torsdag 29 november 2012

Lilla Hjärtat

Jag har bara sporadiskt tagit del av debatten om Stina Wirséns barnboksfigur Lilla Hjärtat och inte alls av innehållet i den bok/de böcker där hon förekommit men läste Ulf Nilssons kommentar i DN i dag, torsdag. Jag tycker att hela diskussionen är knepig men har svårt att se att man kan komma undan med att säga att liknande sätt att karikera svarta personer hört hemma i den anglosaxiska kulturen och därmed inte är relevanta här. Nilsson oroar sig också över att författare, illustratörer och förlag ska bli (ännu) oroligare för vad de vågar publicera - men som illustratör/författare borde man väl rimligen ha någon medvetenhet om inom vilka traditioner man skapar, liksom förlagen bör ha den överblicken. Sedan kan man medvetet välja att använda sig av ett visst bildspråk i ett annat sammanhang, i det här fallet kanske för att illustrera vad som beskrivs i media som en självständig tjej, för att bryta av mot någon sorts tradition men då måste man ju vara medveten om att det är det man vill göra, och gärna varför. Och det räcker väl med att gå tillbaka till de, vad jag tycker, ganska aningslösa eller omdömeslösa illustrationerna i serieformen av Pippi Långstrump i söderhavsmiljö eller Eskimåtrollet (!) Figge som i min rätt fragmentariska minnesbild också han hamnar i söderhavet, för att se att det även finns en nordisk tradition att relatera till. Det jag har svårast för i debatten är de som gör sig lustiga över att det alls har blivit en reaktion. De exempel på detta som jag själv har sett är tämligen vita i huden och kan inte alls förstå problemet.

Andra som deltagit i debatten är tex barnboksillustratörerna Gunna Grähs och Ann Forslind, och här i deras första artikel, och när jag googlar för att se om jag kan hitta något om Figge hittar jag detta relevanta men äldre inlägg på samma tema från SvT Västmanlandsnytt. Ett intressant experiment som en vän till mig har gjort är att helt sonika byta hudfärg på figuren och se hur den uppfattas då.

onsdag 28 november 2012

Rubriker som säljer?

På hemvägen hastade jag förbi Aftonbladets och Expressens löpsedlar på T-centralen. Jag upphör aldrig att förvånas - hur kan dessa dötrista rubriker locka köpare? I dag var det Aftonbladet, tror jag, som braskade på med något i stil med "De tjänar mest i innerstan". Vem bryr sig? Och, framförallt, hur kan det få fler människor att köpa tidningen? De växlar teman mellan folks inkomster, bantning, nya dolda sjukdomar och mobiltelefoner, ungefär. Ett eller annat kändisbröllop/-dödsfall kan bryta av. Det måste ju rimligen stå om några riktiga nyheter i själva tidningen, hur kan de nyheterna sälja sämre än en rubrik om bantning? För jag antar att kvällstidningarna har gjort någon sorts försäljningsanalys och sett att bantnings- och inkomstrubrikerna säljer bättre än nyhetsrubriker. Jag kan bara inte begripa varför!

tisdag 27 november 2012

Dagens Nyheters kvinnosyn manifesterad?

Dagens Nyheter publicerade i går som huvudledare, dvs den ledare som för fram tidningens officiella åsikter, en text som utgjorde svar på en tidigare debattartikel av Maria Fälth, Kristdemokratiska kvinnoförbundet; Gunilla Hjelm, centerkvinnorna och Anna Steele, Liberala kvinnor. Jag är inte insatt i de rent juridiska frågorna kring om man borde kriminalisera svenskars sexköp utomlands, men jag reagerar mycket starkt på tonen och omdömeslösheten i ledartexten. Jag skickade därför nedanstående brev till Gunilla Herlitz, chefredaktör och ansvarig utgivare för DN, och Peter Wolodarski, chef för ledarredaktionen.

Hej!
Jag blir lite överraskad över gårdagens osignerade ledare som ju också är den ledare som återspeglar tidningens officiella hållning. Jag trodde t ex inte att DN hade en så slapp attityd till lagar "som bara är 15 år gamla" (därmed är de så unga så att de nästan inte finns, fast bara lite, för att travestera Tage Danielssons Om sannolikhet - eller hur tänkte ni där?). Jag trodde inte heller att ni hade den synen på kvinnliga debattörer att de hänvisas till som "de debattskrivande kvinnorna". Därutöver själva sakfrågan om sexköp och olika "arter" av prostitution som hanteras på ett ytterst slarvigt och omdömeslöst sätt. Jag inser när jag läser Maria Robsahm att jag inte är ensam om att reagera - och jag nöjer mig därmed med att hänvisa till hennes text som prickar av punkt efter punkt av vad jag reagerar på. Den juridiska frågan är en sak, den kan man diskutera på ett sakligt och seriöst sätt, men att man i DN:s huvudledare hafsar undan den diskussionen till ett tyckande som andas både förakt och gammalmodighet lång väg är både genant, deprimerande och fullständigt omdömeslöst. Jag hoppas att detta faktiskt inte är den hållning som DN står för utan ett rent olycksfall i arbetet och emotser en kommentar i tidningen samt information om när den publiceras.

Hälsningar,
Karin Reuterswärd

Nu återstår att se om det blir något svar. Av kommentarerna på DN:s sida att döma är det fler som reagerat, och i bloggvärlden bland annat Lena Sommestad och Susanna på Skulden är inte min.