Först tycker man kanske att de är lite naiva, Grön Ungdoms språkrör nationellt och i Stockholmsregionen, som skrev på DN Stockholmsdebatt i går. Det handlar om att helt sonika ta bort reklamen i kollektivtrafiken eftersom den är ful, störande och i mycket hög grad går ut på att uppmuntra en konsumtionsnivå samt skapar utseendemässiga ideal som kanske helt enkelt inte är önskvärda.
Jag misstänker att du lyfter lite på ögonbrynen. Kanske tänker du att de inser nog så småningom vad som är genomförbart och vad som inte är det. Inte ska vi slänga ut så lättförtjänta pengar från SL:s kassakista. Men om Grön Ungdom har rätt och reklamintäkterna endast utgör 2 %* av SL:s totala budget - är det då inte värt att pröva tanken? Är det inte rentav värt att genomföra reklamfri kollektivtrafik?**
*Jag skulle dock även vilja ha uppgifter om vad dessa två procent innebär i absoluta siffror, och vad den försumbara höjningen av skatt eller biljettpriser skulle kunna landa på.
** Vad det skulle innebära tex för partiernas valrörelsereklam nämns inte i debattartikeln :)
söndag 6 januari 2013
Läst för barnen
Det blev varsin julklappsbok även för barnen, båda högläsningsböcker. För sexåringen eftersom hen helt enkelt inte läser kapitelböcker själv ännu och för tioåringen för att vi gärna läser högt på kvällarna så länge hen själv tycker att det är mysigt. Eftersom tioåringen fick sjätte delen i Harry Potterserien lär det dröja innan den dyker upp i något inlägg (även om jag redan nu undrar varför i hela friden ingen mer hårdhänt redaktör fick ta sig an böckerna, som tillåts svälla ut i helt onödig omfattning ju senare i serien de dyker upp. Det blir ännu påtagligare när jag läser högt och måste harva igenom allt som jag hetsläste mig igenom när jag läste den engelska utgåvan för egen räkning).
Sexåringens bok är i alla fall redan utläst. Hen fick Frida Nilssons tredje bok om Hedvig; Hedvig och sommaren med Steken. Sexåringen har gillat böckerna från den första boken när Hedvig börjar skolan och genom de tre böcker vi hittills läst (en fjärde ska också ha kommit ut). Ur mitt perspektiv tycker jag böckerna är rappa och välskrivna, man fångas snabbt av innehållet och inte minst efter vår egen flytt har det varit intressant att läsa om en flicka som växer upp på landsbygden - både för mig och barnen. Att jag sedan mentalt helst vill blunda och hålla för öronen när jag läser om en del saker som Hedvig och hennes kompisar och klasskamrater gör får jag väl stå ut med. Om inte annat ger det upphov till en del diskussion om vad som är OK att göra. Men de fruktansvärda mobbingscenerna i första boken hade jag ändå svårt med. Steken och hans pappa som ska bo i torp en sommar i tredje delen, utan el och utan att kunna hantera vedspisen, ger visserligen också en del obehagskänslor, men landar ändå i det snällt komiska snarare än i rent obehag. Och skildringen av farmorn som i tredje bokens inledning har fått en propp i hjärnan, och som Hedvig tänker sig åker till Italien i stället för att dö, tycker jag träffar helt rätt.
Tidsmässigt har jag undrat lite var böckerna hör hemma. Även om jag är uppvuxen i annan miljö än Hedvig så kändes första delens skildring av Hedvigs första skolår (då hon också börjar ettan i stället för dagens F:a) mer från min tid än från det lite obestämda "nu" som jag trots allt läste den som. Del tre var mer diffus och utan andra tidsmarkörer än möjligen Hedvigs blommiga träskor, som kanske kändes mer dåtida men också skulle kunna vara av dagens snitt. En förklaring dök upp i och med att jag läste en intervju med Frida Nilsson i Sydsvenska Dagbladet, där hon berättar att allt i första boken om Hedvig är självbiografiskt. Frida är född alldeles i slutet av 70-talet så det är inte så märkligt att ett och annat från hennes barndomsskildring verkade bekant. Kanske är avsikten att alla böckerna utspelar sig under säg andra halvan av 80-talet, men jag har inte lagt märke till att det sägs tydligt någonstans, och det lite obestämda tidsperspektivet stör mig en aning. Det är dock inte något som förtar helhetsintrycket från berättelserna - och nu ser vi fram mot att så småningom läsa del fyra, som redan står på önskelistan inför sexåringens sjuårsdag.
Sexåringens bok är i alla fall redan utläst. Hen fick Frida Nilssons tredje bok om Hedvig; Hedvig och sommaren med Steken. Sexåringen har gillat böckerna från den första boken när Hedvig börjar skolan och genom de tre böcker vi hittills läst (en fjärde ska också ha kommit ut). Ur mitt perspektiv tycker jag böckerna är rappa och välskrivna, man fångas snabbt av innehållet och inte minst efter vår egen flytt har det varit intressant att läsa om en flicka som växer upp på landsbygden - både för mig och barnen. Att jag sedan mentalt helst vill blunda och hålla för öronen när jag läser om en del saker som Hedvig och hennes kompisar och klasskamrater gör får jag väl stå ut med. Om inte annat ger det upphov till en del diskussion om vad som är OK att göra. Men de fruktansvärda mobbingscenerna i första boken hade jag ändå svårt med. Steken och hans pappa som ska bo i torp en sommar i tredje delen, utan el och utan att kunna hantera vedspisen, ger visserligen också en del obehagskänslor, men landar ändå i det snällt komiska snarare än i rent obehag. Och skildringen av farmorn som i tredje bokens inledning har fått en propp i hjärnan, och som Hedvig tänker sig åker till Italien i stället för att dö, tycker jag träffar helt rätt.
Tidsmässigt har jag undrat lite var böckerna hör hemma. Även om jag är uppvuxen i annan miljö än Hedvig så kändes första delens skildring av Hedvigs första skolår (då hon också börjar ettan i stället för dagens F:a) mer från min tid än från det lite obestämda "nu" som jag trots allt läste den som. Del tre var mer diffus och utan andra tidsmarkörer än möjligen Hedvigs blommiga träskor, som kanske kändes mer dåtida men också skulle kunna vara av dagens snitt. En förklaring dök upp i och med att jag läste en intervju med Frida Nilsson i Sydsvenska Dagbladet, där hon berättar att allt i första boken om Hedvig är självbiografiskt. Frida är född alldeles i slutet av 70-talet så det är inte så märkligt att ett och annat från hennes barndomsskildring verkade bekant. Kanske är avsikten att alla böckerna utspelar sig under säg andra halvan av 80-talet, men jag har inte lagt märke till att det sägs tydligt någonstans, och det lite obestämda tidsperspektivet stör mig en aning. Det är dock inte något som förtar helhetsintrycket från berättelserna - och nu ser vi fram mot att så småningom läsa del fyra, som redan står på önskelistan inför sexåringens sjuårsdag.
