Självisk stickning

Det är bara att inse; jag är vansinnigt dålig på att sticka åt mig själv. Så fort jag försöker kommer jag på andra saker som jag vill testa eller så ger jag eller råkar sälja bort alstren till andra. Men den här stickningen kommer jag inte ge bort, om den någonsin blir färdig. Jag har redan hållit på med den i bortåt ett år kanske, vilket inte direkt syns på den. Jag köpte garnet vid förra höstens Syfestival på Älvsjömässan. Men innan jag kunde börja var det ju lite annat att avsluta. Frågan är om jag kom igång med den före nyår. Sedan stickade jag ett tag, och kom en bit - men så upptäckte jag att jag stickade väl löst och när jag inte lyckades strama upp det tillräckligt insåg jag att det bara var att repa upp och byta stickor till en storlek mindre. Och den storleken på stickor hade jag inte hemma. Så, när jag stod där i affären och hörde mig själv säga att jag ville ha en rundsticka i storlek 2,0 kom jag på att det kanske var att minska lite väl drastiskt, från 3,0 till 2,0. Så jag ändrade mig och köpte 2,5, gick hem och repade upp och satte i den nya stickan och stickade ett antal varv i sakta mak; färgmönsterstickning har aldrig varit min starka sida. Sedan tittade jag i mönstret och insåg att jag hade bytt till storlek 2,5 - från storlek 2,5. Jaha. Den här gången repade jag inte upp - så många varv hade jag faktiskt inte stickat - men det tog ett tag innan jag kom förbi garnaffären och kunde köpa min 2,0-rundsticka. Och då hade jag ju redan påbörjat diverse andra projekt som skulle göras färdiga.


Men efter att jag nu precis avslutat ett par strumpor (se även här) så är det tvångsstickning på min kofta som gäller, i alla fall ett tag, i alla fall några varv. Vi får se hur det går... Jag älskar i alla fall garnet, som är ett ullgarn från Ateljé Huskroken, härligt att sticka i och dessutom miljömärkt, och det är ett fantastiskt mönster, på pappret i alla fall. Jag är inte så säker på att jag kommer lyckas göra det rättvisa, än så länge syns det inte så bra och bilden är dessutom mörk. Men man kan nog konstatera redan nu att inte heller den här vintern kommer jag få glädjas åt värmen från min yllekofta...

Liten stickuppdatering

Det har varit lite tyst på stickfronten en tid. Det har i och för sig varit relativt tyst på bloggen överhuvudtaget. Men stickas gör det, och det är väl en av anledningarna till att det inte skrivs så mycket. Här de senaste verken: en presentsjal och en sjal som för omväxlings skull skulle varit till mig själv men som jag råkade sälja. Och så kom jag till sist mig för att brodera på de lovikkavantar jag stickade i somras. Nu ska jag bara sticka klart nästa sjal innan jag ger mig på dels mitt långtidsprojekt som är en mönstrad kofta, dels tvåändsstickning som jag blivit nyfiken på. Har förstått att det behövs en del tålamod...

 

För den som vill veta mer om tvåändsstickning finns nyttig information tex här.



Nytt år, inga löften

Det där med nyårslöften har sällan fallit så väl ut för min del. Goda föresatser är nog bra, men i form av nyårslöften brukar de av någon anledning inte vara så länge. Annars hade det ju legat nära till hands att lova att försöka skriva lite fler blogginlägg, men det tänker jag alltså inte göra. Definitivt inte lova - och förmodligen inte skriva särskilt mycket oftare heller. Men då och då poppar väl impulsen att skriva upp igen.

För stunden har jag inte ro till några djupare reflektioner utan nöjer mig att rapportera de senaste storverken i stickningen. Här har stickats lovikkavantar i parti och minut. Precis överkomligt att göra klart under julledighet och sjukstugor.

Fördelen med vantar är att de är rätt snabbstickade. Nackdelen är att när man har gjort klar en så är man bara halvvägs. Och så måste man minnas hur man gjorde den första, vilket blir rätt knepigt för en som notoriskt ändrar i vantmönstren - och lika notoriskt låter bli att skriva upp ändringarna. Katten verkade i alla fall bli nöjd med resultatet.

