Nygamla maktmanifestationer

I går blev det en lite grinig text om att hjälpa behövande inför julen och den extra obalans i maktförhållanden ett samhälle som bygger på enskilda initiativ för understöd ger upphov till. Jag ser tyvärr fler tecken på att äldre maktförhållanden förstärks. Under de glada sextio- och sjuttiotalens frigjorda period kunde man, inte minst med p-pillrets ankomst, hysa viss tillförsikt inför en förskjutning av de sexuella maktförhållandena. Det började åtminstone bli mer accepterat med en kvinnlig sexualitet på något som påminde om lika villkor som männens i tex Sverige.

Vad som nu diskuteras i DN är en återgång till de tidigare maktförhållandena, där killar och män (med stöd även av tjejer/kvinnor) tar sig rätten att definiera kvinnors sexualitet i stort sett efter hora/madonnakonceptet som man kunde önska vore utrotat sedan länge. Så är icke alls fallet, och nu signalerar utredare inom polisen att det blir allt vanligare med anmälningar om sexualbrott bland ungdomar, där killar tjatar sig till sex med tjejkompisar, som försätts i utpressningslika situationer. Jag tror nu inte att det är ett alldeles nytt fenomen, men med vår moderna tekniska utveckling följer också nya möjligheter; poliserna vittnar om hur mobilnummer till tjejer som givit efter för tjatsex delas vidare inom kompisgäng, hur killar filmar sex och hotar med att lägga ut sådana filmer på nätet om tjejen inte 'ställer upp' fler gånger, för hela kompisgäng osv. Satt i detta sammanhang ter sig argumentationen i domen där skadeståndet till en flicka, vars tidigare pojkvän filmat när de hade sex och lagt ut på nätet, sänktes ännu obehagligare. Domarna, samtliga män, förde bland annat fram argumentet att vi blir allt öppnare med våra sexuella vanor som förklaring till det sänkta skadeståndet, något som ger helt motsatt signal mot vad man skulle önska. Det handlar inte längre om frigjordhet utan om att vissa utövar sin makt över andra via sexualiteten. Och när 11-åringen kommer hem från att ha haft sexualkunskap i skolan och tycker att hen fått höra att unga killar oftast bara bryr sig om sex medan unga tjejer vill ha kärlek känner jag mig lite uppgiven. Visst påverkas vi delvis av olika hormoner men det är också en kulturell föreställning att vi ska vara så olika och att kvinnor ska vara mindre sexuellt intresserade. Den föreställningen skulle jag önskat att skolan arbetade för att ifrågasätta i stället för att inskärpa den redan hos 11-åringarna.

Det finns fler som har fått nog. En av dem är Mårten Gasslander som med sin insändare i DN Stockholm lyft frågan, se även artikel i DN.
Bra text om att allt som är lagligt inte är OK på bloggen Skulden är inte min.
Och så Prata om det, förstås.

Jag vill ha en annan värld!

Förrgårs facebookflöde bjöd på en del nedstämmande inlägg. Jag är gammal och cynisk nog för att ganska sällan bli överraskad nuförtiden, men inlägget på bloggen En blommig tekopp om American apparel gjorde mig faktiskt både häpen och - ännu ovanligare - mållös. Även Aftonbladet och DN tar upp den sexistiska reklamen efter blogginlägget, DN också på dagens ledarsidor signerat Erik Helmerson. Parallellt med detta kan man notera att facebook tydligen har grava problem med att personer propagerar för feminism, sedan diverse olika sidor i ett inlägg för feminism, 33 anledningar, blockerats. Blockeringen av den ursprungliga sidan ska nu ha hävts, förhoppningsvis hävs även blockeringen av den alternativa webbsiten om det inte redan har gjorts. Intressant i sammanhanget är att det uppenbarligen går betydligt trögare att ta bort sexistiska facebooksidor med kvinnoförnedrande innehåll. Dubbelmoral - och ytterligare något som visar att sidan är viktig.