lördag 5 januari 2013
Kvalitet i skolan
Häromdagen fick jag korn på en debattartikel i Upsala Nya Tidning* och ett kommenterande blogginlägg från Lärarnas riksförbund, där presschefen Zoran Alagic bloggar. Det är forskare och lärare i historia vid Uppsala universitet som slår larm i UNT om att dagens studenter inte kan skriva. När jag hör sådant blir jag alltid lite vaksam på om det är ett uttryck för att "det var bättre förr", men jag kan inte annat än hålla med. Jag vill dock se det även i ett större sammanhang: Det handlar inte bara om att de studenter som kommer från gymnasiet inte behärskar svenska i skrift, utan fler och fler artiklar i dagspressen visar tecken på att skribenterna inte alltid riktigt behärskar betydelser i olika uttryck. Olika formuleringar blandas ihop och det slarvas allmänt med ordföljd och omskrivningar (dvs det syns att skribenten tänkt skriva på ett sätt, sedan har ändrat formuleringen men delar av den ursprungliga finns kvar vilket gör syftningar oklara eller meningen bara allmänt fel och inte direkt begriplig). I vilken grad detta är ett tecken på att journalister var bättre på att skriva förr, eller att man monterat ner korrekturläsning och språkstöd på redaktionerna ska jag låta vara osagt. Uppenbart är det så att vi i dag låter mycket mer slinka igenom och godtas än vi gjorde tidigare, uppenbart är också att vi inte tycker oss ha tid och råd att vårda språket på samma sätt som gjordes tidigare. Spelar det någon roll? Ja, det gör faktiskt det, för flytet i läsningen blir sämre, och förståelsen minskar i en text som innehåller fel av olika slag.
Men tillbaka till studenterna. Man kan självklart hävda att språket inte är statiskt och att det utvecklas genom nya sätt att använda det men precis som i exemplet ovan med journalisterna så används begrepp och uttryck på direkt felaktiga sätt, vilket gör texter om inte helt obegripliga så i alla betydligt mer krävande att läsa. Problemet är dock inte alldeles nytt, och jag kan faktiskt inte avgöra om det har förvärrats under den tid jag har arbetat inom universitetsvärlden (vi disuterade samma sak för åtminstone tio år sedan). Det som oroar mig är dock att en hel del av de studenter jag träffar på i min undervisning är blivande lärare. Om de blivande lärarna inte behärskar språket, hur ska de då kunna lära ut korrekt till sina elever? Det spelar inte så stor roll om de ska bli lärare i svenska eller geografi - om de inte kan formulera sig riktigt blir det oklart vad som menas. (Men att lära ut svenska verkar i och för sig vara en omöjlighet om man inte själv kan hantera grammatik och ordförståelse.)
Det finns dock ytterligare en sorglig aspekt i debattartikeln, som jag tycker kommer lite i skymundan. Uppsalaforskarna skriver:
Detta innebär egentligen ett rent underkännande av svensk skola. Vi har i dag tio års grundskola (varav nio med skolplikt) och ytterligare tre års gymnasieskola på det för att kvalificera sig för högre utbildning. Under den tiden tillgodogör sig svenska elever inte tillräckligt mycket historia får man anta utifrån debattartikeln (det skulle vara intressant att veta om forskarna tycker att de överhuvudtaget har med sig några historiekunskaper som är relevanta) - och de kan inte heller göra sig förstådda skriftligt.
Samtidigt som Sveriges elever står sig sämre i internationella jämförelser läggs mer och mer resurser på olika typer av kunskapskontroll och betygssättning av elever (statliga på att införa betyg i lägre årskurser, fler nationella prov, nya system för att skriva omdömen och utvecklingsplaner mm och kommunala för att genomföra dessa förändringar samt utföra de utökade arbetsuppgifterna inte minst för nationella prov och skrivna omdömen som båda är oerhört resursslukande). Arbetssituationen i skolorna framstår som alltmer orimlig, och resultaten pekar på att det kanske inte är fler kontroller som behövs, utan lite arbetsro för lärarna utan att skolpolitikerna hela tiden ska göra ändringar och justeringar (något som Olof Olsson bloggat om tidigare och miljöpartiets skolpolitiske talesperson Jabar Amin skriver om på SvD:s Brännpunkt). Ska det vara för mycket begärt att få en skolpolitik där ansvariga politiker litar på de professionella, lärarna och forskarna? Om man sedan faktiskt satsade seriöst på att verksamheten, dvs undervisningen, i skolan ska fungera så att elever inte riskerar att slås ut (se även föregående blogginlägg), i stället för på reformer av diverse slag så kanske vi också skulle se att resultaten gick åt rätt håll!
*jo, tidningen stavar så
Jag har placerat min blogg i Södertälje på bloggkartan.se!
Men tillbaka till studenterna. Man kan självklart hävda att språket inte är statiskt och att det utvecklas genom nya sätt att använda det men precis som i exemplet ovan med journalisterna så används begrepp och uttryck på direkt felaktiga sätt, vilket gör texter om inte helt obegripliga så i alla betydligt mer krävande att läsa. Problemet är dock inte alldeles nytt, och jag kan faktiskt inte avgöra om det har förvärrats under den tid jag har arbetat inom universitetsvärlden (vi disuterade samma sak för åtminstone tio år sedan). Det som oroar mig är dock att en hel del av de studenter jag träffar på i min undervisning är blivande lärare. Om de blivande lärarna inte behärskar språket, hur ska de då kunna lära ut korrekt till sina elever? Det spelar inte så stor roll om de ska bli lärare i svenska eller geografi - om de inte kan formulera sig riktigt blir det oklart vad som menas. (Men att lära ut svenska verkar i och för sig vara en omöjlighet om man inte själv kan hantera grammatik och ordförståelse.)
Det finns dock ytterligare en sorglig aspekt i debattartikeln, som jag tycker kommer lite i skymundan. Uppsalaforskarna skriver:
"Att de flesta studenter inte har några grundläggande kunskaper inom vårt eget ämne, historia, har vi accepterat. Det är vår uppgift att lära ut historia, och vi kan anpassa vår undervisning efter studenternas kunskapsnivå.
Orsaken till att vi nu väljer att gå ut i offentligheten med ett veritabelt nödrop är att studenterna inte längre har det redskap som är nödvändigt för att över huvud taget kunna ta till sig humanistisk vetenskap: språket. Bland de studenter som nu kommer till oss direkt från gymnasiet har en majoritet problem med språket."
Detta innebär egentligen ett rent underkännande av svensk skola. Vi har i dag tio års grundskola (varav nio med skolplikt) och ytterligare tre års gymnasieskola på det för att kvalificera sig för högre utbildning. Under den tiden tillgodogör sig svenska elever inte tillräckligt mycket historia får man anta utifrån debattartikeln (det skulle vara intressant att veta om forskarna tycker att de överhuvudtaget har med sig några historiekunskaper som är relevanta) - och de kan inte heller göra sig förstådda skriftligt.
