Södertäljes största barn- och ungdomskör?

I kväll har jag varit på konsert på Estrad i Södertälje. Det är Södertälje musikklasser som två gånger om året arrangerar konserter där alla musikklasserna, från fyran till nian, medverkar tillsammans med skolans musiklärare, denna gång representerade av Carina Lindström och Staffan Lindström. Det är både mäktigt och imponerande när klasserna ömsom framför egna nummer, ömsom sjunger gemensamma sånger inom mellan- respektive högstadiet och ömsom samlas i hela den stora kören och drar loss i medryckande sånger. Kanske är det som Carina Lindström föreslog, att det här är Södertäljes största barn- och ungdomskör? Det är i alla fall en musikrörelse att värna om! Ibland kanske någon enstaka ton inte träffar alldeles rätt, och det är inte samma kadaverdisciplin som jag har haft intryck av från Adolf Fredriks musikklasser - men det finns en värme och en sång- och musikglädje i framförandet som jag å andra sidan tyckt mig sakna hos de senare (även om detta intryck är tämligen ouppdaterat, saker kan ju förändras). Som publik går man därifrån på ett strålande humör efter barnens/ungdomarnas insatser - och jag är övertygad om att körmedlemmarna känner sig stolta och glada över vad de har åstadkommit. Det är också imponerande att det går så bra att hålla ihop programmet där alla barnen, även de minsta fyrorna, är på scenen och alerta hela den dryga timme som konserten varar. Slutligen värmer det ett geografhjärta när de nya fyrorna presenterar sig genom att bland annat sjunga en sång om vattnets kretslopp*. Hoppas klasslärarna är på hugget och nappar tag i denna pedagogiska stafettpinne!

Och för den som missade kvällens konsert går den visserligen inte i repris - men det dröjer inte länge förrän det är dags för advents- och lucia-/julkonserter i S:ta Ragnhilds kyrka. Håll utkik efter dem!

*Texten på filmduken är ett utdrag ur sången och lyder: "Solen värmer hav och sjöar. Fukten stiger upp mot himlen och bildar vatten..."

Långsamstickning

Mycket av det jag stickar avverkar jag relativt frenetiskt; för att jag vill se resultatet, för att jag har ett nytt projekt på lut, eller för att det finns en inbyggd deadline i form av bemärkelsedag, avresa eller något annat skäl till att stickningen måste bli klar. Den tröja jag precis har stickat färdigt är i allt väsentligt en motsats till ovanstående. Garnet inköptes en helg för många år sedan i Dala-Floda för att bli en tröja till maken, som då ännu inte var make. Jag började sticka, insåg att jag hade för lite garn för den modellen - och gav upp tills vidare. Ett antal år senare repade ju upp eländet och försökte med en annan modell där garnåtgången kunde tänkas vara mindre, men inte heller till den räckte garnet. Det slutade med att jag i våras stickade en tröja i helt annat garn åt maken och kom överens med 7-åringen att hennes tröja skulle stickas i det överblivna garnet. Jag hade dock inget mönster men fick vissa ramar att hålla mig inom, tex skulle det vara samma flätmönster som jag har i en egen tröja och jag bestämde mig för att testa om jag kunde få till en raglanärm på känn. Det visade sig att det kunde jag inte, så jag fick repa upp alltihop en tredje gång, efter de två vuxentröje-försöken. Men med rätt mycket inspiration från makens raglanärmade tröja har det nu äntligen blivit en tröja till 7-åringen, med beställt flätmönster och polokrage. Det kommer dock dröja tills jag ger mig på att sticka en tröja igen utan ett mönster avsett för rätt garntyp och ålder. Visserligen kan man säga att jag fått ut maximal stickning av samma garnhärvor med allt upprepande, även under den här versionens gång, men det är roligt om man når fram till ett resultat också. Och visst blev det ett ganska stiligt resultat! Åtminstone blev 7-åringen nöjd.

