Det verkar faktiskt som att det är en ny regering, eller till en början åtminstone en ny statsminister, på gång till nästa vecka. Vi får väl se vad som sägs i liberalerna när nu centerpartiet bestämt sig. Klart är att det finns ett politiskt underlag för ett S-MP-C-L-samarbete (noterbart utan C och L i regeringen samt utan V i samarbetet överhuvudtaget) respektive någon sorts förslag om att undvika inflytande från SD för en M-KD-regering med stöd av C och L. I det senare fallet är Kristersson beroende av att SD röstar på honom som statsminister trots att det sägs rakt ut att SD ska undanhållas från inflytande för att C och L ska rösta, och för Löfvén gäller det att V inte röstar emot. Det är rätt mycket som känns ologiskt i båda alternativen.
För egen del tittar jag som privatperson mycket på miljöområdet och konstaterar att flygskatten trots allt föreslås bli kvar, om än på samma låga nivå. I övrigt tycker jag DNs artiklar har varit ganska otydliga om vad som är på gång vad gäller miljöpolitik, inte minst inom klimatområdet - det återspeglar knappast den krisfråga som klimatförändringar nu bör anses vara, när inte mycket av den politiken listas inom det som DN anser vara överenskommelsens viktigaste punkter.
För jobbet noterar jag att det ska finnas skrivningar i utkastet om en reformerad lärarutbildning. Nu igen är jag böjd att tillägga. Men det får jag nog återkomma till i ett separat inlägg.
DN skriver också om uppgörelsen i nedanstående artikel (och i många fler).
https://www.dn.se/nyheter/politik/forhandlingarna-om-regeringsmakten-nara-slutet-sista-chansen-infor-helgen/
Visar inlägg med etikett utbildning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett utbildning. Visa alla inlägg
lördag 12 januari 2019
onsdag 4 december 2013
Sverige och skolan
Med resultaten från senaste PISA-undersökningen rykande färska kan man inte låta bli att undra över vilka effekter ihopfuskade data haft på resultatet. Oavsett det står det klart att Sveriges utveckling lämnar mycket i övrigt att önska. Löfven skyller misslyckandet på Reinfeldt och den moderatledda borgerliga regeringens skattesänkningar. Socialdemokraterna har dock sannolikt sin del av skulden, med kommunalisering och det fria skolvalet under Göran Persson och framåt. Lärarnas riksförbund konstaterar också i DN att skolan har misskötts i decennier. Och Jonas Thente drar slutsatsen att det rör sig om ett systemfel.
Jag har bloggat förut om reformivern vad gäller skolan, där vi har fått nya betygssystem flera gånger sedan jag gick ut gymnasiet för drygt tjugo år sedan, nya uppsättningar betygskriterier, nya läroplaner och nya sätt att organisera gymnasieskolan i kurser samtidigt som lärarutbildningen även den har gjorts om ett antal gånger och i skrivande stund har ett rätt dysfunktionellt upplägg av åtminstone ämneslärarutbildningen för årskurs 7-9 och en ständigt pågående dragkamp mellan företrädare för ämnena och dito för den pedagogiska utbildningen vad gäller tidstilldelning. Blivande grundlärare som läser SO-ämnen för att undervisa i årskurs 4-6 får till exempel tre (3) veckors kurs i vardera SO-ämnet historia, geografi, religion och samhällskunskap. När jag nämnde det för en pensionerad SO-lärare på högstadiet, frågade hon hur mycket de som specialiserar sig mot SO läser. Tja... Det här är de som specialiserar sig mot SO. Övriga läser ingenting av dessa ämnen. Och så vidare. Jag skulle säga att det finns massor av systemfel i skolan, i lärarutbildningen och framförallt i politiken som ska hantera skolan. Jag själv är inte förmögen att reda ut om det är möjligt att genomföra de förändringar som behövs, kanske främst att ge lärarna arbetsro och låta dem få göra det de ska, nämligen undervisa, utan att göra ytterligare reformer - men eventuella nya reformer bör vara väl genomtänkta och ha elevernas lärande såväl som lärarnas arbetssituation i fokus.
Och även om man inte uteslutande kan skylla på Björklund och/eller Reinfeldt så är det ändå de som för närvarande bär ansvaret för skolan. Många av Björklunds reformer har varit hafsverk där man sagt rakt ut att hellre fort och fel än att dröja (och begränsa felen). Att inrätta ytterligare ett nytt betygssystem har fått berättigad kritik, och negativa konsekvenser och justeringar för att undvika dessa har gjorts, lärarlegitimationen är paradexemplet på en uselt genomförd reform som trots att den i sig välkomnades av många har blivit fullkomligt löjeväckande pga den hårresande handläggningen av ärendena. Kort sagt, Björklund verkar ha fått leka ganska fritt, utan att ha lyckats särskilt väl. Jag har visserligen måttligt förtroende för socialdemokraterna som skolpolitiksparti, och kan inte påstå att jag tycker att Löfven är en betryggande statsministerkandidat. Men jag tror att det krävs ett maktskifte i nästa val för att skolan ska ha en chans att komma på rätt köl, och om det maktskiftet medför en miljöpartistisk utbildningsminister har jag lite större tillförsikt inför skolans framtid. Det finns naturligtvis inslag även i den miljöpartistiska skolpolitiken som jag förhåller mig tveksam till, och ett av dem är de av en del miljöpartistiska företrädare så omhuldade friskolorna. Här sker dock en diskussion, och en viss politisk riktningsändring. Och kan MP driva S till att vässa sin skolpolitik så tror jag att ett rödgrönt altenativ skulle kunna leda mot en bättre skola, men det kommer knappast vara varken enkelt eller billigt.
Även SvD skriver och lyfter bland annat frågan om fördelning av resurser, eftersom det i ännu högre grad är de lågpresterande elevernas resultat som har försämrats, en diskussion som tex den borgerliga majoriteten i Huddinge kommun var rätt ovilliga att ta när jag för några år sedan var politiskt aktiv där. Här tror jag definitivt att ett rödgrönt alternativ har hjärtat mer på rätta stället, om bara S kan komma ihåg att solidaritet är en av hörnstenarna i deras politik.
Jag har bloggat förut om reformivern vad gäller skolan, där vi har fått nya betygssystem flera gånger sedan jag gick ut gymnasiet för drygt tjugo år sedan, nya uppsättningar betygskriterier, nya läroplaner och nya sätt att organisera gymnasieskolan i kurser samtidigt som lärarutbildningen även den har gjorts om ett antal gånger och i skrivande stund har ett rätt dysfunktionellt upplägg av åtminstone ämneslärarutbildningen för årskurs 7-9 och en ständigt pågående dragkamp mellan företrädare för ämnena och dito för den pedagogiska utbildningen vad gäller tidstilldelning. Blivande grundlärare som läser SO-ämnen för att undervisa i årskurs 4-6 får till exempel tre (3) veckors kurs i vardera SO-ämnet historia, geografi, religion och samhällskunskap. När jag nämnde det för en pensionerad SO-lärare på högstadiet, frågade hon hur mycket de som specialiserar sig mot SO läser. Tja... Det här är de som specialiserar sig mot SO. Övriga läser ingenting av dessa ämnen. Och så vidare. Jag skulle säga att det finns massor av systemfel i skolan, i lärarutbildningen och framförallt i politiken som ska hantera skolan. Jag själv är inte förmögen att reda ut om det är möjligt att genomföra de förändringar som behövs, kanske främst att ge lärarna arbetsro och låta dem få göra det de ska, nämligen undervisa, utan att göra ytterligare reformer - men eventuella nya reformer bör vara väl genomtänkta och ha elevernas lärande såväl som lärarnas arbetssituation i fokus.
Och även om man inte uteslutande kan skylla på Björklund och/eller Reinfeldt så är det ändå de som för närvarande bär ansvaret för skolan. Många av Björklunds reformer har varit hafsverk där man sagt rakt ut att hellre fort och fel än att dröja (och begränsa felen). Att inrätta ytterligare ett nytt betygssystem har fått berättigad kritik, och negativa konsekvenser och justeringar för att undvika dessa har gjorts, lärarlegitimationen är paradexemplet på en uselt genomförd reform som trots att den i sig välkomnades av många har blivit fullkomligt löjeväckande pga den hårresande handläggningen av ärendena. Kort sagt, Björklund verkar ha fått leka ganska fritt, utan att ha lyckats särskilt väl. Jag har visserligen måttligt förtroende för socialdemokraterna som skolpolitiksparti, och kan inte påstå att jag tycker att Löfven är en betryggande statsministerkandidat. Men jag tror att det krävs ett maktskifte i nästa val för att skolan ska ha en chans att komma på rätt köl, och om det maktskiftet medför en miljöpartistisk utbildningsminister har jag lite större tillförsikt inför skolans framtid. Det finns naturligtvis inslag även i den miljöpartistiska skolpolitiken som jag förhåller mig tveksam till, och ett av dem är de av en del miljöpartistiska företrädare så omhuldade friskolorna. Här sker dock en diskussion, och en viss politisk riktningsändring. Och kan MP driva S till att vässa sin skolpolitik så tror jag att ett rödgrönt altenativ skulle kunna leda mot en bättre skola, men det kommer knappast vara varken enkelt eller billigt.