Samtidigt som Sveriges elever står sig sämre i internationella jämförelser läggs mer och mer resurser på olika typer av kunskapskontroll och betygssättning av elever (statliga på att införa betyg i lägre årskurser, fler nationella prov, nya system för att skriva omdömen och utvecklingsplaner mm och kommunala för att genomföra dessa förändringar samt utföra de utökade arbetsuppgifterna inte minst för nationella prov och skrivna omdömen som båda är oerhört resursslukande). Arbetssituationen i skolorna framstår som alltmer orimlig, och resultaten pekar på att det kanske inte är fler kontroller som behövs, utan lite arbetsro för lärarna utan att skolpolitikerna hela tiden ska göra ändringar och justeringar (något som Olof Olsson bloggat om tidigare och miljöpartiets skolpolitiske talesperson Jabar Amin skriver om på SvD:s Brännpunkt). Ska det vara för mycket begärt att få en skolpolitik där ansvariga politiker litar på de professionella, lärarna och forskarna? Om man sedan faktiskt satsade seriöst på att verksamheten, dvs undervisningen, i skolan ska fungera så att elever inte riskerar att slås ut (se även föregående blogginlägg), i stället för på reformer av diverse slag så kanske vi också skulle se att resultaten gick åt rätt håll!
*jo, tidningen stavar så
Jag har placerat min blogg i Södertälje på bloggkartan.se!
torsdag 3 januari 2013
Våldets konsekvenser
För en gångs skull visar DN i en artikel inte bara på skedda brott, utan också ett samhällsperspektiv på ekonomiska konsekvenser av omfattande brottslighet. (Att DN sällan tar upp det är inte så märkligt eftersom de rapporterar om en, enligt artikeln, relativt unik rapport där man räknat på vad olika former av brottslighet kostar samhället - något som sällan syns i samlad form.) Inte helt oväntat för oss som redan tidigare hävdat att man borde arbeta mer förebyggande så konstaterar en av rapportförfattarna att det handlar om enorma kostnader för gatuvåld och gängrelaterad brottslighet, medan relativt små insatser som ökad polisnärvaro skulle betala sig själva om man därmed sänker brottsligheten med några ynka procent. Allt därutöver måste alltså vara ren vinst för samhället - liksom för individer både i form av förövare och brottsoffer.
Det riktiga förebyggande arbetet handlar dock om skola (enligt artikeln) och, menar jag, socialtjänst och liknande där behov finns. Det handlar om att samordna och sätta in resurser genast när de behövs. Räkneexemplen i artikeln råkar vara från Södertälje, som är en av de platser som ligger mig extra varmt om hjärtat, men principerna gäller naturligtvis för hela landet. Inom parentes sagt är det dock intressant att DN väljer att publicera artikeln i Stockholmsdelen, trots att det är en nationell fråga.
Det rapportförfattaren Ingvar Nilsson hävdar är att det är skolan som är "huvudleverantören av människor till utanförskap", men det är nog att göra det lite lätt för sig. Skolan är en viktig aktör, och hänger man inte med där så är sårbarheten större. Stora skolklasser, rörig arbetsmiljö, lärare som arbetar under kaotiska direktiv inte minst i och med ändringarna i både grund- och gymnasieskola vad gäller läroplaner, betyg i lägre årskurser än tidigare osv osv gör det svårt att hinna med att hantera de elever som behöver särskilt stöd och individuellt anpassad undervisning. Kommuner som plötsligen drar ner tilldelningen av (eller för all del aldrig har erbjudit tillräcklig) undervisning på elevers modersmål för dem som har otillräckliga svenskakunskaper, försvårar både för de elever som då inte förstår tillräckligt av vad som händer i klassrummet och ibland för deras klasskamrater om den drabbade eleven i stället börjar störa undervisningen. Men i många fall är det inte bara det som händer i skolan som påverkar utan även situationen utanför skolan. Beroende på vad man har för bakgrund och hemmiljö har man olika lätt att ta till sig undervisningen, och skolan kan inte kompensera för vad som helst. Här krävs att skolan, som inte sällan ser varningssignalerna först, samarbetar med andra instanser - elevernas familjer, kuratorer, socialtjänst, BUP, polis mfl - för att göra situationen för eleven så hanterbar som möjligt. Vad som måste göras är att bryta mönster så tidigt som möjligt, och då måste man både ställa krav på och försöka hitta lösningar för eleverna på ett tidigt stadium.
Jag blir gråtfärdig när jag hör talas om tioåringar som skickas mellan olika skolor och klasser och till sist stängs av från skolan. Och jag är böjd att säga att vid tio års ålder är det snudd på för sent, åtminstone onödigt sent. För de som halkar efter redan med läsinlärning och den första matten riskerar att både skapa sig en identitet som den som inte kan - och kompensera för detta på andra sätt. Det är då skolan behöver undersöka vad som behövs och vad som saknas. Och för att kunna göra detta måste utrymmet för lärarna finnas, tidsmässigt och resursmässigt i form av andra stödfunktioner på skolan och utanför. På det sättet handlar det om skolans och i förlängningen samhällets ansvar - för det är inte alltid det finns en fungerande familj där som är beredd att ta på sig ansvaret. Det kanske inte ens finns en familj som tycker att skolan är särskilt viktig. Och det rapportförfattarna lyfter fram är att med tanke på att en "livsstilskriminell" person vid fyrtio års ålder kan ha kostat samhället upp till 80 miljoner kronor så bör det finnas möjlighet att stoppa in lite mer resurser i förebyggande åtgärder i stället för att fullt ut ta de ekonomiska smällarna och det mänskliga lidandet som annars blir resultatet.
I papperstidningen finns också några positiva exempel från Södertälje, där man satt in riktade resurser mot ett antal unga personer som bedöms vara i riskzonen för att bli "livsstilskriminella" (och där elva av tolv nu har brutit med sitt kriminella liv). Det är sådant som behövs! Och det behöver göras långsiktigt och systematiskt, inte som enstaka riktade projekt under en viss period. För en stor gatu- och gängbrottslighet, och en stor andel som inte går ut skolan med betyg som gör att de kan komma vidare i utbildning eller in på arbetsmarknaden, är inte bara förödande för dem som är direkt inblandade och utsatta, det äter också på förtroendekapitalet för samhället eftersom det bidrar till att ingenting verkar spela någon roll. Och så är den negativa spiralen etablerad. Med tanke på att Södertälje beräknas ha 600 pojkar* i åldrarna 13-18 år som riskerar att hamna i "utanförskap" gäller det förmodligen att lägga in ganska mycket resurser, och det är bara att hoppas att det inte faller på att mycket av kostnaderna förmodligen är kommunala medan de möjliga vinsterna (eller kostnaderna om inget görs) till ganska stor del kan tänkas ligga på statlig nivå. Här är alltså ett område där regeringen bör fundera på att avsätta riktade resurser till kommunerna för att förebygga att personer hamnar i "utanförskap" och kriminalitet, och kanske helt enkelt mer resurser till skolväsendet för att garantera skolutbildningens kvalitet (vilket är en cliff hanger till ett eventuellt kommande blogginlägg).
*Intressant nog nämns i artikeln endast pojkar/män, oavsett om det gäller risk för att hamna i "utanförskap" eller kriminalitet. Vad flickorna/kvinnorna riskerar syns inte, inte heller om de kostar samhället något.
