckning. Men har vi sett höjda skatter? Har vi sett att myndigheter annekterar byggnader för boenden? Har samhällsorgan brakat samman? Nej, tvärtom tuffar Sveriges ekonomi på. Vi har råd att lägga pengar på mottagande - och vi har ett välordnat samhälle där det borde finnas goda möjligheter att bygga på den vilja att göra något bra av situationen som faktiskt finns. Ganska nyligen hitkomna lärare sätts i arbete i skolor där elevantalet ökat; det ordnas studiecirklar, görs volontärarbete och ordnas träffar via olika organisationer. Lärosäten försöker hitta vägar att välkomna studenter utan uppehållstillstånd. Osv. Men det görs utan samordning, och det beror på enskilda personers initiativ, alldeles för ofta utan något stöd från samhällsbärande funktioner. Jag säger inte att det är fel med enskilda initiativ, men jag saknar däremot den samordnande ansträngningen hos staten - och då är kanske inte Migrationsverket den myndighet som ska åläggas ytterligare ansvar och arbetsuppgifter utan man skulle kanske kunna tänka sig att lämplig personal på någon annan myndighet tillfälligtvis får förändrade arbetsuppgifter, eller att ny personal anställs.

Samtidigt som regeringen kommer med det ena obehagliga utspelet efter det andra och samtidigt som volontärer i olika verksamheter börjar tröttas ut har jag en känsla av att givandet också mattats av. Det är inte så många stödgalor som dyker upp, det är inte så många satsningar från företag att skänka dagsvinsten till någon ideell organisation som jobbar med flyende människor - och i media har intresset i viss mån bedarrat enligt den vanliga medialogiken som säger att nyheter åldras och i stället skrivs det mest om lagförslag om att kunna stänga Öresundsbron mm*. Därför tyckte jag att det var extremt välkommet att det vid en disputation, på initiativ av den nyblivna doktorn, ordnades insamling i samband med firandet, och att pengarna skänktes till UNHCR respektive Röda korset. I lucka 5 och 6 lägger jag därför mitt bidrag, som egentligen lika mycket är min mammas bidrag på grund av en snårig och icke genomförd transaktionsgång inom familjen :)

Lucka          Innehåll
1                 30 kronor till Unicefs gåvoshop
2                 30 kronor till Etc klimatkompensator
3                 20 kronor till en EU-migrant
4                 1 timme på informationsmöte för volontärer om ett härbärge för Eu-migranter
5                 125 kronor till UNHCR
6                 125 kronor till UNHCR


*Dock finns exempel som DNs satsning på att lyfta fram enskilda flyktingars livshistorier i kortformat. Vidare har tex Wolodarski (DN) skrivit om Sveriges goda ekonomi (även om jag själv också känner viss förskräckelse över en så ohämmat växande ekonomi utifrån ett resursperspektiv), och det har skrivits krönikor med olika perspektiv på hur vi hanterar flyktingkrisen i Sverige, tex Walden (Café) och Barth-Kron (DN).

Inte en vanlig adventskalender

Även om det lockar lite vågar jag inte ta på mig ett åtagande som innebär att jag ska producera något varje dag i tjugofyra dagar. Dessutom har jag redan missat de första två dagarna, så det här kommer inte bli en adventskalender i traditionell mening. Men efter ett par omruskningar i två olika samtal i går står det klart att det behövs någon form av adventskalender inför valen 2014. Den lär dyka upp oregelbundet, när tiden tillåter, men det går inte att sitta tyst när samhället står på ända. Här och nu börjar min egen privata valrörelse, för ett mänskligare Sverige, ett mänskligare Europa och en mänskligare värld.


Som en kniv i ryggen

Jag hör dig
men kan inte ta in
när du berättar att din
tonåriga släkting
sympatiserar med
Sverigedemokraterna.

Jag hör vad du säger
men har inte ord nog för
känslan av förtvivlan
när din nära familj
legitimerar åsikterna hos dem
som vill dig ont.

Jag hör hur du redogör för frustrationen
när bekanta instämmer med dem
som ifrågasätter din plats i samhället
men kan bara föreställa mig vidden
av att ständigt ifrågasättas som människa.

Jag gråter över att ett parti
som närs av hat och rädslor
i stället för drömmar om en bättre värld för alla
kan samla tio procent av de röstberättigade
i tjugohundratalets Sverige.

Jag vill ha en annan värld!