Även SvD skriver och lyfter bland annat frågan om fördelning av resurser, eftersom det i ännu högre grad är de lågpresterande elevernas resultat som har försämrats, en diskussion som tex den borgerliga majoriteten i Huddinge kommun var rätt ovilliga att ta när jag för några år sedan var politiskt aktiv där. Här tror jag definitivt att ett rödgrönt alternativ har hjärtat mer på rätta stället, om bara S kan komma ihåg att solidaritet är en av hörnstenarna i deras politik.
måndag 26 augusti 2013
Noterat
I morse såg jag en märklig reklamskylt i t-banan med moderaterna som avsändare. De har tydligen uppmärksammat att svensk skola dras med en del problem. Så nu vill de minska storleken på klasserna i åk 1-3. Men då kan de väl bara göra det? Slopa ett jobbskatteavdrag eller två och styr om pengarna till skolan i stället för att göra menlösa affischer i valkampanjstil. Har de glömt att de sitter i regeringen?
onsdag 21 augusti 2013
Valfrihetens gissel
Börjar det inte bli orimligt? Vi ska välja skolor, vårdcentraler, hemtjänst, apotek med flera samhällsservicer som man egentligen tycker bara ska funka. Överallt. Vi förväntas lägga timmar på att jämföra olika alternativ, undersöka och granska. Och myndigheter ska bygga upp kontrollapparater för att se till att de privata utövarna lever upp till det de ska. Det senaste är att föräldar förväntas granska ekonomin för skolor för att undvika att sätta sina barn i skolor som är på ruinens brant (kommenterat på Huddingeperspektiv), och att valet av vårdcentral försvåras av att det tydligen inte finns information om medicinska resultat, vad nu det är, tillgänglig. Något som vårdcentralerna enligt DN är skyldiga att tillhandahålla.
All denna valfrihet verkar bygga på idén att med konkurrens ska verksamheterna förbättras - för mig framstår det som att de försämras. Och det kanske inte är så konstigt? Om man väljer yrken som lärare, inom vården eller på ett apotek gör man det väl sannolikt för att man vill lära ut, vårda eller tillhandahålla mediciner på ett så bra sätt som möjligt. Borde inte den största drivkraften då vara att få göra just detta i en stimulerande miljö med möjlighet till utveckling av sin profession? Att tro att man kan tvinga fram kvalitetshöjningar genom att hålla verksamheter i ständig rädsla för att konkurreras ut blir direkt kontraproduktivt, särskilt när man inte rår över regelverken som avgör ekonomin. Så ser vi också en ansamling av vårdcentraler, apotek mm i lönsamma områden - och en utglesning i icke lönsamma. Är det det som ska föreställa samhällsservice?
All denna valfrihet verkar bygga på idén att med konkurrens ska verksamheterna förbättras - för mig framstår det som att de försämras. Och det kanske inte är så konstigt? Om man väljer yrken som lärare, inom vården eller på ett apotek gör man det väl sannolikt för att man vill lära ut, vårda eller tillhandahålla mediciner på ett så bra sätt som möjligt. Borde inte den största drivkraften då vara att få göra just detta i en stimulerande miljö med möjlighet till utveckling av sin profession? Att tro att man kan tvinga fram kvalitetshöjningar genom att hålla verksamheter i ständig rädsla för att konkurreras ut blir direkt kontraproduktivt, särskilt när man inte rår över regelverken som avgör ekonomin. Så ser vi också en ansamling av vårdcentraler, apotek mm i lönsamma områden - och en utglesning i icke lönsamma. Är det det som ska föreställa samhällsservice?
tisdag 2 juli 2013
Resultat i högskolevärlden - ett symptom på något större?
Jag nås mitt i Almedalsbruset av en notis i DN om en undersökning som den rätt nya myndigheten Universitetskanslerämbetet har gjort om studenters resultat inom högre utbildning. DN noterar att resultaten generellt har försämrats såtillvida att studenterna tar färre poäng per termin, en utveckling som pågått under de senaste sju åren. Man noterar också vilka högskolor/universitet som ligger i topp respektive botten med en dominans av olika sjukvårdsinriktade utbildningar i toppskiktet och, vad jag kan utröna av listan utan att kolla upp bakgrunden för varje enskilt lärosäte, diverse relativt små och nytillkomna lärosäten i botten.
I artikeln finns ingen analys och med statistik kan man visa nästan precis vad man vill, men jag kan inte låta bli att göra några spontana reflektioner:
Sveriges Universitetslärarförbund, SULF, brukar bland andra påpeka att ökad medelstilldelning till högskolan inte har motsvarat de ökade kostnader ett större antal studenter har medfört. Det har ekonomiskt sett alltså skett en urholkning - kanske börjar detta nu synas i studieresultaten?
Hur ser studiemedlen ut i dag? Mitt intryck är att många studenter arbetar vid sidan av sina heltidsstudier, vilket kan påverka deras möjligheter att klara alla poäng.
Det vore väl konstigt om sorgebarnet den svenska skolan inte börjat ge konsekvenser även inom de akademiska studierna. Jag ogillar att fastna i "det var bättre förr"-jargongen, men det signaleras från alla möjliga håll att hela det svenska utbildningsväsendet faktiskt är vådligt på glid, vilket jag har bloggat om tidigare vad gäller skolan.
Jag kan inte heller låta bli att notera att tex Södertörns högskola som hela tiden har lockat studenter från mindre studievana miljöer ligger i botten. Där finns alltså, med DN:s rubriksättning, Sveriges sämsta studenter - men det kanske inte är så konstigt att det tar lite längre tid att ta alla poäng om man överhuvudtaget har en högre tröskel in i den akademiska världen? Det kanske till och med är så att det är en större prestation att ta dessa poäng, än det är för någon som har stöd från en omgivning som är insatt i vad högre studier innebär?
Kort och gott: rankinglistor är som vanligt ett trubbigt instrument - men det vore intressant med en diskussion om vad som ligger bakom siffrorna. Och det är på tiden att Sveriges politiker lever upp till sina ord om att satsa på skola och utbildning och stoppar det fria fall som på alldeles för många sätt präglar det svenska utbildningsväsendet. Miljöpartiet lyfter i Almedalen även frågan om arbetsmiljö i skolan, här i betydelsen den fysiska arbetsmiljön med upprustningsbehov av skolor. Jag skulle även vilja framhålla andra aspekter. När blev det till exempel accepterat att klassrumsmiljön är så stökig att skolorna tillhandahåller hörselskydd för att barn ska kunna koncentrera sig?
Det som ytterligare oroar är att det inte bara är inom utbildningsväsendet nedmonteringar, eftersatt underhåll och bristande kvalitet som florerar; vi har den senaste veckan fått liknande beskrivningar av helt andra verksamheter, nämligen svensk vattenkvalitet (DN) och allmännyttans bostadsbestånd/ miljonprogramsområdena (Viktor Barth-Kron i den DN-kopplade bloggen The Viktor Report). Barnmorskornas, läkarnas och lärarnas upprop mot hur verkligheten har kommit att se ut ger också tydliga signaler om att allt inte står rätt till. Det ser helt enkelt ut som att vi yrvaket får inse att vi inte har velat betala notan för gemensamt bekostade verksamheter under ganska många år, något som ytterligare accelererats under de senaste årens borgerliga styre.
Med val om ett drygt år är det nu upp till bevis för politiker från samtliga partier - men också för väljarna; egna pengar i plånboken eller återuppbyggnad av en gemensam och hållbar välfärd? Jag vet vad jag väljer!
I artikeln finns ingen analys och med statistik kan man visa nästan precis vad man vill, men jag kan inte låta bli att göra några spontana reflektioner:
Sveriges Universitetslärarförbund, SULF, brukar bland andra påpeka att ökad medelstilldelning till högskolan inte har motsvarat de ökade kostnader ett större antal studenter har medfört. Det har ekonomiskt sett alltså skett en urholkning - kanske börjar detta nu synas i studieresultaten?