En stickrapport utan stickning

Tiden vill inte riktigt räcka till alla måsten och allt jag vill göra. På sistone har stickningarna fått vila till förmån för ett broderiprojekt. Det började som ett inskickningsprojekt till den danska motsvarigheten av Broderiakademin inför FN:s internationella non-violence-dag 2 oktober. Jag och båda barnen började på varsin knuten pistol efter förlaga av Carl Fredrik Reuterswärd. Det visade sig dock bli svårt att hinna till förra helgens deadline, att man skulle ha svart bakgrund samt att speciellt 7-åringen inte gärna ville skiljas från sitt verk. Så inte mig emot: vi behåller pistolerna hemma och gör en kudde eller tavla av dem. Än är det en stunds broderande kvar, men vi närmar oss målgång - och sedan får vi hitta på någon ny broderiutmaning!

För egen del dedicerar jag min pistol till Rysslands president, Putin, efter Rysslands nya lagar riktade mot hbtq-personer. Jag har skrivit om konsekvenserna för internationella adoptioner tidigare, men det finns mycket mer att säga om förhållandena i Ryssland och Masha Gessen gav i DN sitt vittnesmål. Vi började brodera ackompanjerade av friidrotts-VM i Ryssland och Emma Green Tregaros subtila nagellacksprotest. Färgvalet kom av sig självt. Man kan notera att inför vinter-OS i Ryssland försöker man stänga alla dörrar för den typen av manifestationer.

Om nyttan med läsning

Då och då blossar diskussionen upp om läsfrämjandearbete (något som regeringen har med som satsning i kulturbudgeten för 2014), om det finns något självändamål med läsandet och hur man får inte minst pojkar att läsa. För mig som läsande person, av romaner, facklitteratur, dagspress och andra tidningar, är diskussionen om läsandets vara eller icke vara ofta ganska ointressant. Läsandet är ett verktyg i jobbet och är det rimligen även för elevernas arbete i skolan. Här krävs en god läsförmåga och personer med till exempel dyslexi behöver få olika typer av stöd för att inte halka efter.

Men för mig utgör läsandet också en egen ficka i tiden där man befinner sig bortanför alla andra sammanhang. Det är lika mycket den upplevelsen man önskar att föräldrar och lärare skulle uppmärksamma barnen på. I samband med Kristian Gidlunds bortgång, när hans förmåga att sätta ord på det som för många är omöjligt att formulera lyfts fram, tydliggörs också hur viktigt det kan vara både att kunna formulera sig i ord för att hantera sin tillvaro och att läsa någon annan som kan det. En del texter letar sig helt enkelt rakt in i hjärtat, och stannar där. Man kan bara önska att avsändaren hade fått många fler år att leva - och skriva.

Litteraturmagazinet om att locka till läsning, Kristian Gidlunds blogg I kroppen min, DN om regeringens satsning på läsning samt tidigare om olika läsfrämjandeinitiativ.

Noterat

I morse såg jag en märklig reklamskylt i t-banan med moderaterna som avsändare. De har tydligen uppmärksammat att svensk skola dras med en del problem. Så nu vill de minska storleken på klasserna i åk 1-3. Men då kan de väl bara göra det? Slopa ett jobbskatteavdrag eller två och styr om pengarna till skolan i stället för att göra menlösa affischer i valkampanjstil. Har de glömt att de sitter i regeringen?

Valfrihetens gissel

Börjar det inte bli orimligt? Vi ska välja skolor, vårdcentraler, hemtjänst, apotek med flera samhällsservicer som man egentligen tycker bara ska funka. Överallt. Vi förväntas lägga timmar på att jämföra olika alternativ, undersöka och granska. Och myndigheter ska bygga upp kontrollapparater för att se till att de privata utövarna lever upp till det de ska. Det senaste är att föräldar förväntas granska ekonomin för skolor för att undvika att sätta sina barn i skolor som är på ruinens brant (kommenterat på Huddingeperspektiv), och att valet av vårdcentral försvåras av att det tydligen inte finns information om medicinska resultat, vad nu det är, tillgänglig. Något som vårdcentralerna enligt DN är skyldiga att tillhandahålla.

