Kvinnolitteratur?

Läste Jonas Thentes krönika i dagens DN om att litteraturen ska vara relevant för samtiden men, enligt honom, har misslyckats med detta. Något som han kopplar till Brexit och valet av Trump i USA. Det är möjligt att han har rätt i sin tes men så tar han exempel på den misslyckade samtidslitteraturen och nämner bl a Elena Ferrantes fyra böcker. Jag kan inte låta bli att undra om Jonas Thente (och i och för sig många andra) läst samma bok som jag när han fokuserar på vänskapsskildringen i 'Elena Ferrantes varmgulliga relationsepos'. Har han överhuvudtaget läst böckerna!? Det är vansinnigt lite varmgulligt över de relationerna skulle jag säga, och det som stannade hos mig var snarare kylan och brutaliteten mellan människorna, hederskulturen, oförståelsen och misären som skildras och en glimt av italiensk efterkrigshistoria som jag är ganska obekant med. Jag tänkte hela tiden jag läste på paralleller till vår tid. Men med en kvinnlig författare (som det antagits/visats?) och ett väninnepar i centrum blir fokus ofelbart på det som Thente slarvigt beskriver som varmgulliga relationer. Sorgligt.

Nygamla maktmanifestationer

I går blev det en lite grinig text om att hjälpa behövande inför julen och den extra obalans i maktförhållanden ett samhälle som bygger på enskilda initiativ för understöd ger upphov till. Jag ser tyvärr fler tecken på att äldre maktförhållanden förstärks. Under de glada sextio- och sjuttiotalens frigjorda period kunde man, inte minst med p-pillrets ankomst, hysa viss tillförsikt inför en förskjutning av de sexuella maktförhållandena. Det började åtminstone bli mer accepterat med en kvinnlig sexualitet på något som påminde om lika villkor som männens i tex Sverige.

Vad som nu diskuteras i DN är en återgång till de tidigare maktförhållandena, där killar och män (med stöd även av tjejer/kvinnor) tar sig rätten att definiera kvinnors sexualitet i stort sett efter hora/madonnakonceptet som man kunde önska vore utrotat sedan länge. Så är icke alls fallet, och nu signalerar utredare inom polisen att det blir allt vanligare med anmälningar om sexualbrott bland ungdomar, där killar tjatar sig till sex med tjejkompisar, som försätts i utpressningslika situationer. Jag tror nu inte att det är ett alldeles nytt fenomen, men med vår moderna tekniska utveckling följer också nya möjligheter; poliserna vittnar om hur mobilnummer till tjejer som givit efter för tjatsex delas vidare inom kompisgäng, hur killar filmar sex och hotar med att lägga ut sådana filmer på nätet om tjejen inte 'ställer upp' fler gånger, för hela kompisgäng osv. Satt i detta sammanhang ter sig argumentationen i domen där skadeståndet till en flicka, vars tidigare pojkvän filmat när de hade sex och lagt ut på nätet, sänktes ännu obehagligare. Domarna, samtliga män, förde bland annat fram argumentet att vi blir allt öppnare med våra sexuella vanor som förklaring till det sänkta skadeståndet, något som ger helt motsatt signal mot vad man skulle önska. Det handlar inte längre om frigjordhet utan om att vissa utövar sin makt över andra via sexualiteten. Och när 11-åringen kommer hem från att ha haft sexualkunskap i skolan och tycker att hen fått höra att unga killar oftast bara bryr sig om sex medan unga tjejer vill ha kärlek känner jag mig lite uppgiven. Visst påverkas vi delvis av olika hormoner men det är också en kulturell föreställning att vi ska vara så olika och att kvinnor ska vara mindre sexuellt intresserade. Den föreställningen skulle jag önskat att skolan arbetade för att ifrågasätta i stället för att inskärpa den redan hos 11-åringarna.

Det finns fler som har fått nog. En av dem är Mårten Gasslander som med sin insändare i DN Stockholm lyft frågan, se även artikel i DN.
Bra text om att allt som är lagligt inte är OK på bloggen Skulden är inte min.
Och så Prata om det, förstås.

