Nu får det tamejfan vara nog!

Det här ska ju visserligen inte vara någon stickblogg men varav huvudet är fullt talar munnen - eller skriver jag på bloggen, snarare, vilket har synts på sistone. Och med tanke på hur deprimerande det är att läsa tidningarna just nu så gäller det att hitta något tröstande att hålla fast i, en stickning till exempel.

Skolan är som alltid ett sorgebarn - och nu blir det enligt DN synligt att segregation och familjebakgrund slår igenom. Bostadssegregationen med segregerade bostadsområden som i t ex Bromma och Djursholm där bostadsbeståndet skulle behöva blandas upp för att få en större mångfald bland invånarna ger även effekter i skolan. Skolvalet är ytterligare en faktor, och DN skriver att elever från studiemotiverade hem tenderar att samlas i vissa skolor. Allt medan skolorna sedan friskolereformen har försökt konkurrera genom attraktiva profiler som diverse sport- och medierelaterade inriktningar. Varför är det så sällan man ser en skola lyfta fram sina satsningar på pedagogik och kvalitet i utbildningen!? Och varför kan inte bara alla skolor vara bra skolor?

Även inom hälsoområdet har vi de senaste åren fått rapporter om effekter av ökade skillnader. DN skriver i dag i en kort text med TT som avsändare om att allt fler yngre, och då i hög grad yngre med relativt låg utbildning, drabbas av stroke. Underförstått mår högutbildade bättre, och som befolkning lever vi längre och hjärt- och kärlsjukdomarna minskar.

Regeringen presenterar i dag sin "Framtidskommissions" slutrapport. Och trots att dokumentet enligt Pekka Mellergård, en av deltagarna i kommissionen, är imponerande och lägger en relativt god faktagrund, är regeringens slutsats tydligen den gamla vanliga: vi ska inte konsumera mindre i alla fall. I övrigt säger de fyra borgerliga partiledarna i sin artikel i SvD inte mycket, och framför allt relaterar de naturligtvis inte med ett ord till hur deras egen politik bidrar till ökande klyftor i samhället. De landar dock i att välfärd behöver mätas på nya sätt, något som miljöpartiet redan redogjort för i ett PM.

Sist i den här ganska slumpvisa och deprimerande översikten, men absolut inte minst, är de allt snålare rasistiska vindarna som blåser. Jag vet inte om det är Billströms olyckliga uttalanden - som naturligtvis är mycket mer än just uttalanden, han har ju inte bara gripit dem ur tomma intet utan det handlar om bakomliggande åsikter - turerna kring REVA och gränspolisens tunnelbanekontroller eller bara en slump att vi under vårvintern har uppmärksammats på exempel efter exempel på märkliga ställningstaganden av migrationsverket och diverse rasistiska strukturer i det svenska samhället. Jag hoppas att den känsla jag fylls av, att nu får det tamejfan vara nog!, också är den Sverige som nation och samhälle landar i:

Vi kan inte ha ministrar som uttalar sig rasistiskt, vi kan inte ha ett samhälle där personer med en inte helt blond och blåögd konstitution systematiskt utsätts för diskriminering och rasism som Jonas Hassen Khemiri beskriver i sitt öppna brev till Beatrice Ask, eller där polisen bestämmer sig för att kontrollera bilar bara för att "de är från Kista", som Behrang Behdjou vittnar om i DN:s krönikeserie "STHLM i mitt hjärta". Och jag hoppas, med DN:s Björn Wiman, att detta kommer att synas i nästa val!

Under tiden spelar Cirkus Cirkör "Knitting peace" (SvD) där de bland annat utforskar stickning som fredsskapande sysselsättning. Hur de fogar in stickningen för krig, som de som stickade strumpor för sina egna trupper, förblir än så länge osagt. Själv återvänder jag till stickningen som meditativ syssla, och ångestdämpning mot ett intolerant och ohållbart samhälle - på sitt sätt även det raka motsatsen mot Cirkus Cirkörs tes - i otålig väntan på nästa val. Då får det tamejfan vara nog!

Några andra som bloggar om Framtidskommissionen Alliansfritt Sverige, Röda Berget.

Att säga adjö till DN

Häromdagen fick jag en faktura från DN om att förlänga prenumerationen. Jag har redan tidigare varit tveksam, av anledningar som jag ett par gånger har bloggat om (här och här) och efter lite diskuterande hemma bestämde vi oss för att säga upp prenumerationen. Döm om min förvåning när jag loggade in på min sida på kundservice och de meddelar att man endast kan säga upp tidningen via telefon eller brev, inte via mail/formuläret på kundservicesidan! Jag valde faktura i ämnesraden för formuläret och skickade nedanstående i alla fall. Var jag inte tveksam redan innan så har jag verkligen fått nog av DN nu. Företag som gör det så krångligt som möjligt för sina kunder att avsluta ett abonnemang har jag ingenting till övers för.

