Södertörnsleden går igen

Visättra ängar - som enligt tidigare plan skulle korsas
av Södertörnsleden. Nu med omgrävt dike/bäck som
ska skapa mer varierade miljöer för olika organismer
och fördröja avrinningen från området.

För ett par veckor sedan, på gröna kilarnas dag, höll jag en vandring för Naturskyddsföreningen i Huddinge. När programmet sattes hade den rubriken "Vandring i Södertörnsledsmarker". Sedan kom Trafikverkets tillbakadragande av planerna - för att de ca 20 år gamla planerna inte uppfyllde dagens krav, eller för att man under den långa tid projektet varat blivit omsprungna så att man insåg att man måste planera för en ännu större väg, vad vet jag. Trafikverket gick i alla fall ut och sa att man skulle göra ett förutsättningslöst omtag där både lokalisering och val av trafikslag skulle ses över. Vandringen i Flemingsbergs-skogens naturreservat, som av en del deltagare hade förväntats bli en ganska dyster historia, fick därför en ton av viss hoppfullhet även om medvetenheten fanns att Trafikverket kunde komma tillbaka med ännu värre planer. Någon dag därefter damp det ner ett mail med en kopia av en enkät som skickats ut till ett urval medborgare i Huddinge kommun. I enkäten ställdes riktade frågor om huruvida den svarande tyckte att det vägde tyngre att få sex minuter kortare restid mellan Gladö och Glömstavägen mot att ett visst intrång gjordes i Flemingsbergsskogen. Inga frågor om andra lösningar på trafiken, inga förslag om andra trafikslag, nej, frågorna handlade enbart om att ställa värdet av en motorled mot värdet av ett naturområde med omvittnat höga ekologiska och rekreationsvärden.

I går kväll var så Trafikverket inbjudna av Miljöpartiet i Huddinge till ett öppet möte. Många frågor kom upp, både från dem som vill ha en väg och från oss som tycker att det som krävs är ett helhetsgrepp på planering av transporter i Stockholmsområdet och tvivlar på att en motorled är det främsta medlet för att lösa situationen. Trafikverket hävdade envetet att man gör ett helt förutsättningslöst omtag enligt fyrstegsprincipen 1. Tänka om, 2. Förbättra, 3. Bygga om och, först i fjärde hand, 4. Bygga nytt. Samt att enkäten inte var utskickad av projektet Södertörnsleden, utan som ett led i någon sorts modellbyggande. Det må vara hur det vill med det, men det vittnar om att Trafikverket inte bara saknar fingertoppskänsla utan är fullständigt tondövt inför hur allmänheten ser på deras hantering av Södertörnsledsprojektet. Och när Trafikverket och forskaren i Linköping beskriver avsikten med enkäten på följande sätt

"Genom att svara på den bifogade enkäten kan du hjälpa forskarna och Trafikverket att bättre förstå vad människor önskar när det gäller utformning av trafikmiljö i tätorter. Detta kan medverka till att förbättra den framtida vägplaneringen i Sverige."

visar man med all önskvärd tydlighet att här är det inte fråga om några mixer utav olika trafikslag, utan här ska byggas vägar.

Vad gäller fyrstegsprincipen så låter det ju positivt på pappret - men när man nu bjuder in samma aktörer som hela tiden legat på om vikten av att bygga en väg till den nya förutsättingslösa planeringen, men återigen lämnar aktörer med andra perspektiv, såsom miljöorganisationer, Naturvårdsverket, boende i anslutning till naturområden och problemzoner utanför tills det är dags för en första remissrunda visar man att man egentligen inte är beredd att på ett tidigt stadium ta in nya perspektiv och möjliga lösningar. När Huddinge kommun, vars politiska företrädare har gått ut och med väldigt högt tonläge tryckt på för att Trafikverket måste pressa fram ett nytt förslag på Södertörnsled snabbt som attan för att annars kan man inte bygga planerade bostäder (ingenting om att kommunens nya trafikpolicy säger att man i första hand ska satsa på gång-, cykel- och kollektivtrafik - vart tog tex Spårväg Syd vägen?), så har ju förutsättningarna redan cementerats. När tidsplanen nu, på gränsen till juni, ser ut så att det ska finnas ett förslag att skicka på den remissrunda där övriga aktörer får lämna sina åsikter redan i november så har man helt enkelt inte tid att granska möjliga lösningar särskilt ingående.

Gårdagens möte visade med all tydlig önskvärdhet att det inte bara är ett omtag vad gäller själva planerna som behövs, utan även ett omtag vad gäller hur man får med olika nyckelaktörers åsikter redan från början. Jag hoppas innerligt att Trafikverkets representanter tog med sig denna insikt hem från mötet!


Olof Olsson bloggar mer koncist om både Södertörnsleden och EU:s fiskepolitik, Johan T har skrivit tidigare om beslutet om omtag.
Jag har bloggat här, här, och tidigare på Huddingeperspektiv.

Bokbloggsjerka på prov

Jag har tidigare lagt märke till att bloggen Annikas litteratur- och kulturblogg kör med ett helgvis återkommande arrangemang som hon kallar "bokbloggsjerka". Jag har inte hängt på för det kändes lite för krångligt, men jag fick syn på det igen och tänkte att det kanske kunde vara något ändå. I konceptet ingår att skriva om en bestämd bokrelaterad fråga, som för denna helg lyder:

Vilka böcker har du klickat hem under den senaste veckan? Om du mot all förmodan inte har gjort det finns det säkert böcker som du skulle kunna tänka dig att klicka hem redan i dag?

Jag har visserligen klickat hem ett garnnystan på förekommen anledning, se tidigare inlägg, men några böcker har jag faktiskt inte beställt denna vecka (jag heller, för det verkar jag ha gemensamt med åtminstone Annika själv och en del andra bloggare och bloggläsare). Likaså verkar fler än jag ha fastnat för John Green "Förr eller senare exploderar jag" ("The fault in our stars") som jag nämnt tidigare och planera att köpa/läsa den.

En annan bok som jag har tänkt klicka hem, i det här fallet som e-lån från bibblan, är Po Tidholms bok "Norrland". Men eftersom den mesta tid som jag har ägnat åt att läsa, dvs pendlingstiden till och från jobbet, nu går åt till att sticka så är det lite skralt med läsningen för närvarande. Norrland får vänta till nästa läsperiod. Och det är inte utan att jag längtar - men jag har några stickprojekt kvar att slutföra först.

Så småningom ska det dock bli intressant att läsa om Tidholms perspektiv på (bland annat) svensk glesbygdspolitik. Jag kan inte påstå att jag har några egna lösningar, men jag tror att om Sveriges politiker menar allvar med en levande landsbygd och att inte "alla" ska bo i Stockholm så måste man också söka politiska åtgärder för att uppnå detta. Jag skulle vilja se en politik som gör att man kan bo, arbeta och ha tillgång till den service man behöver betydligt mer lokalt. Tyvärr lever jag i det sammanhanget inte alls som jag lär, boende i Södertälje och med jobb på Stockholms universitet. Miljörörelsen har ju något av ett mantra i att utbyggd kollektivtrafik är lösningen, men ska sanningen fram så räcker det förmodligen inte med det. Kollektivtrafik är inte utsläppsfri och kräver också den utrymme i det fysiska landskapet. Vi behöver förmodligen helt enkelt resa mindre även i vardagen, tvärt emot den trend som bidragit till att städer runtom i Mälardalen har ökat sitt invånarantal under senare år, då stockholmsfamiljer flyttat ut till orter inom pendlingsavstånd till arbeten i Stockholm.

Det är lite intressant i sammanhanget att trots att teknikutvecklingen har möjliggjort distansarbete i högre grad så har vi vad jag förstår samtidigt ökat vårt arbetspendlande (jag har dock inga siffror på det, så det kanske är en sanning byggd på bräcklig grund). En annan aspekt är genusperspektivet i pendlingsmönstren, där utflyttande barnfamiljer som har en förälder av vardera könet i hög grad befäster en arbetsfördelning där kvinnan tar ansvar för barnen genom att inte sällan lägga sin karriär på hyllan och söka jobb på den nya orten medan mannen fortsätter inom sin bana och pendlar till jobbet. Intressanta effekter, men inte alltid så uppmuntrande.