Jag vill ha en annan värld!

Förrgårs facebookflöde bjöd på en del nedstämmande inlägg. Jag är gammal och cynisk nog för att ganska sällan bli överraskad nuförtiden, men inlägget på bloggen En blommig tekopp om American apparel gjorde mig faktiskt både häpen och - ännu ovanligare - mållös. Även Aftonbladet och DN tar upp den sexistiska reklamen efter blogginlägget, DN också på dagens ledarsidor signerat Erik Helmerson. Parallellt med detta kan man notera att facebook tydligen har grava problem med att personer propagerar för feminism, sedan diverse olika sidor i ett inlägg för feminism, 33 anledningar, blockerats. Blockeringen av den ursprungliga sidan ska nu ha hävts, förhoppningsvis hävs även blockeringen av den alternativa webbsiten om det inte redan har gjorts. Intressant i sammanhanget är att det uppenbarligen går betydligt trögare att ta bort sexistiska facebooksidor med kvinnoförnedrande innehåll. Dubbelmoral - och ytterligare något som visar att sidan är viktig.

Något som gör en än mer förtvivlad är det, som det verkar, aldrig upphörande hatet och intoleransen mot människor som inte följer heteronormen. Det är fullständigt obegripligt att man kan ödsla så mycket känslor och intresse på vilket kön det är på personer som andra människor blir förälskade i, och det är ännu mer obegripligt att det får människor att mörda. Anna Hellgren skrev i tisdags i Expressen om det senaste mordet i Ryssland. Och det finns inte ord starka nog att sätta på den förtvivlan man känner över vad människor är beredda att göra mot varandra. Jag var litterärt sett måttligt imponerad när jag bloggade om Jonas Gardells första del av Torka aldrig tårar utan handskar, men herregud vad de böckerna behövs!

Under tisdagen spred sig också "nyheten" om en mer realistisk nota för Förbifart Stockholm (tex SVT, DN, Metro). För alla som läst på om projektet kommer det knappast som en överraskning att det finns en del dolda kostnader när man talar om slutnotan. Det är ju bra att de äntligen kommer upp på bordet, men infrastrukturministern Catharina Elmsäter-Svärd konstaterade lakoniskt i Sveriges Radio att det stämmer att sådana här projekt kostar. Man kunde önska att regeringen var lika beredd att lägga motsvarande summor på utbyggnad av järnvägen och en reell satsning på godstransporter på spår i stället för att bygga två mil motorväg.

Och man kunde önska att världen såg väldigt, väldigt annorlunda ut mot vad den gör i dag. Var finns de politiker som vågar tänka nytt? Det vore fint om svaret självklart var "I miljöpartiet", men inte ens här är man särskilt tydlig vad gäller behovet av att förändra livsstilar och konsumtionsmönster. Nu är det gyllene tillfället att ta upp frågor som minska arbetstid och minskad konsumtion. Som Olof Olsson skriver på bloggen "Huddingeperspektiv":

Ett trovärdigt Miljöparti måste dra slutsatser av de allt mer alarmerande rapporterna om tillståndet för planeten. Jag förväntar mig en insikt om att det inte räcker med nya vindsnurror och fiffiga tekniska lösningar. Jag vill höra klarspråk om behovet av en ny livsstil. Jag vill se en politik som minskar vår konsumtion, men ger oss mer tid för varandra. Jag vill se krafttag mot köttkonsumtionen. Jag vill kort sagt se ett modigt grönt parti som förstår vad som krävs för en framtid på jorden.

Måtte miljöpartiets snart förestående kongress ta tag i dessa frågor, för jag vill ha en bättre värld NU! Och under tiden finns mycket att göra för alla oss andra - engagera dig i en organisation som arbetar för miljön, med utsatta människor, för feminism, med aktiviteter för barn och ungdomar, med vad som helst som gör världen till ett lite bättre ställe! Kort sagt - GÖR NÅGOT!