Jag har placerat min blogg i Södertälje på bloggkartan.se!
Det riktiga förebyggande arbetet handlar dock om skola (enligt artikeln) och, menar jag, socialtjänst och liknande där behov finns. Det handlar om att samordna och sätta in resurser genast när de behövs. Räkneexemplen i artikeln råkar vara från Södertälje, som är en av de platser som ligger mig extra varmt om hjärtat, men principerna gäller naturligtvis för hela landet. Inom parentes sagt är det dock intressant att DN väljer att publicera artikeln i Stockholmsdelen, trots att det är en nationell fråga.
Det rapportförfattaren Ingvar Nilsson hävdar är att det är skolan som är "huvudleverantören av människor till utanförskap", men det är nog att göra det lite lätt för sig. Skolan är en viktig aktör, och hänger man inte med där så är sårbarheten större. Stora skolklasser, rörig arbetsmiljö, lärare som arbetar under kaotiska direktiv inte minst i och med ändringarna i både grund- och gymnasieskola vad gäller läroplaner, betyg i lägre årskurser än tidigare osv osv gör det svårt att hinna med att hantera de elever som behöver särskilt stöd och individuellt anpassad undervisning. Kommuner som plötsligen drar ner tilldelningen av (eller för all del aldrig har erbjudit tillräcklig) undervisning på elevers modersmål för dem som har otillräckliga svenskakunskaper, försvårar både för de elever som då inte förstår tillräckligt av vad som händer i klassrummet och ibland för deras klasskamrater om den drabbade eleven i stället börjar störa undervisningen. Men i många fall är det inte bara det som händer i skolan som påverkar utan även situationen utanför skolan. Beroende på vad man har för bakgrund och hemmiljö har man olika lätt att ta till sig undervisningen, och skolan kan inte kompensera för vad som helst. Här krävs att skolan, som inte sällan ser varningssignalerna först, samarbetar med andra instanser - elevernas familjer, kuratorer, socialtjänst, BUP, polis mfl - för att göra situationen för eleven så hanterbar som möjligt. Vad som måste göras är att bryta mönster så tidigt som möjligt, och då måste man både ställa krav på och försöka hitta lösningar för eleverna på ett tidigt stadium.
Jag blir gråtfärdig när jag hör talas om tioåringar som skickas mellan olika skolor och klasser och till sist stängs av från skolan. Och jag är böjd att säga att vid tio års ålder är det snudd på för sent, åtminstone onödigt sent. För de som halkar efter redan med läsinlärning och den första matten riskerar att både skapa sig en identitet som den som inte kan - och kompensera för detta på andra sätt. Det är då skolan behöver undersöka vad som behövs och vad som saknas. Och för att kunna göra detta måste utrymmet för lärarna finnas, tidsmässigt och resursmässigt i form av andra stödfunktioner på skolan och utanför. På det sättet handlar det om skolans och i förlängningen samhällets ansvar - för det är inte alltid det finns en fungerande familj där som är beredd att ta på sig ansvaret. Det kanske inte ens finns en familj som tycker att skolan är särskilt viktig. Och det rapportförfattarna lyfter fram är att med tanke på att en "livsstilskriminell" person vid fyrtio års ålder kan ha kostat samhället upp till 80 miljoner kronor så bör det finnas möjlighet att stoppa in lite mer resurser i förebyggande åtgärder i stället för att fullt ut ta de ekonomiska smällarna och det mänskliga lidandet som annars blir resultatet.
I papperstidningen finns också några positiva exempel från Södertälje, där man satt in riktade resurser mot ett antal unga personer som bedöms vara i riskzonen för att bli "livsstilskriminella" (och där elva av tolv nu har brutit med sitt kriminella liv). Det är sådant som behövs! Och det behöver göras långsiktigt och systematiskt, inte som enstaka riktade projekt under en viss period. För en stor gatu- och gängbrottslighet, och en stor andel som inte går ut skolan med betyg som gör att de kan komma vidare i utbildning eller in på arbetsmarknaden, är inte bara förödande för dem som är direkt inblandade och utsatta, det äter också på förtroendekapitalet för samhället eftersom det bidrar till att ingenting verkar spela någon roll. Och så är den negativa spiralen etablerad. Med tanke på att Södertälje beräknas ha 600 pojkar* i åldrarna 13-18 år som riskerar att hamna i "utanförskap" gäller det förmodligen att lägga in ganska mycket resurser, och det är bara att hoppas att det inte faller på att mycket av kostnaderna förmodligen är kommunala medan de möjliga vinsterna (eller kostnaderna om inget görs) till ganska stor del kan tänkas ligga på statlig nivå. Här är alltså ett område där regeringen bör fundera på att avsätta riktade resurser till kommunerna för att förebygga att personer hamnar i "utanförskap" och kriminalitet, och kanske helt enkelt mer resurser till skolväsendet för att garantera skolutbildningens kvalitet (vilket är en cliff hanger till ett eventuellt kommande blogginlägg).
*Intressant nog nämns i artikeln endast pojkar/män, oavsett om det gäller risk för att hamna i "utanförskap" eller kriminalitet. Vad flickorna/kvinnorna riskerar syns inte, inte heller om de kostar samhället något.
Jag har placerat min blogg i Södertälje på bloggkartan.se!
onsdag 2 januari 2013
Bengt Ohlssons Margot
Efter en lång höst med alldeles för lite tid och ork för läsning har jag passat på att läsa så mycket jag kunnat under julledigheten. Att jag råkat pricka in några ganska snabblästa böcker har underlättat, även om jag parallellt kämpar med en Orhan Pamukbok (Den svarta boken) som jag inte drar riktigt jämnt med. Det lär dröja innan jag blir klar med den...
Senast avslutade jag Bengt Ohlssons biografi över Margot Wallström, socialdemokraternas drömpartiledare (i dubbel bemärkelse, eftersom hon ser ut att förbli just en dröm på den posten - och skulle hon så småningom bli partiledare kan det mycket väl visa sig att partiet föredrog drömmen om henne på partiledarposten framför verkligheten, vad vet jag). Boken är ett beställningsjobb och jag har lite svårt att se varför just Ohlsson blir ombedd att göra det jobbet. Visst, han skriver en närgången och lättläst bok som ger relativt god insyn i hur vardagen i FN-världens New York ter sig - men utan att snudda vid hur det arbete Wallström har (som FN:s generelsekreterares särskilda sändebud för att förhindra och rapportera sexuellt våld i konflikter) påverkar henne. Jag kan i efterhand inte minnas att jag läser en reflektion om hur det känns när ens dagliga arbetsuppgifter hela tiden kretsar kring (sexuellt) våld och krig. Jag kan tänka mig att det både kan vara oerhört tungt men också, förutsatt att man känner att man kommer någonvart och att man gör skillnad, väldigt meningsfullt. Man vill ju gärna tro att man söker sig till ett sådant här arbete för att man brinner för frågorna, inte bara för att man ska få bo glassigt i New York och få träffa världens makthavare. Det syns dock inte i Ohlssons bok trots att texten styckas upp genom fragment som citeras ur en rapport om begångna våldsamheter vid en massaker i Guinea 2009, frågan är om det finns hos Wallström?