Hur ser studiemedlen ut i dag? Mitt intryck är att många studenter arbetar vid sidan av sina heltidsstudier, vilket kan påverka deras möjligheter att klara alla poäng.
Det vore väl konstigt om sorgebarnet den svenska skolan inte börjat ge konsekvenser även inom de akademiska studierna. Jag ogillar att fastna i "det var bättre förr"-jargongen, men det signaleras från alla möjliga håll att hela det svenska utbildningsväsendet faktiskt är vådligt på glid, vilket jag har bloggat om tidigare vad gäller skolan.
Jag kan inte heller låta bli att notera att tex Södertörns högskola som hela tiden har lockat studenter från mindre studievana miljöer ligger i botten. Där finns alltså, med DN:s rubriksättning, Sveriges sämsta studenter - men det kanske inte är så konstigt att det tar lite längre tid att ta alla poäng om man överhuvudtaget har en högre tröskel in i den akademiska världen? Det kanske till och med är så att det är en större prestation att ta dessa poäng, än det är för någon som har stöd från en omgivning som är insatt i vad högre studier innebär?
Kort och gott: rankinglistor är som vanligt ett trubbigt instrument - men det vore intressant med en diskussion om vad som ligger bakom siffrorna. Och det är på tiden att Sveriges politiker lever upp till sina ord om att satsa på skola och utbildning och stoppar det fria fall som på alldeles för många sätt präglar det svenska utbildningsväsendet. Miljöpartiet lyfter i Almedalen även frågan om arbetsmiljö i skolan, här i betydelsen den fysiska arbetsmiljön med upprustningsbehov av skolor. Jag skulle även vilja framhålla andra aspekter. När blev det till exempel accepterat att klassrumsmiljön är så stökig att skolorna tillhandahåller hörselskydd för att barn ska kunna koncentrera sig?
Det som ytterligare oroar är att det inte bara är inom utbildningsväsendet nedmonteringar, eftersatt underhåll och bristande kvalitet som florerar; vi har den senaste veckan fått liknande beskrivningar av helt andra verksamheter, nämligen svensk vattenkvalitet (DN) och allmännyttans bostadsbestånd/ miljonprogramsområdena (Viktor Barth-Kron i den DN-kopplade bloggen The Viktor Report). Barnmorskornas, läkarnas och lärarnas upprop mot hur verkligheten har kommit att se ut ger också tydliga signaler om att allt inte står rätt till. Det ser helt enkelt ut som att vi yrvaket får inse att vi inte har velat betala notan för gemensamt bekostade verksamheter under ganska många år, något som ytterligare accelererats under de senaste årens borgerliga styre.
Med val om ett drygt år är det nu upp till bevis för politiker från samtliga partier - men också för väljarna; egna pengar i plånboken eller återuppbyggnad av en gemensam och hållbar välfärd? Jag vet vad jag väljer!
måndag 8 april 2013
Nya lösningar för svensk skola?
Jag läser i SULF-tidningen (Sveriges Universitetslärarförbunds tidning) att regeringen har nya pigga idéer om hur de ska göra lärarutbildningen bättre/skolan mer attraktiv som arbetsplats, jag blir lite osäker på vilket men förmodligen är det bådadera. Visst har svensk skola problem och det har på sistone diskuterats i DN:s artikelserie om skolan. Nu är det tydligen Teach for Sweden (som bland annat Mikael Damberg, S, varit drivande bakom att - försöka - införa vid svenska lärosäten och lärarutbildningar) som ska utgöra den magiska fixen för svensk skola. Jag ställer mig lite tvekande, och om lärosätena är någon sorts värdemätare för detta så är jag i gott sällskap.
– Ja, jag är förvånad, säger Pam Fredman, rektor vid Göteborgs universitet. Hon framhåller att universitet och högskolor redan arbetar med utveckling och förbättring av kvaliteten på lärarutbildningen. "Det finns väl ingen utbildning där vi redan har fått så många nya direktiv."
SULF-tidningen
Ja, det finns en enorm, och som det verkar ökande, klåfingrighet bland politiker att ge sig på skolan och lärarutbildningen (något som jag för ovanlighetens skull är överens med DN:s ledarskribent Peter Wolodarski om). Alla vet bäst, utom tydligen de som är satta att göra jobbet, lärarna. Dem lyssnas det inte så noga på. Men alltså, kan vi inte bara slopa det där jobbskatteavdraget, låta lärarna vara lärare och inte bränna ut dem med orimliga förutsättningar och massor av administration och lägga pengar på rimliga löner, tid för utvecklingsarbete och resurser till vettiga insatser i skolorna. Då kanske fler skulle kunna tänka sig att vara lärare och man skulle slippa krystade projekt? Jag har en kombination av kemi, biologi och geografi i min examen (kan betraktas som hyfsad hårdvaluta i skolsammanhang skulle jag tro), jag gillar att undervisa - men nej, högstadielärare är inte en alternativ bana med de förutsättningar som råder. Jag går miljoner gånger hellre tillbaka till Posten och brevbäreriet!
tisdag 26 mars 2013
Nu får det tamejfan vara nog!
Det här ska ju visserligen inte vara någon stickblogg men varav huvudet är fullt talar munnen - eller skriver jag på bloggen, snarare, vilket har synts på sistone. Och med tanke på hur deprimerande det är att läsa tidningarna just nu så gäller det att hitta något tröstande att hålla fast i, en stickning till exempel.
Skolan är som alltid ett sorgebarn - och nu blir det enligt DN synligt att segregation och familjebakgrund slår igenom. Bostadssegregationen med segregerade bostadsområden som i t ex Bromma och Djursholm där bostadsbeståndet skulle behöva blandas upp för att få en större mångfald bland invånarna ger även effekter i skolan. Skolvalet är ytterligare en faktor, och DN skriver att elever från studiemotiverade hem tenderar att samlas i vissa skolor. Allt medan skolorna sedan friskolereformen har försökt konkurrera genom attraktiva profiler som diverse sport- och medierelaterade inriktningar. Varför är det så sällan man ser en skola lyfta fram sina satsningar på pedagogik och kvalitet i utbildningen!? Och varför kan inte bara alla skolor vara bra skolor?
Även inom hälsoområdet har vi de senaste åren fått rapporter om effekter av ökade skillnader. DN skriver i dag i en kort text med TT som avsändare om att allt fler yngre, och då i hög grad yngre med relativt låg utbildning, drabbas av stroke. Underförstått mår högutbildade bättre, och som befolkning lever vi längre och hjärt- och kärlsjukdomarna minskar.
Regeringen presenterar i dag sin "Framtidskommissions" slutrapport. Och trots att dokumentet enligt Pekka Mellergård, en av deltagarna i kommissionen, är imponerande och lägger en relativt god faktagrund, är regeringens slutsats tydligen den gamla vanliga: vi ska inte konsumera mindre i alla fall. I övrigt säger de fyra borgerliga partiledarna i sin artikel i SvD inte mycket, och framför allt relaterar de naturligtvis inte med ett ord till hur deras egen politik bidrar till ökande klyftor i samhället. De landar dock i att välfärd behöver mätas på nya sätt, något som miljöpartiet redan redogjort för i ett PM.
Sist i den här ganska slumpvisa och deprimerande översikten, men absolut inte minst, är de allt snålare rasistiska vindarna som blåser. Jag vet inte om det är Billströms olyckliga uttalanden - som naturligtvis är mycket mer än just uttalanden, han har ju inte bara gripit dem ur tomma intet utan det handlar om bakomliggande åsikter - turerna kring REVA och gränspolisens tunnelbanekontroller eller bara en slump att vi under vårvintern har uppmärksammats på exempel efter exempel på märkliga ställningstaganden av migrationsverket och diverse rasistiska strukturer i det svenska samhället. Jag hoppas att den känsla jag fylls av, att nu får det tamejfan vara nog!, också är den Sverige som nation och samhälle landar i:
Vi kan inte ha ministrar som uttalar sig rasistiskt, vi kan inte ha ett samhälle där personer med en inte helt blond och blåögd konstitution systematiskt utsätts för diskriminering och rasism som Jonas Hassen Khemiri beskriver i sitt öppna brev till Beatrice Ask, eller där polisen bestämmer sig för att kontrollera bilar bara för att "de är från Kista", som Behrang Behdjou vittnar om i DN:s krönikeserie "STHLM i mitt hjärta". Och jag hoppas, med DN:s Björn Wiman, att detta kommer att synas i nästa val!