Taskig planering

Trafikverket fick inse att det inte fungerar att gå vidare med planerna på Södertörnsleden som härrör och endast i liten utsträckning modifierats sedan slutet av 80-talet/början på 90-talet. Något som Naturskyddsföreningen i Huddinge och i Stockholms län påpekat och såvitt jag förstår tack vare länsorganisationens överklagan faktiskt resulterade i att Trafikverket nu har bestämt sig för att "förutsättningslöst" göra om planeringen för Södertörnsleden. Denna "förutsättingslösa" omplanering ska bli intressant att se vad den mynnar i - om man verkligen ser över alternativa lösningar, både vad gäller typ av kommunikation och, om det landar i en väg, sträckning. Från mitt perspektiv skulle jag ju tycka att infrastrukturplanering bör inkludera att man inte lägger en ny stor hamn i Nynäshamn där möjligheten att försörja godstrafik på spår är begränsad - om man inte förbättrar de möjligheterna, förstås, i stället för att bygga en ny väg för långtradartransport. Se där, infrastrukturministern och Trafikverket, några principer att fundera över.

Till Huddinges politiker vill jag gärna ge lite uppmuntran genom att påpeka att man nu har ett fantastiskt tillfälle att lyfta fram behovet av Spårväg syd och man får också goda möjligheter att följa de intentioner som uttrycks i den helt nyligen antagna trafikpolicyn för Huddinge, där cykel-, gång- och kollektivtrafik ska stödjas (läs mer på Huddingeperspektiv, signerat Olof Olsson).

Det är dock inte alltid så lätt att planera. Jag kan erkänna att min egen planering av det senaste stickprojektet har barkat käpprätt åt..., ja ni förstår. Jag skulle passa på att använda upp garnet från den enorma garnbollen som har förekommit i tidigare blogginlägg och började på ännu en sjal. Tyvärr tog garnet slut innan sjalen gjorde det, så att säga - och döm om min förvåning när jag insåg att det var rea på just detta garn och att det därmed var utsålt på alla ställen jag kollade. Jaha. Så kan det gå. Med denna nyvunna erfarenhet i bagaget kan jag känna viss sympati för Trafikverkets och Huddinges politikers planeringssvårigheter. För det kan tydligen bli så att man stickar drygt halvvägs på en sjal med ett visst garn - och sedan får man lov att ändra sin planering och sticka färdigt med ett annat garn. När det gäller en sjal kan det dock skrivas på det kreativa kontot; om inte annat kommer den bli unik. För centrala och kostsamma infrastrukturlösningar bör man kanske lägga sig vinn om att planeringen fungerar lite bättre än så, följa policies, miljömål och gällande miljölagstiftning och förhoppningsvis nå fram till en lösning som inte är föråldrad och miljövidrig redan innan den har byggts.

Jag vill ha en annan värld!

Förrgårs facebookflöde bjöd på en del nedstämmande inlägg. Jag är gammal och cynisk nog för att ganska sällan bli överraskad nuförtiden, men inlägget på bloggen En blommig tekopp om American apparel gjorde mig faktiskt både häpen och - ännu ovanligare - mållös. Även Aftonbladet och DN tar upp den sexistiska reklamen efter blogginlägget, DN också på dagens ledarsidor signerat Erik Helmerson. Parallellt med detta kan man notera att facebook tydligen har grava problem med att personer propagerar för feminism, sedan diverse olika sidor i ett inlägg för feminism, 33 anledningar, blockerats. Blockeringen av den ursprungliga sidan ska nu ha hävts, förhoppningsvis hävs även blockeringen av den alternativa webbsiten om det inte redan har gjorts. Intressant i sammanhanget är att det uppenbarligen går betydligt trögare att ta bort sexistiska facebooksidor med kvinnoförnedrande innehåll. Dubbelmoral - och ytterligare något som visar att sidan är viktig.

Något som gör en än mer förtvivlad är det, som det verkar, aldrig upphörande hatet och intoleransen mot människor som inte följer heteronormen. Det är fullständigt obegripligt att man kan ödsla så mycket känslor och intresse på vilket kön det är på personer som andra människor blir förälskade i, och det är ännu mer obegripligt att det får människor att mörda. Anna Hellgren skrev i tisdags i Expressen om det senaste mordet i Ryssland. Och det finns inte ord starka nog att sätta på den förtvivlan man känner över vad människor är beredda att göra mot varandra. Jag var litterärt sett måttligt imponerad när jag bloggade om Jonas Gardells första del av Torka aldrig tårar utan handskar, men herregud vad de böckerna behövs!

Under tisdagen spred sig också "nyheten" om en mer realistisk nota för Förbifart Stockholm (tex SVT, DN, Metro). För alla som läst på om projektet kommer det knappast som en överraskning att det finns en del dolda kostnader när man talar om slutnotan. Det är ju bra att de äntligen kommer upp på bordet, men infrastrukturministern Catharina Elmsäter-Svärd konstaterade lakoniskt i Sveriges Radio att det stämmer att sådana här projekt kostar. Man kunde önska att regeringen var lika beredd att lägga motsvarande summor på utbyggnad av järnvägen och en reell satsning på godstransporter på spår i stället för att bygga två mil motorväg.

Och man kunde önska att världen såg väldigt, väldigt annorlunda ut mot vad den gör i dag. Var finns de politiker som vågar tänka nytt? Det vore fint om svaret självklart var "I miljöpartiet", men inte ens här är man särskilt tydlig vad gäller behovet av att förändra livsstilar och konsumtionsmönster. Nu är det gyllene tillfället att ta upp frågor som minska arbetstid och minskad konsumtion. Som Olof Olsson skriver på bloggen "Huddingeperspektiv":

Ett trovärdigt Miljöparti måste dra slutsatser av de allt mer alarmerande rapporterna om tillståndet för planeten. Jag förväntar mig en insikt om att det inte räcker med nya vindsnurror och fiffiga tekniska lösningar. Jag vill höra klarspråk om behovet av en ny livsstil. Jag vill se en politik som minskar vår konsumtion, men ger oss mer tid för varandra. Jag vill se krafttag mot köttkonsumtionen. Jag vill kort sagt se ett modigt grönt parti som förstår vad som krävs för en framtid på jorden.

Måtte miljöpartiets snart förestående kongress ta tag i dessa frågor, för jag vill ha en bättre värld NU! Och under tiden finns mycket att göra för alla oss andra - engagera dig i en organisation som arbetar för miljön, med utsatta människor, för feminism, med aktiviteter för barn och ungdomar, med vad som helst som gör världen till ett lite bättre ställe! Kort sagt - GÖR NÅGOT!

Vackra Saker

Jag är hopplös när det gäller Vackra Saker. Nej, det här blogginlägget ska inte handla om vad som är vackert, eller vad som kännetecknar god smak. I stället handlar det om att jag har så himla svårt att stå emot sådana prylar som jag tycker är vackra, inte minst hantverk. Senast slog ha-begäret till när vi var på utflykt till Åland. Jag har varit på Åland en gång tidigare i mitt liv, men i Mariehamn hade jag aldrig varit. Vi bestämde oss därför för att vi skulle strosa runt en stund medan svärföräldrarna, som också var med, uträttade en del av sina ärenden. Vi kom inte alls långt efter att vi skilts åt innan vi snubblade över en skylt till Judys Hantverk & Inredning, även på facebook där det finns fina bilder. Lustigt nog var det inte bara jag som trillade dit när vi kom in i den kombinerade affären och krukmakeriet (nåja, det var mer än krukor som gjordes där), båda barnen gick runt och pep ooo och ååå, och bad om att få köpa än det ena, än det andra. Priserna inbjöd dock inte till storkonsumtion, men det slutade ändå med att vi kom därifrån med två assietter (bilden), varsitt litet fågelsmycke till barnen (köpta för egna pengar, och för 7-åringen efter moget övervägande mellan att köpa en liten träsked med kvistskaft eller smycket - när hen till slut bestämt sig för fågeln var det med kommentaren "Men nästa gång köper jag skeden"), en rejäl skärbräda och en skål. Assietterna får nu bli vardagslyx och en påminnelse om att nu är det väl äntligen riktig vår på gång, alldeles alldeles snart?