Det som inte heller annat än skymtar fram är varför hon en gång började med politik, vad det är som har drivit henne till riksdagsplats, ministerposter och EU-kommission. Oavsett hur det är med drivkrafterna i dag har jag svårt att tänka mig att man börjar med politik som tonåring inom SSU, eller något annat ungdomsförbund, med motivet att man vill ha så mycket makt som möjligt i framtiden. Jag kanske har fel, bara för att det är mig själv så främmande, men det krävs en hel del harvande i kommunalpolitik och olika ankdammar för att komma någonstans. Man ska vara väldigt makthungrig för att det ska ta en igenom de åren om man inte drivs av något annat. Men, som sagt, det kanske är jag som har svårt att se att andra människor kan fungera så.
Något som knyter an till de oklara drivkrafterna är den fråga som Ohlsson enligt egen uppgift ställer gång på gång, utan att få ett för honom begripligt svar, nämligen frågan om varför Wallström inte (längre?) vill bli partiledare för socialdemokraterna. Så en kväll tycker han att han har fått svaret; att det helt enkelt är så att ett eventuellt partiledarskap ligger bakom henne, att hon i och med Anna Lindhs död och kanske också det "tjuv- och rackarspel" som alldeles för ofta präglar politiken helt enkelt fick nog och har gått vidare. Jag kan känna stor sympati för detta. Jag har i flera sammanhang träffat på den där gränsen, när man känner i hela kroppen att nä, nu är det inte roligt längre. Nu vill jag lägga min energi på något som ger mig, och gärna någon liten del av omvärlden, något. För om man som jag inte har någon längtan efter en karriär för karriärens skull finns det absolut ingen anledning att fortsätta kämpa med något som man inte själv längre tycker är meningsfullt, på ett eller annat plan och i en eller annan skala. Och även om man faktiskt vill göra den där karriären kan det finnas lika stor anledning att byta spår om man har kört fast, och hitta en annan väg fram till karriärmålen. En kollega sa till mig att hen aldrig ger upp att läsa en bok; hur trög och tråkig den än är så ska var bok som påbörjats även avslutas. Jag känner till viss del igen mig, det är sällan jag avbryter läsningen av en bok - men jag tycker att det är en mognadsfråga att jag i dag då och då ändå lägger bort en bok. Det finns inget självändamål i att tvinga sig igenom en berättelse som faktiskt inte ger en någonting, på något plan. Det är tiden alltför knapp för. (Pamuk lever lite farligt där.)
Vad gäller Ohlssons bok om Wallström tycker jag trots allt att den är läsvärd. Den ger en liten men rätt välskriven pusselbit till personen Margot Wallström. Att jag sedan saknade de politiska bitarna får jag väl leva med när uppdraget att skriva gavs åt någon som åtminstone jag så lite förknippar med politisk journalistik utan mer med ett ganska hållningslöst tyckande i krönikeform. En del av Ohlssons krönikor uppskattar jag, andra får jag överhuvudtaget inte ihop med saker som han skrivit tidigare. Slutligen är jag nyfiken på vad Wallström själv tycker om boken. På några ställen känner jag mig nästan andlös inför hennes utlämnande av sig själv - men också av andra personer. Var det medvetet kalkylerande att göra så, eller var det något som bara blev? Ville hon själv ha just det här personliga porträttet, eller trodde hon att Ohlsson skulle mäkta med att ge det politiska sammanhanget? Jag förmodar att det hör till avdelningen saker som man aldrig får reda på.
Fotnot: Det är inte bara jag som saknar de politiska bitarna, även recenscenten i DN, Katrine Kielos, noterar detta.
Senast avslutade jag Bengt Ohlssons biografi över Margot Wallström, socialdemokraternas drömpartiledare (i dubbel bemärkelse, eftersom hon ser ut att förbli just en dröm på den posten - och skulle hon så småningom bli partiledare kan det mycket väl visa sig att partiet föredrog drömmen om henne på partiledarposten framför verkligheten, vad vet jag). Boken är ett beställningsjobb och jag har lite svårt att se varför just Ohlsson blir ombedd att göra det jobbet. Visst, han skriver en närgången och lättläst bok som ger relativt god insyn i hur vardagen i FN-världens New York ter sig - men utan att snudda vid hur det arbete Wallström har (som FN:s generelsekreterares särskilda sändebud för att förhindra och rapportera sexuellt våld i konflikter) påverkar henne. Jag kan i efterhand inte minnas att jag läser en reflektion om hur det känns när ens dagliga arbetsuppgifter hela tiden kretsar kring (sexuellt) våld och krig. Jag kan tänka mig att det både kan vara oerhört tungt men också, förutsatt att man känner att man kommer någonvart och att man gör skillnad, väldigt meningsfullt. Man vill ju gärna tro att man söker sig till ett sådant här arbete för att man brinner för frågorna, inte bara för att man ska få bo glassigt i New York och få träffa världens makthavare. Det syns dock inte i Ohlssons bok trots att texten styckas upp genom fragment som citeras ur en rapport om begångna våldsamheter vid en massaker i Guinea 2009, frågan är om det finns hos Wallström?
Det som inte heller annat än skymtar fram är varför hon en gång började med politik, vad det är som har drivit henne till riksdagsplats, ministerposter och EU-kommission. Oavsett hur det är med drivkrafterna i dag har jag svårt att tänka mig att man börjar med politik som tonåring inom SSU, eller något annat ungdomsförbund, med motivet att man vill ha så mycket makt som möjligt i framtiden. Jag kanske har fel, bara för att det är mig själv så främmande, men det krävs en hel del harvande i kommunalpolitik och olika ankdammar för att komma någonstans. Man ska vara väldigt makthungrig för att det ska ta en igenom de åren om man inte drivs av något annat. Men, som sagt, det kanske är jag som har svårt att se att andra människor kan fungera så.
Något som knyter an till de oklara drivkrafterna är den fråga som Ohlsson enligt egen uppgift ställer gång på gång, utan att få ett för honom begripligt svar, nämligen frågan om varför Wallström inte (längre?) vill bli partiledare för socialdemokraterna. Så en kväll tycker han att han har fått svaret; att det helt enkelt är så att ett eventuellt partiledarskap ligger bakom henne, att hon i och med Anna Lindhs död och kanske också det "tjuv- och rackarspel" som alldeles för ofta präglar politiken helt enkelt fick nog och har gått vidare. Jag kan känna stor sympati för detta. Jag har i flera sammanhang träffat på den där gränsen, när man känner i hela kroppen att nä, nu är det inte roligt längre. Nu vill jag lägga min energi på något som ger mig, och gärna någon liten del av omvärlden, något. För om man som jag inte har någon längtan efter en karriär för karriärens skull finns det absolut ingen anledning att fortsätta kämpa med något som man inte själv längre tycker är meningsfullt, på ett eller annat plan och i en eller annan skala. Och även om man faktiskt vill göra den där karriären kan det finnas lika stor anledning att byta spår om man har kört fast, och hitta en annan väg fram till karriärmålen. En kollega sa till mig att hen aldrig ger upp att läsa en bok; hur trög och tråkig den än är så ska var bok som påbörjats även avslutas. Jag känner till viss del igen mig, det är sällan jag avbryter läsningen av en bok - men jag tycker att det är en mognadsfråga att jag i dag då och då ändå lägger bort en bok. Det finns inget självändamål i att tvinga sig igenom en berättelse som faktiskt inte ger en någonting, på något plan. Det är tiden alltför knapp för. (Pamuk lever lite farligt där.)