Långsamstickning

Mycket av det jag stickar avverkar jag relativt frenetiskt; för att jag vill se resultatet, för att jag har ett nytt projekt på lut, eller för att det finns en inbyggd deadline i form av bemärkelsedag, avresa eller något annat skäl till att stickningen måste bli klar. Den tröja jag precis har stickat färdigt är i allt väsentligt en motsats till ovanstående. Garnet inköptes en helg för många år sedan i Dala-Floda för att bli en tröja till maken, som då ännu inte var make. Jag började sticka, insåg att jag hade för lite garn för den modellen - och gav upp tills vidare. Ett antal år senare repade ju upp eländet och försökte med en annan modell där garnåtgången kunde tänkas vara mindre, men inte heller till den räckte garnet. Det slutade med att jag i våras stickade en tröja i helt annat garn åt maken och kom överens med 7-åringen att hennes tröja skulle stickas i det överblivna garnet. Jag hade dock inget mönster men fick vissa ramar att hålla mig inom, tex skulle det vara samma flätmönster som jag har i en egen tröja och jag bestämde mig för att testa om jag kunde få till en raglanärm på känn. Det visade sig att det kunde jag inte, så jag fick repa upp alltihop en tredje gång, efter de två vuxentröje-försöken. Men med rätt mycket inspiration från makens raglanärmade tröja har det nu äntligen blivit en tröja till 7-åringen, med beställt flätmönster och polokrage. Det kommer dock dröja tills jag ger mig på att sticka en tröja igen utan ett mönster avsett för rätt garntyp och ålder. Visserligen kan man säga att jag fått ut maximal stickning av samma garnhärvor med allt upprepande, även under den här versionens gång, men det är roligt om man når fram till ett resultat också. Och visst blev det ett ganska stiligt resultat! Åtminstone blev 7-åringen nöjd.

En stickrapport utan stickning

Tiden vill inte riktigt räcka till alla måsten och allt jag vill göra. På sistone har stickningarna fått vila till förmån för ett broderiprojekt. Det började som ett inskickningsprojekt till den danska motsvarigheten av Broderiakademin inför FN:s internationella non-violence-dag 2 oktober. Jag och båda barnen började på varsin knuten pistol efter förlaga av Carl Fredrik Reuterswärd. Det visade sig dock bli svårt att hinna till förra helgens deadline, att man skulle ha svart bakgrund samt att speciellt 7-åringen inte gärna ville skiljas från sitt verk. Så inte mig emot: vi behåller pistolerna hemma och gör en kudde eller tavla av dem. Än är det en stunds broderande kvar, men vi närmar oss målgång - och sedan får vi hitta på någon ny broderiutmaning!

För egen del dedicerar jag min pistol till Rysslands president, Putin, efter Rysslands nya lagar riktade mot hbtq-personer. Jag har skrivit om konsekvenserna för internationella adoptioner tidigare, men det finns mycket mer att säga om förhållandena i Ryssland och Masha Gessen gav i DN sitt vittnesmål. Vi började brodera ackompanjerade av friidrotts-VM i Ryssland och Emma Green Tregaros subtila nagellacksprotest. Färgvalet kom av sig självt. Man kan notera att inför vinter-OS i Ryssland försöker man stänga alla dörrar för den typen av manifestationer.

Brodera mera!

Jag har ett nyuppväckt, om än fortfarande ganska svagt spirande, intresse för broderi. Som barn sydde jag korsstygn och konstruerade egna mönster för glatta livet men därefter har det blivit glest mellan broderierna. Jag vet inte riktigt hur det kom sig att jag nu lämnade mina inmutade sticksidor, men via länk på länk hamnade jag på Broderiakademin, och från Broderiakademin var inte steget långt till Eskilstuna stadsmuseum som visar Broderiakademins jubileumsutställning "Broderade berättelser". En fin liten utställning som dock är inne på sista veckan och har sista visningsdag nu på söndag (25 augusti). Missar man den finns en bok med alla broderierna avbildade och en liten kort text om varje verk att köpa. Och Eskilstuna stadsmuseum var överhuvudtaget en trevlig upplevelse, med ångmaskinhall och annat spännande!