Kvinnors kroppar

Ibland häpnar man lite extra vid någon upptäckt att världen är ännu mer skruvad än man faktiskt trodde. Då menar jag inte olika upptäckter av pyttesmå nästanexisterande partiklar eller diskussioner om universums egenskaper som kan få hjärnan att fullständigt överhettas. Nej, jag tänker snarare på hur vi beter oss och vad vi prioriterar.

Efter ett TV-program/-inslag som någon jag känner berättade om inser jag att den fullständigt oproportionella reaktionen mot kvinnors kroppsbehåring efter förra årets melodifestival då, fruktansvärda händelse, en kvinna med hår under armarna syntes i TV, endast var ett utslag av en starkt etablerad skräck för all hårväxt hos kvinnor. Reaktionen, som för mig var tämligen obegriplig - hur kunde lite hår under armarna uppfattas som så äckligt - blir kanske inte mer begriplig men sätts i ett annat perspektiv när jag inser att det tydligen har blivit vanligt att kvinnor och vad jag förstår flickor ganska långt ned i åldrarna inte bara rakar (eller vaxar) bikinilinjer utan tar bort i stort sett all hårväxt i de nedre regionerna, vilket Sydsvenskan uppmärksammade redan 2007. Något som har lett till både infektioner och könssjukdomar som sprider sig - för hur nyttigt är det egentligen att utsätta den ofta extremt känsliga huden kring könsorganen för sådan behandling? Och infektionerna är en sak, men vad säger det om hur vi, hela samhället, ser på den kvinnliga kroppen? Jag är måhända naiv, och sent uppvaknad, i frågan - men allvarligt: vill vi att våra barn, både pojkar och flickor, ska växa upp och känna äckel inför kvinnors behåring i stället för stolthet över sina kroppar? Vill vi verkligen ställa upp på ett ideal där kvinnokroppen ska vara slät som en minderårig flickas kropp? Ska vi aldrig sluta kontrollera kvinnor genom omöjliga ideal?


Fotnot: Även trycket på att män ska passa in i vissa kroppsideal ökar, men jag bedömer det som att det fortfarande är långt till att det ska skapas en folkstorm för att en karl råkar visa lite hårväxt under armarna i TV.

Namnen i landskapet

I mitt tämligen sporadiska bevakande av jobbannonser för de geografistudenter jag studievägleder flimrade det förbi en utlyst anställning som namngivare för gator och platser i Huddinge kommun. Jag la aldrig upp den på jobbtipssidan pga den då snart utgående ansökningstiden, men övervägde att själv slänga in en ansökan fort som tusan. För vem har inte muttrat över namnsättningen av allmänna platser och gator. Och jag började genast fundera över hur jag skulle gripa mig an uppgiften.

Det uppenbara, med mitt visserligen ganska ytliga men dock intresse för gamla namn i landskapet, var att lyfta fram det historiska landskapet, tidigare spår av mänsklig närvaro och liknande. Huddinge har ju haft åtminstone tillfälliga bosättningar sedan de första öarna (dvs de högsta punkterna i den nuvarande kommunen) började dyka upp ur vattnet. Typisk invandringsbygd, alltså. Här skulle Sälfångargränd och Kanotgatan kunna platsa, liksom kvartersnamnen Sommarvistet och Vinterverkstaden.

Med den mer nutida invandringen i åtanke började jag sedan fundera på hur man kan låta en modern namnsättningsmodell återspegla hela befolkningen. Jag kan inte säga att jag kom på någon bra modell på rak arm, men skulle inte tex Idrisivägen* klinga fint i öronen på en geograf? Alltså namnsättning genom internationellt kända personer från världens alla hörn. Och Toscatorget allittererar elegant. Då handlar det i och för sig om en fiktiv kvinna från operans värld* - men det kanske är OK för att uppväga den gubbighet som annars riskerar bli resultatet med tanke på dominansen av kända gubbar.

Det är ju även ett lysande tillfälle att faktiskt lyfta fram viktiga kvinnor för att motverka gubbdominansen. Litterära och andra storheter som Sonja Åkesson, Astrid och Barbro Lindgren, Maria Gripe, Tove Jansson, Selma Lagerlöf, Siri Hustvedt, Sofia Kovalevskaja för att bara nämna några.

