För en gångs skull visar DN i en artikel inte bara på skedda brott, utan också ett samhällsperspektiv på ekonomiska konsekvenser av omfattande brottslighet. (Att DN sällan tar upp det är inte så märkligt eftersom de rapporterar om en, enligt artikeln, relativt unik rapport där man räknat på vad olika former av brottslighet kostar samhället - något som sällan syns i samlad form.) Inte helt oväntat för oss som redan tidigare hävdat att man borde arbeta mer förebyggande så konstaterar en av rapportförfattarna att det handlar om enorma kostnader för gatuvåld och gängrelaterad brottslighet, medan relativt små insatser som ökad polisnärvaro skulle betala sig själva om man därmed sänker brottsligheten med några ynka procent. Allt därutöver måste alltså vara ren vinst för samhället - liksom för individer både i form av förövare och brottsoffer.
Det riktiga förebyggande arbetet handlar dock om skola (enligt artikeln) och, menar jag, socialtjänst och liknande där behov finns. Det handlar om att samordna och sätta in resurser genast när de behövs. Räkneexemplen i artikeln råkar vara från Södertälje, som är en av de platser som ligger mig extra varmt om hjärtat, men principerna gäller naturligtvis för hela landet. Inom parentes sagt är det dock intressant att DN väljer att publicera artikeln i Stockholmsdelen, trots att det är en nationell fråga.
Det rapportförfattaren Ingvar Nilsson hävdar är att det är skolan som är "huvudleverantören av människor till utanförskap", men det är nog att göra det lite lätt för sig. Skolan är en viktig aktör, och hänger man inte med där så är sårbarheten större. Stora skolklasser, rörig arbetsmiljö, lärare som arbetar under kaotiska direktiv inte minst i och med ändringarna i både grund- och gymnasieskola vad gäller läroplaner, betyg i lägre årskurser än tidigare osv osv gör det svårt att hinna med att hantera de elever som behöver särskilt stöd och individuellt anpassad undervisning. Kommuner som plötsligen drar ner tilldelningen av (eller för all del aldrig har erbjudit tillräcklig) undervisning på elevers modersmål för dem som har otillräckliga svenskakunskaper, försvårar både för de elever som då inte förstår tillräckligt av vad som händer i klassrummet och ibland för deras klasskamrater om den drabbade eleven i stället börjar störa undervisningen. Men i många fall är det inte bara det som händer i skolan som påverkar utan även situationen utanför skolan. Beroende på vad man har för bakgrund och hemmiljö har man olika lätt att ta till sig undervisningen, och skolan kan inte kompensera för vad som helst. Här krävs att skolan, som inte sällan ser varningssignalerna först, samarbetar med andra instanser - elevernas familjer, kuratorer, socialtjänst, BUP, polis mfl - för att göra situationen för eleven så hanterbar som möjligt. Vad som måste göras är att bryta mönster så tidigt som möjligt, och då måste man både ställa krav på och försöka hitta lösningar för eleverna på ett tidigt stadium.
Jag blir gråtfärdig när jag hör talas om tioåringar som skickas mellan olika skolor och klasser och till sist stängs av från skolan. Och jag är böjd att säga att vid tio års ålder är det snudd på för sent, åtminstone onödigt sent. För de som halkar efter redan med läsinlärning och den första matten riskerar att både skapa sig en identitet som den som inte kan - och kompensera för detta på andra sätt. Det är då skolan behöver undersöka vad som behövs och vad som saknas. Och för att kunna göra detta måste utrymmet för lärarna finnas, tidsmässigt och resursmässigt i form av andra stödfunktioner på skolan och utanför. På det sättet handlar det om skolans och i förlängningen samhällets ansvar - för det är inte alltid det finns en fungerande familj där som är beredd att ta på sig ansvaret. Det kanske inte ens finns en familj som tycker att skolan är särskilt viktig. Och det rapportförfattarna lyfter fram är att med tanke på att en "livsstilskriminell" person vid fyrtio års ålder kan ha kostat samhället upp till 80 miljoner kronor så bör det finnas möjlighet att stoppa in lite mer resurser i förebyggande åtgärder i stället för att fullt ut ta de ekonomiska smällarna och det mänskliga lidandet som annars blir resultatet.
I papperstidningen finns också några positiva exempel från Södertälje, där man satt in riktade resurser mot ett antal unga personer som bedöms vara i riskzonen för att bli "livsstilskriminella" (och där elva av tolv nu har brutit med sitt kriminella liv). Det är sådant som behövs! Och det behöver göras långsiktigt och systematiskt, inte som enstaka riktade projekt under en viss period. För en stor gatu- och gängbrottslighet, och en stor andel som inte går ut skolan med betyg som gör att de kan komma vidare i utbildning eller in på arbetsmarknaden, är inte bara förödande för dem som är direkt inblandade och utsatta, det äter också på förtroendekapitalet för samhället eftersom det bidrar till att ingenting verkar spela någon roll. Och så är den negativa spiralen etablerad. Med tanke på att Södertälje beräknas ha 600 pojkar* i åldrarna 13-18 år som riskerar att hamna i "utanförskap" gäller det förmodligen att lägga in ganska mycket resurser, och det är bara att hoppas att det inte faller på att mycket av kostnaderna förmodligen är kommunala medan de möjliga vinsterna (eller kostnaderna om inget görs) till ganska stor del kan tänkas ligga på statlig nivå. Här är alltså ett område där regeringen bör fundera på att avsätta riktade resurser till kommunerna för att förebygga att personer hamnar i "utanförskap" och kriminalitet, och kanske helt enkelt mer resurser till skolväsendet för att garantera skolutbildningens kvalitet (vilket är en cliff hanger till ett eventuellt kommande blogginlägg).
*Intressant nog nämns i artikeln endast pojkar/män, oavsett om det gäller risk för att hamna i "utanförskap" eller kriminalitet. Vad flickorna/kvinnorna riskerar syns inte, inte heller om de kostar samhället något.
Jag har placerat min blogg i Södertälje på bloggkartan.se!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar