Namnen i landskapet

I mitt tämligen sporadiska bevakande av jobbannonser för de geografistudenter jag studievägleder flimrade det förbi en utlyst anställning som namngivare för gator och platser i Huddinge kommun. Jag la aldrig upp den på jobbtipssidan pga den då snart utgående ansökningstiden, men övervägde att själv slänga in en ansökan fort som tusan. För vem har inte muttrat över namnsättningen av allmänna platser och gator. Och jag började genast fundera över hur jag skulle gripa mig an uppgiften.

Det uppenbara, med mitt visserligen ganska ytliga men dock intresse för gamla namn i landskapet, var att lyfta fram det historiska landskapet, tidigare spår av mänsklig närvaro och liknande. Huddinge har ju haft åtminstone tillfälliga bosättningar sedan de första öarna (dvs de högsta punkterna i den nuvarande kommunen) började dyka upp ur vattnet. Typisk invandringsbygd, alltså. Här skulle Sälfångargränd och Kanotgatan kunna platsa, liksom kvartersnamnen Sommarvistet och Vinterverkstaden.

Med den mer nutida invandringen i åtanke började jag sedan fundera på hur man kan låta en modern namnsättningsmodell återspegla hela befolkningen. Jag kan inte säga att jag kom på någon bra modell på rak arm, men skulle inte tex Idrisivägen* klinga fint i öronen på en geograf? Alltså namnsättning genom internationellt kända personer från världens alla hörn. Och Toscatorget allittererar elegant. Då handlar det i och för sig om en fiktiv kvinna från operans värld* - men det kanske är OK för att uppväga den gubbighet som annars riskerar bli resultatet med tanke på dominansen av kända gubbar.

Det är ju även ett lysande tillfälle att faktiskt lyfta fram viktiga kvinnor för att motverka gubbdominansen. Litterära och andra storheter som Sonja Åkesson, Astrid och Barbro Lindgren, Maria Gripe, Tove Jansson, Selma Lagerlöf, Siri Hustvedt, Sofia Kovalevskaja för att bara nämna några.

Djur och natur är sedan tidigare väl använda teman inom gatunamn. Själv växte jag upp på Flintvägen, vilket kanske snarare borde fått mig att sikta på geologi (som jag skydde) än på geografi (och ja, det är skillnad!). Men varför inte ta utrotningshotade arter, både blomster och djur. Den som bor på Brokig mullvadslöpargränd kan väl inte låta bli att slå upp företeelsen i Artdatabankens rödlista och blir då medveten om att det är en starkt hotad art i Stockholms län. Självklart kan man även inkludera de arter som blir, eller upplevs bli, allt vanligare. Vildsvinsvägen och Vargstigen är därmed självskrivna som namn medan Mördarsnigelgatan känns lite mer tveksam.

Överhuvudtaget vore det spännande att låta platsnamnen förmedla ett modernare samhälle än bonde-/borgarsamhället från 1800-talet och tidigare ändå. En uppdatering av yrkesfloran kan vara ett alternativ, där Systemvetarvägen och Molekylärbiologgatan kan vara mer samtida alternativ till exempelvis Rorgängargatan och Karduansmakargatan, medan Ipadallén kan ersätta namn som Ljustergränd och Tröskvägen - då mot en rimlig penning, vilket kan stärka kommunens inkomster. Vill inte företag som berörs ge några bidrag får det i stället bli t ex det mer allmänna Surfplattegatan.

Eftersom jag aldrig sökte jobbet erbjuds ovanstående tips och idéer nästan gratis till den som får anställningen. Ett mindre konsultarvode kan jag dock tänka mig att acceptera...

*Med ursäkter för wikipedialänkarna som inte kan betraktas som en alldeles tillförlitlig källa men får duga i detta sammanhang

Nu får det tamejfan vara nog!

Det här ska ju visserligen inte vara någon stickblogg men varav huvudet är fullt talar munnen - eller skriver jag på bloggen, snarare, vilket har synts på sistone. Och med tanke på hur deprimerande det är att läsa tidningarna just nu så gäller det att hitta något tröstande att hålla fast i, en stickning till exempel.

Skolan är som alltid ett sorgebarn - och nu blir det enligt DN synligt att segregation och familjebakgrund slår igenom. Bostadssegregationen med segregerade bostadsområden som i t ex Bromma och Djursholm där bostadsbeståndet skulle behöva blandas upp för att få en större mångfald bland invånarna ger även effekter i skolan. Skolvalet är ytterligare en faktor, och DN skriver att elever från studiemotiverade hem tenderar att samlas i vissa skolor. Allt medan skolorna sedan friskolereformen har försökt konkurrera genom attraktiva profiler som diverse sport- och medierelaterade inriktningar. Varför är det så sällan man ser en skola lyfta fram sina satsningar på pedagogik och kvalitet i utbildningen!? Och varför kan inte bara alla skolor vara bra skolor?

Även inom hälsoområdet har vi de senaste åren fått rapporter om effekter av ökade skillnader. DN skriver i dag i en kort text med TT som avsändare om att allt fler yngre, och då i hög grad yngre med relativt låg utbildning, drabbas av stroke. Underförstått mår högutbildade bättre, och som befolkning lever vi längre och hjärt- och kärlsjukdomarna minskar.

Regeringen presenterar i dag sin "Framtidskommissions" slutrapport. Och trots att dokumentet enligt Pekka Mellergård, en av deltagarna i kommissionen, är imponerande och lägger en relativt god faktagrund, är regeringens slutsats tydligen den gamla vanliga: vi ska inte konsumera mindre i alla fall. I övrigt säger de fyra borgerliga partiledarna i sin artikel i SvD inte mycket, och framför allt relaterar de naturligtvis inte med ett ord till hur deras egen politik bidrar till ökande klyftor i samhället. De landar dock i att välfärd behöver mätas på nya sätt, något som miljöpartiet redan redogjort för i ett PM.

Sist i den här ganska slumpvisa och deprimerande översikten, men absolut inte minst, är de allt snålare rasistiska vindarna som blåser. Jag vet inte om det är Billströms olyckliga uttalanden - som naturligtvis är mycket mer än just uttalanden, han har ju inte bara gripit dem ur tomma intet utan det handlar om bakomliggande åsikter - turerna kring REVA och gränspolisens tunnelbanekontroller eller bara en slump att vi under vårvintern har uppmärksammats på exempel efter exempel på märkliga ställningstaganden av migrationsverket och diverse rasistiska strukturer i det svenska samhället. Jag hoppas att den känsla jag fylls av, att nu får det tamejfan vara nog!, också är den Sverige som nation och samhälle landar i:

Vi kan inte ha ministrar som uttalar sig rasistiskt, vi kan inte ha ett samhälle där personer med en inte helt blond och blåögd konstitution systematiskt utsätts för diskriminering och rasism som Jonas Hassen Khemiri beskriver i sitt öppna brev till Beatrice Ask, eller där polisen bestämmer sig för att kontrollera bilar bara för att "de är från Kista", som Behrang Behdjou vittnar om i DN:s krönikeserie "STHLM i mitt hjärta". Och jag hoppas, med DN:s Björn Wiman, att detta kommer att synas i nästa val!

Under tiden spelar Cirkus Cirkör "Knitting peace" (SvD) där de bland annat utforskar stickning som fredsskapande sysselsättning. Hur de fogar in stickningen för krig, som de som stickade strumpor för sina egna trupper, förblir än så länge osagt. Själv återvänder jag till stickningen som meditativ syssla, och ångestdämpning mot ett intolerant och ohållbart samhälle - på sitt sätt även det raka motsatsen mot Cirkus Cirkörs tes - i otålig väntan på nästa val. Då får det tamejfan vara nog!

Några andra som bloggar om Framtidskommissionen Alliansfritt Sverige, Röda Berget.

Senaste stickprojektet

Man kan inte låta bli att älska en garnboll som är större än ett huvud och lika gärna skulle kunna användas som kudde som till stickning. Jag vet inte varför Drops har valt att producera dessa gigantiska... nystan, men om inte annat så är det roligt bara att se reaktionen när man tar fram stickningen. Och sjalen blir nog fin när (om) den så småningom blir klar. Den är dock inget socialt projekt. Här går min gräns för stickning där jag kan vara aktiv i ett samtal samtidigt som jag stickar, för att inte tala om att läsa högt för barnen under tiden. Det är alldeles för många moment och för mycket räknande. För stunden håller jag på att sticka ikapp de tolv varv jag var tvungen att repa upp när jag hade tolkat mönstret lite fritt... En utmaning, alltså, men en rolig sådan!

Stickrapport

Jag förstår att mina bloggläsare brinner av nyfikenhet över resultatet av tröjstickningen. Min svaga punkt är att montera och sy ihop, och trots att sybehovet var extremt litet för denna tröja som stickades på rundsticka och där man la till ärmarna och stickade raglankonstruktionen med alla delar på rundstickan var den inget undantag. Extra besvärligt blev det när jag insåg att jag inte kunde hitta min grova nål som funkar för att sy ihop tröjor. Efter inköp av ny nål lyckades jag i alla fall slutligen fästa de sista garnändarna och sy ihop gliporna i ärmhålen. Fyra veckor efter start var den klar, och själva stickningen tog bara tre veckor. Men det är någon sorts rekord för mig, och svårslaget utan ett sportlov att ägna åt handarbete...

Nu ägnas tiden åt sjalstickning, i något mindre intensiv takt. Rapport kommer så småningom...

Söderlind: Norrlands svårmod

Egentligen läste jag DN:s recension (som man för övrigt bara verkar kunna läsa på DN plus vilken kräver inloggning) av Therése Söderlinds senaste bok, Vägen till Bålberget, och blev - trots det överlastade omslaget - intresserad. Men recensenten nämnde även en tidigare bok av samma författare; Norrlands svårmod. Roman om ett försvinnande. Jag hittade den bland Södertäljebibblans e-böcker och gjorde ett nytt e-boksförsök. Gardells Torka aldrig tårar utan handskar var min första e-bok, och jag levde mig in i den ganska dåligt men var också tveksam till hur Gardell tecknade karaktärerna. När jag läste Aino Trosells En gränslös kärlekshistoria var inlevelsen inget större problem, trots datorläsning. Och övertygades jag inte då så kan jag med Norrlands svårmod konstatera att nej, det är inte datorn som är hindret för inlevelse (även om det fortfarande är ganska obekvämt att läsa på datorn), utan det har med kvaliteten på boken att göra. Gardell får ursäkta, men för mig är karaktärerna för schablonartat beskrivna och jag kan trots den smärtsamma berättelsen inte leva mig in i romanen på det sätt jag tycker kännetecknar en riktigt bra bok. Söderlind är mer mån om sina karaktärer, även om boken inte är helt invändningsfri från min sida. I ett skede växer tex avståndet mellan huvudpersonen Anna och hennes bästa kompis Mirja och jag tycker inte det är helt trovärdigt att Anna inte verkar bry sig nämnvärt om detta. Det är en detalj men den ger lite dissonans åt berättelsen.

För det mesta tycker jag dock att boken är fint skriven, och det är en spännande bok där man får följa Anna vid tre olika tidpunkter som växlar med varandra; som sjuåring, trettonåring och tjugotreåring, medan händelseförlopp från hennes barn- och ungdomsår nystas upp. Berättelsen om Anna som trettonåring och förälskad i den bortåt tio år äldre ungdomsledaren väcker tankar om utnyttjande, om att utnyttja och låta sig utnyttjas. Berättelsen om Anna som sjuåring är egentligen bokens kärna, det är då det försvinnande som ska utplåna hela familjen sker - men bakom det ligger också en berättelse om en familj med stora spänningar inom sig. Vissa beskrivningar får det att skära i bröstet och jag får impulsen att krama mina barn en extra gång och försäkra att de är det finaste som finns. Annas nutidsjag, den tjugotreåriga Anna, har jag nästan svårast att förhålla mig till. Hennes sårighet som grundar sig i utplånandet av familjen hör kanske till bokens mindre övertygande delar, trots den grund som byggts i tillbakablickarna. Ibland blir det helt enkelt lite för spretigt. Men Söderlind håller spänningen vid liv genom i stort sett hela boken - och långt efter att jag läst ut den fortsätter jag att tänka på olika pusselbitar och hur de hänger samman. Och på hur kort och skört livet kan vara.

SvD:s recensent Eva Johansson är otåligare än jag i sin recension. Själv gillar jag pratigheten, men kanske bidrar den även till spretigheten.

February booklist

I haven't devoted that much time for reading this month, due to my reborn interest in knitting. Most of my sparetime has gone to knitting, lately. Anyway, here's the list for February:

Jonas Hassen Khemiri: Ett öga rött (One eye red). Khemiri's debut novel, not in English and probably extremely difficult to translate, so I wrote about it in Swedish here. DN about Khemiri here.

Kyung-Sook Shin: Please look after Mom (Ta hand om min mor), which I wrote about in English here.

Jonas Gardell: Torka aldrig tårar utan handskar. Del 1. Kärleken (Never wipe tears without gloves) which I wrote about in Swedish here. Gardell tells about (male) homosexual life in Sweden and Stockholm in the 80s, right when things were about to ease up a little - and HIV/AIDS was discovered. It's a terribly sad story, this only being the first part with two young boys discovering love, with glimpses of what was to come. Unfortunately, it is not terribly well written, with characters being quite crudely set. And I do miss the women in the story, the few who are there are even cruder described than the men. Didn't homosexual men in the 80s have any female friends? Or any kind of life apart from being homosexual? There's not much we get to know about the characters, except about their love and sex life. Still, it is a book to read, bearing witness about that time, not long ago.

J. K. Rowling: Harry Potter och halvblodsprinsen (Harry Potter and the Half-blood Prince). We have finished the next to last book about Harry Potter with the 10-year-old. I have read it before, and I note again that the more books about Potter and the more successful the author got, the less influence any editor seems to have had. It is just too much; too long descriptions about almost everything (and I'm usually not one of the kind that complains about stories moving too slowly). But come on, how many pages do you really need to tell what's necessary about, e.g., a match in the made-up sport quidditch? And when you read it aloud it becomes even more obvious. But Rowlings still manages to write a catching story, I just wish it had been about half as long as it is.

Frida Nilsson: Hedvid och Hardemos prinsessa (Hedvig and the Princess of Hardemo). Another book for children about Hedvig from the Swedish countryside (I wrote about the third book about Hedvig here). This time there's a new girl appearing in her school class. Hedvig thinks she's adorable. Only that she turns out not being a girl, but a boy with long curly hair and a face as made of porcelain (according to Hedvig). And for some reason, this is a problem, friends teasing Hedvig about being in love with the new boy Olle, making Hedvig turn from aspiring for friendship to being right out rude. I'm not quite convinced by this outcome, Hedvig being quite fierce in the former books. Why does she suddenly care that much about her class mates teasing them, or about Olle being a boy? But of course, there would probably not have been a book if there was no problem in discovering that the princess from Hardemo was a boy.

Aino Trosell: En gränslös kärlekshistoria, which I wrote about in Swedish here. About life in the Swedish and Norwegian countryside during the last three female generations in the authors family, and about her own childhood and youth. I like it a lot, especially the historical parts.

Six books read makes twelve USD, which is not that much to spend for any kind organisation. Thus, I add them to what comes out of the reading in March.

Internationella kvinnodagen

I vilken ände ska man börja? Med att bemöta dem som tycker att Sverige är väl jämställt nog, eller kanske till och med lite för jämställt, i alla fall för kvinnor? Med att lyfta fram allt som ännu behöver göras, i Sverige och världen? Med att räkna upp vad som faktiskt har blivit bättre. Nä, jag vill inte gräva ner mig. Jag nöjer mig med några tips om vidare läsning:

Kvinnorna på samlingsbloggen Skulden är inte min skriver om feminism och det hat och mtostånd aktiva feminister möter, miljöpartiets Gustav Fridolin om att vara feminist och om jämställdhet i skolans värld, Johanna Palmström på Dagens Arena om vad som kan göras, Elin Lucassis seriekommenterar för LitteraturMagazinet, Sveriges Universitetslärarförbunds ordförande Mats Ericson om fördelningen mellan manliga och kvinnliga professorer, Viola Kondracki skriver om Maria Svelands nya bok "Hatet", Stockholmsvänstern tar upp abortfrågan (även i en debatt på Debaser) och på Stockholms universitet ordnar genusvetenskap en öppen föreläsning om kvinnorörelsen och språkdebatterna. Ser man till våra två stora dagstidningar har SvD haft Internationella kvinnodagen som veckolångt tema och intervjuar bland annat jämställdhetsministern Maria Arnholm i dagens tidning - DN har en kort text från TT om att folkpartiet sägs vilja fördubbla jämställdhetsbonusen, annars verkar "nyheten" om att högskoleprovet gynnar män (det har vi väl hört förut) och att det även reflekteras i antagningen till de mest eftersökta programmen utgöra DNs bevakning av internationella kvinnodagen. Det är inte oviktigt, men det känns lite som att en trött redaktör bett någon göra det där obligatoriska internationella kvinnodagenreportaget.

Sist men absolut inte minst arrangeras på Södra teatern "Systrar på scen" där bland annat fantastiska Lisen Schultz medverkar på cello. Rekommenderas!

Samtidigt, på facebook, får jag upp det sponsrade inlägget Forma självförtroendet med Shape sensation från Triumph där man kan tävla om "shapewear"-underkläder. Håhåjaja. Jag tror jag markerar det som skräp.

Missade blogginlägg

Ibland hinner man inte allt man vill och jag har några dåliga samveten vad gäller oskrivna blogginlägg den senaste tiden. Ett av dem skulle handlat om polisens ID-kontroller av människor "med utländskt utseende" i tunnelbanan. Man baxnar och tror inte att det är sant. Är vi helt galna!? Citatet, jag har glömt från vem, "Av historien lär vi oss att vi ingenting lär av historien" (fritt ur minnet) kommer osökt. En tröst för ett tigerhjärta är åtminstone den upprördhet som så många visat. Jag hoppas att det är ett tecken på att nu tolererar vi inte mer, nu får det banne mig vara nog! Men det behöver manifesteras även i "verkligheten". Och ett sätt att göra det är att delta i den demonstration som bland annat Rädda Barnens ungdomsförbund, Röda Korsets ungdomsförbund och Ungdom mot rasism anordnar nu på lördag den 9 mars i Stockholm. Olof Olsson var snabbare och bloggade redan tidigare på Huddingeperspektiv. Och ungdomsförbundens ordföranden Hala Mohammed (RKUF) och Sara Thiringer (RBUF) har skrivit på Newsmill. DN skriver i dag, i flera artiklar.

Det andra dåliga bloggsamvetet handlar om Södertörnsleden och Trafikverkets plötsliga kovändning om att leden måste planeras om. Något som Naturskyddsföreningen i Huddinge hävdat i decennier. Johan skrev på Huddingeperspektiv, inte minst om den hopplöshet man kan känna när man ständigt ropar för döva öron. Och mediarapporteringen visade inte direkt något jubel, utan lät styrande politiker orera om "katastrof" när planeringen måste göras om. Hellre fort (nåja, så fort har det ju inte gått ändå) och fel, än en genomtänkt hållbar lösning, helst innehållande ordentliga satsningar på kollektivtrafik snarare än att bygga fast sig i biltrafik, verkar vara både sossars och moderaters motto. Kristdemokraternas också för den delen (här bland annat i skepnad av Huddinges kristdemokratiske ordförande i samhällsbyggnadsnämnden, Tomas Hansson) - de skyller i SvD omedelbart haveriet på staten, trots att de själva varit pådrivande i den lydiga hejakör som bara klubbat igenom nödvändiga planer i tex Huddinge, utan att förrän på senaste tid lägga med några som helst kommentarer eller krav om begränsad miljöpåverkan, bara vägen kom till stånd så fort som möjligt. Kd-representanterna lyfter också fram alla de byggprojekt, bostäder och arbetsplatser, som planerats med vägen som utgångspunkt. Man kanske skulle tänkt lite på kollektivtrafiklösningar också, Huddinge kommun kanske inte ska ha som mål att växa ohämmat? Och det kanske helt enkelt inte är staten man ska skylla på, vilken dessutom sedan ett antal år faktiskt består till viss del av KD-representanternas nationella partikollegor, utan dra lärdomar för hur planeringsarbetet bedrivs, inte minst politiskt, på kommunal nivå.

