Vi har just läst ut (och läst om) en av familjens absoluta favoritböcker, Sandvargen av Åsa Lind. Den handlar om Zackarina och det sagoaktiga djuret Sandvargen, som Zackarina hittar i sanden på stranden när hon gräver en grop. Zackarina gräver gropen för att hennes pappa ska trilla i den eftersom hon tycker att han är tråkig när han bara läser tidningen. Ur gropen kommer Sandvargen som blir Zackarinas kompis och någon att prata med när Zackarina inte förstår sig på de vuxna.
Vi tycker om boken för att den berättar så bra om när Zackarina och Sandvargen tänker tillsammans, om hur det är i livet.
Så långt 7-åringens och min gemensamma uppfattning om boken. Jag kan dock inte avhålla mig från att sätta in den i ett lite större sammanhang. Vi hittade Sandvargen för snart sex år sedan, när 10-åringen var knappt fem år och fick den i namnsdagspresent. Den var inte alldeles ny då heller men vi föll allihop för både det poetiska språket och de finurliga episoderna som konsekvent håller Zackarinas perspektiv. Därför blir jag glad när jag ser att den har blivit framröstad som tvåa i Lärarnas tidnings omröstning om Lärarnas bästa kapitelbok, efter Astrid Lindgrens Mio min Mio.
Jag brukar sällan betygsätta eller värdera böcker på det sättet, men jag kommer på mig själv med att fundera över vilken jag själv skulle sätta högst, och jag tror nog att Sandvargen enligt min mening slår det mesta av det Astrid Lindgren skrivit, trots att Lindgren är en av mina stora favoritförfattare. Hennes böcker har på många sätt åldrats med värdighet, mycket för att de rör sig i en sagovärld, men naturligt nog, eftersom det är såpass länge sedan de skrevs, finns det ett och annat som inte riktigt hängt med in i nutiden. Mest problem har jag nog med Pippi Långstrump, bland annat av skäl som jag skrivit om tidigare, och Karlsson på taket som jag aldrig riktigt har gillat. Mio min Mio fortsätter dock vara en av favoriterna, men ändå känns Sandvargen fräschare.
En annan favoritbok som överhuvudtaget inte gick in på "Topp 8" bland lärarna är Barbro Lindgrens "Vems lilla mössa flyger" som både jag och maken uppskattade enormt när vi läste den högt för äldsta barnet för ett antal år sedan. Det är lite av Christopher Robin och Nalle Puh över Barbro Lindgrens Barn-Hans och de djur som befolkar hans värld, där Farbrornallen spelar nallbeethoven och nallmozart för hunden Röden medan elefanten Ellen uppklättrad i ett träd känner sågspånet(?) långsamt rinna ur sig. Det kanske blir anledning att skriva mer om den så småningom men än så länge har 7-åringen inte varit särskilt positivt stämd gentemot de tre böcker som ingår i serien om Barn-hans. Böckerna om Barn-hans är dock inte heller pinfärska. Vilka mer nyligen utkomna favoriter finns? Vad läser ni hemma hos er?
Andra som har bloggat om Sandvargen; Barnboksprat
fredag 1 februari 2013
torsdag 31 januari 2013
När fotgängarna får skulden för bilarnas utsläpp
Jag uppmärksammades genom Supermiljöbloggen på ett blogginlägg från Vi Bilägares testchef Marianne Sterner, som tycker att det är fotgängares fel att bilarna släpper ut avgaser när de måste stanna för personer som korsar gatan, i det här exemplet vid obevakade övergångsställen där bilarna ska lämna företräde.
Med det tankesättet kan det ju inte heller vara rimligt att en ensam person får trycka på knappen för att få grön gubbe vid ett övergångsställe om det närmar sig bilar, lastbilar och/eller bussar som måste stanna och som sedan släpper ut extra mycket avgaser när de ska köra iväg. Nä, fotgängare är allt ett otyg som helst borde sättas i en bil om de nu nödvändigt ska vistas i trafiken!
Med det tankesättet kan det ju inte heller vara rimligt att en ensam person får trycka på knappen för att få grön gubbe vid ett övergångsställe om det närmar sig bilar, lastbilar och/eller bussar som måste stanna och som sedan släpper ut extra mycket avgaser när de ska köra iväg. Nä, fotgängare är allt ett otyg som helst borde sättas i en bil om de nu nödvändigt ska vistas i trafiken!
Att handla miljövänligt II
Jag skrev för en liten tid sedan om svårigheterna med att veta vad som är vettigast att välja om man vill handla miljövänligt. Supermiljöbloggen har också tagit fasta på detta och har startat en serie på temat, där man i tredje avsnittet diskuterar olika substitut för kött.
Jag har aldrig riktigt förstått mig på idén med att försöka ersätta kött med quorn och andra märkliga substanser. De smakar inte kött och känns inte som kött när man tuggar på dem. För mig blir det bara fel med något som utger sig för att vara något det inte är. Tillfredsställande då att se Supermiljöbloggens konstaterande att baljväxter (dock kanske inte sojabönor) är det bästa att ersätta kött med, så att man får proteiner i sig (och för åtminstone en del även järn). Baljväxterna utger sig inte för att vara något annat än de är, och det blir godast så.
Så finns det ju andra skäl att begränsa sin köttkonsumtion än av miljöskäl, eftersom att äta mycket kött inte nödvändigtvis är hälsosamt, vilket framförs av Charlotte Erlanson-Albertsson, Lunds universitet, i SvD. DN rapporterar om brittiska forskningsresultat som tyder på att vegetarianer i lägre utsträckning drabbas av hjärt-/kärlsjukdomar (även om det självklart finns både nyttig och onyttig vegetarisk mat också).