Förrgårs facebookflöde bjöd på en del nedstämmande inlägg. Jag är gammal och cynisk nog för att ganska sällan bli överraskad nuförtiden, men inlägget på bloggen En blommig tekopp om American apparel gjorde mig faktiskt både häpen och - ännu ovanligare - mållös. Även Aftonbladet och DN tar upp den sexistiska reklamen efter blogginlägget, DN också på dagens ledarsidor signerat Erik Helmerson. Parallellt med detta kan man notera att facebook tydligen har grava problem med att personer propagerar för feminism, sedan diverse olika sidor i ett inlägg för feminism, 33 anledningar, blockerats. Blockeringen av den ursprungliga sidan ska nu ha hävts, förhoppningsvis hävs även blockeringen av den alternativa webbsiten om det inte redan har gjorts. Intressant i sammanhanget är att det uppenbarligen går betydligt trögare att ta bort sexistiska facebooksidor med kvinnoförnedrande innehåll. Dubbelmoral - och ytterligare något som visar att sidan är viktig.

Något som gör en än mer förtvivlad är det, som det verkar, aldrig upphörande hatet och intoleransen mot människor som inte följer heteronormen. Det är fullständigt obegripligt att man kan ödsla så mycket känslor och intresse på vilket kön det är på personer som andra människor blir förälskade i, och det är ännu mer obegripligt att det får människor att mörda. Anna Hellgren skrev i tisdags i Expressen om det senaste mordet i Ryssland. Och det finns inte ord starka nog att sätta på den förtvivlan man känner över vad människor är beredda att göra mot varandra. Jag var litterärt sett måttligt imponerad när jag bloggade om Jonas Gardells första del av Torka aldrig tårar utan handskar, men herregud vad de böckerna behövs!

Under tisdagen spred sig också "nyheten" om en mer realistisk nota för Förbifart Stockholm (tex SVT, DN, Metro). För alla som läst på om projektet kommer det knappast som en överraskning att det finns en del dolda kostnader när man talar om slutnotan. Det är ju bra att de äntligen kommer upp på bordet, men infrastrukturministern Catharina Elmsäter-Svärd konstaterade lakoniskt i Sveriges Radio att det stämmer att sådana här projekt kostar. Man kunde önska att regeringen var lika beredd att lägga motsvarande summor på utbyggnad av järnvägen och en reell satsning på godstransporter på spår i stället för att bygga två mil motorväg.

Och man kunde önska att världen såg väldigt, väldigt annorlunda ut mot vad den gör i dag. Var finns de politiker som vågar tänka nytt? Det vore fint om svaret självklart var "I miljöpartiet", men inte ens här är man särskilt tydlig vad gäller behovet av att förändra livsstilar och konsumtionsmönster. Nu är det gyllene tillfället att ta upp frågor som minska arbetstid och minskad konsumtion. Som Olof Olsson skriver på bloggen "Huddingeperspektiv":

Ett trovärdigt Miljöparti måste dra slutsatser av de allt mer alarmerande rapporterna om tillståndet för planeten. Jag förväntar mig en insikt om att det inte räcker med nya vindsnurror och fiffiga tekniska lösningar. Jag vill höra klarspråk om behovet av en ny livsstil. Jag vill se en politik som minskar vår konsumtion, men ger oss mer tid för varandra. Jag vill se krafttag mot köttkonsumtionen. Jag vill kort sagt se ett modigt grönt parti som förstår vad som krävs för en framtid på jorden.

Måtte miljöpartiets snart förestående kongress ta tag i dessa frågor, för jag vill ha en bättre värld NU! Och under tiden finns mycket att göra för alla oss andra - engagera dig i en organisation som arbetar för miljön, med utsatta människor, för feminism, med aktiviteter för barn och ungdomar, med vad som helst som gör världen till ett lite bättre ställe! Kort sagt - GÖR NÅGOT!

Ska man skratta eller gråta?

Först blir jag glad när jag läser DN:s solskenshistoria (ja, början var ju inte så solig direkt men upplösningen) om Marius från Rumänien. Fantastiskt att folk ställer upp!

Sedan grips jag av en stor uppgivenhet. Är vi så emotionellt störda att när det gäller anonyma grupper av människor struntar vi kapitalt i dem som utförsäkras, som inte får tillräckligt stöd i skolan eller som skickas tillbaka till omänskliga levnadsvillkor i andra länder och väljer i stället den där extra tusenlappen i plånboken varje månad? Samtidigt som vi upprörs över de individuella fall som lyfts fram i media, strömmar (i fallet Marius) till med både jobberbjudanden, svenskakurser och - åter igen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta:

"Och på Östermalm i Stockholm – mannen som köpt en campingutrustning med stormkök av högsta kvalitet som han otåligt väntar på att lämna över till den utsatte rumänen."