Back on track

Det blev en lite ofrivillig bloggsemester. Inte alldeles överraskande eftersom sommarens projekt har gjort att vi ägnat en faslig massa tid åt att klänga upp och ner på en byggställning, såga, spika och måla. En gavelfasad var i ganska risigt skick och behövde antingen målas om för att masoniten (!) skulle hålla sig - eller kläs med bräder. Eftersom vi också ville lägga på ett lager isolering har vi därför ägnat oss åt att riva bort den gamla fasaden (under masoniten hittade vi en fin brädfasad som fick vara kvar), lägga på isolering och fästa vindduk, spika bräder och läkt och slutligen måla en sista gång. Det blev faktiskt riktigt fint till slut, om jag får säga det själv - men jag kan inte påstå att jag längtar efter att göra om det inom en nära framtid. Till nästa sommar har det kanske gått över. Eller nästnästa. Vi har en masonitfasad kvar...

Mellan varven har det blivit lite stickning - två par lovikkavantar ägnade jag sommarens hetaste dagar åt. Lite dålig tajming, men de på bilden skulle flytta till USA så jag var ju tvungen att få dem klara innan avresan. Nu hoppas jag att det blir tid över för både stickning, bloggning, broderande och vedhuggning. Och så har det ansamlat sig en rejäl trave böcker också, även om jag faktiskt hunnit läsa några stycken i sommar - de dyker upp på bloggen så småningom, hoppas jag!

Stickrapport V

Jag gav bort ett "presentkort" på en egenstickad halsduk till min pappa i födelsedagspresent häromnyligen. Eftersom vi har ett gott öga till blått i familjen så hade jag sett framför mig att jag skulle sticka en tvärrandig halsduk i blåa nyanser. Men icke, pappa beställde en vinröd långrandig halsduk. Utbudet av vinröda garner i lämplig tjocklek visade sig dock ganska begränsat så jag tog upp de två garner jag använde i sjalen till min mamma, och hittade ytterligare ett Drops-garn att använda för randningen. Som grund för antal maskor hittade jag ett Drops-mönster på en halsduk i ungefär samma typer av garner (minus det mohairiga garnet) och så inspirerades jag en del av mönstret i mammas sjal, så att jag stickade övervägande slätstickning men la in enstaka varv med rätstickning här och var samt på något ställe (där det vågar sig lite i mitten) utökade antalet maskor genom att dubblera varannan maska och sedan till nästa färgbyte ta ihop till ursprungligt antal maskor. Resultatet ser ni på bilden, och bortsett från att halsduken har en tendens att rulla ihop sig så att den blir lite korvartad så är jag riktigt nöjd. Förhoppningsvis är pappa också det...

Använda garner: Alpaca mix nr 3969, Fabel print nr 822 och Kid-silk nr 17, där randningen utgjordes av 1: Fabel print + kid-silk, 2: Fabel print och 3: Alpaca mix. Ränderna gjordes lite olika tjocka, med mellan 2 och 8 varv per rand.
Grundmönster: Rätstickad halsduk från Drops (fast jag slätstickade alltså mest).

Stickrapport IV

Det tämligen maniska stickandet har fortsatt, vilket syns på de fåtaliga blogginläggen. Och i väntan på att jag ska samla ihop mig och skriva något klokt om den debatt som uppstod i spåren av Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask eller om DN:s artikelserie Min stund på jorden kommer här en ny stickrapport. (Jag tror tyvärr inte att det är helt orimligt att dra en parallell mellan mitt stickande och Johan Cronemans krönika om matlagningsmanin som sprider sig i samhälle och media.)

Eftersom systerdottern växer så det knakar fick jag hoppa in och sticka färdigt en tröja till henne så att hon inte skulle ha vuxit ur den redan innan den blev klar. Hon är ursnygg i den - men ville inte behålla den på tillräckligt länge för att jag skulle hinna få fram en kamera och föreviga provningen. Själva tröjan var mer samarbetsvillig och kunde dokumenteras (om än i vanlig ordning med halvtaskiga ljusförhållanden för mobilens kamera).

I söndags satte jag så igång med utlovad poncho till 7-åringen. Jag hittade ett mönster i en Allers stickbilaga som det stod lättstickat på. Det var nog en underdrift, för det tog inte mer än tre dagar så var den klar. Jag anpassade vuxenstorleken till att funka för 7-åringen dels genom att minska maskantalet, dels genom att använda något tunnare stickor än i mönstret. Om man nu kan använda begreppet tunnare när det handlar om stickor nr 10 (mönstret sa 12!)... Fort och lätt i alla fall, och jag fick åter användning för garnbollen som jag stickade sjalen som jag skrivit om här, för övrigt i ett snarlikt hålmönster fast de kommer från olika källor.

Nästa stickprojekt är redan påbörjat och är en halsduk där jag har givit mig själv lite friare händer i förhållande till det mönster jag använder som grund. Rapport kommer så småningom. Och självklart vill nu även 10-åringen ha en poncho...

Stickrapport III

Jag har förfärdigat ytterligare en sjal på sistone, som jag precis ska presenta bort till en kompis. Det är den sjal som härrör från den enorma garnbollen till nystan som jag bloggade om här. Jag är inte fullständigt nöjd med resultatet. Bland annat tycker jag att hålmönstret utefter ryggraden kanske är lite väl framträdande och jag skulle nog om jag stickar mönstret igen låta bli att göra ett dubbelt omslag (där man på det följande varvet släpper andra delen i omslaget) och helt enkelt nöja mig med ett enkelt. Jag tror det räcker bra för att ge ett synligt hålmönster i mitten ändå. Något som jag försökte mig på redan i denna uppstickning, men sedan repade upp, var att låta det andra hålmönstret, i vågmönstret, förskjutas i sidled för att snabbare få in ytterligare upprepningar av mönstret. Som jag har stickat nu dröjer det 36 varv innan man kan lägga till dessa upprepningar (där man har gjort utökningar, ute i kanten respektive i mitten) och då blir det två omgångar till av mönstret samtidigt. Om man förskjuter denna mönstring i sidled kan man i stället lägga in en ny upprepning av mönstret redan efter 18 varv, och så en till efter ytterligare 18 varv. Resultatet när jag gjorde så blev dock att sjalen bubblade sig - men det kanske inte gör så mycket egentligen. Värre är kanske om det blir väldigt "rörigt" i mönstret. Jag får se hur jag gör, och om jag alls stickar fler av denna modell. Det finns ju dock en del garn kvar...

En senare utmaning kanske denna sjal från Drops kan bli - men det vete tusan om jag klarar ut hur den ska göras. Vansinnigt ball är den i alla fall! Kanske något att ge sig på i höst? Men jag är inte riktigt förtjust i färgställningen blått/beige utan grunnar lite på om en grön/blå blandning som finns i samma garnkvalitet kan vara något. Vi får se vad det blir. Och om det blir.

Stickrapport II

I påskhelgen blev jag (äntligen!) klar med en sjal som jag stickat på ett tag. Egentligen har det inte tagit så lång tid; tre veckor - och då har jag även stickat på ytterligare en sjal. Men med över sjuhundra maskor på slutet kändes de sista centimetrarna ganska sega. Garnet tog dock slut lite, lite i förtid så jag fick ta bort någon centimeter, och därmed även det sista inslaget av lite strukturmönster, i stickningen. Jag är ändå supernöjd och tycker sjalen blev precis så fin och mjuk som jag hade tänkt mig! Den presentades genast bort till någon som jag ville ge en mjuk och gosig sjal till, som är rätt så nyopererad efter (ännu en) cancerdiagnos. Sköterskorna på operationsavdelningen konstaterade frankt: Nu vill vi inte ha dig här fler gånger! Jag önskar innerligt att de får sin vilja igenom och att det inte blir fler cancerdiagnoser!

Samtidigt, i DN, skriver Thomas Anderberg hjärtslitande om sin hjärntumör under rubriken Allt det vi inte blir. Och på att-läsa-listan står John Greens: Förr eller senare exploderar jag eller The fault in our stars, som går att läsa mer om i Bonnier Carlsens bloggstafett. Men den får nog vänta litegrann.

Nu får det tamejfan vara nog!