Jag har aldrig riktigt förstått mig på idén med att försöka ersätta kött med quorn och andra märkliga substanser. De smakar inte kött och känns inte som kött när man tuggar på dem. För mig blir det bara fel med något som utger sig för att vara något det inte är. Tillfredsställande då att se Supermiljöbloggens konstaterande att baljväxter (dock kanske inte sojabönor) är det bästa att ersätta kött med, så att man får proteiner i sig (och för åtminstone en del även järn). Baljväxterna utger sig inte för att vara något annat än de är, och det blir godast så.
Så finns det ju andra skäl att begränsa sin köttkonsumtion än av miljöskäl, eftersom att äta mycket kött inte nödvändigtvis är hälsosamt, vilket framförs av Charlotte Erlanson-Albertsson, Lunds universitet, i SvD. DN rapporterar om brittiska forskningsresultat som tyder på att vegetarianer i lägre utsträckning drabbas av hjärt-/kärlsjukdomar (även om det självklart finns både nyttig och onyttig vegetarisk mat också).
onsdag 30 januari 2013
Recent reading IV
Some books you just don't seem to get through, sometimes because you are not drawn into it, sometimes because the book is too tedious to read and sometimes because the script is outright too bad. When I was younger (maybe I should say young), I hated giving up on such books. The older and wiser I get I increasingly refuse to spend time on books that give nothing back to me as a reader. But there are cases where I have a feeling that there is something in the book although I don't seem to be able to get through it.
Sindiwe Magona's book "Mother to Mother" has been such a book; I have begun to read it any number of times since I bought it in a bookshop in Namibia in 2001, but until now I still hadn't made it through the book and for none of the above reasons. It is pretty easy to read, the story is catching enough being based on the killing of a white woman in a black township in Cape Town, South Africa in 1993 and discussing how the situation developed into these outbursts of violence. Maybe I've been reluctant to the topic because I was afraid it would exploit the tragedy and all involved.
However, Magona writes about the absurd situation in South Africa in general from the perspective of a fictional mother of the murderer, and she does it after she has herself realised that one of the real-life murderers was the son of a neighbour - and asking herself if it could not as well has been her own son who had been drawn in and part of the violence. Thus, the book captures well the frustration of the black community which was pretty much devoid of prospects for the future, through letting the murderer's mother address the mother of the victim. Not through a letter intended to merely apologize, but through giving the sad account of how things could end as they did, with finding herself the mother of a murderer - and the other mother deprived of her daughter.
The book leaps back and forth between time periods, setting the subject from the first sad sentence "My son killed your daughter" but while alternating between the childhood and youth of Mandisa (the mother), the childhood of her son (Mxolisi) and brief pictures of his life before the killing, and citing from the letter from Mandisa to the mother of the white woman who was killed it tells its story in no straightforward way, and it is not until the last pages of the book that we get the whole picture. Or as whole as it gets. I'm thankful that the description of the violent events are not drawn out more than they are. But I keep wondering what happened to the non-white people in the car the woman drove. And for a while I kept wondering what happened to Mxolisi. That is, until I remembered the passage where Mandisa reflects on that the state now provides Mxolisi with food, clothes, and a roof above his head while it hasn't given him anything at all during his entire life before he killed the woman. So although I can't remember that it directly says so anywhere else in the book, Mxolisi was found and brought to jail.
It is an important book, because it demonstrates the frustration and hate that apartheid created. But I think that it also pictures a general problem in societies with big differences between rich and poor, in societies where some has and some has not - and I wonder about our presentday global society, where we in the richer parts of the world depend on people in poorer parts working almost for nothing. And about countries as Sweden where we again have begun to increase the gap between those who have and those who have not, be it money, influence, jobs, education. My view is that as soon as you sustain that kind of society, you also create groups that see no real future for themselves or their children and children that grow up without any belief in the society. I think that what we do now is close to as dangerous as the apartheid system in South Africa was, for everyone. Isn't it time for us to start paying the costs? The real costs for production of e.g. food, clothes and different kinds of electric devices, just to name a few. And the real costs for schools, health care, etc. In stead of demanding access to cheap supply of whatever we wish for, and in stead of electing politicians that ask you to vote for them in exchange for decreasing taxes without having to state which implications this have for sustenance of quality in education, health care and other kinds of social security. If we don't look further than our own private economy and our own well-being, what will remain? Does anyone remember the word solidarity?
The book can be found at Adlibris, Bokus or Amazon - or you could borrow it from me.
Sindiwe Magona's book "Mother to Mother" has been such a book; I have begun to read it any number of times since I bought it in a bookshop in Namibia in 2001, but until now I still hadn't made it through the book and for none of the above reasons. It is pretty easy to read, the story is catching enough being based on the killing of a white woman in a black township in Cape Town, South Africa in 1993 and discussing how the situation developed into these outbursts of violence. Maybe I've been reluctant to the topic because I was afraid it would exploit the tragedy and all involved.
However, Magona writes about the absurd situation in South Africa in general from the perspective of a fictional mother of the murderer, and she does it after she has herself realised that one of the real-life murderers was the son of a neighbour - and asking herself if it could not as well has been her own son who had been drawn in and part of the violence. Thus, the book captures well the frustration of the black community which was pretty much devoid of prospects for the future, through letting the murderer's mother address the mother of the victim. Not through a letter intended to merely apologize, but through giving the sad account of how things could end as they did, with finding herself the mother of a murderer - and the other mother deprived of her daughter.
The book leaps back and forth between time periods, setting the subject from the first sad sentence "My son killed your daughter" but while alternating between the childhood and youth of Mandisa (the mother), the childhood of her son (Mxolisi) and brief pictures of his life before the killing, and citing from the letter from Mandisa to the mother of the white woman who was killed it tells its story in no straightforward way, and it is not until the last pages of the book that we get the whole picture. Or as whole as it gets. I'm thankful that the description of the violent events are not drawn out more than they are. But I keep wondering what happened to the non-white people in the car the woman drove. And for a while I kept wondering what happened to Mxolisi. That is, until I remembered the passage where Mandisa reflects on that the state now provides Mxolisi with food, clothes, and a roof above his head while it hasn't given him anything at all during his entire life before he killed the woman. So although I can't remember that it directly says so anywhere else in the book, Mxolisi was found and brought to jail.
It is an important book, because it demonstrates the frustration and hate that apartheid created. But I think that it also pictures a general problem in societies with big differences between rich and poor, in societies where some has and some has not - and I wonder about our presentday global society, where we in the richer parts of the world depend on people in poorer parts working almost for nothing. And about countries as Sweden where we again have begun to increase the gap between those who have and those who have not, be it money, influence, jobs, education. My view is that as soon as you sustain that kind of society, you also create groups that see no real future for themselves or their children and children that grow up without any belief in the society. I think that what we do now is close to as dangerous as the apartheid system in South Africa was, for everyone. Isn't it time for us to start paying the costs? The real costs for production of e.g. food, clothes and different kinds of electric devices, just to name a few. And the real costs for schools, health care, etc. In stead of demanding access to cheap supply of whatever we wish for, and in stead of electing politicians that ask you to vote for them in exchange for decreasing taxes without having to state which implications this have for sustenance of quality in education, health care and other kinds of social security. If we don't look further than our own private economy and our own well-being, what will remain? Does anyone remember the word solidarity?
The book can be found at Adlibris, Bokus or Amazon - or you could borrow it from me.
torsdag 24 januari 2013
Recent reading III
Last weekend I finished another book, one that has been with me for a couple of years but which I haven't gotten around to read until now. It was "Desertion" by Abdulrazak Gurnah. The book is divided in three parts, the first taking place at the turn of the 19th Century featuring one set of characters, while part two mainly treats the 1950s and 60s and part three looks back from a not totally specified but more recent "now" (the last two parts featuring a second set of characters). Geographically it is located to a somewhat obscure East African coastal town (the first part), to Zanzibar (the second and parts of the third) and to Great Britain and London (the third). The book is throughout quite imprecise, almost to an irritating extent, regarding geographical location, time periods, etc, although there are clues as the approaching independence day for Zanzibar and other historical events. The division of the book in parts, with the different sets of characters and different tones in the text, also brings me close to frustration. I'm not convinced by the sudden change in who's telling the story, when it turns from a more general account of events (including a European turning up from the wilderness and eventually falling in love with the sister of his East African saviour) in part one to a person, "I", who's suddenly taking charge of the story from the second part - and who claims to be the one who has told the first part as well. Neither am I convinced by the way Gurnah weaves the stories of the different parts and time periods together, letting the woman, Jamila, in the love story in the second part, be a granddaughter of Rehana, the woman from the first part's love story. It feels a little too constructed, not least due to the sudden change in styles and characters.
This said, I love the book! I love it for its thoughtful prose, and I love it for its sad tone and its non-dramatic script. This doesn't mean that there are no dramatic events; Rashid, the teller of the story, moves to Great Britain to study and finds himself more or less exiled when the first independent government is overthrown only a month after its installation, something that was all but non-dramatic. Gurnah also sketches a picture of the time after this revolution, and the insecurity the characters experience combined with Rashid's distant worries for his family that remains in Zanzibar. And at least for the second love story between Jamila and Rashid's brother Amin, it is dramatically ended when Amin's family realises what is going on and which they don't approve of. Thus, I don't agree with the reviewer in the Observer who describes the appearance of the British traveller Martin Pearce in the first part as the only dramatic incident. However, the events mentioned above are tuned down and told of in a low-key fashion, maybe making them seem less dramatic but also lending them their melancholic and unyielding character.
Both "By the sea", also written by Gurnah and which I have read before and appreciated for pretty much the same reasons, and "Desertion" treat similar themes; how to cope with life in general and specifically so when having moved abroad, more or less voluntarily. This also seems to be a common, and important, theme throughout Gurnah's production, according to a review of one of his more recent books in the Guardian - and it is something they have in common with Rosenberg's and Anyuru's books which I have read recently. However, in contrast to Rosenberg and Anyuru this is not a tale about an immigrant father. Instead, Gurnah writes his novels with his own immigration experiences as a background, also having the lived experience from his childhood and youth in Zanzibar to draw on.
What the books mentioned above do have in common is that they leave you with pretty bleak prospects as for the future for immigrants, picturing suspicion and outright hostility in the societies the immigrants are to settle in as well as the melancholic acceptance of the situation by the immigrants. Problems do arise during migration processes, not least when they are outlined against traumatic experiences, but now I yearn for a more optimistic narrative. It is true that it is easier to see and describe problems (which this and many other blogs can serve as examples of), and nice people or events in uncomplicated situations seldom make up good material for a book, but I am convinced that there is a need to learn from the good examples in the same way as I am convinced that we also need good news to counterbalance all the depressing news that are washing over us. We need not only to identify what is bad, but also to define what is good and what we are aiming for.
This said, I love the book! I love it for its thoughtful prose, and I love it for its sad tone and its non-dramatic script. This doesn't mean that there are no dramatic events; Rashid, the teller of the story, moves to Great Britain to study and finds himself more or less exiled when the first independent government is overthrown only a month after its installation, something that was all but non-dramatic. Gurnah also sketches a picture of the time after this revolution, and the insecurity the characters experience combined with Rashid's distant worries for his family that remains in Zanzibar. And at least for the second love story between Jamila and Rashid's brother Amin, it is dramatically ended when Amin's family realises what is going on and which they don't approve of. Thus, I don't agree with the reviewer in the Observer who describes the appearance of the British traveller Martin Pearce in the first part as the only dramatic incident. However, the events mentioned above are tuned down and told of in a low-key fashion, maybe making them seem less dramatic but also lending them their melancholic and unyielding character.
Both "By the sea", also written by Gurnah and which I have read before and appreciated for pretty much the same reasons, and "Desertion" treat similar themes; how to cope with life in general and specifically so when having moved abroad, more or less voluntarily. This also seems to be a common, and important, theme throughout Gurnah's production, according to a review of one of his more recent books in the Guardian - and it is something they have in common with Rosenberg's and Anyuru's books which I have read recently. However, in contrast to Rosenberg and Anyuru this is not a tale about an immigrant father. Instead, Gurnah writes his novels with his own immigration experiences as a background, also having the lived experience from his childhood and youth in Zanzibar to draw on.
What the books mentioned above do have in common is that they leave you with pretty bleak prospects as for the future for immigrants, picturing suspicion and outright hostility in the societies the immigrants are to settle in as well as the melancholic acceptance of the situation by the immigrants. Problems do arise during migration processes, not least when they are outlined against traumatic experiences, but now I yearn for a more optimistic narrative. It is true that it is easier to see and describe problems (which this and many other blogs can serve as examples of), and nice people or events in uncomplicated situations seldom make up good material for a book, but I am convinced that there is a need to learn from the good examples in the same way as I am convinced that we also need good news to counterbalance all the depressing news that are washing over us. We need not only to identify what is bad, but also to define what is good and what we are aiming for.
måndag 21 januari 2013
Att handla ekologiskt - och miljövänligt
Det sägs ibland att det är krångligt att handla miljövänligt, och det kan nog vara sant. Man kanske inte alltid vet var det är bäst att lägga kraft och pengar, om man inte har råd att köpa tex KRAV-märkt genomgående. Eller så finns olika varianter på märkning där KRAV ibland bytts ut exempelvis mot en EU-gemensam ekologisk märkning, vilket gör det oklart vad man egentligen köper. Vad betyder de olika märkningarna, och vilken är bäst? Och hur ställer man klimatvänligt mot ekologiskt? Ibland skyltar affärerna på ett sätt som lämnar åtskilligt att önska. Jag såg senast i min mataffär att de hade skyltat med KRAV på lappar invid olika sorters pasta och tänkte ungefär "jaha, har de (dvs pastaproducenten) börjat med ekologisk pasta" - men på paketen framgick det inte att pastan skulle vara ekologisk, och den var definitivt inte KRAV-märkt. Kanske var det ett misstag, kanske hade ommöblering skett på hyllorna utan att markeringar för olika typer av varor hängt med.
Men det finns hjälp att få i djungeln kring hur man bäst handlar miljövänligt. Naturskyddsföreningen ger tex tips om hur man kan byta ut fem varor/ grupper av varor mot ekologiska alternativ för att det både ska ge god utdelning för de extra slantar det kan kosta och ha förhållandevis stor effekt på miljön. Det handlar om att byta högbesprutade produkter mot ekologiska alternativ (exempelvis vindruvor/russin, bananer, kaffe och potatis) samt att för några extra kronor byta ut livsmedel som mejerivaror till ekologiska produkter. Därutöver påpekas att man förutom att välja ekologiska köttprodukter även bör minska köttkonsumtionen.
Hemma hos oss har vi redan sedan tidigare i stort sett gått över till ekologiska alternativ för de produkter Naturskyddsföreningen nämner, och för en hel del till. Vi försöker tänka närproducerat och säsongsanpassat. Köttkonsumtionen är däremot en utmaning när barnen skyr tillagade grönsaker som pesten. Utöver den vegetariska dag i veckan som vi satt som nyårslöfte (där de veckovisa pannkakorna som vi också äter inte räknas in) blir det därför en hel del icke-vegetarisk mat; kött och fisk. Knepet nu blir att ännu mer än tidigare försöka "spä ut" köttet. Vi blandar linser i köttfärssåsen, kikärtor (som åtminstone ett barn gillar) i kycklinggrytan, lägger grönsaker och potatis i fisksoppan osv. Det som dock har blivit tydligt är att vi är extremt dåliga på vegetariska recept, och de vi kan tar oftast lite extra tid att laga. Så nu undrar vi: vad i hela friden äter man som vegetarian, till vardags och med begränsad tid för matlagning? Och var hittar man de goda och enkla vegetariska vardagsrecepten?
Men det finns hjälp att få i djungeln kring hur man bäst handlar miljövänligt. Naturskyddsföreningen ger tex tips om hur man kan byta ut fem varor/ grupper av varor mot ekologiska alternativ för att det både ska ge god utdelning för de extra slantar det kan kosta och ha förhållandevis stor effekt på miljön. Det handlar om att byta högbesprutade produkter mot ekologiska alternativ (exempelvis vindruvor/russin, bananer, kaffe och potatis) samt att för några extra kronor byta ut livsmedel som mejerivaror till ekologiska produkter. Därutöver påpekas att man förutom att välja ekologiska köttprodukter även bör minska köttkonsumtionen.
Hemma hos oss har vi redan sedan tidigare i stort sett gått över till ekologiska alternativ för de produkter Naturskyddsföreningen nämner, och för en hel del till. Vi försöker tänka närproducerat och säsongsanpassat. Köttkonsumtionen är däremot en utmaning när barnen skyr tillagade grönsaker som pesten. Utöver den vegetariska dag i veckan som vi satt som nyårslöfte (där de veckovisa pannkakorna som vi också äter inte räknas in) blir det därför en hel del icke-vegetarisk mat; kött och fisk. Knepet nu blir att ännu mer än tidigare försöka "spä ut" köttet. Vi blandar linser i köttfärssåsen, kikärtor (som åtminstone ett barn gillar) i kycklinggrytan, lägger grönsaker och potatis i fisksoppan osv. Det som dock har blivit tydligt är att vi är extremt dåliga på vegetariska recept, och de vi kan tar oftast lite extra tid att laga. Så nu undrar vi: vad i hela friden äter man som vegetarian, till vardags och med begränsad tid för matlagning? Och var hittar man de goda och enkla vegetariska vardagsrecepten?
söndag 13 januari 2013
I paddornas och ifånarnas underbara värld
Bäst att erkänna direkt. Nej, vi har inte köpt någon ipad till barnen. Inte heller har de någon iphone eller motsvarande avancerade telefoner (eller vad de nu borde betecknas som). De hade tillgång till en gammal bärbar dator som de kunde spela lite spel på, egna eller på nätet, men sedan den försvann i ett inbrott får de turas om med oss att använda den dator som fortfarande finns att tillgå. Det här är inte något egentligt principbeslut utan handlar mer om ekonomi (det finns helt enkelt inget ekonomiskt utrymme för en padda i familjen, annat än den som kanske övervintrar i blomrabatten härutanför) och om vad vi tycker barnen själva ska ges ansvar för. Saker försvinner lätt eller går sönder när man är liten, och även om jag tycker att man ska lära sig att vara försiktig med sina ägodelar vill man (jag) helst att det ska vara saker som inte kostat alltför stora summor.
Nå, ovanstående är bara en positionering eftersom det här inlägget inte skrivs för att hävda att man inte ska köpa paddor eller ifånar till sina barn, men ett tips om var man som vilsen förälder kan hitta gratis appar till sin ipad för barnens räkning fick mig åter att fundera över barns användning av datorer och liknande. Hos oss har det nämligen fungerat så att barnen har spelat spel på datorer åtminstone i förskoleklass/fritids och skola/fritids och kommit hem och talat om var man via internet kan hitta dessa gratisspel. Med angivande av webbadress eller åtminstone fungerande sökord. Eftersom vi har lämnat förskolestadiet ("dagis") är jag nu lite osäker på om det skedde redan då. Men det jag noterat är att de sidor för spel som jag har sett antingen har varit uttalat indelade i "kill-" respektive "tjejspel" eller att man annars ofta markerar med färger och symboler som ska matcha respektive grupp. Och jag noterar också att många av de spel som jag har sett mina barn spela från sådana sidor är så totalt fantasilösa att jag själv skulle tycka att det var helt poänglöst att ägna tid åt dem. För tjejerna finns miljoner olika varianter på att klä på och av en docka - fast utan möjligheten att som med en riktig docka även kunna använda fantasin och leka under tiden. I stället går spelet ut på att man ska välja kläder ur någon överdimensionerad garderob och matcha smycken, frisyr osv. Eller så kan man roa sig med att gå igenom alla steg som tydligen behövs för att måla naglarna (ett spel som jag i och för sig skulle kunna lära mig något av). Man kan också tex baka en tårta enligt ett recept där de olika stegen beskrivs i bilder som visar att man ska ta fram en bunke, vispa i den ena ingrediensen efter den andra osv, något som jag personligen skulle tycka var mycket roligare att leka mindre virtuellt, dvs med helt vanliga leksaker, än att på skärmen flytta tecknade föremål till en bild av en bunke. Det finns säkert andra sorters spel även på gratissidorna, jag har bland annat sett ett med någon sorts delfinshow (som inte heller var så ensidigt kill- eller tjejorienterat) där man skulle få delfinerna att utföra olika konster på rätt sätt och som verkade inbegripa något större inslag av eget tänkande även om ordningen på konsterna bestämdes av spelet, men det mesta känns ganska andefattigt. Detsamma gäller flera av de spel vi hoppats vara lite mer kvalitetsspel och skaffat åt barnen.
Min poäng är dock inte heller att man inte ska låta barnen spela, vill de ägna delar av sin tid åt detta är det förhoppningsvis inte skadligt så länge de behåller förmågan att leka fritt utan steg-för-steg-anvisningar (och helst utan att mallas så infernaliskt i vad som är för tjejer och vad som är för killar), utan det jag reflekterar över är: Är det denna typ av datoranvändning som blir resultatet (eller i alla fall det bestående intrycket) av att man introducerar surfplattor och datorer i större utsträckning och i allt lägre åldrar i skolor och på fritidshem? Är det här datorn/surfplattan som pedagogiskt hjälpmedel landar? Det är säkert inte hela sanningen. Jag vet ju att tioåringen under hela "lågstadietiden" fick "forska" med hjälp av att googla på vad de nu höll på med för tema, skriva texter på datorer, öva matte med hjälp av pedagogiska program osv - men lik förbaskat är det spelsidorna som etsat sig fast. Och jag inser också att det sannolikt kräver en del tid för lärarna att hitta program och former som passar ens undervisning, storleken på klasserna mm, precis som med all pedagogisk utveckling. Och det hjälps inte; med tanke på hur skolan ser ut i dag så tvivlar jag på att det finns tid för lärarna att kompetensutveckla sig ordentligt på området. Hur det ser ut på lärarutbildningarna för dem som studerar nu vet jag inte. Kanske är de som kommer ut med nya lärarexamina väl utbildade inom informations- och kommunikationsteknologi (som jag tror att det så stiligt heter, även förkortat IKT), kanske är det trots allt inte mer dramatiskt än att byta svarta tavlan mot en whiteboard.
Jag har luftat relaterade farhågor tidigare på bloggen Huddingeperspektiv.