Något som gör en än mer förtvivlad är det, som det verkar, aldrig upphörande hatet och intoleransen mot människor som inte följer heteronormen. Det är fullständigt obegripligt att man kan ödsla så mycket känslor och intresse på vilket kön det är på personer som andra människor blir förälskade i, och det är ännu mer obegripligt att det får människor att mörda. Anna Hellgren skrev i tisdags i Expressen om det senaste mordet i Ryssland. Och det finns inte ord starka nog att sätta på den förtvivlan man känner över vad människor är beredda att göra mot varandra. Jag var litterärt sett måttligt imponerad när jag bloggade om Jonas Gardells första del av Torka aldrig tårar utan handskar, men herregud vad de böckerna behövs!

Under tisdagen spred sig också "nyheten" om en mer realistisk nota för Förbifart Stockholm (tex SVT, DN, Metro). För alla som läst på om projektet kommer det knappast som en överraskning att det finns en del dolda kostnader när man talar om slutnotan. Det är ju bra att de äntligen kommer upp på bordet, men infrastrukturministern Catharina Elmsäter-Svärd konstaterade lakoniskt i Sveriges Radio att det stämmer att sådana här projekt kostar. Man kunde önska att regeringen var lika beredd att lägga motsvarande summor på utbyggnad av järnvägen och en reell satsning på godstransporter på spår i stället för att bygga två mil motorväg.

Och man kunde önska att världen såg väldigt, väldigt annorlunda ut mot vad den gör i dag. Var finns de politiker som vågar tänka nytt? Det vore fint om svaret självklart var "I miljöpartiet", men inte ens här är man särskilt tydlig vad gäller behovet av att förändra livsstilar och konsumtionsmönster. Nu är det gyllene tillfället att ta upp frågor som minska arbetstid och minskad konsumtion. Som Olof Olsson skriver på bloggen "Huddingeperspektiv":

Ett trovärdigt Miljöparti måste dra slutsatser av de allt mer alarmerande rapporterna om tillståndet för planeten. Jag förväntar mig en insikt om att det inte räcker med nya vindsnurror och fiffiga tekniska lösningar. Jag vill höra klarspråk om behovet av en ny livsstil. Jag vill se en politik som minskar vår konsumtion, men ger oss mer tid för varandra. Jag vill se krafttag mot köttkonsumtionen. Jag vill kort sagt se ett modigt grönt parti som förstår vad som krävs för en framtid på jorden.

Måtte miljöpartiets snart förestående kongress ta tag i dessa frågor, för jag vill ha en bättre värld NU! Och under tiden finns mycket att göra för alla oss andra - engagera dig i en organisation som arbetar för miljön, med utsatta människor, för feminism, med aktiviteter för barn och ungdomar, med vad som helst som gör världen till ett lite bättre ställe! Kort sagt - GÖR NÅGOT!

Always look on the bright side of life

The year started off quite bad. At least four robberies (a transport with money to a bank in Stockholm, a jeweler's shop in Södertälje, another transport with money to a bank in Huddinge and a bank in Täby) has taken place in and around Stockholm during the first ten days. Moreover a sports hall in Västergård, Södertälje, was burnt down (the cause of the fire is not yet clear), there has been another school shooting in the U.S. (this time less deadly than the one in Newtown in December), and the conflict in Syria is escalating and except for the horrors of the war itself people starve. I could go on and on with wars, conflicts, violence, starvation, etc but I think you see what I mean.

"Always look on the bright side of life" gets a quite bitter ring to it after these, and similar, events, but still there is something in it. We read all these negative news - and actually, it is almost as if "news" are defined as negative events. Positive news rarely reaches the first pages of newspapers. What does it turn us into when we see the society through the glasses of the negative events reported in media? To get a proper picture, there is also a need for news about things going in the right direction, be it international treaties that advance an issue, national changes in legislation or policies that have positive effects, or local improvements and positive examples. Often, I think, such news are considered less important, and some of them probably don't even qualify as "news".

As for myself, I know that I more often write a post about something that upsets me than about something that makes me happy. I can list a number of rational reasons for that - but at the end of the day my way of selecting what I write about confirms media's picture of what is importan. Thus, I will end this post with two positive news (one from December, which I never got time to write about when it appeared).

In December, the EU fisheries committee finally decided to make EU fisheries more sustainable after hard work by Swedish MEP Isabella Lövin and others - now it is the EU Parliament and the EU countries' fisheries ministers that have to transform the decision into law and practice. Commentary in DN here.

Suggestions from vice president Joe Biden for how the U.S. plan to curb gun violence will soon appear. Of course there are no easy solutions, and the perspective need to include not only guns and restrictions regarding them but also how to help people before they get so desperate that they plan shootings, in schools or other places. (SvD, DN)

I am well aware of that these two positive news are not final results in their respective fields - there is still a long way before they are implemented. In Europe, nations with strong interests in fisheries are likely to try to act against restrictions in fisheries, while in the U.S. the NRA has already made clear that they will try to prevent any new gun laws. But at least, these two have opened for changes that were formerly more or less unthinkable.

Obviously, there are others that also see the need for positive news. Here is a website which only add links to positive news (in Swedish), which I found through a friend when expressing my frustration regarding the recent news record.

Individuella insatser - eller en skola som inte utesluter?

Håkan Boström ifrågasätter på DN:s ledarsidor möjligheten att genom individuella insatser minska rekryteringen av kriminella. Han menar att det är svårt och dessutom riskerar att kombineras med övergrepp. Dels har jag inte sett några önskemål om riktade åtgärder på det sätt som jag tycker Boström varnar för - däremot riktade åtgärder för att stötta barn som riskerar att halka efter i skolan. Men dessa behövs ju oavsett om man oroas av en möjlig kriminell framtida bana, eller just för att barnet inte tillgodogör sig undervisningen. Boström skriver själv:

"Men centralt för dem [Gustav Möller och makarna Myrdal] var att åtgärderna skulle vara generella. Fattigdomsbekämpning och goda uppväxtvillkor för alla barn skulle gynna samhället ekonomiskt och motverka uppkomsten av kriminalitet. För detta fanns och finns det vetenskapligt stöd."

Det finns också vetenskapligt stöd för att olika barn behöver olika former av stöd och hjälp för inlärning, och skolan har en skyldighet att komma tillrätta även med bakomliggande sociala problem som hämmar en elevs utbildning, vid behov genom att samarbeta med andra instanser i och utanför skolan. Utvecklingen med ett ökande antal elever som inte uppnår godkända betyg i skolan behöver vändas - och det är här man kan satsa förebyggande genom att staten lägger mer pengar och i slutändan kan man hoppas att det lönar sig genom att färre personer blir kriminella.

Om man däremot redan från början drar undan mattan för barn som har en utsatt situation; genom att i allt tydligare åldrar bedöma deras resultat utan att de får tillräckliga stödinsatser från skolan i de ämnen där de inte uppnår godkända resultat, eller genom att ge RUT-avdrag för läxhjälp till dem som har råd men inte se till att skolorna eller ideella organisationer har tillräckliga medel för att stötta de elever som inte har råd med privat läxhjälp visar man på ett tydligt sätt att samhället helt enkelt inte bryr sig. Då har man gjort bedömningen att man föredrar att betala kostnaden för den kriminalitet som riskerar att bli resultatet. Det är inte den sorts samhälle jag vill ha - frågan är om det är den sorts samhälle som de borgerliga vill ha!

Tidigare inlägg på temat finns här och här.

De riktade insatser som jag nämner i det ena av de tidigare inläggen, och som togs upp i papperstidningen av DN, handlade enligt DN om stöd till kriminella unga män för att lämna kriminaliteten. Om det är detta stöd Boström syftar på när han skriver att även ungdomar på glid har rättigheter som gör riktade insatser kontroversiella så är det väl rimligt att påminna om att medborgare även har skyldigheter - en av dem är helt enkelt att inte bete sig kriminellt. Om alternativet är att avvakta tills dessa personer begår så grova brott att de hamnar i fängelse och därefter försöka sätta in insatser, så är i alla fall jag övertygad om att det är helt fel väg att gå.

Våldets konsekvenser

För en gångs skull visar DN i en artikel inte bara på skedda brott, utan också ett samhällsperspektiv på ekonomiska konsekvenser av omfattande brottslighet. (Att DN sällan tar upp det är inte så märkligt eftersom de rapporterar om en, enligt artikeln, relativt unik rapport där man räknat på vad olika former av brottslighet kostar samhället - något som sällan syns i samlad form.) Inte helt oväntat för oss som redan tidigare hävdat att man borde arbeta mer förebyggande så konstaterar en av rapportförfattarna att det handlar om enorma kostnader för gatuvåld och gängrelaterad brottslighet, medan relativt små insatser som ökad polisnärvaro skulle betala sig själva om man därmed sänker brottsligheten med några ynka procent. Allt därutöver måste alltså vara ren vinst för samhället - liksom för individer både i form av förövare och brottsoffer.