All denna valfrihet verkar bygga på idén att med konkurrens ska verksamheterna förbättras - för mig framstår det som att de försämras. Och det kanske inte är så konstigt? Om man väljer yrken som lärare, inom vården eller på ett apotek gör man det väl sannolikt för att man vill lära ut, vårda eller tillhandahålla mediciner på ett så bra sätt som möjligt. Borde inte den största drivkraften då vara att få göra just detta i en stimulerande miljö med möjlighet till utveckling av sin profession? Att tro att man kan tvinga fram kvalitetshöjningar genom att hålla verksamheter i ständig rädsla för att konkurreras ut blir direkt kontraproduktivt, särskilt när man inte rår över regelverken som avgör ekonomin. Så ser vi också en ansamling av vårdcentraler, apotek mm i lönsamma områden - och en utglesning i icke lönsamma. Är det det som ska föreställa samhällsservice?

Brodera mera!

Jag har ett nyuppväckt, om än fortfarande ganska svagt spirande, intresse för broderi. Som barn sydde jag korsstygn och konstruerade egna mönster för glatta livet men därefter har det blivit glest mellan broderierna. Jag vet inte riktigt hur det kom sig att jag nu lämnade mina inmutade sticksidor, men via länk på länk hamnade jag på Broderiakademin, och från Broderiakademin var inte steget långt till Eskilstuna stadsmuseum som visar Broderiakademins jubileumsutställning "Broderade berättelser". En fin liten utställning som dock är inne på sista veckan och har sista visningsdag nu på söndag (25 augusti). Missar man den finns en bok med alla broderierna avbildade och en liten kort text om varje verk att köpa. Och Eskilstuna stadsmuseum var överhuvudtaget en trevlig upplevelse, med ångmaskinhall och annat spännande!

Back on track

Det blev en lite ofrivillig bloggsemester. Inte alldeles överraskande eftersom sommarens projekt har gjort att vi ägnat en faslig massa tid åt att klänga upp och ner på en byggställning, såga, spika och måla. En gavelfasad var i ganska risigt skick och behövde antingen målas om för att masoniten (!) skulle hålla sig - eller kläs med bräder. Eftersom vi också ville lägga på ett lager isolering har vi därför ägnat oss åt att riva bort den gamla fasaden (under masoniten hittade vi en fin brädfasad som fick vara kvar), lägga på isolering och fästa vindduk, spika bräder och läkt och slutligen måla en sista gång. Det blev faktiskt riktigt fint till slut, om jag får säga det själv - men jag kan inte påstå att jag längtar efter att göra om det inom en nära framtid. Till nästa sommar har det kanske gått över. Eller nästnästa. Vi har en masonitfasad kvar...

Mellan varven har det blivit lite stickning - två par lovikkavantar ägnade jag sommarens hetaste dagar åt. Lite dålig tajming, men de på bilden skulle flytta till USA så jag var ju tvungen att få dem klara innan avresan. Nu hoppas jag att det blir tid över för både stickning, bloggning, broderande och vedhuggning. Och så har det ansamlat sig en rejäl trave böcker också, även om jag faktiskt hunnit läsa några stycken i sommar - de dyker upp på bloggen så småningom, hoppas jag!

När barns framtid sätts på spel

Det finns många anledningar att tänka både en och två gånger när det gäller internationella adoptioner, frågan är komplex på många sätt. Men när barns framtida möjligheter till ett hem och en familj, i stället för ett liv på institution, görs till pusselbitar i världspolitiken kan man bara bli illamående. Tidigare stoppade Ryssland adoptioner till USA av politiska anledningar. Nyligen stoppades adoptioner till ensamstående i länder där samkönade äktenskap är tillåtna, däribland Sverige, enligt "logiken" att är man ensamstående är det risk att man är homosexuell och det vore ju förskräckligt om man någon gång gifter sig med någon av samma kön? Inte heller homosexuella par får adoptera. Kvar i Ryssland blir barn som hade möjlighet att komma ifrån barnhemsmiljön och få en familj. Det skär i hjärtat när redan utsatta barn, barn som inte kunnat adopteras bort inom Ryssland, görs till brickor i ett storpolitiskt spel.