Det här ska ju visserligen inte vara någon stickblogg men varav huvudet är fullt talar munnen - eller skriver jag på bloggen, snarare, vilket har synts på sistone. Och med tanke på hur deprimerande det är att läsa tidningarna just nu så gäller det att hitta något tröstande att hålla fast i, en stickning till exempel.

Skolan är som alltid ett sorgebarn - och nu blir det enligt DN synligt att segregation och familjebakgrund slår igenom. Bostadssegregationen med segregerade bostadsområden som i t ex Bromma och Djursholm där bostadsbeståndet skulle behöva blandas upp för att få en större mångfald bland invånarna ger även effekter i skolan. Skolvalet är ytterligare en faktor, och DN skriver att elever från studiemotiverade hem tenderar att samlas i vissa skolor. Allt medan skolorna sedan friskolereformen har försökt konkurrera genom attraktiva profiler som diverse sport- och medierelaterade inriktningar. Varför är det så sällan man ser en skola lyfta fram sina satsningar på pedagogik och kvalitet i utbildningen!? Och varför kan inte bara alla skolor vara bra skolor?

Även inom hälsoområdet har vi de senaste åren fått rapporter om effekter av ökade skillnader. DN skriver i dag i en kort text med TT som avsändare om att allt fler yngre, och då i hög grad yngre med relativt låg utbildning, drabbas av stroke. Underförstått mår högutbildade bättre, och som befolkning lever vi längre och hjärt- och kärlsjukdomarna minskar.

Regeringen presenterar i dag sin "Framtidskommissions" slutrapport. Och trots att dokumentet enligt Pekka Mellergård, en av deltagarna i kommissionen, är imponerande och lägger en relativt god faktagrund, är regeringens slutsats tydligen den gamla vanliga: vi ska inte konsumera mindre i alla fall. I övrigt säger de fyra borgerliga partiledarna i sin artikel i SvD inte mycket, och framför allt relaterar de naturligtvis inte med ett ord till hur deras egen politik bidrar till ökande klyftor i samhället. De landar dock i att välfärd behöver mätas på nya sätt, något som miljöpartiet redan redogjort för i ett PM.

Sist i den här ganska slumpvisa och deprimerande översikten, men absolut inte minst, är de allt snålare rasistiska vindarna som blåser. Jag vet inte om det är Billströms olyckliga uttalanden - som naturligtvis är mycket mer än just uttalanden, han har ju inte bara gripit dem ur tomma intet utan det handlar om bakomliggande åsikter - turerna kring REVA och gränspolisens tunnelbanekontroller eller bara en slump att vi under vårvintern har uppmärksammats på exempel efter exempel på märkliga ställningstaganden av migrationsverket och diverse rasistiska strukturer i det svenska samhället. Jag hoppas att den känsla jag fylls av, att nu får det tamejfan vara nog!, också är den Sverige som nation och samhälle landar i:

Vi kan inte ha ministrar som uttalar sig rasistiskt, vi kan inte ha ett samhälle där personer med en inte helt blond och blåögd konstitution systematiskt utsätts för diskriminering och rasism som Jonas Hassen Khemiri beskriver i sitt öppna brev till Beatrice Ask, eller där polisen bestämmer sig för att kontrollera bilar bara för att "de är från Kista", som Behrang Behdjou vittnar om i DN:s krönikeserie "STHLM i mitt hjärta". Och jag hoppas, med DN:s Björn Wiman, att detta kommer att synas i nästa val!

Under tiden spelar Cirkus Cirkör "Knitting peace" (SvD) där de bland annat utforskar stickning som fredsskapande sysselsättning. Hur de fogar in stickningen för krig, som de som stickade strumpor för sina egna trupper, förblir än så länge osagt. Själv återvänder jag till stickningen som meditativ syssla, och ångestdämpning mot ett intolerant och ohållbart samhälle - på sitt sätt även det raka motsatsen mot Cirkus Cirkörs tes - i otålig väntan på nästa val. Då får det tamejfan vara nog!

Några andra som bloggar om Framtidskommissionen Alliansfritt Sverige, Röda Berget.