Det riktiga förebyggande arbetet handlar dock om skola (enligt artikeln) och, menar jag, socialtjänst och liknande där behov finns. Det handlar om att samordna och sätta in resurser genast när de behövs. Räkneexemplen i artikeln råkar vara från Södertälje, som är en av de platser som ligger mig extra varmt om hjärtat, men principerna gäller naturligtvis för hela landet. Inom parentes sagt är det dock intressant att DN väljer att publicera artikeln i Stockholmsdelen, trots att det är en nationell fråga.

Det rapportförfattaren Ingvar Nilsson hävdar är att det är skolan som är "huvudleverantören av människor till utanförskap", men det är nog att göra det lite lätt för sig. Skolan är en viktig aktör, och hänger man inte med där så är sårbarheten större. Stora skolklasser, rörig arbetsmiljö, lärare som arbetar under kaotiska direktiv inte minst i och med ändringarna i både grund- och gymnasieskola vad gäller läroplaner, betyg i lägre årskurser än tidigare osv osv gör det svårt att hinna med att hantera de elever som behöver särskilt stöd och individuellt anpassad undervisning. Kommuner som plötsligen drar ner tilldelningen av (eller för all del aldrig har erbjudit tillräcklig) undervisning på elevers modersmål för dem som har otillräckliga svenskakunskaper, försvårar både för de elever som då inte förstår tillräckligt av vad som händer i klassrummet och ibland för deras klasskamrater om den drabbade eleven i stället börjar störa undervisningen. Men i många fall är det inte bara det som händer i skolan som påverkar utan även situationen utanför skolan. Beroende på vad man har för bakgrund och hemmiljö har man olika lätt att ta till sig undervisningen, och skolan kan inte kompensera för vad som helst. Här krävs att skolan, som inte sällan ser varningssignalerna först, samarbetar med andra instanser - elevernas familjer, kuratorer, socialtjänst, BUP, polis mfl - för att göra situationen för eleven så hanterbar som möjligt. Vad som måste göras är att bryta mönster så tidigt som möjligt, och då måste man både ställa krav på och försöka hitta lösningar för eleverna på ett tidigt stadium.

Jag blir gråtfärdig när jag hör talas om tioåringar som skickas mellan olika skolor och klasser och till sist stängs av från skolan. Och jag är böjd att säga att vid tio års ålder är det snudd på för sent, åtminstone onödigt sent. För de som halkar efter redan med läsinlärning och den första matten riskerar att både skapa sig en identitet som den som inte kan - och kompensera för detta på andra sätt. Det är då skolan behöver undersöka vad som behövs och vad som saknas. Och för att kunna göra detta måste utrymmet för lärarna finnas, tidsmässigt och resursmässigt i form av andra stödfunktioner på skolan och utanför. På det sättet handlar det om skolans och i förlängningen samhällets ansvar - för det är inte alltid det finns en fungerande familj där som är beredd att ta på sig ansvaret. Det kanske inte ens finns en familj som tycker att skolan är särskilt viktig. Och det rapportförfattarna lyfter fram är att med tanke på att en "livsstilskriminell" person vid fyrtio års ålder kan ha kostat samhället upp till 80 miljoner kronor så bör det finnas möjlighet att stoppa in lite mer resurser i förebyggande åtgärder i stället för att fullt ut ta de ekonomiska smällarna och det mänskliga lidandet som annars blir resultatet.