I Mariehamn passerade vi också Alandica (säg att det ändå heter Ålandica!), där 10-åringen helgen innan spelade med en svensk-åländsk blåsorkester i ett samarbete som Kulturskolan i Södertälje ordnade från svensk sida. Något som uppskattades enormt av 10-åringen och fick oss föräldrar att inse att ungen inte är så liten längre när hen åker utomlands (!) på egen hand med en orkester. Tack Kulturskolan för det!

Ska man skratta eller gråta?

Först blir jag glad när jag läser DN:s solskenshistoria (ja, början var ju inte så solig direkt men upplösningen) om Marius från Rumänien. Fantastiskt att folk ställer upp!

Sedan grips jag av en stor uppgivenhet. Är vi så emotionellt störda att när det gäller anonyma grupper av människor struntar vi kapitalt i dem som utförsäkras, som inte får tillräckligt stöd i skolan eller som skickas tillbaka till omänskliga levnadsvillkor i andra länder och väljer i stället den där extra tusenlappen i plånboken varje månad? Samtidigt som vi upprörs över de individuella fall som lyfts fram i media, strömmar (i fallet Marius) till med både jobberbjudanden, svenskakurser och - åter igen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta:

"Och på Östermalm i Stockholm – mannen som köpt en campingutrustning med stormkök av högsta kvalitet som han otåligt väntar på att lämna över till den utsatte rumänen."

Kan vi inte se med våra egna ögon att människor lider och mår dåligt? Jag kan förstå om man inte törs gå fram till vem som helst som tigger på gatan eller samlar burkar och frågar om hen vill bo över helgen hemma hos sig, som en familj gjorde efter att DN skrivit om Marius. Det vågar inte jag heller. Men man kan banne mig stötta organisationer som jobbar med utsatta människor; med pengar, arbete, saker, jobberbjudanden osv. Och man kan rösta för en mänskligare politik i nästa val. Sätt press på partierna och tala om att så här vill vi inte ha det!


Tidigare blogginlägg på temat, från alla hjärtans dag.

Stickrapport V

Jag gav bort ett "presentkort" på en egenstickad halsduk till min pappa i födelsedagspresent häromnyligen. Eftersom vi har ett gott öga till blått i familjen så hade jag sett framför mig att jag skulle sticka en tvärrandig halsduk i blåa nyanser. Men icke, pappa beställde en vinröd långrandig halsduk. Utbudet av vinröda garner i lämplig tjocklek visade sig dock ganska begränsat så jag tog upp de två garner jag använde i sjalen till min mamma, och hittade ytterligare ett Drops-garn att använda för randningen. Som grund för antal maskor hittade jag ett Drops-mönster på en halsduk i ungefär samma typer av garner (minus det mohairiga garnet) och så inspirerades jag en del av mönstret i mammas sjal, så att jag stickade övervägande slätstickning men la in enstaka varv med rätstickning här och var samt på något ställe (där det vågar sig lite i mitten) utökade antalet maskor genom att dubblera varannan maska och sedan till nästa färgbyte ta ihop till ursprungligt antal maskor. Resultatet ser ni på bilden, och bortsett från att halsduken har en tendens att rulla ihop sig så att den blir lite korvartad så är jag riktigt nöjd. Förhoppningsvis är pappa också det...

Använda garner: Alpaca mix nr 3969, Fabel print nr 822 och Kid-silk nr 17, där randningen utgjordes av 1: Fabel print + kid-silk, 2: Fabel print och 3: Alpaca mix. Ränderna gjordes lite olika tjocka, med mellan 2 och 8 varv per rand.
Grundmönster: Rätstickad halsduk från Drops (fast jag slätstickade alltså mest).