Vad gäller Ohlssons bok om Wallström tycker jag trots allt att den är läsvärd. Den ger en liten men rätt välskriven pusselbit till personen Margot Wallström. Att jag sedan saknade de politiska bitarna får jag väl leva med när uppdraget att skriva gavs åt någon som åtminstone jag så lite förknippar med politisk journalistik utan mer med ett ganska hållningslöst tyckande i krönikeform. En del av Ohlssons krönikor uppskattar jag, andra får jag överhuvudtaget inte ihop med saker som han skrivit tidigare. Slutligen är jag nyfiken på vad Wallström själv tycker om boken. På några ställen känner jag mig nästan andlös inför hennes utlämnande av sig själv - men också av andra personer. Var det medvetet kalkylerande att göra så, eller var det något som bara blev? Ville hon själv ha just det här personliga porträttet, eller trodde hon att Ohlsson skulle mäkta med att ge det politiska sammanhanget? Jag förmodar att det hör till avdelningen saker som man aldrig får reda på.
Fotnot: Det är inte bara jag som saknar de politiska bitarna, även recenscenten i DN, Katrine Kielos, noterar detta.
tisdag 1 januari 2013
The US gone mad
While the fireworks went mad outside the house I got some time to think about an article from today's newspaper. It is about free weapons training for teachers in Utah, which attracted hundreds of teachers (two hundred were admitted) in response to the latest school shooting in Newtown, which I have written about before, both in English and in Swedish. I also mentioned in the post yesterday (in Swedish) that one of my wishes for 2013 is that this year will bring changed gun laws in the USA so that the risk for children being shot down in schools will be reduced. I must say I was disappointed when I read this morning that instead teachers learn to handle guns to be able to open fire against people entering schools to shoot children and teachers. The world, or at least the US, must have gone mad! Do y ouwant to have war in the schools!? Do you expect people to feel comfortable because their children's teachers learn to handle guns - and bring these guns to school, and into the classrooms!? Do the teachers appreciate adding a new specialist field to their subjects: I teach history - and I am able to shoot anyone threatening my class?
In The Vancouver Sun one of the Utah gun instructors, Clark Aposhian, comments:
It seems that Aposhian has not noticed that schools in the USA have not been particularly safe for some time due to the amount of guns available. School shootings are still rare, but the school shooting in Newtown was neither the first one, nor will it be the last if nothing is done to make it more difficult to access weapons for people in such despair that they want to inflict as much pain as possible to others. And hey, school shootings are not supposed to occur at all! Don't get too used to them, making they seem inevitable tragedies, because they are not. Furthermore, it seems Aposhian has not noticed that there might be some problems with teachers carrying weapons in schools. In USnews on NBC news the teacher Kerrie Anderson (stating herself being "pro-gun") observes some of the difficulties:
Furthermore, more guns in the society will certainly increase gun related violence - how can more guns in schools be expected to decrease gun related violence? Children understand why it is not a good idea. When I talked to my kids, six and ten years old, about teachers having weapons training and the idea of teachers bringing guns to school they just stared at me. "Mom, we will never move to the US and go to school there, will we?", they asked. "Probably not", I told them. "Good", they replied. They did not say that when we talked about the Newtown school schooting, but when faced with the idea that there might be schools to which adults bring weapons, every day, to avoid new school shootings they had had enough. We do understand the frustration you face when people have been shot down without any chance to protect themselves. But you seldom solve problems of violence through violence, and least of all you reduce gun violence through adding guns. Children understand this. I thus repeat my wish for 2013:
Let 2013 be the year when the USA finally begins to move towards restricted availability of weapons to reduce the risk for school shootings. We've had enough of these tragedies!
In The Vancouver Sun one of the Utah gun instructors, Clark Aposhian, comments:
"Schools are some of the safest places in the world, but I think teachers understand that something has changed — the sanctity of schools has changed."
It seems that Aposhian has not noticed that schools in the USA have not been particularly safe for some time due to the amount of guns available. School shootings are still rare, but the school shooting in Newtown was neither the first one, nor will it be the last if nothing is done to make it more difficult to access weapons for people in such despair that they want to inflict as much pain as possible to others. And hey, school shootings are not supposed to occur at all! Don't get too used to them, making they seem inevitable tragedies, because they are not. Furthermore, it seems Aposhian has not noticed that there might be some problems with teachers carrying weapons in schools. In USnews on NBC news the teacher Kerrie Anderson (stating herself being "pro-gun") observes some of the difficulties:
"How would I keep that gun safe?" she said. "I wouldn't carry (it) on my person while teaching, where a disgruntled student could overpower me and take it. And if I have it secured in my office, it might not be a viable form of protection."
Furthermore, more guns in the society will certainly increase gun related violence - how can more guns in schools be expected to decrease gun related violence? Children understand why it is not a good idea. When I talked to my kids, six and ten years old, about teachers having weapons training and the idea of teachers bringing guns to school they just stared at me. "Mom, we will never move to the US and go to school there, will we?", they asked. "Probably not", I told them. "Good", they replied. They did not say that when we talked about the Newtown school schooting, but when faced with the idea that there might be schools to which adults bring weapons, every day, to avoid new school shootings they had had enough. We do understand the frustration you face when people have been shot down without any chance to protect themselves. But you seldom solve problems of violence through violence, and least of all you reduce gun violence through adding guns. Children understand this. I thus repeat my wish for 2013:
Let 2013 be the year when the USA finally begins to move towards restricted availability of weapons to reduce the risk for school shootings. We've had enough of these tragedies!
söndag 30 december 2012
Nyårsönskningar och löften
När året ska summeras och siktet ställas in för det nya året är det lätt hänt att löftena, i den mån man alls avger några nyårslöften, blir högtflygande och svåruppfyllda. När vardagen börjar lunka på i gamla invanda spår efter alla helgerna är det svårt att hänga i med de där förändringarna som man anser sig behöva göra. Jag inbillar mig att jag ganska tidigt genomskådade att det där med nyårslöften mest gav en dåligt samvete och sällan fungerade som den riktningsändrare man tänkte sig då på nyårsaftonen. Nyårslöften har därefter kommit att föra en ganska undanskymd tillvaro i mitt liv, och jag har möjligen lyft lite på ögonbrynen åt andras mer eller mindre lyckade försök till förändring.