I papperstidningen finns också några positiva exempel från Södertälje, där man satt in riktade resurser mot ett antal unga personer som bedöms vara i riskzonen för att bli "livsstilskriminella" (och där elva av tolv nu har brutit med sitt kriminella liv). Det är sådant som behövs! Och det behöver göras långsiktigt och systematiskt, inte som enstaka riktade projekt under en viss period. För en stor gatu- och gängbrottslighet, och en stor andel som inte går ut skolan med betyg som gör att de kan komma vidare i utbildning eller in på arbetsmarknaden, är inte bara förödande för dem som är direkt inblandade och utsatta, det äter också på förtroendekapitalet för samhället eftersom det bidrar till att ingenting verkar spela någon roll. Och så är den negativa spiralen etablerad. Med tanke på att Södertälje beräknas ha 600 pojkar* i åldrarna 13-18 år som riskerar att hamna i "utanförskap" gäller det förmodligen att lägga in ganska mycket resurser, och det är bara att hoppas att det inte faller på att mycket av kostnaderna förmodligen är kommunala medan de möjliga vinsterna (eller kostnaderna om inget görs) till ganska stor del kan tänkas ligga på statlig nivå. Här är alltså ett område där regeringen bör fundera på att avsätta riktade resurser till kommunerna för att förebygga att personer hamnar i "utanförskap" och kriminalitet, och kanske helt enkelt mer resurser till skolväsendet för att garantera skolutbildningens kvalitet (vilket är en cliff hanger till ett eventuellt kommande blogginlägg).


*Intressant nog nämns i artikeln endast pojkar/män, oavsett om det gäller risk för att hamna i "utanförskap" eller kriminalitet. Vad flickorna/kvinnorna riskerar syns inte, inte heller om de kostar samhället något.

Jag har placerat min blogg i Södertälje på bloggkartan.se!

The US gone mad

While the fireworks went mad outside the house I got some time to think about an article from today's newspaper. It is about free weapons training for teachers in Utah, which attracted hundreds of teachers (two hundred were admitted) in response to the latest school shooting in Newtown, which I have written about before, both in English and in Swedish. I also mentioned in the post yesterday (in Swedish) that one of my wishes for 2013 is that this year will bring changed gun laws in the USA so that the risk for children being shot down in schools will be reduced. I must say I was disappointed when I read this morning that instead teachers learn to handle guns to be able to open fire against people entering schools to shoot children and teachers. The world, or at least the US, must have gone mad! Do y ouwant to have war in the schools!? Do you expect people to feel comfortable because their children's teachers learn to handle guns - and bring these guns to school, and into the classrooms!? Do the teachers appreciate adding a new specialist field to their subjects: I teach history - and I am able to shoot anyone threatening my class?

In The Vancouver Sun one of the Utah gun instructors, Clark Aposhian, comments:

"Schools are some of the safest places in the world, but I think teachers understand that something has changed — the sanctity of schools has changed."

 It seems that Aposhian has not noticed that schools in the USA have not been particularly safe for some time due to the amount of guns available. School shootings are still rare, but the school shooting in Newtown was neither the first one, nor will it be the last if nothing is done to make it more difficult to access weapons for people in such despair that they want to inflict as much pain as possible to others. And hey, school shootings are not supposed to occur at all! Don't get too used to them, making they seem inevitable tragedies, because they are not. Furthermore, it seems Aposhian has not noticed that there might be some problems with teachers carrying weapons in schools. In USnews on NBC news the teacher Kerrie Anderson (stating herself being "pro-gun") observes some of the difficulties:

"How would I keep that gun safe?" she said. "I wouldn't carry (it) on my person while teaching, where a disgruntled student could overpower me and take it. And if I have it secured in my office, it might not be a viable form of protection."

Furthermore, more guns in the society will certainly increase gun related violence - how can more guns in schools be expected to decrease gun related violence? Children understand why it is not a good idea. When I talked to my kids, six and ten years old, about teachers having weapons training and the idea of teachers bringing guns to school they just stared at me. "Mom, we will never move to the US and go to school there, will we?", they asked. "Probably not", I told them. "Good", they replied. They did not say that when we talked about the Newtown school schooting, but when faced with the idea that there might be schools to which adults bring weapons, every day, to avoid new school shootings they had had enough. We do understand the frustration you face when people have been shot down without any chance to protect themselves. But you seldom solve problems of violence through violence, and least of all you reduce gun violence through adding guns. Children understand this. I thus repeat my wish for 2013:

Let 2013 be the year when the USA finally begins to move towards restricted availability of weapons to reduce the risk for school shootings. We've had enough of these tragedies!