Södertäljes största barn- och ungdomskör?

I kväll har jag varit på konsert på Estrad i Södertälje. Det är Södertälje musikklasser som två gånger om året arrangerar konserter där alla musikklasserna, från fyran till nian, medverkar tillsammans med skolans musiklärare, denna gång representerade av Carina Lindström och Staffan Lindström. Det är både mäktigt och imponerande när klasserna ömsom framför egna nummer, ömsom sjunger gemensamma sånger inom mellan- respektive högstadiet och ömsom samlas i hela den stora kören och drar loss i medryckande sånger. Kanske är det som Carina Lindström föreslog, att det här är Södertäljes största barn- och ungdomskör? Det är i alla fall en musikrörelse att värna om! Ibland kanske någon enstaka ton inte träffar alldeles rätt, och det är inte samma kadaverdisciplin som jag har haft intryck av från Adolf Fredriks musikklasser - men det finns en värme och en sång- och musikglädje i framförandet som jag å andra sidan tyckt mig sakna hos de senare (även om detta intryck är tämligen ouppdaterat, saker kan ju förändras). Som publik går man därifrån på ett strålande humör efter barnens/ungdomarnas insatser - och jag är övertygad om att körmedlemmarna känner sig stolta och glada över vad de har åstadkommit. Det är också imponerande att det går så bra att hålla ihop programmet där alla barnen, även de minsta fyrorna, är på scenen och alerta hela den dryga timme som konserten varar. Slutligen värmer det ett geografhjärta när de nya fyrorna presenterar sig genom att bland annat sjunga en sång om vattnets kretslopp*. Hoppas klasslärarna är på hugget och nappar tag i denna pedagogiska stafettpinne!

Och för den som missade kvällens konsert går den visserligen inte i repris - men det dröjer inte länge förrän det är dags för advents- och lucia-/julkonserter i S:ta Ragnhilds kyrka. Håll utkik efter dem!

*Texten på filmduken är ett utdrag ur sången och lyder: "Solen värmer hav och sjöar. Fukten stiger upp mot himlen och bildar vatten..."

Långsamstickning

Mycket av det jag stickar avverkar jag relativt frenetiskt; för att jag vill se resultatet, för att jag har ett nytt projekt på lut, eller för att det finns en inbyggd deadline i form av bemärkelsedag, avresa eller något annat skäl till att stickningen måste bli klar. Den tröja jag precis har stickat färdigt är i allt väsentligt en motsats till ovanstående. Garnet inköptes en helg för många år sedan i Dala-Floda för att bli en tröja till maken, som då ännu inte var make. Jag började sticka, insåg att jag hade för lite garn för den modellen - och gav upp tills vidare. Ett antal år senare repade ju upp eländet och försökte med en annan modell där garnåtgången kunde tänkas vara mindre, men inte heller till den räckte garnet. Det slutade med att jag i våras stickade en tröja i helt annat garn åt maken och kom överens med 7-åringen att hennes tröja skulle stickas i det överblivna garnet. Jag hade dock inget mönster men fick vissa ramar att hålla mig inom, tex skulle det vara samma flätmönster som jag har i en egen tröja och jag bestämde mig för att testa om jag kunde få till en raglanärm på känn. Det visade sig att det kunde jag inte, så jag fick repa upp alltihop en tredje gång, efter de två vuxentröje-försöken. Men med rätt mycket inspiration från makens raglanärmade tröja har det nu äntligen blivit en tröja till 7-åringen, med beställt flätmönster och polokrage. Det kommer dock dröja tills jag ger mig på att sticka en tröja igen utan ett mönster avsett för rätt garntyp och ålder. Visserligen kan man säga att jag fått ut maximal stickning av samma garnhärvor med allt upprepande, även under den här versionens gång, men det är roligt om man når fram till ett resultat också. Och visst blev det ett ganska stiligt resultat! Åtminstone blev 7-åringen nöjd.