Adventskalender

Inte nog med att vi köper julklappar för massor av pengar, det verkar också som att adventskalendrar med presenter till varje barn, varje dag, har blivit ett måste i vissa kretsar. Det ska köpas och köpas och köpas, nyss var det "Black Friday" som verkar hårdlanseras av handeln, och nu ska vi köpa oss blå ända in i mål när mellandagsrean börjar och vi kan börja om igen. Och emellanåt så flyger vi iväg till olika hörn av världen, för att det är väl trots allt en mänsklig rättighet att få lite tropisk sol på sig minst en, gärna flera gånger om året när man lever i vår mörka och kalla del av världen. Eller att överhuvudtaget få se sig om i världen, inte bara någon enstaka gång, utan flera gånger, varje år. Att det var och en gör påverkar verkar inte finnas på kartan. Men det är lätt att kasta sten i glashus; vi har gjort oss alldeles för beroende av bil sedan vi flyttade till Södertälje och att värma upp ett hus med el, även om den kommer från förnybara energikällor, känns helt knäppt men det är i dagsläget som det är även om vi försöker samåka så långt möjligt.

Sammantaget slog det mig att om det nu är så viktigt med adventskalendrar kan man ju göra något mer konstruktivt av dem. Här kommer därmed en utmaning: I stället för att köpa diverse grejor, gör en adventskalender där de som mest behöver får - ge presenter genom Unicef, Rädda barnen, Röda korset, Läkare utan gränser osv. Eller gör en insats i någon volontärverksamhet för flyktingar, EU-migranter, hemlösa... Eller stöd föreningar och initiativ för miljön och mot tex klimatförändringar. För egen del får det bli en blandning. I dagens lucka finns därför 30 kronor att använda i Unicefs gåvoshop.

Nu inbillar jag mig ju inte att jag kommer att ha tid att skriva ett blogginlägg om dagen under årets mest hysteriska månad, men jag hoppas återkomma någon gång då och då - och om inte annat dyker det väl upp en fulltecknad lista här på bloggen i jul.

Lucka          Innehåll
1                 30 kronor till Unicefs gåvoshop

Om nyttan med läsning

Då och då blossar diskussionen upp om läsfrämjandearbete (något som regeringen har med som satsning i kulturbudgeten för 2014), om det finns något självändamål med läsandet och hur man får inte minst pojkar att läsa. För mig som läsande person, av romaner, facklitteratur, dagspress och andra tidningar, är diskussionen om läsandets vara eller icke vara ofta ganska ointressant. Läsandet är ett verktyg i jobbet och är det rimligen även för elevernas arbete i skolan. Här krävs en god läsförmåga och personer med till exempel dyslexi behöver få olika typer av stöd för att inte halka efter.

Men för mig utgör läsandet också en egen ficka i tiden där man befinner sig bortanför alla andra sammanhang. Det är lika mycket den upplevelsen man önskar att föräldrar och lärare skulle uppmärksamma barnen på. I samband med Kristian Gidlunds bortgång, när hans förmåga att sätta ord på det som för många är omöjligt att formulera lyfts fram, tydliggörs också hur viktigt det kan vara både att kunna formulera sig i ord för att hantera sin tillvaro och att läsa någon annan som kan det. En del texter letar sig helt enkelt rakt in i hjärtat, och stannar där. Man kan bara önska att avsändaren hade fått många fler år att leva - och skriva.

Litteraturmagazinet om att locka till läsning, Kristian Gidlunds blogg I kroppen min, DN om regeringens satsning på läsning samt tidigare om olika läsfrämjandeinitiativ.

Valfrihetens gissel

Börjar det inte bli orimligt? Vi ska välja skolor, vårdcentraler, hemtjänst, apotek med flera samhällsservicer som man egentligen tycker bara ska funka. Överallt. Vi förväntas lägga timmar på att jämföra olika alternativ, undersöka och granska. Och myndigheter ska bygga upp kontrollapparater för att se till att de privata utövarna lever upp till det de ska. Det senaste är att föräldar förväntas granska ekonomin för skolor för att undvika att sätta sina barn i skolor som är på ruinens brant (kommenterat på Huddingeperspektiv), och att valet av vårdcentral försvåras av att det tydligen inte finns information om medicinska resultat, vad nu det är, tillgänglig. Något som vårdcentralerna enligt DN är skyldiga att tillhandahålla.