Under tiden spelar Cirkus Cirkör "Knitting peace" (SvD) där de bland annat utforskar stickning som fredsskapande sysselsättning. Hur de fogar in stickningen för krig, som de som stickade strumpor för sina egna trupper, förblir än så länge osagt. Själv återvänder jag till stickningen som meditativ syssla, och ångestdämpning mot ett intolerant och ohållbart samhälle - på sitt sätt även det raka motsatsen mot Cirkus Cirkörs tes - i otålig väntan på nästa val. Då får det tamejfan vara nog!
Några andra som bloggar om Framtidskommissionen Alliansfritt Sverige, Röda Berget.
Skolan är som alltid ett sorgebarn - och nu blir det enligt DN synligt att segregation och familjebakgrund slår igenom. Bostadssegregationen med segregerade bostadsområden som i t ex Bromma och Djursholm där bostadsbeståndet skulle behöva blandas upp för att få en större mångfald bland invånarna ger även effekter i skolan. Skolvalet är ytterligare en faktor, och DN skriver att elever från studiemotiverade hem tenderar att samlas i vissa skolor. Allt medan skolorna sedan friskolereformen har försökt konkurrera genom attraktiva profiler som diverse sport- och medierelaterade inriktningar. Varför är det så sällan man ser en skola lyfta fram sina satsningar på pedagogik och kvalitet i utbildningen!? Och varför kan inte bara alla skolor vara bra skolor?
Även inom hälsoområdet har vi de senaste åren fått rapporter om effekter av ökade skillnader. DN skriver i dag i en kort text med TT som avsändare om att allt fler yngre, och då i hög grad yngre med relativt låg utbildning, drabbas av stroke. Underförstått mår högutbildade bättre, och som befolkning lever vi längre och hjärt- och kärlsjukdomarna minskar.
Regeringen presenterar i dag sin "Framtidskommissions" slutrapport. Och trots att dokumentet enligt Pekka Mellergård, en av deltagarna i kommissionen, är imponerande och lägger en relativt god faktagrund, är regeringens slutsats tydligen den gamla vanliga: vi ska inte konsumera mindre i alla fall. I övrigt säger de fyra borgerliga partiledarna i sin artikel i SvD inte mycket, och framför allt relaterar de naturligtvis inte med ett ord till hur deras egen politik bidrar till ökande klyftor i samhället. De landar dock i att välfärd behöver mätas på nya sätt, något som miljöpartiet redan redogjort för i ett PM.
Sist i den här ganska slumpvisa och deprimerande översikten, men absolut inte minst, är de allt snålare rasistiska vindarna som blåser. Jag vet inte om det är Billströms olyckliga uttalanden - som naturligtvis är mycket mer än just uttalanden, han har ju inte bara gripit dem ur tomma intet utan det handlar om bakomliggande åsikter - turerna kring REVA och gränspolisens tunnelbanekontroller eller bara en slump att vi under vårvintern har uppmärksammats på exempel efter exempel på märkliga ställningstaganden av migrationsverket och diverse rasistiska strukturer i det svenska samhället. Jag hoppas att den känsla jag fylls av, att nu får det tamejfan vara nog!, också är den Sverige som nation och samhälle landar i:
Vi kan inte ha ministrar som uttalar sig rasistiskt, vi kan inte ha ett samhälle där personer med en inte helt blond och blåögd konstitution systematiskt utsätts för diskriminering och rasism som Jonas Hassen Khemiri beskriver i sitt öppna brev till Beatrice Ask, eller där polisen bestämmer sig för att kontrollera bilar bara för att "de är från Kista", som Behrang Behdjou vittnar om i DN:s krönikeserie "STHLM i mitt hjärta". Och jag hoppas, med DN:s Björn Wiman, att detta kommer att synas i nästa val!
Under tiden spelar Cirkus Cirkör "Knitting peace" (SvD) där de bland annat utforskar stickning som fredsskapande sysselsättning. Hur de fogar in stickningen för krig, som de som stickade strumpor för sina egna trupper, förblir än så länge osagt. Själv återvänder jag till stickningen som meditativ syssla, och ångestdämpning mot ett intolerant och ohållbart samhälle - på sitt sätt även det raka motsatsen mot Cirkus Cirkörs tes - i otålig väntan på nästa val. Då får det tamejfan vara nog!
Några andra som bloggar om Framtidskommissionen Alliansfritt Sverige, Röda Berget.
onsdag 6 februari 2013
Kulturkrockar
Ibland ställs man inför ganska oväntade kulturkrockar. Om det är min politiska bakgrund eller något annat som spelar mig spratt vet jag inte, men för mig framstår arrangemangen kring institutionsstyrelser som något diskutabla.
Om jag har förstått det rätt ser det i allmänhet ut så här:
Först har man skapat regler som säger att lärare/forskare ska inneha minst två tredjedelar av rösterna i styrelsen (studenter får ha max en tredjedel och den återstående heterogena gruppen teknisk och administrativ personal kläms däremellan och föreslås ha någon röst eller möjligen ett par, tre om gruppen och institutionen/styrelsen är stor).
När man så har försäkrat sig om att lärarna/forskarna har makten bestämmer man att man enbart får vara med och välja representant inom sin egen personalkategori.
Båda dessa punkter stammar (rätta mig om jag har fel) ur universitetens egna regelverk, möjligen med någon sorts rötter i högskoleförordningen.
Så övertygas de respektive representanterna/styrelseledamöterna att de trots valförfarandet inte representerar den grupp som har valt dem utan enbart är satta att se till institutionens bästa.
Därefter görs alla handlingar till styrelsen utöver dagordningen sekretessbelagda, om inte sekretessen aktivt lyfts från vissa handlingar som betraktas som ofarliga (jag vet inte vilken nivå detta beslutas på eftersom jag inte sett det i text någonstans) och styrelseledamöter och suppleanter åläggs mer eller mindre att inte prata om innehållet innan de delar som bedöms vara OK offentliggörs i samband med justering av protollet, dvs efter styrelsemötet.
Själv har jag det politiska synsättet i mig, där handlingar till kommunala nämnder, kommunfullmäktige och kommunstyrelse är offentliga, kan hämtas på nätet (undantag personärenden och liknande och det är inte säkert alla bilagor är med, men tjänsteutlåtanden som beskriver ärendet och förslag till beslut) och diskuteras inför sammanträden i de olika partigrupperna och/eller inom opposition respektive majoritet.
På liknande men inte helt motsvarande sätt så tycker jag att det är rimligt att man om man sitter i styrelsen vill kunna höra efter med "sin" grupp, ja de där som tydligen inte ska vara ens grupp trots att det är de som har röstat fram en. För mig skulle det vara självklart att, om jag ser en knivig fråga vara i antågande, samla dem som vill i min personalkategori för att presentera ärendet, höra mig för om vad det finns för olika synpunkter - ser ni några viktiga konsekvenser av detta som förbisetts, är det något jag bör ta med mig till styrelsen och kommentera där? Och jag skulle förvänta mig att övriga representanter gjorde samma sak med de kategorier som de valts in för. Om man inte gör detta har man bara att lita till vad styrelsens ordförande, eller annan föredragande, meddelar en. Och i allt beslutandearbete så är väl a och o att fråga sig: varför ser förslaget till beslut ut så här? Vem tjänar på det, vem missgynnas och finns det väl motiverade argument för att göra på just det sättet eller finns bättre alternativ? Flera personer ser mer än en, därför vore det naturligt att prata med "sin" grupp (och självklart med andra styrelseledamöter också) innan mötet. Det kan ju hända att någon har något att tillföra!
Jag googlade och hittade, tämligen ouppdaterat (2007), informationsmaterial avsett för institutionsstyrelser vid Lunds universitet. Där skrev man (då) följande om ledamöternas förberedelser inför styrelsesammanträde
"Ledamöterna ska ha gått igenom ärendenas sakliga och formella sidor innan de kommer till sammanträdet och kan ha kontakt med sin valkorporation [dvs personalkategorin som valt in en, min anmärkning] genom att t.ex. träffa representanter för den."