Detta till trots har jag inför det kommande år 2013 inte kunnat låta bli att fundera över vad som finns att ändra på, hos mig och i världen. Det må vara ett uttryck för någon sorts ålderskris med en pågående vidräkning av vad som är viktigt i livet, eller en reaktion på allt nedstämmande som hopat sig i form av olika individuella, nationella och internationella konflikter, tragedier, katastrofer. För världens del kan jag knappast avge några löften, även om här finns gott om saker att ta tag i. Jag nöjer mig därför med en önskelista, och således önskar jag mig att 2013 blir ett år
Detta till trots har jag inför det kommande år 2013 inte kunnat låta bli att fundera över vad som finns att ändra på, hos mig och i världen. Det må vara ett uttryck för någon sorts ålderskris med en pågående vidräkning av vad som är viktigt i livet, eller en reaktion på allt nedstämmande som hopat sig i form av olika individuella, nationella och internationella konflikter, tragedier, katastrofer. För världens del kan jag knappast avge några löften, även om här finns gott om saker att ta tag i. Jag nöjer mig därför med en önskelista, och således önskar jag mig att 2013 blir ett år
- då rasismen i Sverige börjar ge vika och falla tillbaka. Det handlar inte bara om ett minskat stöd för sverigedemokraterna utan också t ex ett kritiskt förhållningssätt hos svensk media när man lyfter fram och rubriksätter nyheter av alla de slag, allt från hur man hanterar etnisk tillhörighet när man rapporterar om brottslighet till hur man beskriver den nya klippingen av "Tomtarnas verkstad" i julaftonens Kalle Anka-program. Med rubriksättningen "Disney klipper bort svart docka i julaftonsprogrammet" har t ex DN möjliggjort en fullt rimlig tolkning för den som inte orkar fördjupa sig att Disney helt enkelt fått för sig att klippa bort en "svart docka" pga dess hudfärg (och någon förklaring till att det inte är något så neutralt som "en svart docka" utan en sk pickaninny ges inte heller i artikeltexten). Det blir än mer beklämmande när DN efter julafton rapporterar, fortfarande med den neutrala formuleringen "den bortklippta svarta dockan", om att en debatt som de själva aktivt varit med och skapat har lett till rekordmånga tittare som de därpå kan rapportera om, med spekulationen:
Kanske skapade debatten om den bortklippta svarta dockan i "Tomtens julverkstad" om möjligt ännu större intresse än vanligt för det traditionsenliga julfirandet i SVT
- då inbördeskrigen i t ex Syrien och Kongo (men även i världens övriga konflikthärdar) får ett slut. DN rapporterar om ett minskande antal ingångna fredsavtal per år utifrån en rapport från Uppsalaforskare, men i analysen syns både viss hoppfullhet och orosmoln inför den fortsatta utvecklingen. Jag önskar att det blir hoppfullheten som tar hem spelet!
- då Sveriges och världens politiska ledare äntligen kan enas om konkreta åtaganden i klimat- och andra miljöfrågor. De senaste internationella klimatmötena har varit bedrövliga och det är helt enkelt omöjligt att förstå och försvara Sveriges och regeringen Reinfeldts ovilja att bidra konstruktivt. Egentligen finns det väl inget att hoppas på här vad gäller Sveriges regering, det finns vad jag ser inga som helst tecken på en sådan omsvängning som skulle krävas. Men kanske kan ett ökat tryck på politikerna ge effekt. Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om att det krävs modiga politiker - var och en kan bidra till att öka trycket på politikerna och stärka deras mod genom att skicka en nyårshälsning via Föräldravrålet som lyfter klimatfrågan (och jag är säker på att man inte behöver vara förälder för att göra det, utan man kan likaväl fylla i far-/morförälder, moster, farbror, gudfar, storebror eller någon annan relation till ett barn - om det fungerar att lämna dessa rutor helt tomma vet jag dock inte).
- då USA äntligen inleder sin väg mot begränsad vapentillgång för att minska risken för skolskjutningar som den i Newtown strax innan jul. Nu får det banne mig vara nog!
- att införa en köttfri dag i veckan i familjen (som ett led i att överhuvudtaget se över familjens konsumtion) - något som bör glädja tvillingbloggaren Olof Olsson på Huddingeperspektiv som bloggat om minskad köttkonsumtion med förslag till miljöpartiets kommande partiprogram, samt
- att så länge det känns meningsfullt hålla bloggen uppdaterad med åtminstone veckovisa kommentarer om politik, böcker och annat som jag själv tycker det finns anledning att skriva om.
Håll till godo och Gott Nytt År!
Nyårsfiranden
Jag är uppvuxen med att fira nyår på landet, dvs i sommarstugan som mina farföräldrar skaffade för i runda slängar sextio år sedan. Snö som möjliggjorde pulk- och skidåkning eller blanka isar för skridskoåkning minns jag så här i efterhand som en självklarhet. Antagligen var det inte alltid så, men det är så minnet vill ha det. Inför ett nyår hölls vi mest inomhus. Jag tror det var ett par dagar före nyårsafton det började blåsa. Det året är jag säker på att det låg snö, för i stormen fälldes redan snötyngda granar över elledningar - och strömmen gick. Vi bestämde oss för att stanna kvar trots allt och eldade kaminen glödhet innan läggdags för att värmen skulle vara så länge som möjligt under natten. Märkligt nog minns jag den skållheta kaminen bättre än att vi vaknade i kyla. Hur vi klarade matlagningen kommer jag inte alls ihåg, kanske hade vi kallskuret kvar från julbordet, och bröd. Själva nyårsafton har inte heller satt några spår, men jag inbillar mig att vi fick tillbaka strömmen och stannade kvar. Jag tänker att besvikelsen över att behöva åka hem annars skulle ha gjort något litet märke - men kanske var det en helt odramatisk omställning.
Oavsett var vi var ackompanjerades varje nyårsafton av fyrverkerier, inte i några enorma mängder men tillräckligt för att förnöja. Vid tolvslaget sköt vi och de andra i stugorna upp våra raketer och man kunde höra folk oooa runt den lilla sjön när någon särskilt märkvärdig pjäs exploderade på himlen. Sedan ett antal år skjuter vi inga raketer. Inte heller det var någon dramatisk omställning. Mängden miljöfarliga ämnen som sprids i detta färgsprakande bombardemang är den främsta anledningen, men att minska stressen för djur och i en del fall även människor är också en starkt bidragande anledning. Den stora (och ökande?) mängd fyrverkerier som inte skjuts upp just på nyårsafton utan förpestar dagarna innan och efter nyår med ett envetet smällande gör också att man till slut snarare känner sig less på pangandet än road av att se det. En del affärer har gjort valet att inte erbjuda fyrverkerier till försäljning. Kanske är tiden snart mogen för ett mer generellt förbud?
Uppdatering: Och så här skriver DN nu på kvällen före nyårsafton. Samt ytterligare en artikel.
Oavsett var vi var ackompanjerades varje nyårsafton av fyrverkerier, inte i några enorma mängder men tillräckligt för att förnöja. Vid tolvslaget sköt vi och de andra i stugorna upp våra raketer och man kunde höra folk oooa runt den lilla sjön när någon särskilt märkvärdig pjäs exploderade på himlen. Sedan ett antal år skjuter vi inga raketer. Inte heller det var någon dramatisk omställning. Mängden miljöfarliga ämnen som sprids i detta färgsprakande bombardemang är den främsta anledningen, men att minska stressen för djur och i en del fall även människor är också en starkt bidragande anledning. Den stora (och ökande?) mängd fyrverkerier som inte skjuts upp just på nyårsafton utan förpestar dagarna innan och efter nyår med ett envetet smällande gör också att man till slut snarare känner sig less på pangandet än road av att se det. En del affärer har gjort valet att inte erbjuda fyrverkerier till försäljning. Kanske är tiden snart mogen för ett mer generellt förbud?
Uppdatering: Och så här skriver DN nu på kvällen före nyårsafton. Samt ytterligare en artikel.
torsdag 27 december 2012
Politik är att våga
Jag läste torsdagens artikel på DN debatt och letade sedan febrilt efter ett inlägg på tvillingbloggen Huddingeperspektiv som jag tror mig minnas att jag har skrivit. Ett inlägg om att miljöpolitiken mig veterligen är det enda område där man sätter upp mål - för att sedan ta beslut som går fullständigt på tvärs emot dessa mål. Hur jag än söker hittar jag inte detta inlägg. Däremot hittar jag ett annat inlägg, ovanligt kort och koncist för att vara jag dessutom, där jag tar upp samma sak. Man fastställer fina fluffiga mål - och sedan tar man beslut som gör dem omöjliga att uppfylla.
Även miljöpartiets process mot nytt partiprogram lämnar en hel del i övrigt att önska på miljöområdet och det uppmärksammas också av utomstående som i Per Wirténs text på Dagens Arena tidigare i december. Jag ser med oro hur Miljöpartiet tycks anamma allt mer av den blinda tron på att hållbar utveckling ska kunna kombineras med en hela tiden ökande tillväxt i stället för att fortsätta vara en nagel i ögat på de andra partierna genom sin samhällskritik (Olof Olsson har bloggat om detta tidigare). Därför hoppas jag att debattartikeln i DN av forskare från ett flertal olika lärosäten och discipliner är ett tecken på att utvecklingen ändå går i rätt riktning: Politiker kan inte fortsätta att sätta upp fluffiga miljömål som de sedan gör allt för att inte uppfylla. Det är inte trovärdigt och det fungerar inte. Vi behöver politiker med visioner, mod och förmåga att koppla komplexa problem till fungerande politik, och vi behöver dem nu!
Även miljöpartiets process mot nytt partiprogram lämnar en hel del i övrigt att önska på miljöområdet och det uppmärksammas också av utomstående som i Per Wirténs text på Dagens Arena tidigare i december. Jag ser med oro hur Miljöpartiet tycks anamma allt mer av den blinda tron på att hållbar utveckling ska kunna kombineras med en hela tiden ökande tillväxt i stället för att fortsätta vara en nagel i ögat på de andra partierna genom sin samhällskritik (Olof Olsson har bloggat om detta tidigare). Därför hoppas jag att debattartikeln i DN av forskare från ett flertal olika lärosäten och discipliner är ett tecken på att utvecklingen ändå går i rätt riktning: Politiker kan inte fortsätta att sätta upp fluffiga miljömål som de sedan gör allt för att inte uppfylla. Det är inte trovärdigt och det fungerar inte. Vi behöver politiker med visioner, mod och förmåga att koppla komplexa problem till fungerande politik, och vi behöver dem nu!
Recent reading I
Christmas usually brings a book or two to the family. This year my sister gave me Göran Rosenberg's book "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" (in rough translation "A short stop on the way from Auschwitz"). I have quite mixed feelings for this book. Partly, it is a childhood history about the author growing up in Södertälje, where we moved this summer, in the late 40s and 50s. I didn't know that much about Södertälje's recent history (as a geographer I count the last century, at least, as recent) and thus I was thrilled by reading this personal account of the development of parts of the town.
At the same time, the main theme of the book is the record of the author's father's way from Auschwitz, or rather from the Jewish ghetto in Lodz through horrible transports via Auschwitz and a number of different concentration and death camps, to the small Swedish town Södertälje, south of Stockholm. While reading, I was totally at a loss for words, while atrocious fact was added to atrocious fact - summing up to something that was beyond making any kind of sense. The only way to grasp it seems to be either through adding numbers and facts, as the author does in parts of the book, or to feel it. But seventy years later it still hurts too much to even think of what people were made going through, sending their children to death (when the ghetto in Lodz was first being reduced in numbers, and then emptied and the remaining prisoners sent on to Auschwitz) or travelling towards their own deaths. So few people survived, and the book is as much about how these survivors fought to lead a normal life afterwards - and how many of them that eventually gave in to the weight from their experiences.
I was deeply moved by this book telling the story about Rosenberg's father - but I couldn't help wondering about where his mother was in the story. Oh yes, she was there, but not in a very distinct way, although she brought similar experiences having travelled along a similar but still different way from the ghetto in Lodz, via Auschwitz and other camps, to Södertälje. However, the son writes his book not only about his father, but also addressing his father as "you" throughout the book. The book ends when his father ends his life. And there's where I'm left with my questions: what happened to his mother, how did she manage to go on - and did she?
What also remains with me afterwards is what this book tells us about how we handle traumatised people when they come to Sweden, to continue a life that has been marked by violence and deaths. Are we still content just letting (some) people into the country, or how do we assist people that have arrived with this kind of horrible experiences, from Congo or the former Yugoslavia, from Iraq or from Syria, or any place from which people arrive with deep wounds, not only physically? I am ashamed to admit, that I actually do not know.
Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg
At the same time, the main theme of the book is the record of the author's father's way from Auschwitz, or rather from the Jewish ghetto in Lodz through horrible transports via Auschwitz and a number of different concentration and death camps, to the small Swedish town Södertälje, south of Stockholm. While reading, I was totally at a loss for words, while atrocious fact was added to atrocious fact - summing up to something that was beyond making any kind of sense. The only way to grasp it seems to be either through adding numbers and facts, as the author does in parts of the book, or to feel it. But seventy years later it still hurts too much to even think of what people were made going through, sending their children to death (when the ghetto in Lodz was first being reduced in numbers, and then emptied and the remaining prisoners sent on to Auschwitz) or travelling towards their own deaths. So few people survived, and the book is as much about how these survivors fought to lead a normal life afterwards - and how many of them that eventually gave in to the weight from their experiences.
I was deeply moved by this book telling the story about Rosenberg's father - but I couldn't help wondering about where his mother was in the story. Oh yes, she was there, but not in a very distinct way, although she brought similar experiences having travelled along a similar but still different way from the ghetto in Lodz, via Auschwitz and other camps, to Södertälje. However, the son writes his book not only about his father, but also addressing his father as "you" throughout the book. The book ends when his father ends his life. And there's where I'm left with my questions: what happened to his mother, how did she manage to go on - and did she?
What also remains with me afterwards is what this book tells us about how we handle traumatised people when they come to Sweden, to continue a life that has been marked by violence and deaths. Are we still content just letting (some) people into the country, or how do we assist people that have arrived with this kind of horrible experiences, from Congo or the former Yugoslavia, from Iraq or from Syria, or any place from which people arrive with deep wounds, not only physically? I am ashamed to admit, that I actually do not know.
Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)