All denna valfrihet verkar bygga på idén att med konkurrens ska verksamheterna förbättras - för mig framstår det som att de försämras. Och det kanske inte är så konstigt? Om man väljer yrken som lärare, inom vården eller på ett apotek gör man det väl sannolikt för att man vill lära ut, vårda eller tillhandahålla mediciner på ett så bra sätt som möjligt. Borde inte den största drivkraften då vara att få göra just detta i en stimulerande miljö med möjlighet till utveckling av sin profession? Att tro att man kan tvinga fram kvalitetshöjningar genom att hålla verksamheter i ständig rädsla för att konkurreras ut blir direkt kontraproduktivt, särskilt när man inte rår över regelverken som avgör ekonomin. Så ser vi också en ansamling av vårdcentraler, apotek mm i lönsamma områden - och en utglesning i icke lönsamma. Är det det som ska föreställa samhällsservice?

Livets skörhet

Mitt i vardagslivet får man ibland en påminnelse om hur kort och skört livet är. Någon i ens närhet dör, eller blir allvarligt sjuk och man påminns om att lyfta blicken och granska sina egna prioriteringar. Ofta ser man i bästa fall över några beslut - och återgår sedan till att klara vardagen. Det är få förunnat att orka och kunna leva intensivt i nuet. Men kvar i bakhuvudet kan den där påminnelsen ligga och gnaga, kanske påverka ytterligare några beslut eller bidra till att man generellt tar sig lite mer tid med familj, vänner eller någon sysselsättning, det må vara hobby eller arbete, som man brinner lite extra för.

Det senaste ett-och-ett-halva året har den här typen av påminnelser duggat obehagligt tätt. Människor jag känt, ytligt eller nära, under liten eller stor del av livet har drabbats, och kartan ritats om när personer som funnits där plötsligen inte finns. Kanske blir det extra påtagligt eftersom jag själv uppnått den fyrtioårskrisande perioden i livet, när man redan utan yttre påverkan många gånger ser sig om i yrvaken förvåning och frågar sig: Hur hamnade jag här? Var det så här det skulle bli?

Thomas Anderberg hörde till dem jag aldrig kände, men som musikkritiker i DN var han länge en del av min och många andras vardag, med texter som jag i stort sett alltid uppskattade. När DN i påskas publicerade Anderbergs text om hur en hjärntumör berövade honom hans språkliga förmåga berörde den djupt, inte minst för den tidsmässiga parallellen till cancersjukdom i annan form i min egen närhet. Utan tro på högre makter eller andra större meningar med livet än cellernas och genernas inbyggda förmåga att vilja föröka sig kan närkamper med döden kanske kännas extra ångestskapande. Det gäller att ha skapat sina egna meningar med livet när döden gör sig påmind.

För Anderberg ledde hjärntumören helt nyligen till döden. Hos oss har vi för stunden pustat ut. Ett bröst är borta med allt vad det innebär och tung medicinering återstår, men livet lever vidare. Och vi planerar för första gången på många år för ett långt gemensamt sommarlov med familjen. Vardagsprioriteringar.


Björn Wiman skriver fint i DN om Thomas Anderberg och Åsa Linderborg i Aftonbladet.
Tidigare blogginlägg.
Uppdatering: Även Leif Zern skriver i DN.

Kvinnors kroppar

Ibland häpnar man lite extra vid någon upptäckt att världen är ännu mer skruvad än man faktiskt trodde. Då menar jag inte olika upptäckter av pyttesmå nästanexisterande partiklar eller diskussioner om universums egenskaper som kan få hjärnan att fullständigt överhettas. Nej, jag tänker snarare på hur vi beter oss och vad vi prioriterar.

Efter ett TV-program/-inslag som någon jag känner berättade om inser jag att den fullständigt oproportionella reaktionen mot kvinnors kroppsbehåring efter förra årets melodifestival då, fruktansvärda händelse, en kvinna med hår under armarna syntes i TV, endast var ett utslag av en starkt etablerad skräck för all hårväxt hos kvinnor. Reaktionen, som för mig var tämligen obegriplig - hur kunde lite hår under armarna uppfattas som så äckligt - blir kanske inte mer begriplig men sätts i ett annat perspektiv när jag inser att det tydligen har blivit vanligt att kvinnor och vad jag förstår flickor ganska långt ned i åldrarna inte bara rakar (eller vaxar) bikinilinjer utan tar bort i stort sett all hårväxt i de nedre regionerna, vilket Sydsvenskan uppmärksammade redan 2007. Något som har lett till både infektioner och könssjukdomar som sprider sig - för hur nyttigt är det egentligen att utsätta den ofta extremt känsliga huden kring könsorganen för sådan behandling? Och infektionerna är en sak, men vad säger det om hur vi, hela samhället, ser på den kvinnliga kroppen? Jag är måhända naiv, och sent uppvaknad, i frågan - men allvarligt: vill vi att våra barn, både pojkar och flickor, ska växa upp och känna äckel inför kvinnors behåring i stället för stolthet över sina kroppar? Vill vi verkligen ställa upp på ett ideal där kvinnokroppen ska vara slät som en minderårig flickas kropp? Ska vi aldrig sluta kontrollera kvinnor genom omöjliga ideal?


Fotnot: Även trycket på att män ska passa in i vissa kroppsideal ökar, men jag bedömer det som att det fortfarande är långt till att det ska skapas en folkstorm för att en karl råkar visa lite hårväxt under armarna i TV.

Stickrapport II

I påskhelgen blev jag (äntligen!) klar med en sjal som jag stickat på ett tag. Egentligen har det inte tagit så lång tid; tre veckor - och då har jag även stickat på ytterligare en sjal. Men med över sjuhundra maskor på slutet kändes de sista centimetrarna ganska sega. Garnet tog dock slut lite, lite i förtid så jag fick ta bort någon centimeter, och därmed även det sista inslaget av lite strukturmönster, i stickningen. Jag är ändå supernöjd och tycker sjalen blev precis så fin och mjuk som jag hade tänkt mig! Den presentades genast bort till någon som jag ville ge en mjuk och gosig sjal till, som är rätt så nyopererad efter (ännu en) cancerdiagnos. Sköterskorna på operationsavdelningen konstaterade frankt: Nu vill vi inte ha dig här fler gånger! Jag önskar innerligt att de får sin vilja igenom och att det inte blir fler cancerdiagnoser!

Samtidigt, i DN, skriver Thomas Anderberg hjärtslitande om sin hjärntumör under rubriken Allt det vi inte blir. Och på att-läsa-listan står John Greens: Förr eller senare exploderar jag eller The fault in our stars, som går att läsa mer om i Bonnier Carlsens bloggstafett. Men den får nog vänta litegrann.

Nu får det tamejfan vara nog!

Det här ska ju visserligen inte vara någon stickblogg men varav huvudet är fullt talar munnen - eller skriver jag på bloggen, snarare, vilket har synts på sistone. Och med tanke på hur deprimerande det är att läsa tidningarna just nu så gäller det att hitta något tröstande att hålla fast i, en stickning till exempel.

Skolan är som alltid ett sorgebarn - och nu blir det enligt DN synligt att segregation och familjebakgrund slår igenom. Bostadssegregationen med segregerade bostadsområden som i t ex Bromma och Djursholm där bostadsbeståndet skulle behöva blandas upp för att få en större mångfald bland invånarna ger även effekter i skolan. Skolvalet är ytterligare en faktor, och DN skriver att elever från studiemotiverade hem tenderar att samlas i vissa skolor. Allt medan skolorna sedan friskolereformen har försökt konkurrera genom attraktiva profiler som diverse sport- och medierelaterade inriktningar. Varför är det så sällan man ser en skola lyfta fram sina satsningar på pedagogik och kvalitet i utbildningen!? Och varför kan inte bara alla skolor vara bra skolor?

Även inom hälsoområdet har vi de senaste åren fått rapporter om effekter av ökade skillnader. DN skriver i dag i en kort text med TT som avsändare om att allt fler yngre, och då i hög grad yngre med relativt låg utbildning, drabbas av stroke. Underförstått mår högutbildade bättre, och som befolkning lever vi längre och hjärt- och kärlsjukdomarna minskar.

Regeringen presenterar i dag sin "Framtidskommissions" slutrapport. Och trots att dokumentet enligt Pekka Mellergård, en av deltagarna i kommissionen, är imponerande och lägger en relativt god faktagrund, är regeringens slutsats tydligen den gamla vanliga: vi ska inte konsumera mindre i alla fall. I övrigt säger de fyra borgerliga partiledarna i sin artikel i SvD inte mycket, och framför allt relaterar de naturligtvis inte med ett ord till hur deras egen politik bidrar till ökande klyftor i samhället. De landar dock i att välfärd behöver mätas på nya sätt, något som miljöpartiet redan redogjort för i ett PM.