Kan vi inte se med våra egna ögon att människor lider och mår dåligt? Jag kan förstå om man inte törs gå fram till vem som helst som tigger på gatan eller samlar burkar och frågar om hen vill bo över helgen hemma hos sig, som en familj gjorde efter att DN skrivit om Marius. Det vågar inte jag heller. Men man kan banne mig stötta organisationer som jobbar med utsatta människor; med pengar, arbete, saker, jobberbjudanden osv. Och man kan rösta för en mänskligare politik i nästa val. Sätt press på partierna och tala om att så här vill vi inte ha det!


Tidigare blogginlägg på temat, från alla hjärtans dag.

En utmaning som uppföljning till alla hjärtans dag

Jag ägnade en liten stund efter bloggandet i går kväll åt att leta information om det projekt Kerstin Vinterhed nämnde i sin DN-artikel, Crossroads. Det drivs av Stockholms stadsmission och finansieras utöver av stadsmissionen av Arbetsförmedlingen, Europeiska Socialfonden, Frälsningsarmén och Stockholms Stad. Ytterligare samarbetspartners är Citykyrkan, Läkare i världen, Ny Gemenskap, Röda Korset och S:t Claras kyrka. Jag har funderat över det förut, och jag tänker igen att det är väldigt vad stödgrupperna i Sverige domineras av kyrkliga organisationer. Jag känner mig inte alldeles bekväm med det, men är det så får man väl gilla läget - det är ju bra att någon gör något i alla fall - och motsvarande summa som jag köpte semlor för i går finns nu hos Stockholms stadsmission. Lite försenat slår det mig att jag i stället hade kunnat ge en slant till Röda Korset och deras svenska verksamhet eller till Läkare i världen men det får bli en annan gång. Och det finns säkert fler religiöst obundna organisationer som arbetar med utsatta människor i Sverige och som jag inte är medveten om?

Och utmaningen: skänk motsvarande summa pengar som du spenderade på alla hjärtans dag till en organisation med hjärta! Spenderade du inga pengar - ge ett bidrag ändå!

Alla hjärtans dag

Egentligen borde man väl uppskatta allt som gör att folk lägger ner lite extra omtanke gentemot varandra, det är ju inte direkt så att vi drunknar i vänligheter. Men jag kan inte låta bli att sucka lite när jag lägger märke till att folk faktiskt gått på alla hjärtans dag-hysterin. Det är kaos i den annars ganska glest besökta blomsterhandeln i nedre hallen på Centralen, och mängder av blombuketter på pendeltåget på vägen hem. Godis, blommor och smycken försöker handlarna slå mynt av lite extra den 14 februari - och enligt DN även appar speciellt framtagna för alla hjärtans dag. Varför inte i stället köpa blommor till någon man tycker om en dag när det inte är ett kommersiellt påhitt, utan faktiskt kommer från hjärtat? Och det behöver inte vara till en partner, kanske finns någon du vill visa lite extra uppskattning i bekantskapskretsen, något som även The Kindness Project uppmärksammar i sammanhanget alla hjärtans dag.

Man kan också välja att lyfta blicken från den egna sfären och se till samhället i stort. Jag vet inte vad vi sammantaget spenderar på alla hjärtans dag, men jag slås - väl senkommet - av att det vore att visa betydligt mer omtanke om vi i stället la de pengarna på alla tiggare som numera syns på Stockholms gator och som Kerstin Vinterhed uppmärksammar på dagens DN Debatt. Jag har tänkt precis samma sak som Vinterhed de senaste dagarna, när jag har sett tiggande kvinnor och män vid t-banestationer och på gatorna. Hur står de ut, i råkall kyla och snöfall? För jag står inte ut, med tanken på deras tillvaro eller med mig själv när jag vänder bort blicken. Vad gör det oss till för sorts människor när vi jäktar förbi låtsandes att vi inte ser, eftersom man inte kan hjälpa alla?

Själv har jag shoppat semlor till familjen. Inte på grund av alla hjärtans dag utan för att jag fick en påtvingad promenad från Östermalmstorg till Centralen när det blev stopp i tunnelbanan och därmed 'råkade' passera kafé Vetekatten på vägen. I morgon lägger jag samma summa som stöd till någon organisation som arbetar med tiggare och/eller hemlösa.