"Hej DN!

Jag har fått en faktura för förlängd prenumeration på DN. Vi säger härmed upp tidningen från och med början av nästa period och kommer därför inte att betala fakturan. Det framgår inte varför man inte får göra detta per mail utan måste betala för telefonsamtal eller porto, vilket är vansinnigt dålig service.

Uppsägelsen sker av flera anledningar:

1. Trots att vi bor endast ca 5 km från Södertälje centrum och ca 2,5 km från närmaste tätbebyggda område (Ronna/Lina i Södertäljes utkant) får vi inte DN utdelad på söndagar, något man får i områden av betydligt mer glesbygdskaraktär. Ändå betalar vi vad jag förstår full prenumerationskostnad.

2. Ni hade i höstas en ledare där ni gjorde klart att tidningen har en syn på människor, inte minst kvinnor, som ligger mycket långt ifrån min egen. Jag mailade om detta till både dåvarande chefred och ledarred men fick aldrig något svar, och la även ut brevet på min blogg: http://sodertaljeperspektiv.blogspot.se/2012/11/dagens-nyheters-kvinnosyn-manifesterad.html

Detta skedde även i en annan ledare, vilket jag också har bloggat om - jag tror aldrig jag mailade eftersom det föregående mailet lämnades utan kommentar http://sodertaljeperspektiv.blogspot.se/2012/12/vems-arenden-gar-dns-ledarredaktion.html

3. Utöver dessa och andra ställningstaganden från ledarredaktionen vilka tydligt visar att tidningen företräder en inriktning som jag inte vill befatta mig med blir nyhetsdelen blir allt taffligare i sin rapportering.

Jag tycker det är väldigt tråkigt att fortsatt inte ha någon papperstidning att läsa, men DN har visat att ni inte upprätthåller varken den kvalitet, service eller inriktning som jag efterfrågar, i synnerhet inte till den kostnad det handlar om.

/Karin Reuterswärd"

Always look on the bright side of life

The year started off quite bad. At least four robberies (a transport with money to a bank in Stockholm, a jeweler's shop in Södertälje, another transport with money to a bank in Huddinge and a bank in Täby) has taken place in and around Stockholm during the first ten days. Moreover a sports hall in Västergård, Södertälje, was burnt down (the cause of the fire is not yet clear), there has been another school shooting in the U.S. (this time less deadly than the one in Newtown in December), and the conflict in Syria is escalating and except for the horrors of the war itself people starve. I could go on and on with wars, conflicts, violence, starvation, etc but I think you see what I mean.

"Always look on the bright side of life" gets a quite bitter ring to it after these, and similar, events, but still there is something in it. We read all these negative news - and actually, it is almost as if "news" are defined as negative events. Positive news rarely reaches the first pages of newspapers. What does it turn us into when we see the society through the glasses of the negative events reported in media? To get a proper picture, there is also a need for news about things going in the right direction, be it international treaties that advance an issue, national changes in legislation or policies that have positive effects, or local improvements and positive examples. Often, I think, such news are considered less important, and some of them probably don't even qualify as "news".

As for myself, I know that I more often write a post about something that upsets me than about something that makes me happy. I can list a number of rational reasons for that - but at the end of the day my way of selecting what I write about confirms media's picture of what is importan. Thus, I will end this post with two positive news (one from December, which I never got time to write about when it appeared).

In December, the EU fisheries committee finally decided to make EU fisheries more sustainable after hard work by Swedish MEP Isabella Lövin and others - now it is the EU Parliament and the EU countries' fisheries ministers that have to transform the decision into law and practice. Commentary in DN here.

Suggestions from vice president Joe Biden for how the U.S. plan to curb gun violence will soon appear. Of course there are no easy solutions, and the perspective need to include not only guns and restrictions regarding them but also how to help people before they get so desperate that they plan shootings, in schools or other places. (SvD, DN)

I am well aware of that these two positive news are not final results in their respective fields - there is still a long way before they are implemented. In Europe, nations with strong interests in fisheries are likely to try to act against restrictions in fisheries, while in the U.S. the NRA has already made clear that they will try to prevent any new gun laws. But at least, these two have opened for changes that were formerly more or less unthinkable.

Obviously, there are others that also see the need for positive news. Here is a website which only add links to positive news (in Swedish), which I found through a friend when expressing my frustration regarding the recent news record.