Självisk stickning

Det är bara att inse; jag är vansinnigt dålig på att sticka åt mig själv. Så fort jag försöker kommer jag på andra saker som jag vill testa eller så ger jag eller råkar sälja bort alstren till andra. Men den här stickningen kommer jag inte ge bort, om den någonsin blir färdig. Jag har redan hållit på med den i bortåt ett år kanske, vilket inte direkt syns på den. Jag köpte garnet vid förra höstens Syfestival på Älvsjömässan. Men innan jag kunde börja var det ju lite annat att avsluta. Frågan är om jag kom igång med den före nyår. Sedan stickade jag ett tag, och kom en bit - men så upptäckte jag att jag stickade väl löst och när jag inte lyckades strama upp det tillräckligt insåg jag att det bara var att repa upp och byta stickor till en storlek mindre. Och den storleken på stickor hade jag inte hemma. Så, när jag stod där i affären och hörde mig själv säga att jag ville ha en rundsticka i storlek 2,0 kom jag på att det kanske var att minska lite väl drastiskt, från 3,0 till 2,0. Så jag ändrade mig och köpte 2,5, gick hem och repade upp och satte i den nya stickan och stickade ett antal varv i sakta mak; färgmönsterstickning har aldrig varit min starka sida. Sedan tittade jag i mönstret och insåg att jag hade bytt till storlek 2,5 - från storlek 2,5. Jaha. Den här gången repade jag inte upp - så många varv hade jag faktiskt inte stickat - men det tog ett tag innan jag kom förbi garnaffären och kunde köpa min 2,0-rundsticka. Och då hade jag ju redan påbörjat diverse andra projekt som skulle göras färdiga.


Men efter att jag nu precis avslutat ett par strumpor (se även här) så är det tvångsstickning på min kofta som gäller, i alla fall ett tag, i alla fall några varv. Vi får se hur det går... Jag älskar i alla fall garnet, som är ett ullgarn från Ateljé Huskroken, härligt att sticka i och dessutom miljömärkt, och det är ett fantastiskt mönster, på pappret i alla fall. Jag är inte så säker på att jag kommer lyckas göra det rättvisa, än så länge syns det inte så bra och bilden är dessutom mörk. Men man kan nog konstatera redan nu att inte heller den här vintern kommer jag få glädjas åt värmen från min yllekofta...

SL-kaos

Jag har legat hemma med förkylning ett par dagar. Bestämde mig för att jag inte blir friskare av att stanna i soffan och då kan man lika gärna åka till jobbet, tänkte jag - bara för att hamna i tågkaos och totalstopp utan ersättningsbussar mellan Tumba och Huddinge. I stället hänvisas tåglaster av människor till ordinarie bussar till t-bana i Alby och Fittja. Samtidigt som de borgerliga gör gemensam sak med SD och ska tvinga igenom Förbifarten medan de drar ner på bussar och t-bana. Vad är det för fel på svenska politiker!?

Politiskt kaos

En frustrerad sammanfattning över det politiska kaoset i Huddinge kommun som jag skrev på Facebook för några dagar sedan. Tydligen reglerar inte kommunallagen hur sena besked en majoritet får ge och liknande frågor. I Huddinge hattas det hit och dit och vore jag kommunjurist skulle jag gråta över eländet.

Om det inte var så sorgligt skulle det vara parodiskt; majoriteten i Huddinge som inte har majoritet annat än med SD:s benägna bistånd ändrar hit och dit. Nu är jämnt antal ledamöter i nämnderna på förslag och det hastas och hafsas fram ny organisation för samhällsbyggnadsfrågor. Och valberedningarna i åtminstone oppositionspartierna får leva med ständigt ändrade besked - i ena ögonblicket ska vi förbereda nomineringar till nämnder som vi två timmar senare inte alls ska nominera till för de ska tas bort. Nu, några ynka veckor innan beslut ska tas i kommunfullmäktige, vilket ska föregås av beslut vid medlemsmöten och inskick till kommunens valberedning, verkar nya glada bud vara på gång, med nya nämnder att nominera till. Vet inte längre om den politiska kommunledningen är fullständigt inkompetent eller om de besitter sådan fullständig nonchalans gentemot alla demokratiska processer. Det kan ju vara bådadera, förstås.

Klimathot och skattechocker

Jag blir faktiskt deprimerad, trots att jag är ganska cyniskt lagd. Senaste IPCC-rapporten presenteras med ökande allvar i prognoser och behov av åtgärder, EU-klimatmötet där Sverige fick försvara borgerlig och mindre ambitiös klimatpolitik (även om Löfvén var oförsvarligt luddig å sin sida) kändes som en parodi, annalkande internationella klimatmöten ger måttligt hopp om några konkreta resultat - och samtidigt lyfter media i Sverige fram bilden av att människor blir förlorare när skatten höjs litelitegrann, oavsett om pengarna går till skolan och förbättrad utbildning för barn, till infrastruktur som minskar klimatpåverkan tex genom att ställa om från fossila bränslen till förnybart eller annan gemensam nytta.


Vi är så jäkla egotrippade i det här landet så jag blir spyfärdig! Dessutom är den spydiga kritiken av de försök till förbättringar som faktiskt finns så vansinnigt tröttande. Att gå över till förnybara bränslen är enligt kritikerna orealistiskt och (för) dyrt, att bygga cykelbanor är för kostsamt - men att plöja ner 30 jäkla miljarder i en två mil lång vägsträcka som med största sannolikhet, även enligt Trafikverkets prognoser, kommer öka biltrafiken liksom därmed utsläpp av tex växthusgaser anses realistiskt, välprioriterat och helt OK. Även om ingen av de politiker som stöder Förbifart Stockholm hittills har kunnat visa varifrån pengarna till utbyggd kollektivtrafik i motsvarande omfattning då ska tas. Var är den förnyelseanda som svenskar tycker om att berömma sig av!? Var finns nytänkandet, idéerna som gjorde att vi fick telefonnät, järnvägar, kanalsystem, elnät, tunnelbana och, föralldel, även bilvägar? Då sågs förändringen som utveckling, även om det naturligtvis fanns kritiker också. Så fort det handlar om miljöfrågor ses all förändring som något negativt - trots att det rimligen blir bättre för oss alla. Jag längtar till ett bättre samhälle, och det är inte ett nostalgiskt tillbakablickande för nostalgins egen skull. Jag längtar efter det för att jag vill se en utveckling från 50-talets bilburna drömmar till något modernare.