Sist i den här ganska slumpvisa och deprimerande översikten, men absolut inte minst, är de allt snålare rasistiska vindarna som blåser. Jag vet inte om det är Billströms olyckliga uttalanden - som naturligtvis är mycket mer än just uttalanden, han har ju inte bara gripit dem ur tomma intet utan det handlar om bakomliggande åsikter - turerna kring REVA och gränspolisens tunnelbanekontroller eller bara en slump att vi under vårvintern har uppmärksammats på exempel efter exempel på märkliga ställningstaganden av migrationsverket och diverse rasistiska strukturer i det svenska samhället. Jag hoppas att den känsla jag fylls av, att nu får det tamejfan vara nog!, också är den Sverige som nation och samhälle landar i:

Vi kan inte ha ministrar som uttalar sig rasistiskt, vi kan inte ha ett samhälle där personer med en inte helt blond och blåögd konstitution systematiskt utsätts för diskriminering och rasism som Jonas Hassen Khemiri beskriver i sitt öppna brev till Beatrice Ask, eller där polisen bestämmer sig för att kontrollera bilar bara för att "de är från Kista", som Behrang Behdjou vittnar om i DN:s krönikeserie "STHLM i mitt hjärta". Och jag hoppas, med DN:s Björn Wiman, att detta kommer att synas i nästa val!

Under tiden spelar Cirkus Cirkör "Knitting peace" (SvD) där de bland annat utforskar stickning som fredsskapande sysselsättning. Hur de fogar in stickningen för krig, som de som stickade strumpor för sina egna trupper, förblir än så länge osagt. Själv återvänder jag till stickningen som meditativ syssla, och ångestdämpning mot ett intolerant och ohållbart samhälle - på sitt sätt även det raka motsatsen mot Cirkus Cirkörs tes - i otålig väntan på nästa val. Då får det tamejfan vara nog!

Några andra som bloggar om Framtidskommissionen Alliansfritt Sverige, Röda Berget.

Man får vad man betalar för

Jag är måhända cynisk, men jag blir inte häpen. När tidningarna festar loss med rubriker om hästkött i lasagne och kobajs i hamburgare tänker jag att det är väl inte underligt. När det bara är pressade priser som förs fram som anledning till köp i reklamen, när konsumenterna letar efter lägsta pris på varje vara i stället för god kvalitet och bevis på djurhållning som har någon form av etisk kompass i ryggen, så är det väl inte underligt att resultatet blir som det blir. Om vi la lite mindre pengar på paddor och ifånar och allt annat vi konsumerar hysteriskt och var beredda att betala lite mer för det vi stoppar i oss kanske det skulle börja se annorlunda ut? Det finns så många sätt att visa solidaritet; att ställa krav på rimliga arbetsförhållanden för människor och djurhållning som inte sker i fabriksform är ett av dem, att vara beredd att också betala kostnaden är ett annat.

DN skriver om hamburgare, liksom Aftonbladet; SvD om hästkött i färdigmat.
Aftonbladet har också en debattartikel från kött- och charkindustrin.
Andra bloggar: Mina betraktelser, Drefseryd gård och Röda Malmö

Att handla miljövänligt II

Jag skrev för en liten tid sedan om svårigheterna med att veta vad som är vettigast att välja om man vill handla miljövänligt. Supermiljöbloggen har också tagit fasta på detta och har startat en serie på temat, där man i tredje avsnittet diskuterar olika substitut för kött.

Jag har aldrig riktigt förstått mig på idén med att försöka ersätta kött med quorn och andra märkliga substanser. De smakar inte kött och känns inte som kött när man tuggar på dem. För mig blir det bara fel med något som utger sig för att vara något det inte är. Tillfredsställande då att se Supermiljöbloggens konstaterande att baljväxter (dock kanske inte sojabönor) är det bästa att ersätta kött med, så att man får proteiner i sig (och för åtminstone en del även järn). Baljväxterna utger sig inte för att vara något annat än de är, och det blir godast så.

Så finns det ju andra skäl att begränsa sin köttkonsumtion än av miljöskäl, eftersom att äta mycket kött inte nödvändigtvis är hälsosamt, vilket framförs av Charlotte Erlanson-Albertsson, Lunds universitet, i SvD. DN rapporterar om brittiska forskningsresultat som tyder på att vegetarianer i lägre utsträckning drabbas av hjärt-/kärlsjukdomar (även om det självklart finns både nyttig och onyttig vegetarisk mat också).