"Det är förstås beundransvärt att en grupp kvinnor, några av dem offentliga personer, så naket går ut och berättar för att ingjuta mod i andra."Men det DN:s ledarskribent tar fasta på är priset för att anmäla, eftersom samhället i form av rättsväsende men också en mer privat omgivning, inte alltid mottar en anmälan som det borde. Och som så ofta läggs ansvaret på de utsattas axlar genom att de får ta konsekvenserna av att inte våga anmäla och därigenom få bekräftat att de utsatts för ett övergrepp. I stället för att uppmana till förändringar där förändringar krävs "månar" DN om utsatta kvinnor (för det tas i ledaren för givet att det är just kvinnor som utsätts, tex när man beskriver vad som kan offentliggöras om kvinnan och hennes vanor i en dom, om fallet når så långt) genom att beskriva hur påfrestande hela processen med att anmäla och eventuellt också ta sig igenom en förhandling i tingsrätten och en offentlig dom. Som om inte de flesta vore väl medvetna om detta förhållande, som om just detta inte vore ett av de skäl som gör att så många sexualbrott inte anmäls. I vilket annat sammanhang månar man så om de som utsatts för brott att man i princip hävdar att de inte borde anmäla, eller i alla fall att man ska tänka sig för mycket, mycket noga innan man anmäler? Just att det ofta tänks mycket noga innan en eventuell anmälan sker vittnar flera av berättelserna på "Våga anmäl" om. Inte sällan så noga att det helt enkelt inte blir någon anmälan. Här talar statistiken också sitt tydliga språk, bara ca en femtedel av dem som utsatts för sexualbrott beräknas anmäla detta enligt BRÅ. Och det är just det kvinnorna bakom initiativet "Våga anmäl" vill ändra på.
Till del är innehållet i DN:s ledare gemensamt med en replik från Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, genom att båda tar upp att en anmälan också innebär påfrestningar. Men där DN proklamerar en missriktad hänsyn mot dem som utsatts genom att säga att de minsann inte ska känna sig tvingade att anmäla för det inte är roligt att behöva bli bemött av ett rättsväsende på ett oseriöst och nedlåtande sätt så tar Carina Ohlsson och Olga Persson ett annat perspektiv - och lägger tillbaka ansvaret på samhället och alla oss som utgör dess delar. Om utsatta ska våga anmäla och våga berätta om vad man gått igenom måste samhället och individerna lyssna, måste vi alla bidra till att det inte längre behäftas med skam att ha varit utsatt för någon form av sexualbrott. Där DN avslutar med att visst är det bra att uppmuntra personer att anmäla, men att ingen ska beläggas med skuld för att den inte anmäler (som om det var det Bunner & co:s artikel gjorde) landar Ohlsson och Persson i att nu är det upp till oss alla, var och en, som privatperson och i professionella sammanhang, att lyssna och att våga vara den som gör skillnad. Att utgöra del av den förändring som krävs för att anmälan inte ska bli ytterligare ett trauma. Man kunde önska att DN:s ledarredaktion skulle anta den utmaningen i stället för att ytterligare förstärka synen på att det är helt rimligt att man inte ska våga anmäla brott som man har utsatts för.
Fotnot: Man kan notera att på Insidan i DN tillåts en annan bild framträda, där en ökad anmälningsbenägenhet beskrivs av de intervjuade som något positivt. Det kvarstår dock att DN:s huvudledare återger tidningens officiella inställning. En inställning som nu får mig att allvarligt överväga att lämna tidningen som prenumerant. Att jag sällan är ense med ledarredaktionen är en sak, men det dåliga omdöme de uppvisar i dessa frågor passerar med råge gränsen för vad som är acceptabelt. Jag kan för övrigt konstatera att något svar på mitt mail till DN kom det aldrig (se tidigare bloggpost).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar