Självisk stickning

Det är bara att inse; jag är vansinnigt dålig på att sticka åt mig själv. Så fort jag försöker kommer jag på andra saker som jag vill testa eller så ger jag eller råkar sälja bort alstren till andra. Men den här stickningen kommer jag inte ge bort, om den någonsin blir färdig. Jag har redan hållit på med den i bortåt ett år kanske, vilket inte direkt syns på den. Jag köpte garnet vid förra höstens Syfestival på Älvsjömässan. Men innan jag kunde börja var det ju lite annat att avsluta. Frågan är om jag kom igång med den före nyår. Sedan stickade jag ett tag, och kom en bit - men så upptäckte jag att jag stickade väl löst och när jag inte lyckades strama upp det tillräckligt insåg jag att det bara var att repa upp och byta stickor till en storlek mindre. Och den storleken på stickor hade jag inte hemma. Så, när jag stod där i affären och hörde mig själv säga att jag ville ha en rundsticka i storlek 2,0 kom jag på att det kanske var att minska lite väl drastiskt, från 3,0 till 2,0. Så jag ändrade mig och köpte 2,5, gick hem och repade upp och satte i den nya stickan och stickade ett antal varv i sakta mak; färgmönsterstickning har aldrig varit min starka sida. Sedan tittade jag i mönstret och insåg att jag hade bytt till storlek 2,5 - från storlek 2,5. Jaha. Den här gången repade jag inte upp - så många varv hade jag faktiskt inte stickat - men det tog ett tag innan jag kom förbi garnaffären och kunde köpa min 2,0-rundsticka. Och då hade jag ju redan påbörjat diverse andra projekt som skulle göras färdiga.


Men efter att jag nu precis avslutat ett par strumpor (se även här) så är det tvångsstickning på min kofta som gäller, i alla fall ett tag, i alla fall några varv. Vi får se hur det går... Jag älskar i alla fall garnet, som är ett ullgarn från Ateljé Huskroken, härligt att sticka i och dessutom miljömärkt, och det är ett fantastiskt mönster, på pappret i alla fall. Jag är inte så säker på att jag kommer lyckas göra det rättvisa, än så länge syns det inte så bra och bilden är dessutom mörk. Men man kan nog konstatera redan nu att inte heller den här vintern kommer jag få glädjas åt värmen från min yllekofta...

SL-kaos

Jag har legat hemma med förkylning ett par dagar. Bestämde mig för att jag inte blir friskare av att stanna i soffan och då kan man lika gärna åka till jobbet, tänkte jag - bara för att hamna i tågkaos och totalstopp utan ersättningsbussar mellan Tumba och Huddinge. I stället hänvisas tåglaster av människor till ordinarie bussar till t-bana i Alby och Fittja. Samtidigt som de borgerliga gör gemensam sak med SD och ska tvinga igenom Förbifarten medan de drar ner på bussar och t-bana. Vad är det för fel på svenska politiker!?

Politiskt kaos

En frustrerad sammanfattning över det politiska kaoset i Huddinge kommun som jag skrev på Facebook för några dagar sedan. Tydligen reglerar inte kommunallagen hur sena besked en majoritet får ge och liknande frågor. I Huddinge hattas det hit och dit och vore jag kommunjurist skulle jag gråta över eländet.

Om det inte var så sorgligt skulle det vara parodiskt; majoriteten i Huddinge som inte har majoritet annat än med SD:s benägna bistånd ändrar hit och dit. Nu är jämnt antal ledamöter i nämnderna på förslag och det hastas och hafsas fram ny organisation för samhällsbyggnadsfrågor. Och valberedningarna i åtminstone oppositionspartierna får leva med ständigt ändrade besked - i ena ögonblicket ska vi förbereda nomineringar till nämnder som vi två timmar senare inte alls ska nominera till för de ska tas bort. Nu, några ynka veckor innan beslut ska tas i kommunfullmäktige, vilket ska föregås av beslut vid medlemsmöten och inskick till kommunens valberedning, verkar nya glada bud vara på gång, med nya nämnder att nominera till. Vet inte längre om den politiska kommunledningen är fullständigt inkompetent eller om de besitter sådan fullständig nonchalans gentemot alla demokratiska processer. Det kan ju vara bådadera, förstås.

Klimathot och skattechocker

Jag blir faktiskt deprimerad, trots att jag är ganska cyniskt lagd. Senaste IPCC-rapporten presenteras med ökande allvar i prognoser och behov av åtgärder, EU-klimatmötet där Sverige fick försvara borgerlig och mindre ambitiös klimatpolitik (även om Löfvén var oförsvarligt luddig å sin sida) kändes som en parodi, annalkande internationella klimatmöten ger måttligt hopp om några konkreta resultat - och samtidigt lyfter media i Sverige fram bilden av att människor blir förlorare när skatten höjs litelitegrann, oavsett om pengarna går till skolan och förbättrad utbildning för barn, till infrastruktur som minskar klimatpåverkan tex genom att ställa om från fossila bränslen till förnybart eller annan gemensam nytta.


Vi är så jäkla egotrippade i det här landet så jag blir spyfärdig! Dessutom är den spydiga kritiken av de försök till förbättringar som faktiskt finns så vansinnigt tröttande. Att gå över till förnybara bränslen är enligt kritikerna orealistiskt och (för) dyrt, att bygga cykelbanor är för kostsamt - men att plöja ner 30 jäkla miljarder i en två mil lång vägsträcka som med största sannolikhet, även enligt Trafikverkets prognoser, kommer öka biltrafiken liksom därmed utsläpp av tex växthusgaser anses realistiskt, välprioriterat och helt OK. Även om ingen av de politiker som stöder Förbifart Stockholm hittills har kunnat visa varifrån pengarna till utbyggd kollektivtrafik i motsvarande omfattning då ska tas. Var är den förnyelseanda som svenskar tycker om att berömma sig av!? Var finns nytänkandet, idéerna som gjorde att vi fick telefonnät, järnvägar, kanalsystem, elnät, tunnelbana och, föralldel, även bilvägar? Då sågs förändringen som utveckling, även om det naturligtvis fanns kritiker också. Så fort det handlar om miljöfrågor ses all förändring som något negativt - trots att det rimligen blir bättre för oss alla. Jag längtar till ett bättre samhälle, och det är inte ett nostalgiskt tillbakablickande för nostalgins egen skull. Jag längtar efter det för att jag vill se en utveckling från 50-talets bilburna drömmar till något modernare.

Dömd på förhand

Jag har sedan nya regeringen presenterades känt mig väldigt modfälld och beklämd över de kommentarer om Alice Bah Kuhnke som poppar upp i media och på facebook. Jag har inte hängt med värst mycket i rikspolitiken eller budgeten för jag är alldeles för orolig över vad de borgerliga och SD tänker hitta på, så jag vet helt enkelt inte tillräckligt och har inte sett någon intervju med kulturministern. Problemet är dock att de kritiska kommentarer jag ser inte verkar härstamma från politiska förslag utan uppehålla sig vid att Bah Kuhnke är fel som person för att hon har varit programledare (sägs rakt ut), för att det går bra för henne (halvsägs), för att hon är religiös (sägs också rakt ut), för att hon har mörk hudfärg (har jag tack och lov inte hört sägas men något märkligt är det med substanslösheten i kritiken som paras med en sådan hätskhet och framförs i så nedlåtande ton). Bah Kuhnke lyfts fram som en minister som kommit direkt från barnprogramledarjobbet, vilket inte nödvändigtvis skulle vara automatiskt fel det heller - men för hur länge sedan var det!? Sedan dess har hon hunnit med en mängd andra saker och skaffat sig erfarenhet från olika typer av uppdrag. Jag kan inte förstå varför Bah Kuhnke med automatik är fel. 

Jag vill också passa på att ge en eloge till er som sett intervjuer och läst förslag och som ifrågasätter detta automatiska råskällande på Bah Kuhnke där ingen konkret kritik ges. 

Arctic summer

Det får bli ett stickinlägg mitt i den politiska frustrationen, det var länge sedan sist. Jag stickar sockor för första gången. Mönstret heter 'Woodlands' och är från Drops men jag stickar i ett blåmelerat garn, så namnet är lite missvisande. (Garnet är Step, i 75% ull och resten konstfiber. Det är ett sådant garn som är superwashbehandlat, och som jag köpte innan jag hade fattat att det där med superwash inte är så vansinnigt bra ur miljösynpunkt. Det ska inte bli fler köp av sådana garner men jag har nog ytterligare några hemma.)

Hur som helst, färgen gör att mina sockor nog får heta Arctic summer - eftersom isen är på extrem reträtt i Arktis på somrarna nuförtiden och det mest blir vatten kvar. Jag kanske kan brodera dit en och annan drunknande isbjörn också. Sedan kan jag sticka en hel uppsättning sådana strumpor och skicka till de borgerliga politikerna i EU-nämnden som i onsdags sänkte Sveriges ambitioner på klimatområdet inför EU-möte (se tisdagens blogginlägg). Inte minst centerns politiker har gjort sig förtjänta av dem. 

Politiskt deprimerad

Valresultatet kunde varit roligare i både riksdag och Stockholms läns landsting. Hur det ser ut i min gamla hemkommun Huddinge skrev jag om häromdagen, och landstinget följer tyvärr samma tragiska mönster: en borgerlig minoritet håller sig kvar vid makten med hjälp av samarbetande sverigedemokrater. Man kan undra vad SD får i utbyte för att förhandla bort sin vågmästarroll i landstingsstyrelsen och nämnder, för de gör det väl knappast gratis. Detsamma kan man ana gäller i Huddinge där SD säger en sak på fredagen och sedan röstar med de borgerliga på måndagen, på ett sätt som inte gynnar dem själva.

I rikspolitiken har det i dag beslutats om Sveriges position inför klimatmöte i EU. Här visar nu de borgerliga hur de tänker bete sig. Är det alltså så här det ska vara, att även i frågor där något borgerligt parti borde hålla med regeringen går de emot bara för nöjet att få rösta fram något annat än regeringen vill, även om det är sämre än det de själva vill? Eller är det så enkelt att C faktiskt inte är ett grönt parti längre. Alls. För det är inte att bedriva trovärdig politik att först kritisera regeringen för alltför låga krav - för att sedan sänka förslaget till ännu lägre krav. Alliansens gröna röst, jo jag tackar, jag.

Huddinge styrs av Sverigedemokraterna

Från och med nu styrs Huddinge i praktiken av Sverigedemokraterna. Huddinges företrädare för M, Daniel Dronjak Nordqvist, hävdar att det inte är möjligt att samarbeta med S, MP eller V för att partierna står för långt ifrån de borgerliga. Underförstått, eftersom de sex borgerliga koalitionspartierna inte får egen majoritet och inte kan styra på egen hand, går det bättre att samarbeta med det parti som återstår, nämligen SD. Att M håller den linjen beror på att de vill hålla sig kvar vid makten till varje pris men att FP, C mfl som har större möjlighet att förhandla går så snällt i M:s ledband förvånar mig faktiskt. Jag undrar om det var det här deras väljare ville? Under tiden har SD utslagsrösten och kan utnyttja sin position som vågmästare till fullo, varje beslut i kommunen tas numera av dem.

Motbjudande SD-kampanj i t-banan

Sverigedemokraterna har onekligen fått uppmärksamhet för sin kampanj i Stockholms tunnelbana, ett mycket medvetet val av plats. Själv hajade jag till tidigt i måndags morse när jag åkte från T-Centralen och tänkte att nu går de väl i alla fall för långt! Men uppenbarligen har de haft någon skicklig jurist och formuleringskonstnär till sitt förfogande för att klara balansgången och göra bedömningen att de hamnar inom lagens råmärken vad gäller hets mot folkgrupp, förtal och andra liknande kriminella handlingar. Förhoppningsvis visar dock upprördheten över kampanjen att de dryga 90 procent av Sveriges befolkning som inte sympatiserar med SD börjar få nog av rasismen och de populistiska "lösningarna" på problem som har sin grund i att resurser är så fruktansvärt ojämnt fördelade, i Sverige, i Europa och i världen. Förhoppningsvis leder upprördheten till att fler röstar i det pågående EU-valet och i de svenska valen i september - och då på alternativ som inte väljer populismen och rasismen som verktyg.

Tyvärr har SD även dragit med sig SL, som nu två gånger har tagit beslut om att kampanjen enligt dem är OK, ner i dyn. Följande brev har jag därför skickat till SL:s kundtjänst samt lagt upp på deras facebooksida:

Enligt tidningen Metro väljer ni att behålla SD:s stötande affischer trots de starka reaktioner som har inkommit. Jag har några frågor som jag utgår från att jag får ett personligt svar på eftersom ni nu har tagit det aktiva beslutet att inte plocka ner affischen om det av SD påstådda organiserade tiggeriet (Stadsmissionen ger en annan bild):

Hur hänger ert beslut att behålla kampanjen ihop med er policy om att reklamen inte ska vara stötande?

Hur lever ni upp till att resenärerna ska känna trygghet när vi reser med SL om ni tillåter reklam som uttalat siktar in sig mot vissa socialt utsatta grupper i samhället (underförstått även utpekade med etnicitet)?

Det är fruktansvärt omdömeslöst av SL:s ledning att inte se sambanden med hur man piskade upp hatet mot judar, homosexuella m fl oönskade grupper inför och under andra världskriget. Jag skäms över att genom mina skatteinbetalningar tvingas stödja en verksamhet som inte förstår bättre och kunde jag skulle jag bojkotta er fullständigt. Tyvärr är jag beroende av kollektivtrafiken men för första gången i mitt liv önskar jag att SL inte hade den monopolistiska ställning det har så att jag kunde välja ett annat alternativ med sundare värdegrund.

Karin Reuterswärd

Liten stickuppdatering

Det har varit lite tyst på stickfronten en tid. Det har i och för sig varit relativt tyst på bloggen överhuvudtaget. Men stickas gör det, och det är väl en av anledningarna till att det inte skrivs så mycket. Här de senaste verken: en presentsjal och en sjal som för omväxlings skull skulle varit till mig själv men som jag råkade sälja. Och så kom jag till sist mig för att brodera på de lovikkavantar jag stickade i somras. Nu ska jag bara sticka klart nästa sjal innan jag ger mig på dels mitt långtidsprojekt som är en mönstrad kofta, dels tvåändsstickning som jag blivit nyfiken på. Har förstått att det behövs en del tålamod...

 

För den som vill veta mer om tvåändsstickning finns nyttig information tex här.