Kvinnolitteratur?

Läste Jonas Thentes krönika i dagens DN om att litteraturen ska vara relevant för samtiden men, enligt honom, har misslyckats med detta. Något som han kopplar till Brexit och valet av Trump i USA. Det är möjligt att han har rätt i sin tes men så tar han exempel på den misslyckade samtidslitteraturen och nämner bl a Elena Ferrantes fyra böcker. Jag kan inte låta bli att undra om Jonas Thente (och i och för sig många andra) läst samma bok som jag när han fokuserar på vänskapsskildringen i 'Elena Ferrantes varmgulliga relationsepos'. Har han överhuvudtaget läst böckerna!? Det är vansinnigt lite varmgulligt över de relationerna skulle jag säga, och det som stannade hos mig var snarare kylan och brutaliteten mellan människorna, hederskulturen, oförståelsen och misären som skildras och en glimt av italiensk efterkrigshistoria som jag är ganska obekant med. Jag tänkte hela tiden jag läste på paralleller till vår tid. Men med en kvinnlig författare (som det antagits/visats?) och ett väninnepar i centrum blir fokus ofelbart på det som Thente slarvigt beskriver som varmgulliga relationer. Sorgligt.

Södertäljes största barn- och ungdomskör?

I kväll har jag varit på konsert på Estrad i Södertälje. Det är Södertälje musikklasser som två gånger om året arrangerar konserter där alla musikklasserna, från fyran till nian, medverkar tillsammans med skolans musiklärare, denna gång representerade av Carina Lindström och Staffan Lindström. Det är både mäktigt och imponerande när klasserna ömsom framför egna nummer, ömsom sjunger gemensamma sånger inom mellan- respektive högstadiet och ömsom samlas i hela den stora kören och drar loss i medryckande sånger. Kanske är det som Carina Lindström föreslog, att det här är Södertäljes största barn- och ungdomskör? Det är i alla fall en musikrörelse att värna om! Ibland kanske någon enstaka ton inte träffar alldeles rätt, och det är inte samma kadaverdisciplin som jag har haft intryck av från Adolf Fredriks musikklasser - men det finns en värme och en sång- och musikglädje i framförandet som jag å andra sidan tyckt mig sakna hos de senare (även om detta intryck är tämligen ouppdaterat, saker kan ju förändras). Som publik går man därifrån på ett strålande humör efter barnens/ungdomarnas insatser - och jag är övertygad om att körmedlemmarna känner sig stolta och glada över vad de har åstadkommit. Det är också imponerande att det går så bra att hålla ihop programmet där alla barnen, även de minsta fyrorna, är på scenen och alerta hela den dryga timme som konserten varar. Slutligen värmer det ett geografhjärta när de nya fyrorna presenterar sig genom att bland annat sjunga en sång om vattnets kretslopp*. Hoppas klasslärarna är på hugget och nappar tag i denna pedagogiska stafettpinne!

Och för den som missade kvällens konsert går den visserligen inte i repris - men det dröjer inte länge förrän det är dags för advents- och lucia-/julkonserter i S:ta Ragnhilds kyrka. Håll utkik efter dem!

*Texten på filmduken är ett utdrag ur sången och lyder: "Solen värmer hav och sjöar. Fukten stiger upp mot himlen och bildar vatten..."

Bokbloggsjerka på prov

Jag har tidigare lagt märke till att bloggen Annikas litteratur- och kulturblogg kör med ett helgvis återkommande arrangemang som hon kallar "bokbloggsjerka". Jag har inte hängt på för det kändes lite för krångligt, men jag fick syn på det igen och tänkte att det kanske kunde vara något ändå. I konceptet ingår att skriva om en bestämd bokrelaterad fråga, som för denna helg lyder:

Vilka böcker har du klickat hem under den senaste veckan? Om du mot all förmodan inte har gjort det finns det säkert böcker som du skulle kunna tänka dig att klicka hem redan i dag?

Jag har visserligen klickat hem ett garnnystan på förekommen anledning, se tidigare inlägg, men några böcker har jag faktiskt inte beställt denna vecka (jag heller, för det verkar jag ha gemensamt med åtminstone Annika själv och en del andra bloggare och bloggläsare). Likaså verkar fler än jag ha fastnat för John Green "Förr eller senare exploderar jag" ("The fault in our stars") som jag nämnt tidigare och planera att köpa/läsa den.

En annan bok som jag har tänkt klicka hem, i det här fallet som e-lån från bibblan, är Po Tidholms bok "Norrland". Men eftersom den mesta tid som jag har ägnat åt att läsa, dvs pendlingstiden till och från jobbet, nu går åt till att sticka så är det lite skralt med läsningen för närvarande. Norrland får vänta till nästa läsperiod. Och det är inte utan att jag längtar - men jag har några stickprojekt kvar att slutföra först.

Så småningom ska det dock bli intressant att läsa om Tidholms perspektiv på (bland annat) svensk glesbygdspolitik. Jag kan inte påstå att jag har några egna lösningar, men jag tror att om Sveriges politiker menar allvar med en levande landsbygd och att inte "alla" ska bo i Stockholm så måste man också söka politiska åtgärder för att uppnå detta. Jag skulle vilja se en politik som gör att man kan bo, arbeta och ha tillgång till den service man behöver betydligt mer lokalt. Tyvärr lever jag i det sammanhanget inte alls som jag lär, boende i Södertälje och med jobb på Stockholms universitet. Miljörörelsen har ju något av ett mantra i att utbyggd kollektivtrafik är lösningen, men ska sanningen fram så räcker det förmodligen inte med det. Kollektivtrafik är inte utsläppsfri och kräver också den utrymme i det fysiska landskapet. Vi behöver förmodligen helt enkelt resa mindre även i vardagen, tvärt emot den trend som bidragit till att städer runtom i Mälardalen har ökat sitt invånarantal under senare år, då stockholmsfamiljer flyttat ut till orter inom pendlingsavstånd till arbeten i Stockholm.

Det är lite intressant i sammanhanget att trots att teknikutvecklingen har möjliggjort distansarbete i högre grad så har vi vad jag förstår samtidigt ökat vårt arbetspendlande (jag har dock inga siffror på det, så det kanske är en sanning byggd på bräcklig grund). En annan aspekt är genusperspektivet i pendlingsmönstren, där utflyttande barnfamiljer som har en förälder av vardera könet i hög grad befäster en arbetsfördelning där kvinnan tar ansvar för barnen genom att inte sällan lägga sin karriär på hyllan och söka jobb på den nya orten medan mannen fortsätter inom sin bana och pendlar till jobbet. Intressanta effekter, men inte alltid så uppmuntrande.

Namnen i landskapet

I mitt tämligen sporadiska bevakande av jobbannonser för de geografistudenter jag studievägleder flimrade det förbi en utlyst anställning som namngivare för gator och platser i Huddinge kommun. Jag la aldrig upp den på jobbtipssidan pga den då snart utgående ansökningstiden, men övervägde att själv slänga in en ansökan fort som tusan. För vem har inte muttrat över namnsättningen av allmänna platser och gator. Och jag började genast fundera över hur jag skulle gripa mig an uppgiften.

Det uppenbara, med mitt visserligen ganska ytliga men dock intresse för gamla namn i landskapet, var att lyfta fram det historiska landskapet, tidigare spår av mänsklig närvaro och liknande. Huddinge har ju haft åtminstone tillfälliga bosättningar sedan de första öarna (dvs de högsta punkterna i den nuvarande kommunen) började dyka upp ur vattnet. Typisk invandringsbygd, alltså. Här skulle Sälfångargränd och Kanotgatan kunna platsa, liksom kvartersnamnen Sommarvistet och Vinterverkstaden.

Med den mer nutida invandringen i åtanke började jag sedan fundera på hur man kan låta en modern namnsättningsmodell återspegla hela befolkningen. Jag kan inte säga att jag kom på någon bra modell på rak arm, men skulle inte tex Idrisivägen* klinga fint i öronen på en geograf? Alltså namnsättning genom internationellt kända personer från världens alla hörn. Och Toscatorget allittererar elegant. Då handlar det i och för sig om en fiktiv kvinna från operans värld* - men det kanske är OK för att uppväga den gubbighet som annars riskerar bli resultatet med tanke på dominansen av kända gubbar.

Det är ju även ett lysande tillfälle att faktiskt lyfta fram viktiga kvinnor för att motverka gubbdominansen. Litterära och andra storheter som Sonja Åkesson, Astrid och Barbro Lindgren, Maria Gripe, Tove Jansson, Selma Lagerlöf, Siri Hustvedt, Sofia Kovalevskaja för att bara nämna några.

Djur och natur är sedan tidigare väl använda teman inom gatunamn. Själv växte jag upp på Flintvägen, vilket kanske snarare borde fått mig att sikta på geologi (som jag skydde) än på geografi (och ja, det är skillnad!). Men varför inte ta utrotningshotade arter, både blomster och djur. Den som bor på Brokig mullvadslöpargränd kan väl inte låta bli att slå upp företeelsen i Artdatabankens rödlista och blir då medveten om att det är en starkt hotad art i Stockholms län. Självklart kan man även inkludera de arter som blir, eller upplevs bli, allt vanligare. Vildsvinsvägen och Vargstigen är därmed självskrivna som namn medan Mördarsnigelgatan känns lite mer tveksam.

Överhuvudtaget vore det spännande att låta platsnamnen förmedla ett modernare samhälle än bonde-/borgarsamhället från 1800-talet och tidigare ändå. En uppdatering av yrkesfloran kan vara ett alternativ, där Systemvetarvägen och Molekylärbiologgatan kan vara mer samtida alternativ till exempelvis Rorgängargatan och Karduansmakargatan, medan Ipadallén kan ersätta namn som Ljustergränd och Tröskvägen - då mot en rimlig penning, vilket kan stärka kommunens inkomster. Vill inte företag som berörs ge några bidrag får det i stället bli t ex det mer allmänna Surfplattegatan.

Eftersom jag aldrig sökte jobbet erbjuds ovanstående tips och idéer nästan gratis till den som får anställningen. Ett mindre konsultarvode kan jag dock tänka mig att acceptera...

*Med ursäkter för wikipedialänkarna som inte kan betraktas som en alldeles tillförlitlig källa men får duga i detta sammanhang

Om vad som är viktigt här i livet

Jag kan inte förstå det: Tjugotusen människor tycker, på ett dygn, att det är så viktigt att få ha kvar rasistiska nidbilder i tecknad barnfilm som visas för en global publik att det är värt att gå med i en facebookgrupp som propagerar för detta (och det finns vad jag förstår flera sådana grupper). Under motsvarande tidsrymd, dvs ett dygn, väljer tvåtusen människor att gå med i Föräldravrålet för att visa sitt missnöje med ledande politikers flathet i klimatfrågor. Är det inte något som är vansinnigt i detta?

Två saker skrämmer mig mest: De som ser sig själva som helt vanliga icke-rasistiska medborgare men inte alls kan förstå problemet - och alla de rasister som vädrar morgonluft i den ständigt urspårande diskussionen. Och plötsligt blir det helt begripligt att sverigedemokraterna växer.

Om att bara finnas

I går var 6-åringen och jag på hens livs andra fotoutställning (vad jag kan minnas). Den första inträffade förra jullovet då vi slutligen kom oss för att åka till Fotografiska för att se Nick Brandts utställning On This Earth, A Shadow Falls. Vi tänkte att det var bilder som både stora och små kunde ha utbyte av, och att åtminstone äldsta kunde relatera till de kortare perioder vi bott i Tanzania. Det kanske hade fungerat, om inte resten av Stockholm, och säkert några tillresta från andra trakter, också bestämt sig för att det var dags att få ändan ur vagnen och äntligen se den där utställningen. Det började med kö i minusgrader in till muséet som sedan var så proppfullt med besökare att man fick köa sig runt hela utställningen också, något som yngsta inte alls var beredd att ställa upp på. I rasande tempo passerade hen genom salarna, zickzackande sig fram mellan alla de vuxna i en hastighet som inte erbjöd någon möjlighet att hinna betrakta bilderna. Enstaka lakoniska kommentarer i form av "Jaha, en elefant" lät hen undslippa sig om vi försökte stanna till och peka ut någon särskild bild. Det var inte riktigt njutbart för någon av oss.

Från hängningen av "Om att bara finnas". Foto: Paulina Westerlind

Gårdagens upplevelse på Paulina Westerlinds utställning Om att bara finnas på Vår Gård i Saltsjöbaden stod i stark kontrast mot föregående erfarenhet. Det kan visserligen bero på att 6-åringen nu fick vara något av en huvudperson som modell i ett av fotona, eller att formatet var lite mer begränsat med ca 15 bilder koncentrerade till en sal, men oavsett orsak kändes det bra att vi verkligen hann titta på alla fotona och att vi sedan kunde prata litegrann om dem efteråt. Tålamodet är fortfarande inte på topp men det finns väl gränser för vad man kan begära i den åldern - och den här gången satte utställningen förhoppningsvis mer positiva spår. Det gjorde den i alla fall i mig, som tycker att många av fotona är vansinnigt suggestiva. En del av dem kan ses på Westerlinds företags facebooksida. Eller så kan man åka till Vår Gård och titta själv under december och januari (det kan vara värt att kolla med receptionen innan, så att det är öppet).