Fix och trix i stället för förhandlingar?

SVT skriver att det kanske inte blir något nyval eftersom partierna förhandlar, inte om sakfrågor men om att fixa och trixa med reglerna för att underlätta för minoritetsregeringar att regera utan att behöva förhandla. Partierna vill hålla sig kvar i blockpolitiken och vägrar förhandla på riktigt över blockgränsen. Nu vill de inte heller utlysa nyval, kanske, utan hoppas på att kunna ändra reglerna så att verkligheten anpassas efter kartan i stället för att justera kartan efter verkligheten. Vad händer med förtroendet för politikerna? Vilka spelar det i händerna? Min gissning är att det ger gratispoäng åt sverigedemokraterna.

Att kompromissa med trovärdigheten

I går blev jag tvungen att börja dagen med att ompröva mitt medlemskap i miljöpartiet. Att några månader före ett val lägga sig i en av partiets centrala frågor, Förbifart Stockholm, som har bäring på klimat- och miljöfrågor, samhällsbyggnads- och infrastrukturfrågor, prioritering av resurser och ansvaret att medverka till ett hållbart samhälle är både ett svek mot oss som sett  MP som svensk politiks enda pålitliga gröna röst och vansinnigt ostrategiskt. Jag kan se tanken bakom utspelet; ett desperat försök att även efter ett nyval hålla MP kvar i regeringsställning när S gör upp med de borgerliga partierna och det förebådades av kommentaren häromveckan, att MP är beredda att kompromissa om allt. Men någonstans finns en gräns, där man kompromissat sig långt bortom partiets politiska själ och kärna. Jag är inte alls säker på att jag vill vara kvar i vad som riskerar att bli en ny version av stureplanscentern, ett kaffelattesöderparti där ledningen gör allt för att sitta kvar vid makten och där den gröna rösten ekar lika ihåligt och tomt som motsvarigheten på den borgerliga sidan. Man kan inte sälja sig hur billigt som helst utan att förlora trovärdigheten. Jag skulle hellre se att MP lämnade regeringen. I brist på detta är det i stället stor risk att jag nu lämnar MP. 

Politisk dumhet

Alltså, svensk politik är fanimig bland det dummaste som finns just nu. Utöver rasister, kuppande borgerliga, käbblande rödgröna och politiker från samtliga konstellationer som inte bryr sig om  några klimatförändringar utan kör på i gamla hjulspår med att häva kommande decenniers trängselavgifter i det svarta hålet Förbifarten har de borgerliga nu, precis som SD önskar, i princip utplånat stödet till kulturtidskrifter. Så minskar man effektivt möjligheterna till en fri diskussion. http://mobil.svd.se/kultur/sd-var-de-enda-som-onskade-sig-detta_svd-4193811

Skilda världar

Jag började läsa de borgerligas debattartikel i dagens DN. Orkade inte långt i den självgoda sörjan. Det handlar om deras 'framgångsrika' politik och att alla problem i styret av Sverige är orsakade av 1. sverigedemokraterna och 2. regeringen. Att de borgerliga konsekvent har sagt nej till alla former av samarbete är också någon annans fel för här ska inga svenska väljare eller rödgröna regeringar komma och bryta upp det alliansbygge de borgerliga investerat så mycket i. Ansvar tar de borgerliga enbart i form av en obruten allians och med förutsättningar de själva bestämmer.

Jag vet inte vilken verklighet de borgerliga ledarna lever i men det är inte min verklighet i alla fall. Det är som att de har en egen parallell värld, ungefär som i en fantasyberättelse, där allt är likadant som i den vanliga världen men lite, lite skruvat. En värld där det är logiskt att mixtra med reglerna för att utestänga partier från inflytande hellre än att hitta kompromisslösningar. Det är inte bara sorgligt, det är otäckt att se.

Människors värde

Tänker på de konsekvenser det får för människor som inte är födda i Sverige, som har föräldrar från andra länder, som hör till olika religioner eller har olika sexuella läggningar, alla de som av SD och deras vapendragare påstås inte vara 'rätt'. Tänker på hur det är att hela tiden prackas på talet om att Sverige vore ett bättre land utan just dessa människor, att ens hela väsen oavbrutet ifrågasätts. Det är människor som ni diskuterar i termer av 'volymer', det är individer som ni säger inte hör hit.

Med tanke på de fall efter fall som vi kan läsa om i media, där Sverige skickar tillbaka människor för att de har haft två jobb i stället för ett, för att de, ibland av misstag, bedömts tala fel dialekt, för att de inte bedöms som hotade pga sin sexuella läggning för att de inte 'kommit ut' i hemlandet osv osv (mörkertalet är dessutom säkert stort - det är svårt att nå igenom mediabruset), och med tanke på de desperata människor som drunknar i tex Medelhavet - med tanke på alla dessa människor och deras öden tar vi i Sverige och EU snarare emot för få människor.

