Individuella insatser - eller en skola som inte utesluter?

Håkan Boström ifrågasätter på DN:s ledarsidor möjligheten att genom individuella insatser minska rekryteringen av kriminella. Han menar att det är svårt och dessutom riskerar att kombineras med övergrepp. Dels har jag inte sett några önskemål om riktade åtgärder på det sätt som jag tycker Boström varnar för - däremot riktade åtgärder för att stötta barn som riskerar att halka efter i skolan. Men dessa behövs ju oavsett om man oroas av en möjlig kriminell framtida bana, eller just för att barnet inte tillgodogör sig undervisningen. Boström skriver själv:

"Men centralt för dem [Gustav Möller och makarna Myrdal] var att åtgärderna skulle vara generella. Fattigdomsbekämpning och goda uppväxtvillkor för alla barn skulle gynna samhället ekonomiskt och motverka uppkomsten av kriminalitet. För detta fanns och finns det vetenskapligt stöd."

Det finns också vetenskapligt stöd för att olika barn behöver olika former av stöd och hjälp för inlärning, och skolan har en skyldighet att komma tillrätta även med bakomliggande sociala problem som hämmar en elevs utbildning, vid behov genom att samarbeta med andra instanser i och utanför skolan. Utvecklingen med ett ökande antal elever som inte uppnår godkända betyg i skolan behöver vändas - och det är här man kan satsa förebyggande genom att staten lägger mer pengar och i slutändan kan man hoppas att det lönar sig genom att färre personer blir kriminella.

Om man däremot redan från början drar undan mattan för barn som har en utsatt situation; genom att i allt tydligare åldrar bedöma deras resultat utan att de får tillräckliga stödinsatser från skolan i de ämnen där de inte uppnår godkända resultat, eller genom att ge RUT-avdrag för läxhjälp till dem som har råd men inte se till att skolorna eller ideella organisationer har tillräckliga medel för att stötta de elever som inte har råd med privat läxhjälp visar man på ett tydligt sätt att samhället helt enkelt inte bryr sig. Då har man gjort bedömningen att man föredrar att betala kostnaden för den kriminalitet som riskerar att bli resultatet. Det är inte den sorts samhälle jag vill ha - frågan är om det är den sorts samhälle som de borgerliga vill ha!

Tidigare inlägg på temat finns här och här.

De riktade insatser som jag nämner i det ena av de tidigare inläggen, och som togs upp i papperstidningen av DN, handlade enligt DN om stöd till kriminella unga män för att lämna kriminaliteten. Om det är detta stöd Boström syftar på när han skriver att även ungdomar på glid har rättigheter som gör riktade insatser kontroversiella så är det väl rimligt att påminna om att medborgare även har skyldigheter - en av dem är helt enkelt att inte bete sig kriminellt. Om alternativet är att avvakta tills dessa personer begår så grova brott att de hamnar i fängelse och därefter försöka sätta in insatser, så är i alla fall jag övertygad om att det är helt fel väg att gå.