Djur och natur är sedan tidigare väl använda teman inom gatunamn. Själv växte jag upp på Flintvägen, vilket kanske snarare borde fått mig att sikta på geologi (som jag skydde) än på geografi (och ja, det är skillnad!). Men varför inte ta utrotningshotade arter, både blomster och djur. Den som bor på Brokig mullvadslöpargränd kan väl inte låta bli att slå upp företeelsen i Artdatabankens rödlista och blir då medveten om att det är en starkt hotad art i Stockholms län. Självklart kan man även inkludera de arter som blir, eller upplevs bli, allt vanligare. Vildsvinsvägen och Vargstigen är därmed självskrivna som namn medan Mördarsnigelgatan känns lite mer tveksam.

Överhuvudtaget vore det spännande att låta platsnamnen förmedla ett modernare samhälle än bonde-/borgarsamhället från 1800-talet och tidigare ändå. En uppdatering av yrkesfloran kan vara ett alternativ, där Systemvetarvägen och Molekylärbiologgatan kan vara mer samtida alternativ till exempelvis Rorgängargatan och Karduansmakargatan, medan Ipadallén kan ersätta namn som Ljustergränd och Tröskvägen - då mot en rimlig penning, vilket kan stärka kommunens inkomster. Vill inte företag som berörs ge några bidrag får det i stället bli t ex det mer allmänna Surfplattegatan.

Eftersom jag aldrig sökte jobbet erbjuds ovanstående tips och idéer nästan gratis till den som får anställningen. Ett mindre konsultarvode kan jag dock tänka mig att acceptera...

*Med ursäkter för wikipedialänkarna som inte kan betraktas som en alldeles tillförlitlig källa men får duga i detta sammanhang

Internationella kvinnodagen

I vilken ände ska man börja? Med att bemöta dem som tycker att Sverige är väl jämställt nog, eller kanske till och med lite för jämställt, i alla fall för kvinnor? Med att lyfta fram allt som ännu behöver göras, i Sverige och världen? Med att räkna upp vad som faktiskt har blivit bättre. Nä, jag vill inte gräva ner mig. Jag nöjer mig med några tips om vidare läsning:

Kvinnorna på samlingsbloggen Skulden är inte min skriver om feminism och det hat och mtostånd aktiva feminister möter, miljöpartiets Gustav Fridolin om att vara feminist och om jämställdhet i skolans värld, Johanna Palmström på Dagens Arena om vad som kan göras, Elin Lucassis seriekommenterar för LitteraturMagazinet, Sveriges Universitetslärarförbunds ordförande Mats Ericson om fördelningen mellan manliga och kvinnliga professorer, Viola Kondracki skriver om Maria Svelands nya bok "Hatet", Stockholmsvänstern tar upp abortfrågan (även i en debatt på Debaser) och på Stockholms universitet ordnar genusvetenskap en öppen föreläsning om kvinnorörelsen och språkdebatterna. Ser man till våra två stora dagstidningar har SvD haft Internationella kvinnodagen som veckolångt tema och intervjuar bland annat jämställdhetsministern Maria Arnholm i dagens tidning - DN har en kort text från TT om att folkpartiet sägs vilja fördubbla jämställdhetsbonusen, annars verkar "nyheten" om att högskoleprovet gynnar män (det har vi väl hört förut) och att det även reflekteras i antagningen till de mest eftersökta programmen utgöra DNs bevakning av internationella kvinnodagen. Det är inte oviktigt, men det känns lite som att en trött redaktör bett någon göra det där obligatoriska internationella kvinnodagenreportaget.

Sist men absolut inte minst arrangeras på Södra teatern "Systrar på scen" där bland annat fantastiska Lisen Schultz medverkar på cello. Rekommenderas!

Samtidigt, på facebook, får jag upp det sponsrade inlägget Forma självförtroendet med Shape sensation från Triumph där man kan tävla om "shapewear"-underkläder. Håhåjaja. Jag tror jag markerar det som skräp.