Under tiden fortgår debatten i Sveriges riksdag och kommunfullmäktigen, där sverigedemokraterna tillåts breda ut sig, inför riksdags- och kommunfullmäktigeledamöter med varierande etnicitet, religionstillhörighet och sexuell läggning, inför Sveriges befolkning med varierande etnicitet, religionstillhörighet och sexuell läggning, som om det bara handlade om siffror på ett papper. Under tiden fortgår debatten på Facebook och i lunchrum, i TV och i tidningar, inför kollegor och bekanta med varierande etnicitet, religionstillhörighet och sexuell läggning. Det är människor ni pratar om - och många av de människorna finns här och hör er tala, hör ert hat och ert misstänkliggörande, oavsett om vi levt flera generationer här eller flyttat hit under senare år. Jag skulle skämmas ögonen ur mig om jag var ni, men eftersom ni inte verkar ha någon skam i kroppen skäms jag för er, och för vad ni påstår att det är att vara svensk.

Självisk stickning

Det är bara att inse; jag är vansinnigt dålig på att sticka åt mig själv. Så fort jag försöker kommer jag på andra saker som jag vill testa eller så ger jag eller råkar sälja bort alstren till andra. Men den här stickningen kommer jag inte ge bort, om den någonsin blir färdig. Jag har redan hållit på med den i bortåt ett år kanske, vilket inte direkt syns på den. Jag köpte garnet vid förra höstens Syfestival på Älvsjömässan. Men innan jag kunde börja var det ju lite annat att avsluta. Frågan är om jag kom igång med den före nyår. Sedan stickade jag ett tag, och kom en bit - men så upptäckte jag att jag stickade väl löst och när jag inte lyckades strama upp det tillräckligt insåg jag att det bara var att repa upp och byta stickor till en storlek mindre. Och den storleken på stickor hade jag inte hemma. Så, när jag stod där i affären och hörde mig själv säga att jag ville ha en rundsticka i storlek 2,0 kom jag på att det kanske var att minska lite väl drastiskt, från 3,0 till 2,0. Så jag ändrade mig och köpte 2,5, gick hem och repade upp och satte i den nya stickan och stickade ett antal varv i sakta mak; färgmönsterstickning har aldrig varit min starka sida. Sedan tittade jag i mönstret och insåg att jag hade bytt till storlek 2,5 - från storlek 2,5. Jaha. Den här gången repade jag inte upp - så många varv hade jag faktiskt inte stickat - men det tog ett tag innan jag kom förbi garnaffären och kunde köpa min 2,0-rundsticka. Och då hade jag ju redan påbörjat diverse andra projekt som skulle göras färdiga.


Men efter att jag nu precis avslutat ett par strumpor (se även här) så är det tvångsstickning på min kofta som gäller, i alla fall ett tag, i alla fall några varv. Vi får se hur det går... Jag älskar i alla fall garnet, som är ett ullgarn från Ateljé Huskroken, härligt att sticka i och dessutom miljömärkt, och det är ett fantastiskt mönster, på pappret i alla fall. Jag är inte så säker på att jag kommer lyckas göra det rättvisa, än så länge syns det inte så bra och bilden är dessutom mörk. Men man kan nog konstatera redan nu att inte heller den här vintern kommer jag få glädjas åt värmen från min yllekofta...

SL-kaos

Jag har legat hemma med förkylning ett par dagar. Bestämde mig för att jag inte blir friskare av att stanna i soffan och då kan man lika gärna åka till jobbet, tänkte jag - bara för att hamna i tågkaos och totalstopp utan ersättningsbussar mellan Tumba och Huddinge. I stället hänvisas tåglaster av människor till ordinarie bussar till t-bana i Alby och Fittja. Samtidigt som de borgerliga gör gemensam sak med SD och ska tvinga igenom Förbifarten medan de drar ner på bussar och t-bana. Vad är det för fel på svenska politiker!?

Politiskt kaos

En frustrerad sammanfattning över det politiska kaoset i Huddinge kommun som jag skrev på Facebook för några dagar sedan. Tydligen reglerar inte kommunallagen hur sena besked en majoritet får ge och liknande frågor. I Huddinge hattas det hit och dit och vore jag kommunjurist skulle jag gråta över eländet.

Om det inte var så sorgligt skulle det vara parodiskt; majoriteten i Huddinge som inte har majoritet annat än med SD:s benägna bistånd ändrar hit och dit. Nu är jämnt antal ledamöter i nämnderna på förslag och det hastas och hafsas fram ny organisation för samhällsbyggnadsfrågor. Och valberedningarna i åtminstone oppositionspartierna får leva med ständigt ändrade besked - i ena ögonblicket ska vi förbereda nomineringar till nämnder som vi två timmar senare inte alls ska nominera till för de ska tas bort. Nu, några ynka veckor innan beslut ska tas i kommunfullmäktige, vilket ska föregås av beslut vid medlemsmöten och inskick till kommunens valberedning, verkar nya glada bud vara på gång, med nya nämnder att nominera till. Vet inte längre om den politiska kommunledningen är fullständigt inkompetent eller om de besitter sådan fullständig nonchalans gentemot alla demokratiska processer. Det kan ju vara bådadera, förstås.

Klimathot och skattechocker

Jag blir faktiskt deprimerad, trots att jag är ganska cyniskt lagd. Senaste IPCC-rapporten presenteras med ökande allvar i prognoser och behov av åtgärder, EU-klimatmötet där Sverige fick försvara borgerlig och mindre ambitiös klimatpolitik (även om Löfvén var oförsvarligt luddig å sin sida) kändes som en parodi, annalkande internationella klimatmöten ger måttligt hopp om några konkreta resultat - och samtidigt lyfter media i Sverige fram bilden av att människor blir förlorare när skatten höjs litelitegrann, oavsett om pengarna går till skolan och förbättrad utbildning för barn, till infrastruktur som minskar klimatpåverkan tex genom att ställa om från fossila bränslen till förnybart eller annan gemensam nytta.


Vi är så jäkla egotrippade i det här landet så jag blir spyfärdig! Dessutom är den spydiga kritiken av de försök till förbättringar som faktiskt finns så vansinnigt tröttande. Att gå över till förnybara bränslen är enligt kritikerna orealistiskt och (för) dyrt, att bygga cykelbanor är för kostsamt - men att plöja ner 30 jäkla miljarder i en två mil lång vägsträcka som med största sannolikhet, även enligt Trafikverkets prognoser, kommer öka biltrafiken liksom därmed utsläpp av tex växthusgaser anses realistiskt, välprioriterat och helt OK. Även om ingen av de politiker som stöder Förbifart Stockholm hittills har kunnat visa varifrån pengarna till utbyggd kollektivtrafik i motsvarande omfattning då ska tas. Var är den förnyelseanda som svenskar tycker om att berömma sig av!? Var finns nytänkandet, idéerna som gjorde att vi fick telefonnät, järnvägar, kanalsystem, elnät, tunnelbana och, föralldel, även bilvägar? Då sågs förändringen som utveckling, även om det naturligtvis fanns kritiker också. Så fort det handlar om miljöfrågor ses all förändring som något negativt - trots att det rimligen blir bättre för oss alla. Jag längtar till ett bättre samhälle, och det är inte ett nostalgiskt tillbakablickande för nostalgins egen skull. Jag längtar efter det för att jag vill se en utveckling från 50-talets bilburna drömmar till något modernare.

Dömd på förhand

Jag har sedan nya regeringen presenterades känt mig väldigt modfälld och beklämd över de kommentarer om Alice Bah Kuhnke som poppar upp i media och på facebook. Jag har inte hängt med värst mycket i rikspolitiken eller budgeten för jag är alldeles för orolig över vad de borgerliga och SD tänker hitta på, så jag vet helt enkelt inte tillräckligt och har inte sett någon intervju med kulturministern. Problemet är dock att de kritiska kommentarer jag ser inte verkar härstamma från politiska förslag utan uppehålla sig vid att Bah Kuhnke är fel som person för att hon har varit programledare (sägs rakt ut), för att det går bra för henne (halvsägs), för att hon är religiös (sägs också rakt ut), för att hon har mörk hudfärg (har jag tack och lov inte hört sägas men något märkligt är det med substanslösheten i kritiken som paras med en sådan hätskhet och framförs i så nedlåtande ton). Bah Kuhnke lyfts fram som en minister som kommit direkt från barnprogramledarjobbet, vilket inte nödvändigtvis skulle vara automatiskt fel det heller - men för hur länge sedan var det!? Sedan dess har hon hunnit med en mängd andra saker och skaffat sig erfarenhet från olika typer av uppdrag. Jag kan inte förstå varför Bah Kuhnke med automatik är fel. 

Jag vill också passa på att ge en eloge till er som sett intervjuer och läst förslag och som ifrågasätter detta automatiska råskällande på Bah Kuhnke där ingen konkret kritik ges.