Det verkar alltså vara ett arbetssätt som förekommer/har förekommit på vissa håll. Och jag har helt enkelt svårt att förstå poängen med ett system där man visserligen kvoterar in representanter för olika grupper, men där personalen som helhet inte får rösta på andra än på den egna personalkategorins nominerade, som sedan inte ska anses företräda den gruppen. Det snurrar i skallen. Jo, jag förstår problematiken om det bildas olika grupper som står emot varandra - men jag tror att det som snarare främjar att det växer fram olika fraktioner är den slutenhet som uppenbarligen finns kring styrelsearbetet. Öppna möten, dit alla inom respektive valkorporation bjuds in, ger å andra sidan möjlighet att lägga fram sina synpunkter på lika villkor i stället för att det riskerar växa fram någon sorts korridorspåverkanskultur där det är mer slumpmässigt vem som tar sig utrymmet att påverka någon styrelseledamot. Och jag måste erkänna att jag blir lite häpen när det snarare uppmuntras till att på egen hand gå och lobba för sin åsikt bland så många styrelseledamöter som möjligt än att man möjliggör öppna diskussioner och vägar till att eventuellt nå någon sorts majoritetsuppfattning bland olika personalgrupper där sådan är möjlig och relevant.
Det är som att öppenhet ses som något lite suspekt inom universitetsvärlden. Ett sätt att något lite öka transparensen är att göra som biologerna (också på Lunds universitet) på Biologibloggen. Där samlas tex dagordningar och protokoll på ett och samma, offentliga, ställe, vilket åtminstone ger överskådlighet och struktur och därmed viss transparens.
Om jag har förstått det rätt ser det i allmänhet ut så här:
Först har man skapat regler som säger att lärare/forskare ska inneha minst två tredjedelar av rösterna i styrelsen (studenter får ha max en tredjedel och den återstående heterogena gruppen teknisk och administrativ personal kläms däremellan och föreslås ha någon röst eller möjligen ett par, tre om gruppen och institutionen/styrelsen är stor).
När man så har försäkrat sig om att lärarna/forskarna har makten bestämmer man att man enbart får vara med och välja representant inom sin egen personalkategori.
Båda dessa punkter stammar (rätta mig om jag har fel) ur universitetens egna regelverk, möjligen med någon sorts rötter i högskoleförordningen.
Så övertygas de respektive representanterna/styrelseledamöterna att de trots valförfarandet inte representerar den grupp som har valt dem utan enbart är satta att se till institutionens bästa.
Därefter görs alla handlingar till styrelsen utöver dagordningen sekretessbelagda, om inte sekretessen aktivt lyfts från vissa handlingar som betraktas som ofarliga (jag vet inte vilken nivå detta beslutas på eftersom jag inte sett det i text någonstans) och styrelseledamöter och suppleanter åläggs mer eller mindre att inte prata om innehållet innan de delar som bedöms vara OK offentliggörs i samband med justering av protollet, dvs efter styrelsemötet.
Själv har jag det politiska synsättet i mig, där handlingar till kommunala nämnder, kommunfullmäktige och kommunstyrelse är offentliga, kan hämtas på nätet (undantag personärenden och liknande och det är inte säkert alla bilagor är med, men tjänsteutlåtanden som beskriver ärendet och förslag till beslut) och diskuteras inför sammanträden i de olika partigrupperna och/eller inom opposition respektive majoritet.
På liknande men inte helt motsvarande sätt så tycker jag att det är rimligt att man om man sitter i styrelsen vill kunna höra efter med "sin" grupp, ja de där som tydligen inte ska vara ens grupp trots att det är de som har röstat fram en. För mig skulle det vara självklart att, om jag ser en knivig fråga vara i antågande, samla dem som vill i min personalkategori för att presentera ärendet, höra mig för om vad det finns för olika synpunkter - ser ni några viktiga konsekvenser av detta som förbisetts, är det något jag bör ta med mig till styrelsen och kommentera där? Och jag skulle förvänta mig att övriga representanter gjorde samma sak med de kategorier som de valts in för. Om man inte gör detta har man bara att lita till vad styrelsens ordförande, eller annan föredragande, meddelar en. Och i allt beslutandearbete så är väl a och o att fråga sig: varför ser förslaget till beslut ut så här? Vem tjänar på det, vem missgynnas och finns det väl motiverade argument för att göra på just det sättet eller finns bättre alternativ? Flera personer ser mer än en, därför vore det naturligt att prata med "sin" grupp (och självklart med andra styrelseledamöter också) innan mötet. Det kan ju hända att någon har något att tillföra!
Jag googlade och hittade, tämligen ouppdaterat (2007), informationsmaterial avsett för institutionsstyrelser vid Lunds universitet. Där skrev man (då) följande om ledamöternas förberedelser inför styrelsesammanträde
"Ledamöterna ska ha gått igenom ärendenas sakliga och formella sidor innan de kommer till sammanträdet och kan ha kontakt med sin valkorporation [dvs personalkategorin som valt in en, min anmärkning] genom att t.ex. träffa representanter för den."
Det verkar alltså vara ett arbetssätt som förekommer/har förekommit på vissa håll. Och jag har helt enkelt svårt att förstå poängen med ett system där man visserligen kvoterar in representanter för olika grupper, men där personalen som helhet inte får rösta på andra än på den egna personalkategorins nominerade, som sedan inte ska anses företräda den gruppen. Det snurrar i skallen. Jo, jag förstår problematiken om det bildas olika grupper som står emot varandra - men jag tror att det som snarare främjar att det växer fram olika fraktioner är den slutenhet som uppenbarligen finns kring styrelsearbetet. Öppna möten, dit alla inom respektive valkorporation bjuds in, ger å andra sidan möjlighet att lägga fram sina synpunkter på lika villkor i stället för att det riskerar växa fram någon sorts korridorspåverkanskultur där det är mer slumpmässigt vem som tar sig utrymmet att påverka någon styrelseledamot. Och jag måste erkänna att jag blir lite häpen när det snarare uppmuntras till att på egen hand gå och lobba för sin åsikt bland så många styrelseledamöter som möjligt än att man möjliggör öppna diskussioner och vägar till att eventuellt nå någon sorts majoritetsuppfattning bland olika personalgrupper där sådan är möjlig och relevant.
Det är som att öppenhet ses som något lite suspekt inom universitetsvärlden. Ett sätt att något lite öka transparensen är att göra som biologerna (också på Lunds universitet) på Biologibloggen. Där samlas tex dagordningar och protokoll på ett och samma, offentliga, ställe, vilket åtminstone ger överskådlighet och struktur och därmed viss transparens.
måndag 7 januari 2013
Individuella insatser - eller en skola som inte utesluter?
Håkan Boström ifrågasätter på DN:s ledarsidor möjligheten att genom individuella insatser minska rekryteringen av kriminella. Han menar att det är svårt och dessutom riskerar att kombineras med övergrepp. Dels har jag inte sett några önskemål om riktade åtgärder på det sätt som jag tycker Boström varnar för - däremot riktade åtgärder för att stötta barn som riskerar att halka efter i skolan. Men dessa behövs ju oavsett om man oroas av en möjlig kriminell framtida bana, eller just för att barnet inte tillgodogör sig undervisningen. Boström skriver själv:
Om man däremot redan från början drar undan mattan för barn som har en utsatt situation; genom att i allt tydligare åldrar bedöma deras resultat utan att de får tillräckliga stödinsatser från skolan i de ämnen där de inte uppnår godkända resultat, eller genom att ge RUT-avdrag för läxhjälp till dem som har råd men inte se till att skolorna eller ideella organisationer har tillräckliga medel för att stötta de elever som inte har råd med privat läxhjälp visar man på ett tydligt sätt att samhället helt enkelt inte bryr sig. Då har man gjort bedömningen att man föredrar att betala kostnaden för den kriminalitet som riskerar att bli resultatet. Det är inte den sorts samhälle jag vill ha - frågan är om det är den sorts samhälle som de borgerliga vill ha!
Tidigare inlägg på temat finns här och här.
De riktade insatser som jag nämner i det ena av de tidigare inläggen, och som togs upp i papperstidningen av DN, handlade enligt DN om stöd till kriminella unga män för att lämna kriminaliteten. Om det är detta stöd Boström syftar på när han skriver att även ungdomar på glid har rättigheter som gör riktade insatser kontroversiella så är det väl rimligt att påminna om att medborgare även har skyldigheter - en av dem är helt enkelt att inte bete sig kriminellt. Om alternativet är att avvakta tills dessa personer begår så grova brott att de hamnar i fängelse och därefter försöka sätta in insatser, så är i alla fall jag övertygad om att det är helt fel väg att gå.
"Men centralt för dem [Gustav Möller och makarna Myrdal] var att åtgärderna skulle vara generella. Fattigdomsbekämpning och goda uppväxtvillkor för alla barn skulle gynna samhället ekonomiskt och motverka uppkomsten av kriminalitet. För detta fanns och finns det vetenskapligt stöd."Det finns också vetenskapligt stöd för att olika barn behöver olika former av stöd och hjälp för inlärning, och skolan har en skyldighet att komma tillrätta även med bakomliggande sociala problem som hämmar en elevs utbildning, vid behov genom att samarbeta med andra instanser i och utanför skolan. Utvecklingen med ett ökande antal elever som inte uppnår godkända betyg i skolan behöver vändas - och det är här man kan satsa förebyggande genom att staten lägger mer pengar och i slutändan kan man hoppas att det lönar sig genom att färre personer blir kriminella.
Om man däremot redan från början drar undan mattan för barn som har en utsatt situation; genom att i allt tydligare åldrar bedöma deras resultat utan att de får tillräckliga stödinsatser från skolan i de ämnen där de inte uppnår godkända resultat, eller genom att ge RUT-avdrag för läxhjälp till dem som har råd men inte se till att skolorna eller ideella organisationer har tillräckliga medel för att stötta de elever som inte har råd med privat läxhjälp visar man på ett tydligt sätt att samhället helt enkelt inte bryr sig. Då har man gjort bedömningen att man föredrar att betala kostnaden för den kriminalitet som riskerar att bli resultatet. Det är inte den sorts samhälle jag vill ha - frågan är om det är den sorts samhälle som de borgerliga vill ha!
Tidigare inlägg på temat finns här och här.
De riktade insatser som jag nämner i det ena av de tidigare inläggen, och som togs upp i papperstidningen av DN, handlade enligt DN om stöd till kriminella unga män för att lämna kriminaliteten. Om det är detta stöd Boström syftar på när han skriver att även ungdomar på glid har rättigheter som gör riktade insatser kontroversiella så är det väl rimligt att påminna om att medborgare även har skyldigheter - en av dem är helt enkelt att inte bete sig kriminellt. Om alternativet är att avvakta tills dessa personer begår så grova brott att de hamnar i fängelse och därefter försöka sätta in insatser, så är i alla fall jag övertygad om att det är helt fel väg att gå.
lördag 5 januari 2013
Kvalitet i skolan
Häromdagen fick jag korn på en debattartikel i Upsala Nya Tidning* och ett kommenterande blogginlägg från Lärarnas riksförbund, där presschefen Zoran Alagic bloggar. Det är forskare och lärare i historia vid Uppsala universitet som slår larm i UNT om att dagens studenter inte kan skriva. När jag hör sådant blir jag alltid lite vaksam på om det är ett uttryck för att "det var bättre förr", men jag kan inte annat än hålla med. Jag vill dock se det även i ett större sammanhang: Det handlar inte bara om att de studenter som kommer från gymnasiet inte behärskar svenska i skrift, utan fler och fler artiklar i dagspressen visar tecken på att skribenterna inte alltid riktigt behärskar betydelser i olika uttryck. Olika formuleringar blandas ihop och det slarvas allmänt med ordföljd och omskrivningar (dvs det syns att skribenten tänkt skriva på ett sätt, sedan har ändrat formuleringen men delar av den ursprungliga finns kvar vilket gör syftningar oklara eller meningen bara allmänt fel och inte direkt begriplig). I vilken grad detta är ett tecken på att journalister var bättre på att skriva förr, eller att man monterat ner korrekturläsning och språkstöd på redaktionerna ska jag låta vara osagt. Uppenbart är det så att vi i dag låter mycket mer slinka igenom och godtas än vi gjorde tidigare, uppenbart är också att vi inte tycker oss ha tid och råd att vårda språket på samma sätt som gjordes tidigare. Spelar det någon roll? Ja, det gör faktiskt det, för flytet i läsningen blir sämre, och förståelsen minskar i en text som innehåller fel av olika slag.
Men tillbaka till studenterna. Man kan självklart hävda att språket inte är statiskt och att det utvecklas genom nya sätt att använda det men precis som i exemplet ovan med journalisterna så används begrepp och uttryck på direkt felaktiga sätt, vilket gör texter om inte helt obegripliga så i alla betydligt mer krävande att läsa. Problemet är dock inte alldeles nytt, och jag kan faktiskt inte avgöra om det har förvärrats under den tid jag har arbetat inom universitetsvärlden (vi disuterade samma sak för åtminstone tio år sedan). Det som oroar mig är dock att en hel del av de studenter jag träffar på i min undervisning är blivande lärare. Om de blivande lärarna inte behärskar språket, hur ska de då kunna lära ut korrekt till sina elever? Det spelar inte så stor roll om de ska bli lärare i svenska eller geografi - om de inte kan formulera sig riktigt blir det oklart vad som menas. (Men att lära ut svenska verkar i och för sig vara en omöjlighet om man inte själv kan hantera grammatik och ordförståelse.)
Det finns dock ytterligare en sorglig aspekt i debattartikeln, som jag tycker kommer lite i skymundan. Uppsalaforskarna skriver:
Detta innebär egentligen ett rent underkännande av svensk skola. Vi har i dag tio års grundskola (varav nio med skolplikt) och ytterligare tre års gymnasieskola på det för att kvalificera sig för högre utbildning. Under den tiden tillgodogör sig svenska elever inte tillräckligt mycket historia får man anta utifrån debattartikeln (det skulle vara intressant att veta om forskarna tycker att de överhuvudtaget har med sig några historiekunskaper som är relevanta) - och de kan inte heller göra sig förstådda skriftligt.
Samtidigt som Sveriges elever står sig sämre i internationella jämförelser läggs mer och mer resurser på olika typer av kunskapskontroll och betygssättning av elever (statliga på att införa betyg i lägre årskurser, fler nationella prov, nya system för att skriva omdömen och utvecklingsplaner mm och kommunala för att genomföra dessa förändringar samt utföra de utökade arbetsuppgifterna inte minst för nationella prov och skrivna omdömen som båda är oerhört resursslukande). Arbetssituationen i skolorna framstår som alltmer orimlig, och resultaten pekar på att det kanske inte är fler kontroller som behövs, utan lite arbetsro för lärarna utan att skolpolitikerna hela tiden ska göra ändringar och justeringar (något som Olof Olsson bloggat om tidigare och miljöpartiets skolpolitiske talesperson Jabar Amin skriver om på SvD:s Brännpunkt). Ska det vara för mycket begärt att få en skolpolitik där ansvariga politiker litar på de professionella, lärarna och forskarna? Om man sedan faktiskt satsade seriöst på att verksamheten, dvs undervisningen, i skolan ska fungera så att elever inte riskerar att slås ut (se även föregående blogginlägg), i stället för på reformer av diverse slag så kanske vi också skulle se att resultaten gick åt rätt håll!
*jo, tidningen stavar så
Jag har placerat min blogg i Södertälje på bloggkartan.se!
Men tillbaka till studenterna. Man kan självklart hävda att språket inte är statiskt och att det utvecklas genom nya sätt att använda det men precis som i exemplet ovan med journalisterna så används begrepp och uttryck på direkt felaktiga sätt, vilket gör texter om inte helt obegripliga så i alla betydligt mer krävande att läsa. Problemet är dock inte alldeles nytt, och jag kan faktiskt inte avgöra om det har förvärrats under den tid jag har arbetat inom universitetsvärlden (vi disuterade samma sak för åtminstone tio år sedan). Det som oroar mig är dock att en hel del av de studenter jag träffar på i min undervisning är blivande lärare. Om de blivande lärarna inte behärskar språket, hur ska de då kunna lära ut korrekt till sina elever? Det spelar inte så stor roll om de ska bli lärare i svenska eller geografi - om de inte kan formulera sig riktigt blir det oklart vad som menas. (Men att lära ut svenska verkar i och för sig vara en omöjlighet om man inte själv kan hantera grammatik och ordförståelse.)
Det finns dock ytterligare en sorglig aspekt i debattartikeln, som jag tycker kommer lite i skymundan. Uppsalaforskarna skriver:
"Att de flesta studenter inte har några grundläggande kunskaper inom vårt eget ämne, historia, har vi accepterat. Det är vår uppgift att lära ut historia, och vi kan anpassa vår undervisning efter studenternas kunskapsnivå.
Orsaken till att vi nu väljer att gå ut i offentligheten med ett veritabelt nödrop är att studenterna inte längre har det redskap som är nödvändigt för att över huvud taget kunna ta till sig humanistisk vetenskap: språket. Bland de studenter som nu kommer till oss direkt från gymnasiet har en majoritet problem med språket."
Detta innebär egentligen ett rent underkännande av svensk skola. Vi har i dag tio års grundskola (varav nio med skolplikt) och ytterligare tre års gymnasieskola på det för att kvalificera sig för högre utbildning. Under den tiden tillgodogör sig svenska elever inte tillräckligt mycket historia får man anta utifrån debattartikeln (det skulle vara intressant att veta om forskarna tycker att de överhuvudtaget har med sig några historiekunskaper som är relevanta) - och de kan inte heller göra sig förstådda skriftligt.