Resultat i högskolevärlden - ett symptom på något större?

Jag nås mitt i Almedalsbruset av en notis i DN om en undersökning som den rätt nya myndigheten Universitetskanslerämbetet har gjort om studenters resultat inom högre utbildning. DN noterar att resultaten generellt har försämrats såtillvida att studenterna tar färre poäng per termin, en utveckling som pågått under de senaste sju åren. Man noterar också vilka högskolor/universitet som ligger i topp respektive botten med en dominans av olika sjukvårdsinriktade utbildningar i toppskiktet och, vad jag kan utröna av listan utan att kolla upp bakgrunden för varje enskilt lärosäte, diverse relativt små och nytillkomna lärosäten i botten.

I artikeln finns ingen analys och med statistik kan man visa nästan precis vad man vill, men jag kan inte låta bli att göra några spontana reflektioner:

Sveriges Universitetslärarförbund, SULF, brukar bland andra påpeka att ökad medelstilldelning till högskolan inte har motsvarat de ökade kostnader ett större antal studenter har medfört. Det har ekonomiskt sett alltså skett en urholkning - kanske börjar detta nu synas i studieresultaten?

Hur ser studiemedlen ut i dag? Mitt intryck är att många studenter arbetar vid sidan av sina heltidsstudier, vilket kan påverka deras möjligheter att klara alla poäng.

Det vore väl konstigt om sorgebarnet den svenska skolan inte börjat ge konsekvenser även inom de akademiska studierna. Jag ogillar att fastna i "det var bättre förr"-jargongen, men det signaleras från alla möjliga håll att hela det svenska utbildningsväsendet faktiskt är vådligt på glid, vilket jag har bloggat om tidigare vad gäller skolan.

Jag kan inte heller låta bli att notera att tex Södertörns högskola som hela tiden har lockat studenter från mindre studievana miljöer ligger i botten. Där finns alltså, med DN:s rubriksättning, Sveriges sämsta studenter - men det kanske inte är så konstigt att det tar lite längre tid att ta alla poäng om man överhuvudtaget har en högre tröskel in i den akademiska världen? Det kanske till och med är så att det är en större prestation att ta dessa poäng, än det är för någon som har stöd från en omgivning som är insatt i vad högre studier innebär?

Kort och gott: rankinglistor är som vanligt ett trubbigt instrument - men det vore intressant med en diskussion om vad som ligger bakom siffrorna. Och det är på tiden att Sveriges politiker lever upp till sina ord om att satsa på skola och utbildning och stoppar det fria fall som på alldeles för många sätt präglar det svenska utbildningsväsendet. Miljöpartiet lyfter i Almedalen även frågan om arbetsmiljö i skolan, här i betydelsen den fysiska arbetsmiljön med upprustningsbehov av skolor. Jag skulle även vilja framhålla andra aspekter. När blev det till exempel accepterat att klassrumsmiljön är så stökig att skolorna tillhandahåller hörselskydd för att barn ska kunna koncentrera sig?

Det som ytterligare oroar är att det inte bara är inom utbildningsväsendet nedmonteringar, eftersatt underhåll och bristande kvalitet som florerar; vi har den senaste veckan fått liknande beskrivningar av helt andra verksamheter, nämligen svensk vattenkvalitet (DN) och allmännyttans bostadsbestånd/ miljonprogramsområdena (Viktor Barth-Kron i den DN-kopplade bloggen The Viktor Report). Barnmorskornas, läkarnas och lärarnas upprop mot hur verkligheten har kommit att se ut ger också tydliga signaler om att allt inte står rätt till. Det ser helt enkelt ut som att vi yrvaket får inse att vi inte har velat betala notan för gemensamt bekostade verksamheter under ganska många år, något som ytterligare accelererats under de senaste årens borgerliga styre.

Med val om ett drygt år är det nu upp till bevis för politiker från samtliga partier - men också för väljarna; egna pengar i plånboken eller återuppbyggnad av en gemensam och hållbar välfärd? Jag vet vad jag väljer!