Nå, ovanstående är bara en positionering eftersom det här inlägget inte skrivs för att hävda att man inte ska köpa paddor eller ifånar till sina barn, men ett tips om var man som vilsen förälder kan hitta gratis appar till sin ipad för barnens räkning fick mig åter att fundera över barns användning av datorer och liknande. Hos oss har det nämligen fungerat så att barnen har spelat spel på datorer åtminstone i förskoleklass/fritids och skola/fritids och kommit hem och talat om var man via internet kan hitta dessa gratisspel. Med angivande av webbadress eller åtminstone fungerande sökord. Eftersom vi har lämnat förskolestadiet ("dagis") är jag nu lite osäker på om det skedde redan då. Men det jag noterat är att de sidor för spel som jag har sett antingen har varit uttalat indelade i "kill-" respektive "tjejspel" eller att man annars ofta markerar med färger och symboler som ska matcha respektive grupp. Och jag noterar också att många av de spel som jag har sett mina barn spela från sådana sidor är så totalt fantasilösa att jag själv skulle tycka att det var helt poänglöst att ägna tid åt dem. För tjejerna finns miljoner olika varianter på att klä på och av en docka - fast utan möjligheten att som med en riktig docka även kunna använda fantasin och leka under tiden. I stället går spelet ut på att man ska välja kläder ur någon överdimensionerad garderob och matcha smycken, frisyr osv. Eller så kan man roa sig med att gå igenom alla steg som tydligen behövs för att måla naglarna (ett spel som jag i och för sig skulle kunna lära mig något av). Man kan också tex baka en tårta enligt ett recept där de olika stegen beskrivs i bilder som visar att man ska ta fram en bunke, vispa i den ena ingrediensen efter den andra osv, något som jag personligen skulle tycka var mycket roligare att leka mindre virtuellt, dvs med helt vanliga leksaker, än att på skärmen flytta tecknade föremål till en bild av en bunke. Det finns säkert andra sorters spel även på gratissidorna, jag har bland annat sett ett med någon sorts delfinshow (som inte heller var så ensidigt kill- eller tjejorienterat) där man skulle få delfinerna att utföra olika konster på rätt sätt och som verkade inbegripa något större inslag av eget tänkande även om ordningen på konsterna bestämdes av spelet, men det mesta känns ganska andefattigt. Detsamma gäller flera av de spel vi hoppats vara lite mer kvalitetsspel och skaffat åt barnen.
Min poäng är dock inte heller att man inte ska låta barnen spela, vill de ägna delar av sin tid åt detta är det förhoppningsvis inte skadligt så länge de behåller förmågan att leka fritt utan steg-för-steg-anvisningar (och helst utan att mallas så infernaliskt i vad som är för tjejer och vad som är för killar), utan det jag reflekterar över är: Är det denna typ av datoranvändning som blir resultatet (eller i alla fall det bestående intrycket) av att man introducerar surfplattor och datorer i större utsträckning och i allt lägre åldrar i skolor och på fritidshem? Är det här datorn/surfplattan som pedagogiskt hjälpmedel landar? Det är säkert inte hela sanningen. Jag vet ju att tioåringen under hela "lågstadietiden" fick "forska" med hjälp av att googla på vad de nu höll på med för tema, skriva texter på datorer, öva matte med hjälp av pedagogiska program osv - men lik förbaskat är det spelsidorna som etsat sig fast. Och jag inser också att det sannolikt kräver en del tid för lärarna att hitta program och former som passar ens undervisning, storleken på klasserna mm, precis som med all pedagogisk utveckling. Och det hjälps inte; med tanke på hur skolan ser ut i dag så tvivlar jag på att det finns tid för lärarna att kompetensutveckla sig ordentligt på området. Hur det ser ut på lärarutbildningarna för dem som studerar nu vet jag inte. Kanske är de som kommer ut med nya lärarexamina väl utbildade inom informations- och kommunikationsteknologi (som jag tror att det så stiligt heter, även förkortat IKT), kanske är det trots allt inte mer dramatiskt än att byta svarta tavlan mot en whiteboard.
Jag har luftat relaterade farhågor tidigare på bloggen Huddingeperspektiv.
fredag 11 januari 2013
Always look on the bright side of life
The year started off quite bad. At least four robberies (a transport with money to a bank in Stockholm, a jeweler's shop in Södertälje, another transport with money to a bank in Huddinge and a bank in Täby) has taken place in and around Stockholm during the first ten days. Moreover a sports hall in Västergård, Södertälje, was burnt down (the cause of the fire is not yet clear), there has been another school shooting in the U.S. (this time less deadly than the one in Newtown in December), and the conflict in Syria is escalating and except for the horrors of the war itself people starve. I could go on and on with wars, conflicts, violence, starvation, etc but I think you see what I mean.
"Always look on the bright side of life" gets a quite bitter ring to it after these, and similar, events, but still there is something in it. We read all these negative news - and actually, it is almost as if "news" are defined as negative events. Positive news rarely reaches the first pages of newspapers. What does it turn us into when we see the society through the glasses of the negative events reported in media? To get a proper picture, there is also a need for news about things going in the right direction, be it international treaties that advance an issue, national changes in legislation or policies that have positive effects, or local improvements and positive examples. Often, I think, such news are considered less important, and some of them probably don't even qualify as "news".
As for myself, I know that I more often write a post about something that upsets me than about something that makes me happy. I can list a number of rational reasons for that - but at the end of the day my way of selecting what I write about confirms media's picture of what is importan. Thus, I will end this post with two positive news (one from December, which I never got time to write about when it appeared).
In December, the EU fisheries committee finally decided to make EU fisheries more sustainable after hard work by Swedish MEP Isabella Lövin and others - now it is the EU Parliament and the EU countries' fisheries ministers that have to transform the decision into law and practice. Commentary in DN here.
Suggestions from vice president Joe Biden for how the U.S. plan to curb gun violence will soon appear. Of course there are no easy solutions, and the perspective need to include not only guns and restrictions regarding them but also how to help people before they get so desperate that they plan shootings, in schools or other places. (SvD, DN)
I am well aware of that these two positive news are not final results in their respective fields - there is still a long way before they are implemented. In Europe, nations with strong interests in fisheries are likely to try to act against restrictions in fisheries, while in the U.S. the NRA has already made clear that they will try to prevent any new gun laws. But at least, these two have opened for changes that were formerly more or less unthinkable.
Obviously, there are others that also see the need for positive news. Here is a website which only add links to positive news (in Swedish), which I found through a friend when expressing my frustration regarding the recent news record.
"Always look on the bright side of life" gets a quite bitter ring to it after these, and similar, events, but still there is something in it. We read all these negative news - and actually, it is almost as if "news" are defined as negative events. Positive news rarely reaches the first pages of newspapers. What does it turn us into when we see the society through the glasses of the negative events reported in media? To get a proper picture, there is also a need for news about things going in the right direction, be it international treaties that advance an issue, national changes in legislation or policies that have positive effects, or local improvements and positive examples. Often, I think, such news are considered less important, and some of them probably don't even qualify as "news".
As for myself, I know that I more often write a post about something that upsets me than about something that makes me happy. I can list a number of rational reasons for that - but at the end of the day my way of selecting what I write about confirms media's picture of what is importan. Thus, I will end this post with two positive news (one from December, which I never got time to write about when it appeared).
In December, the EU fisheries committee finally decided to make EU fisheries more sustainable after hard work by Swedish MEP Isabella Lövin and others - now it is the EU Parliament and the EU countries' fisheries ministers that have to transform the decision into law and practice. Commentary in DN here.
Suggestions from vice president Joe Biden for how the U.S. plan to curb gun violence will soon appear. Of course there are no easy solutions, and the perspective need to include not only guns and restrictions regarding them but also how to help people before they get so desperate that they plan shootings, in schools or other places. (SvD, DN)
I am well aware of that these two positive news are not final results in their respective fields - there is still a long way before they are implemented. In Europe, nations with strong interests in fisheries are likely to try to act against restrictions in fisheries, while in the U.S. the NRA has already made clear that they will try to prevent any new gun laws. But at least, these two have opened for changes that were formerly more or less unthinkable.
Obviously, there are others that also see the need for positive news. Here is a website which only add links to positive news (in Swedish), which I found through a friend when expressing my frustration regarding the recent news record.
tisdag 8 januari 2013
Recent reading II
There's not much "feel good" in my reading for the moment. Göran Rosenberg's book was followed by a biography about Margot Wallström, a Swedish politician and UN representative. I have also finished a book by Justine Lévy (which I haven't written about so far, but it will earn at least a short comment in the January book list I'm compiling simultaneously with longer posts on specific books, if not an entire post itself).
The most recent book I finished was Johannes Anyuru's En storm kom från paradiset (A Storm Blew in from Paradise - and although the publisher is responsible for the translation of the title I can't seem to find any information about the book appearing in English anytime soon).
Anyway, it is a book of interest not only from a Swedish perspective, so I decided to write about it in English. The book has quite a lot in common with Rosenberg's book about his father. Anyuru also traces his father's in many ways awful route to Sweden, and a not-so-easy life when arrived here. Anyuru's Ugandan father (called P. throughout the book) was selected to train as a fighter pilot in Greece, but while in Athen the Idi Amin military coup took place and P. concludes that he can't return to Uganda. Neither can he stay in Greece, since he is required to service and translate for visiting Ugandan militaries. Thus, he leaves for Rome, where he has a cousin. He applies for all sorts of pilot jobs - and ends up accepting a job flying crop dusters in Zambia. On arrival in Zambia he is not admitted into the country but sent to Dar-es-Salaam in Tanzania where he is interrogated and tortured. The somewhat naïve P. has not expected anything like this happening, and is not prepared for the situation although he tries to think of how they have been taught to handle it during his military training. Still, he can't make them believe that he returned to Africa just to get the opportunity to work as a pilot, to be allowed to fly. His interrogators keep thinking that there must be something else behind his return to Africa, and keep asking why he travelled to Zambia.
The book winds on, and although P. is eventually released from the police station in Dar-es-Salaam, his prospects are not much better when moved to a camp for refugees (rather a prison camp) and then on to another camp which is for people who will be used as a guerilla force to fight Idi Amin. At this stage, P. and the reader are quite resigned. As a reader I kept thinking, it must end, something must happen which takes P. to Sweden - but it is a long and hard way there. And even in Sweden, life is not easy.
Anyuru does not tell his history as straightforward as above, but he tells it in a way that make you feel the despair and resignation P. and the other prisoners feel. He tells it in a way that also makes you want to shake P. so that he manages to get away from his awful situation. And he tells it so that you, together with P. and together with his interrogators in Dar-es-Salaam keep asking "Why did you have to go to Zambia, just for getting the opportunity to fly a crop duster!? Why didn't you stay in Rome!?"
To me, this intimate description of one individual's life story, as much as Rosenberg's account of his father's life story, reminds me of all those unfortunate individuals being in camps, wars, and similar hopeless situations all over the world, right now. It is not a pleasant reminder, because it is simply too much to feel at once - but it is a necessary one. And I can't stop wondering why we keep doing this to each other?
The publisher Norstedts presents the author in Swedish here, and in English here. A few of the (Swedish) reviews can be found here: Sveriges Radio, Sydsvenskan (I intended to share DN:s - couldn't find any - and SvD:s - I thought it was way too shallow - too)
The most recent book I finished was Johannes Anyuru's En storm kom från paradiset (A Storm Blew in from Paradise - and although the publisher is responsible for the translation of the title I can't seem to find any information about the book appearing in English anytime soon).
Anyway, it is a book of interest not only from a Swedish perspective, so I decided to write about it in English. The book has quite a lot in common with Rosenberg's book about his father. Anyuru also traces his father's in many ways awful route to Sweden, and a not-so-easy life when arrived here. Anyuru's Ugandan father (called P. throughout the book) was selected to train as a fighter pilot in Greece, but while in Athen the Idi Amin military coup took place and P. concludes that he can't return to Uganda. Neither can he stay in Greece, since he is required to service and translate for visiting Ugandan militaries. Thus, he leaves for Rome, where he has a cousin. He applies for all sorts of pilot jobs - and ends up accepting a job flying crop dusters in Zambia. On arrival in Zambia he is not admitted into the country but sent to Dar-es-Salaam in Tanzania where he is interrogated and tortured. The somewhat naïve P. has not expected anything like this happening, and is not prepared for the situation although he tries to think of how they have been taught to handle it during his military training. Still, he can't make them believe that he returned to Africa just to get the opportunity to work as a pilot, to be allowed to fly. His interrogators keep thinking that there must be something else behind his return to Africa, and keep asking why he travelled to Zambia.