Senaste stickprojektet

Man kan inte låta bli att älska en garnboll som är större än ett huvud och lika gärna skulle kunna användas som kudde som till stickning. Jag vet inte varför Drops har valt att producera dessa gigantiska... nystan, men om inte annat så är det roligt bara att se reaktionen när man tar fram stickningen. Och sjalen blir nog fin när (om) den så småningom blir klar. Den är dock inget socialt projekt. Här går min gräns för stickning där jag kan vara aktiv i ett samtal samtidigt som jag stickar, för att inte tala om att läsa högt för barnen under tiden. Det är alldeles för många moment och för mycket räknande. För stunden håller jag på att sticka ikapp de tolv varv jag var tvungen att repa upp när jag hade tolkat mönstret lite fritt... En utmaning, alltså, men en rolig sådan!

Stickrapport

Jag förstår att mina bloggläsare brinner av nyfikenhet över resultatet av tröjstickningen. Min svaga punkt är att montera och sy ihop, och trots att sybehovet var extremt litet för denna tröja som stickades på rundsticka och där man la till ärmarna och stickade raglankonstruktionen med alla delar på rundstickan var den inget undantag. Extra besvärligt blev det när jag insåg att jag inte kunde hitta min grova nål som funkar för att sy ihop tröjor. Efter inköp av ny nål lyckades jag i alla fall slutligen fästa de sista garnändarna och sy ihop gliporna i ärmhålen. Fyra veckor efter start var den klar, och själva stickningen tog bara tre veckor. Men det är någon sorts rekord för mig, och svårslaget utan ett sportlov att ägna åt handarbete...

Nu ägnas tiden åt sjalstickning, i något mindre intensiv takt. Rapport kommer så småningom...

Kommande stickprojekt

Tröjstickningen har gått med faslig fart, med god hjälp av sportlov och behov av att sysselsätta både tankar och händer. Vid det här laget har jag lyckats lägga ärmarna till resten av tröjan och försöker få raglankonstruktionen att växa fram. Hittills har det till viss häpnad från min sida funkat hur bra som helst! Och besöket i garnaffären gav mersmak efter att botanisera bland mönster och garner. För första gången har jag blivit sugen på att sticka en sjal till någon som jag skulle vilja lägga en mjuk värmande omtanke kring axlarna på.

Just nu lutar det åt den här, som verkar spännande. Men den här, fast i annat garn av lite luddigare sort och i andra färger, är jag också lite sugen på. Och det är ju ingenting, annat än tiden och ekonomin, som säger att man inte kan sticka båda två, eller tre eller fyra...

Något om stickning

Det är länge sedan jag hade någon stickning på gång, men förra helgen fick 10-åringen en nystickad tröja av sin mormor och jag fick nöjet att hjälpa till att lägga upp maskor på en stickning. Det gav alltför stora abstinensbesvär så i måndags bar det av till Ljungqvists garn vid Odenplan - och så inhandlade jag grönt garn i stället för det blåa ullgarn som jag för massor av år sedan (jag vägrar räkna efter hur många) köpte för att sticka en tröja åt maken, som ännu inte var make då. Tyvärr handlade jag lite för lite garn och har inte löst problemet under alla år, trots att jag börjat sticka på åtminstone två olika tröjmodeller. Det mest konstruktiva blev alltså att köpa helt annat garn och ett nytt mönster, så får det blå ullgarnet bli tröja till någon annan så småningom. Under veckan som varit har jag haft något av stickmani, och hittills är prognosen att det nya projektet kommer bli färdigt inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag hoppas det håller!

Som var och en förstår av ovanstående så är jag ingen storstickare, även om jag lyckades sticka tröjor i present till båda föräldrarna som hade jämna födelsedagar med sex veckors mellanrum för ännu fler år sedan än det blå garnet köptes. Stickprojekten sedan dess kan dock räknas på ena handens fingrar skulle jag tro, men nu blir det kanske en efterlängtad ändring på det, vilket innebär att det kanske hädanefter, någon gång då och då, kommer handla om stickning på bloggen. Om stickivern överlever den komplicerade beskrivningen av att sticka raglanärmar med hela tröjan i ett stycke, vill säga. Hittills tröstar jag mig med att mönstret nog blir begripligt när jag väl kommer dit...