Samtidigt som Sveriges elever står sig sämre i internationella jämförelser läggs mer och mer resurser på olika typer av kunskapskontroll och betygssättning av elever (statliga på att införa betyg i lägre årskurser, fler nationella prov, nya system för att skriva omdömen och utvecklingsplaner mm och kommunala för att genomföra dessa förändringar samt utföra de utökade arbetsuppgifterna inte minst för nationella prov och skrivna omdömen som båda är oerhört resursslukande). Arbetssituationen i skolorna framstår som alltmer orimlig, och resultaten pekar på att det kanske inte är fler kontroller som behövs, utan lite arbetsro för lärarna utan att skolpolitikerna hela tiden ska göra ändringar och justeringar (något som Olof Olsson bloggat om tidigare och miljöpartiets skolpolitiske talesperson Jabar Amin skriver om på SvD:s Brännpunkt). Ska det vara för mycket begärt att få en skolpolitik där ansvariga politiker litar på de professionella, lärarna och forskarna? Om man sedan faktiskt satsade seriöst på att verksamheten, dvs undervisningen, i skolan ska fungera så att elever inte riskerar att slås ut (se även föregående blogginlägg), i stället för på reformer av diverse slag så kanske vi också skulle se att resultaten gick åt rätt håll!
*jo, tidningen stavar så
Jag har placerat min blogg i Södertälje på bloggkartan.se!
torsdag 3 januari 2013
Våldets konsekvenser
För en gångs skull visar DN i en artikel inte bara på skedda brott, utan också ett samhällsperspektiv på ekonomiska konsekvenser av omfattande brottslighet. (Att DN sällan tar upp det är inte så märkligt eftersom de rapporterar om en, enligt artikeln, relativt unik rapport där man räknat på vad olika former av brottslighet kostar samhället - något som sällan syns i samlad form.) Inte helt oväntat för oss som redan tidigare hävdat att man borde arbeta mer förebyggande så konstaterar en av rapportförfattarna att det handlar om enorma kostnader för gatuvåld och gängrelaterad brottslighet, medan relativt små insatser som ökad polisnärvaro skulle betala sig själva om man därmed sänker brottsligheten med några ynka procent. Allt därutöver måste alltså vara ren vinst för samhället - liksom för individer både i form av förövare och brottsoffer.
Det riktiga förebyggande arbetet handlar dock om skola (enligt artikeln) och, menar jag, socialtjänst och liknande där behov finns. Det handlar om att samordna och sätta in resurser genast när de behövs. Räkneexemplen i artikeln råkar vara från Södertälje, som är en av de platser som ligger mig extra varmt om hjärtat, men principerna gäller naturligtvis för hela landet. Inom parentes sagt är det dock intressant att DN väljer att publicera artikeln i Stockholmsdelen, trots att det är en nationell fråga.
Det rapportförfattaren Ingvar Nilsson hävdar är att det är skolan som är "huvudleverantören av människor till utanförskap", men det är nog att göra det lite lätt för sig. Skolan är en viktig aktör, och hänger man inte med där så är sårbarheten större. Stora skolklasser, rörig arbetsmiljö, lärare som arbetar under kaotiska direktiv inte minst i och med ändringarna i både grund- och gymnasieskola vad gäller läroplaner, betyg i lägre årskurser än tidigare osv osv gör det svårt att hinna med att hantera de elever som behöver särskilt stöd och individuellt anpassad undervisning. Kommuner som plötsligen drar ner tilldelningen av (eller för all del aldrig har erbjudit tillräcklig) undervisning på elevers modersmål för dem som har otillräckliga svenskakunskaper, försvårar både för de elever som då inte förstår tillräckligt av vad som händer i klassrummet och ibland för deras klasskamrater om den drabbade eleven i stället börjar störa undervisningen. Men i många fall är det inte bara det som händer i skolan som påverkar utan även situationen utanför skolan. Beroende på vad man har för bakgrund och hemmiljö har man olika lätt att ta till sig undervisningen, och skolan kan inte kompensera för vad som helst. Här krävs att skolan, som inte sällan ser varningssignalerna först, samarbetar med andra instanser - elevernas familjer, kuratorer, socialtjänst, BUP, polis mfl - för att göra situationen för eleven så hanterbar som möjligt. Vad som måste göras är att bryta mönster så tidigt som möjligt, och då måste man både ställa krav på och försöka hitta lösningar för eleverna på ett tidigt stadium.
Jag blir gråtfärdig när jag hör talas om tioåringar som skickas mellan olika skolor och klasser och till sist stängs av från skolan. Och jag är böjd att säga att vid tio års ålder är det snudd på för sent, åtminstone onödigt sent. För de som halkar efter redan med läsinlärning och den första matten riskerar att både skapa sig en identitet som den som inte kan - och kompensera för detta på andra sätt. Det är då skolan behöver undersöka vad som behövs och vad som saknas. Och för att kunna göra detta måste utrymmet för lärarna finnas, tidsmässigt och resursmässigt i form av andra stödfunktioner på skolan och utanför. På det sättet handlar det om skolans och i förlängningen samhällets ansvar - för det är inte alltid det finns en fungerande familj där som är beredd att ta på sig ansvaret. Det kanske inte ens finns en familj som tycker att skolan är särskilt viktig. Och det rapportförfattarna lyfter fram är att med tanke på att en "livsstilskriminell" person vid fyrtio års ålder kan ha kostat samhället upp till 80 miljoner kronor så bör det finnas möjlighet att stoppa in lite mer resurser i förebyggande åtgärder i stället för att fullt ut ta de ekonomiska smällarna och det mänskliga lidandet som annars blir resultatet.
I papperstidningen finns också några positiva exempel från Södertälje, där man satt in riktade resurser mot ett antal unga personer som bedöms vara i riskzonen för att bli "livsstilskriminella" (och där elva av tolv nu har brutit med sitt kriminella liv). Det är sådant som behövs! Och det behöver göras långsiktigt och systematiskt, inte som enstaka riktade projekt under en viss period. För en stor gatu- och gängbrottslighet, och en stor andel som inte går ut skolan med betyg som gör att de kan komma vidare i utbildning eller in på arbetsmarknaden, är inte bara förödande för dem som är direkt inblandade och utsatta, det äter också på förtroendekapitalet för samhället eftersom det bidrar till att ingenting verkar spela någon roll. Och så är den negativa spiralen etablerad. Med tanke på att Södertälje beräknas ha 600 pojkar* i åldrarna 13-18 år som riskerar att hamna i "utanförskap" gäller det förmodligen att lägga in ganska mycket resurser, och det är bara att hoppas att det inte faller på att mycket av kostnaderna förmodligen är kommunala medan de möjliga vinsterna (eller kostnaderna om inget görs) till ganska stor del kan tänkas ligga på statlig nivå. Här är alltså ett område där regeringen bör fundera på att avsätta riktade resurser till kommunerna för att förebygga att personer hamnar i "utanförskap" och kriminalitet, och kanske helt enkelt mer resurser till skolväsendet för att garantera skolutbildningens kvalitet (vilket är en cliff hanger till ett eventuellt kommande blogginlägg).
*Intressant nog nämns i artikeln endast pojkar/män, oavsett om det gäller risk för att hamna i "utanförskap" eller kriminalitet. Vad flickorna/kvinnorna riskerar syns inte, inte heller om de kostar samhället något.
Jag har placerat min blogg i Södertälje på bloggkartan.se!
Det riktiga förebyggande arbetet handlar dock om skola (enligt artikeln) och, menar jag, socialtjänst och liknande där behov finns. Det handlar om att samordna och sätta in resurser genast när de behövs. Räkneexemplen i artikeln råkar vara från Södertälje, som är en av de platser som ligger mig extra varmt om hjärtat, men principerna gäller naturligtvis för hela landet. Inom parentes sagt är det dock intressant att DN väljer att publicera artikeln i Stockholmsdelen, trots att det är en nationell fråga.
Det rapportförfattaren Ingvar Nilsson hävdar är att det är skolan som är "huvudleverantören av människor till utanförskap", men det är nog att göra det lite lätt för sig. Skolan är en viktig aktör, och hänger man inte med där så är sårbarheten större. Stora skolklasser, rörig arbetsmiljö, lärare som arbetar under kaotiska direktiv inte minst i och med ändringarna i både grund- och gymnasieskola vad gäller läroplaner, betyg i lägre årskurser än tidigare osv osv gör det svårt att hinna med att hantera de elever som behöver särskilt stöd och individuellt anpassad undervisning. Kommuner som plötsligen drar ner tilldelningen av (eller för all del aldrig har erbjudit tillräcklig) undervisning på elevers modersmål för dem som har otillräckliga svenskakunskaper, försvårar både för de elever som då inte förstår tillräckligt av vad som händer i klassrummet och ibland för deras klasskamrater om den drabbade eleven i stället börjar störa undervisningen. Men i många fall är det inte bara det som händer i skolan som påverkar utan även situationen utanför skolan. Beroende på vad man har för bakgrund och hemmiljö har man olika lätt att ta till sig undervisningen, och skolan kan inte kompensera för vad som helst. Här krävs att skolan, som inte sällan ser varningssignalerna först, samarbetar med andra instanser - elevernas familjer, kuratorer, socialtjänst, BUP, polis mfl - för att göra situationen för eleven så hanterbar som möjligt. Vad som måste göras är att bryta mönster så tidigt som möjligt, och då måste man både ställa krav på och försöka hitta lösningar för eleverna på ett tidigt stadium.
Jag blir gråtfärdig när jag hör talas om tioåringar som skickas mellan olika skolor och klasser och till sist stängs av från skolan. Och jag är böjd att säga att vid tio års ålder är det snudd på för sent, åtminstone onödigt sent. För de som halkar efter redan med läsinlärning och den första matten riskerar att både skapa sig en identitet som den som inte kan - och kompensera för detta på andra sätt. Det är då skolan behöver undersöka vad som behövs och vad som saknas. Och för att kunna göra detta måste utrymmet för lärarna finnas, tidsmässigt och resursmässigt i form av andra stödfunktioner på skolan och utanför. På det sättet handlar det om skolans och i förlängningen samhällets ansvar - för det är inte alltid det finns en fungerande familj där som är beredd att ta på sig ansvaret. Det kanske inte ens finns en familj som tycker att skolan är särskilt viktig. Och det rapportförfattarna lyfter fram är att med tanke på att en "livsstilskriminell" person vid fyrtio års ålder kan ha kostat samhället upp till 80 miljoner kronor så bör det finnas möjlighet att stoppa in lite mer resurser i förebyggande åtgärder i stället för att fullt ut ta de ekonomiska smällarna och det mänskliga lidandet som annars blir resultatet.
I papperstidningen finns också några positiva exempel från Södertälje, där man satt in riktade resurser mot ett antal unga personer som bedöms vara i riskzonen för att bli "livsstilskriminella" (och där elva av tolv nu har brutit med sitt kriminella liv). Det är sådant som behövs! Och det behöver göras långsiktigt och systematiskt, inte som enstaka riktade projekt under en viss period. För en stor gatu- och gängbrottslighet, och en stor andel som inte går ut skolan med betyg som gör att de kan komma vidare i utbildning eller in på arbetsmarknaden, är inte bara förödande för dem som är direkt inblandade och utsatta, det äter också på förtroendekapitalet för samhället eftersom det bidrar till att ingenting verkar spela någon roll. Och så är den negativa spiralen etablerad. Med tanke på att Södertälje beräknas ha 600 pojkar* i åldrarna 13-18 år som riskerar att hamna i "utanförskap" gäller det förmodligen att lägga in ganska mycket resurser, och det är bara att hoppas att det inte faller på att mycket av kostnaderna förmodligen är kommunala medan de möjliga vinsterna (eller kostnaderna om inget görs) till ganska stor del kan tänkas ligga på statlig nivå. Här är alltså ett område där regeringen bör fundera på att avsätta riktade resurser till kommunerna för att förebygga att personer hamnar i "utanförskap" och kriminalitet, och kanske helt enkelt mer resurser till skolväsendet för att garantera skolutbildningens kvalitet (vilket är en cliff hanger till ett eventuellt kommande blogginlägg).
*Intressant nog nämns i artikeln endast pojkar/män, oavsett om det gäller risk för att hamna i "utanförskap" eller kriminalitet. Vad flickorna/kvinnorna riskerar syns inte, inte heller om de kostar samhället något.
Jag har placerat min blogg i Södertälje på bloggkartan.se!
tisdag 1 januari 2013
The US gone mad
While the fireworks went mad outside the house I got some time to think about an article from today's newspaper. It is about free weapons training for teachers in Utah, which attracted hundreds of teachers (two hundred were admitted) in response to the latest school shooting in Newtown, which I have written about before, both in English and in Swedish. I also mentioned in the post yesterday (in Swedish) that one of my wishes for 2013 is that this year will bring changed gun laws in the USA so that the risk for children being shot down in schools will be reduced. I must say I was disappointed when I read this morning that instead teachers learn to handle guns to be able to open fire against people entering schools to shoot children and teachers. The world, or at least the US, must have gone mad! Do y ouwant to have war in the schools!? Do you expect people to feel comfortable because their children's teachers learn to handle guns - and bring these guns to school, and into the classrooms!? Do the teachers appreciate adding a new specialist field to their subjects: I teach history - and I am able to shoot anyone threatening my class?
In The Vancouver Sun one of the Utah gun instructors, Clark Aposhian, comments:
It seems that Aposhian has not noticed that schools in the USA have not been particularly safe for some time due to the amount of guns available. School shootings are still rare, but the school shooting in Newtown was neither the first one, nor will it be the last if nothing is done to make it more difficult to access weapons for people in such despair that they want to inflict as much pain as possible to others. And hey, school shootings are not supposed to occur at all! Don't get too used to them, making they seem inevitable tragedies, because they are not. Furthermore, it seems Aposhian has not noticed that there might be some problems with teachers carrying weapons in schools. In USnews on NBC news the teacher Kerrie Anderson (stating herself being "pro-gun") observes some of the difficulties:
Furthermore, more guns in the society will certainly increase gun related violence - how can more guns in schools be expected to decrease gun related violence? Children understand why it is not a good idea. When I talked to my kids, six and ten years old, about teachers having weapons training and the idea of teachers bringing guns to school they just stared at me. "Mom, we will never move to the US and go to school there, will we?", they asked. "Probably not", I told them. "Good", they replied. They did not say that when we talked about the Newtown school schooting, but when faced with the idea that there might be schools to which adults bring weapons, every day, to avoid new school shootings they had had enough. We do understand the frustration you face when people have been shot down without any chance to protect themselves. But you seldom solve problems of violence through violence, and least of all you reduce gun violence through adding guns. Children understand this. I thus repeat my wish for 2013:
Let 2013 be the year when the USA finally begins to move towards restricted availability of weapons to reduce the risk for school shootings. We've had enough of these tragedies!
In The Vancouver Sun one of the Utah gun instructors, Clark Aposhian, comments:
"Schools are some of the safest places in the world, but I think teachers understand that something has changed — the sanctity of schools has changed."
It seems that Aposhian has not noticed that schools in the USA have not been particularly safe for some time due to the amount of guns available. School shootings are still rare, but the school shooting in Newtown was neither the first one, nor will it be the last if nothing is done to make it more difficult to access weapons for people in such despair that they want to inflict as much pain as possible to others. And hey, school shootings are not supposed to occur at all! Don't get too used to them, making they seem inevitable tragedies, because they are not. Furthermore, it seems Aposhian has not noticed that there might be some problems with teachers carrying weapons in schools. In USnews on NBC news the teacher Kerrie Anderson (stating herself being "pro-gun") observes some of the difficulties:
"How would I keep that gun safe?" she said. "I wouldn't carry (it) on my person while teaching, where a disgruntled student could overpower me and take it. And if I have it secured in my office, it might not be a viable form of protection."
Furthermore, more guns in the society will certainly increase gun related violence - how can more guns in schools be expected to decrease gun related violence? Children understand why it is not a good idea. When I talked to my kids, six and ten years old, about teachers having weapons training and the idea of teachers bringing guns to school they just stared at me. "Mom, we will never move to the US and go to school there, will we?", they asked. "Probably not", I told them. "Good", they replied. They did not say that when we talked about the Newtown school schooting, but when faced with the idea that there might be schools to which adults bring weapons, every day, to avoid new school shootings they had had enough. We do understand the frustration you face when people have been shot down without any chance to protect themselves. But you seldom solve problems of violence through violence, and least of all you reduce gun violence through adding guns. Children understand this. I thus repeat my wish for 2013:
Let 2013 be the year when the USA finally begins to move towards restricted availability of weapons to reduce the risk for school shootings. We've had enough of these tragedies!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)