The book winds on, and although P. is eventually released from the police station in Dar-es-Salaam, his prospects are not much better when moved to a camp for refugees (rather a prison camp) and then on to another camp which is for people who will be used as a guerilla force to fight Idi Amin. At this stage, P. and the reader are quite resigned. As a reader I kept thinking, it must end, something must happen which takes P. to Sweden - but it is a long and hard way there. And even in Sweden, life is not easy.
Anyuru does not tell his history as straightforward as above, but he tells it in a way that make you feel the despair and resignation P. and the other prisoners feel. He tells it in a way that also makes you want to shake P. so that he manages to get away from his awful situation. And he tells it so that you, together with P. and together with his interrogators in Dar-es-Salaam keep asking "Why did you have to go to Zambia, just for getting the opportunity to fly a crop duster!? Why didn't you stay in Rome!?"
To me, this intimate description of one individual's life story, as much as Rosenberg's account of his father's life story, reminds me of all those unfortunate individuals being in camps, wars, and similar hopeless situations all over the world, right now. It is not a pleasant reminder, because it is simply too much to feel at once - but it is a necessary one. And I can't stop wondering why we keep doing this to each other?
The publisher Norstedts presents the author in Swedish here, and in English here. A few of the (Swedish) reviews can be found here: Sveriges Radio, Sydsvenskan (I intended to share DN:s - couldn't find any - and SvD:s - I thought it was way too shallow - too)
måndag 7 januari 2013
Individuella insatser - eller en skola som inte utesluter?
Håkan Boström ifrågasätter på DN:s ledarsidor möjligheten att genom individuella insatser minska rekryteringen av kriminella. Han menar att det är svårt och dessutom riskerar att kombineras med övergrepp. Dels har jag inte sett några önskemål om riktade åtgärder på det sätt som jag tycker Boström varnar för - däremot riktade åtgärder för att stötta barn som riskerar att halka efter i skolan. Men dessa behövs ju oavsett om man oroas av en möjlig kriminell framtida bana, eller just för att barnet inte tillgodogör sig undervisningen. Boström skriver själv:
Om man däremot redan från början drar undan mattan för barn som har en utsatt situation; genom att i allt tydligare åldrar bedöma deras resultat utan att de får tillräckliga stödinsatser från skolan i de ämnen där de inte uppnår godkända resultat, eller genom att ge RUT-avdrag för läxhjälp till dem som har råd men inte se till att skolorna eller ideella organisationer har tillräckliga medel för att stötta de elever som inte har råd med privat läxhjälp visar man på ett tydligt sätt att samhället helt enkelt inte bryr sig. Då har man gjort bedömningen att man föredrar att betala kostnaden för den kriminalitet som riskerar att bli resultatet. Det är inte den sorts samhälle jag vill ha - frågan är om det är den sorts samhälle som de borgerliga vill ha!
Tidigare inlägg på temat finns här och här.
De riktade insatser som jag nämner i det ena av de tidigare inläggen, och som togs upp i papperstidningen av DN, handlade enligt DN om stöd till kriminella unga män för att lämna kriminaliteten. Om det är detta stöd Boström syftar på när han skriver att även ungdomar på glid har rättigheter som gör riktade insatser kontroversiella så är det väl rimligt att påminna om att medborgare även har skyldigheter - en av dem är helt enkelt att inte bete sig kriminellt. Om alternativet är att avvakta tills dessa personer begår så grova brott att de hamnar i fängelse och därefter försöka sätta in insatser, så är i alla fall jag övertygad om att det är helt fel väg att gå.
"Men centralt för dem [Gustav Möller och makarna Myrdal] var att åtgärderna skulle vara generella. Fattigdomsbekämpning och goda uppväxtvillkor för alla barn skulle gynna samhället ekonomiskt och motverka uppkomsten av kriminalitet. För detta fanns och finns det vetenskapligt stöd."Det finns också vetenskapligt stöd för att olika barn behöver olika former av stöd och hjälp för inlärning, och skolan har en skyldighet att komma tillrätta även med bakomliggande sociala problem som hämmar en elevs utbildning, vid behov genom att samarbeta med andra instanser i och utanför skolan. Utvecklingen med ett ökande antal elever som inte uppnår godkända betyg i skolan behöver vändas - och det är här man kan satsa förebyggande genom att staten lägger mer pengar och i slutändan kan man hoppas att det lönar sig genom att färre personer blir kriminella.
Om man däremot redan från början drar undan mattan för barn som har en utsatt situation; genom att i allt tydligare åldrar bedöma deras resultat utan att de får tillräckliga stödinsatser från skolan i de ämnen där de inte uppnår godkända resultat, eller genom att ge RUT-avdrag för läxhjälp till dem som har råd men inte se till att skolorna eller ideella organisationer har tillräckliga medel för att stötta de elever som inte har råd med privat läxhjälp visar man på ett tydligt sätt att samhället helt enkelt inte bryr sig. Då har man gjort bedömningen att man föredrar att betala kostnaden för den kriminalitet som riskerar att bli resultatet. Det är inte den sorts samhälle jag vill ha - frågan är om det är den sorts samhälle som de borgerliga vill ha!
Tidigare inlägg på temat finns här och här.
De riktade insatser som jag nämner i det ena av de tidigare inläggen, och som togs upp i papperstidningen av DN, handlade enligt DN om stöd till kriminella unga män för att lämna kriminaliteten. Om det är detta stöd Boström syftar på när han skriver att även ungdomar på glid har rättigheter som gör riktade insatser kontroversiella så är det väl rimligt att påminna om att medborgare även har skyldigheter - en av dem är helt enkelt att inte bete sig kriminellt. Om alternativet är att avvakta tills dessa personer begår så grova brott att de hamnar i fängelse och därefter försöka sätta in insatser, så är i alla fall jag övertygad om att det är helt fel väg att gå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)