Hopplösheten har väl inte alldeles drivits på flykten, för Trafikverkets avsikt är ju fortfarande att bygga vägen, men man får väl hoppas att de högre krav prövningen mot gällande miljölagstiftning ställer åtminstone förbättrar resultatet. Och glöm inte demonstrationen mot REVA och utvisningar på lördag!

Kommande stickprojekt

Tröjstickningen har gått med faslig fart, med god hjälp av sportlov och behov av att sysselsätta både tankar och händer. Vid det här laget har jag lyckats lägga ärmarna till resten av tröjan och försöker få raglankonstruktionen att växa fram. Hittills har det till viss häpnad från min sida funkat hur bra som helst! Och besöket i garnaffären gav mersmak efter att botanisera bland mönster och garner. För första gången har jag blivit sugen på att sticka en sjal till någon som jag skulle vilja lägga en mjuk värmande omtanke kring axlarna på.

Just nu lutar det åt den här, som verkar spännande. Men den här, fast i annat garn av lite luddigare sort och i andra färger, är jag också lite sugen på. Och det är ju ingenting, annat än tiden och ekonomin, som säger att man inte kan sticka båda två, eller tre eller fyra...

Trosell: En gränslös kärlekshistoria

Med sportlov har det blivit mindre tid för bloggande. Skidåkning på både längden och tvären, och stickning på det, var effektivt för att hålla sig borta från datorn. Men lite tid för läsning blev det också. Passande nog, eftersom vi tillbringade sportlovet i Lindvallen, hade jag med mig Aino Trosells En gränslös kärlekshistoria som utspelar sig i olika byar och orter i gränsområdena mellan Sverige och Norge inte alltför långt ifrån där vi befann oss. Den hade många beröringspunkter med Hjärtblad, som jag har läst tidigare och tyckte mycket om, men den här gången handlade det uttalat om Trosells släkts historia på kvinnosidan. Jag blev lika förtjust i En gränslös kärlekshistoria när det gäller de historiska delarna, där hon skildrar sin mormorsmors och mormors liv, och i viss mån också mammans liv, som i Hjärtblad. Men delarna om Aino själv känns splittrade och har en helt annan ton i sig, ibland har hon klippt in utdrag ur tidigare böcker där hon skrivit självbiografiskt. Kanske var jag okoncentrerad men där tappade jag ibland bort mig i sammanhangen. Stilbytet kanske var medvetet men bröt på ett sätt som inte tilltalade mig mot de tidigare delarna som jag mest njöt av. Jag är lite osäker på om de "moderna" styckena ens hade fungerat självständigt, ifall inte kontrasten mot de "äldre" delarna varit där, men nu blev det hur som helst en sådan uppenbar skillnad. Tilltaget att skriva om "Aino" för barn-/ungdomsåren och sedan byta till jag-form för den vuxnare Aino kändes också långsökt även om jag förstår poängen med att distansera sig från den yngre och ganska olika Aino.

På det hela taget gillade jag dock En gränslös kärlekshistoria, även om jag tyckte att Hjärtblad var ännu mer givande läsning. Inte minst gillar jag Trosells sätt att skildra det dåtida vardagslivet i Dalarna och på den norska sidan av gränsen. Hon väjer varken för det hårda och fattiga, eller för det som trots allt fanns att glädjas åt.