Sidor

söndag 13 januari 2013

I paddornas och ifånarnas underbara värld

Bäst att erkänna direkt. Nej, vi har inte köpt någon ipad till barnen. Inte heller har de någon iphone eller motsvarande avancerade telefoner (eller vad de nu borde betecknas som). De hade tillgång till en gammal bärbar dator som de kunde spela lite spel på, egna eller på nätet, men sedan den försvann i ett inbrott får de turas om med oss att använda den dator som fortfarande finns att tillgå. Det här är inte något egentligt principbeslut utan handlar mer om ekonomi (det finns helt enkelt inget ekonomiskt utrymme för en padda i familjen, annat än den som kanske övervintrar i blomrabatten härutanför) och om vad vi tycker barnen själva ska ges ansvar för. Saker försvinner lätt eller går sönder när man är liten, och även om jag tycker att man ska lära sig att vara försiktig med sina ägodelar vill man (jag) helst att det ska vara saker som inte kostat alltför stora summor.

Nå, ovanstående är bara en positionering eftersom det här inlägget inte skrivs för att hävda att man inte ska köpa paddor eller ifånar till sina barn, men ett tips om var man som vilsen förälder kan hitta gratis appar till sin ipad för barnens räkning fick mig åter att fundera över barns användning av datorer och liknande. Hos oss har det nämligen fungerat så att barnen har spelat spel på datorer åtminstone i förskoleklass/fritids och skola/fritids och kommit hem och talat om var man via internet kan hitta dessa gratisspel. Med angivande av webbadress eller åtminstone fungerande sökord. Eftersom vi har lämnat förskolestadiet ("dagis") är jag nu lite osäker på om det skedde redan då. Men det jag noterat är att de sidor för spel som jag har sett antingen har varit uttalat indelade i "kill-" respektive "tjejspel" eller att man annars ofta markerar med färger och symboler som ska matcha respektive grupp. Och jag noterar också att många av de spel som jag har sett mina barn spela från sådana sidor är så totalt fantasilösa att jag själv skulle tycka att det var helt poänglöst att ägna tid åt dem. För tjejerna finns miljoner olika varianter på att klä på och av en docka - fast utan möjligheten att som med en riktig docka även kunna använda fantasin och leka under tiden. I stället går spelet ut på att man ska välja kläder ur någon överdimensionerad garderob och matcha smycken, frisyr osv. Eller så kan man roa sig med att gå igenom alla steg som tydligen behövs för att måla naglarna (ett spel som jag i och för sig skulle kunna lära mig något av). Man kan också tex baka en tårta enligt ett recept där de olika stegen beskrivs i bilder som visar att man ska ta fram en bunke, vispa i den ena ingrediensen efter den andra osv, något som jag personligen skulle tycka var mycket roligare att leka mindre virtuellt, dvs med helt vanliga leksaker, än att på skärmen flytta tecknade föremål till en bild av en bunke. Det finns säkert andra sorters spel även på gratissidorna, jag har bland annat sett ett med någon sorts delfinshow (som inte heller var så ensidigt kill- eller tjejorienterat) där man skulle få delfinerna att utföra olika konster på rätt sätt och som verkade inbegripa något större inslag av eget tänkande även om ordningen på konsterna bestämdes av spelet, men det mesta känns ganska andefattigt. Detsamma gäller flera av de spel vi hoppats vara lite mer kvalitetsspel och skaffat åt barnen.

Min poäng är dock inte heller att man inte ska låta barnen spela, vill de ägna delar av sin tid åt detta är det förhoppningsvis inte skadligt så länge de behåller förmågan att leka fritt utan steg-för-steg-anvisningar (och helst utan att mallas så infernaliskt i vad som är för tjejer och vad som är för killar), utan det jag reflekterar över är: Är det denna typ av datoranvändning som blir resultatet (eller i alla fall det bestående intrycket) av att man introducerar surfplattor och datorer i större utsträckning och i allt lägre åldrar i skolor och på fritidshem? Är det här datorn/surfplattan som pedagogiskt hjälpmedel landar? Det är säkert inte hela sanningen. Jag vet ju att tioåringen under hela "lågstadietiden" fick "forska" med hjälp av att googla på vad de nu höll på med för tema, skriva texter på datorer, öva matte med hjälp av pedagogiska program osv - men lik förbaskat är det spelsidorna som etsat sig fast. Och jag inser också att det sannolikt kräver en del tid för lärarna att hitta program och former som passar ens undervisning, storleken på klasserna mm, precis som med all pedagogisk utveckling. Och det hjälps inte; med tanke på hur skolan ser ut i dag så tvivlar jag på att det finns tid för lärarna att kompetensutveckla sig ordentligt på området. Hur det ser ut på lärarutbildningarna för dem som studerar nu vet jag inte. Kanske är de som kommer ut med nya lärarexamina väl utbildade inom informations- och kommunikationsteknologi (som jag tror att det så stiligt heter, även förkortat IKT), kanske är det trots allt inte mer dramatiskt än att byta svarta tavlan mot en whiteboard.


Jag har luftat relaterade farhågor tidigare på bloggen Huddingeperspektiv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar