Efter en lång höst med alldeles för lite tid och ork för läsning har jag passat på att läsa så mycket jag kunnat under julledigheten. Att jag råkat pricka in några ganska snabblästa böcker har underlättat, även om jag parallellt kämpar med en Orhan Pamukbok (Den svarta boken) som jag inte drar riktigt jämnt med. Det lär dröja innan jag blir klar med den...
Senast avslutade jag Bengt Ohlssons biografi över Margot Wallström, socialdemokraternas drömpartiledare (i dubbel bemärkelse, eftersom hon ser ut att förbli just en dröm på den posten - och skulle hon så småningom bli partiledare kan det mycket väl visa sig att partiet föredrog drömmen om henne på partiledarposten framför verkligheten, vad vet jag). Boken är ett beställningsjobb och jag har lite svårt att se varför just Ohlsson blir ombedd att göra det jobbet. Visst, han skriver en närgången och lättläst bok som ger relativt god insyn i hur vardagen i FN-världens New York ter sig - men utan att snudda vid hur det arbete Wallström har (som FN:s generelsekreterares särskilda sändebud för att förhindra och rapportera sexuellt våld i konflikter) påverkar henne. Jag kan i efterhand inte minnas att jag läser en reflektion om hur det känns när ens dagliga arbetsuppgifter hela tiden kretsar kring (sexuellt) våld och krig. Jag kan tänka mig att det både kan vara oerhört tungt men också, förutsatt att man känner att man kommer någonvart och att man gör skillnad, väldigt meningsfullt. Man vill ju gärna tro att man söker sig till ett sådant här arbete för att man brinner för frågorna, inte bara för att man ska få bo glassigt i New York och få träffa världens makthavare. Det syns dock inte i Ohlssons bok trots att texten styckas upp genom fragment som citeras ur en rapport om begångna våldsamheter vid en massaker i Guinea 2009, frågan är om det finns hos Wallström?
Det som inte heller annat än skymtar fram är varför hon en gång började med politik, vad det är som har drivit henne till riksdagsplats, ministerposter och EU-kommission. Oavsett hur det är med drivkrafterna i dag har jag svårt att tänka mig att man börjar med politik som tonåring inom SSU, eller något annat ungdomsförbund, med motivet att man vill ha så mycket makt som möjligt i framtiden. Jag kanske har fel, bara för att det är mig själv så främmande, men det krävs en hel del harvande i kommunalpolitik och olika ankdammar för att komma någonstans. Man ska vara väldigt makthungrig för att det ska ta en igenom de åren om man inte drivs av något annat. Men, som sagt, det kanske är jag som har svårt att se att andra människor kan fungera så.
Något som knyter an till de oklara drivkrafterna är den fråga som Ohlsson enligt egen uppgift ställer gång på gång, utan att få ett för honom begripligt svar, nämligen frågan om varför Wallström inte (längre?) vill bli partiledare för socialdemokraterna. Så en kväll tycker han att han har fått svaret; att det helt enkelt är så att ett eventuellt partiledarskap ligger bakom henne, att hon i och med Anna Lindhs död och kanske också det "tjuv- och rackarspel" som alldeles för ofta präglar politiken helt enkelt fick nog och har gått vidare. Jag kan känna stor sympati för detta. Jag har i flera sammanhang träffat på den där gränsen, när man känner i hela kroppen att nä, nu är det inte roligt längre. Nu vill jag lägga min energi på något som ger mig, och gärna någon liten del av omvärlden, något. För om man som jag inte har någon längtan efter en karriär för karriärens skull finns det absolut ingen anledning att fortsätta kämpa med något som man inte själv längre tycker är meningsfullt, på ett eller annat plan och i en eller annan skala. Och även om man faktiskt vill göra den där karriären kan det finnas lika stor anledning att byta spår om man har kört fast, och hitta en annan väg fram till karriärmålen. En kollega sa till mig att hen aldrig ger upp att läsa en bok; hur trög och tråkig den än är så ska var bok som påbörjats även avslutas. Jag känner till viss del igen mig, det är sällan jag avbryter läsningen av en bok - men jag tycker att det är en mognadsfråga att jag i dag då och då ändå lägger bort en bok. Det finns inget självändamål i att tvinga sig igenom en berättelse som faktiskt inte ger en någonting, på något plan. Det är tiden alltför knapp för. (Pamuk lever lite farligt där.)
Vad gäller Ohlssons bok om Wallström tycker jag trots allt att den är läsvärd. Den ger en liten men rätt välskriven pusselbit till personen Margot Wallström. Att jag sedan saknade de politiska bitarna får jag väl leva med när uppdraget att skriva gavs åt någon som åtminstone jag så lite förknippar med politisk journalistik utan mer med ett ganska hållningslöst tyckande i krönikeform. En del av Ohlssons krönikor uppskattar jag, andra får jag överhuvudtaget inte ihop med saker som han skrivit tidigare. Slutligen är jag nyfiken på vad Wallström själv tycker om boken. På några ställen känner jag mig nästan andlös inför hennes utlämnande av sig själv - men också av andra personer. Var det medvetet kalkylerande att göra så, eller var det något som bara blev? Ville hon själv ha just det här personliga porträttet, eller trodde hon att Ohlsson skulle mäkta med att ge det politiska sammanhanget? Jag förmodar att det hör till avdelningen saker som man aldrig får reda på.
Fotnot: Det är inte bara jag som saknar de politiska bitarna, även recenscenten i DN, Katrine Kielos, noterar detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar