Trädgårdsprojekt

När vi flyttade in för ett drygt år sedan tänkte jag att jag skulle anlägga ett litet, litet trädgårdsland. Sedan många år har jag utrymme för att odla grönsaker vid mina föräldrars sommarstuga, men det brukar gå lite sådär och vissa saker vill inte alls växa där. Dessutom tänkte vi att det skulle vara praktiskt att ha grönsakerna lite närmare när de väl är färdigvuxna. Utanför köksfönstret vore bra, tänkte vi. Sedan gick förra hösten utan att vi hann gräva något land, och våren med. Och i somras hade vi byggplats vid den gaveln av huset, så det var lika bra att det inte hade blivit något av med odligarna än. Men så råkade jag köpa några tulpanlökar som jag måste peta ner någonstans. Och eftersom vi har så mycket hjort och vildsvin på tomten skulle det helst vara på inhägnad plats så det skulle passa att kombinera med andra odlingar - och nu var det väl ändå dags att också få till det där trädgårdslandet! På kuppen kunde vi passa på att stoppa ner några vitlökar också. Så vi satte spadarna i jorden och började gräva. Första hörnet gick jättebra. Sedan stötte vi på sten. Det var ingen överraskning; vi bor trots allt på väldränerad mark invid ett skogsbryn och på vad som har alla förutsättningar att vara morän. Och det var det! Det rätt begränsade projektet att påbörja ett trädgårdsland som senare skulle kunna utökas växte snabbt till något som mer liknade början på en pool. När maken försvann till knäna ner i gropen började barnen fråga vad vi egentligen gjorde. Tja, eftersom marken runtomkring sannolikt såg likadan ut och jag dessutom redan avgränsat det blivande trädgårdslandets ena sida genom att plantera några fådda växter så fick vi bita i det sura äpplet. Några stenar gick att lyfta upp ur gropen; en lyckades vi häva upp bit för bit med hjälp av ett spett och genom att fylla på med (redan upplockade stenar) som vi successivt kilade in under den stora - och när den väl var uppe ur gropen var det bara att plocka ur de övriga en andra gång. Men ett par block var helt enkelt för stora, varför vi grävde runt omkring dem och lyckades vrida och sänka ner dem nog mycket för att vi i alla fall skulle ha några decimeter jord ovanför dem. En sista bjässe var både omöjlig att få upp och vi hade fått gräva upp halva tomten för att kunna sänka den, så den fick helt enkelt ligga kvar på sin plats. Med ganska många säckar jord och lite hästbajs från grannstallet lyckades vi slutligen fylla ut så att trädgårdslandets yta åter är någorlunda jämsmed gräsmattan omkring. Och så, cirka en vecka efter att vi började, har jag även fått peta ner tio tulpanlökar och tretton vitlökar. Hoppas bara att de får vara ifred tills stängslet är på plats också...

Nationaldagsfirande på Torekällberget

I år har jag för kanske första gången i mitt liv varit på ett nationaldagsfirande. Det föranleddes för vår del av att 10-åringen deltog i en kör från Södertälje musikklasser på Torekällberget. Det var förresten första gången jag var på Torekällberget också, och dit ska vi absolut tillbaka!

Nationaldagsfirandet i sig var väl ungefär vad man kan begära av ett nationaldagsfirande. Jag känner mig inte alldeles bekväm med det, men det kanske kan fylla en funktion om man, som Jenny Madestam i sitt nationaldagstal, reflekterar över vad man definierar som "svenskt" - jag är dock inte alldeles säker på att alla skulle instämma i hennes uppräkning - eller över hur det är att flytta till ett annat land (där hon använde sig själv som exempel då hon med familj flyttat till Italien).

Det kan också fylla en funktion om man, som vid detta tillfälle, passar på att lyfta fram t ex kulturella gärningar med Södertäljeanknytning* - här prisades Göran Rosenberg inte minst för sin bok "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" som jag bloggat om tidigare.

Och så var det ju musikklasserna! Jag hoppas Södertälje kommun förstår att sätta värde på att de har tillgång till musikklasserna vid evenemang som detta! Och jag hoppas kommunen, och Rosenborgsskolans relativt nytillträdda rektor, förstår vilket arbete det ligger bakom den här typen av körframträdanden och vikten av kontinuitet i det arbetet!

 
*Även sportprestationer uppmärksammades liksom någon sorts prestation som förbättrar för Södertäljebor (mycket fritt ur minnet).

Individuella insatser - eller en skola som inte utesluter?

Håkan Boström ifrågasätter på DN:s ledarsidor möjligheten att genom individuella insatser minska rekryteringen av kriminella. Han menar att det är svårt och dessutom riskerar att kombineras med övergrepp. Dels har jag inte sett några önskemål om riktade åtgärder på det sätt som jag tycker Boström varnar för - däremot riktade åtgärder för att stötta barn som riskerar att halka efter i skolan. Men dessa behövs ju oavsett om man oroas av en möjlig kriminell framtida bana, eller just för att barnet inte tillgodogör sig undervisningen. Boström skriver själv:

"Men centralt för dem [Gustav Möller och makarna Myrdal] var att åtgärderna skulle vara generella. Fattigdomsbekämpning och goda uppväxtvillkor för alla barn skulle gynna samhället ekonomiskt och motverka uppkomsten av kriminalitet. För detta fanns och finns det vetenskapligt stöd."

Det finns också vetenskapligt stöd för att olika barn behöver olika former av stöd och hjälp för inlärning, och skolan har en skyldighet att komma tillrätta även med bakomliggande sociala problem som hämmar en elevs utbildning, vid behov genom att samarbeta med andra instanser i och utanför skolan. Utvecklingen med ett ökande antal elever som inte uppnår godkända betyg i skolan behöver vändas - och det är här man kan satsa förebyggande genom att staten lägger mer pengar och i slutändan kan man hoppas att det lönar sig genom att färre personer blir kriminella.

Om man däremot redan från början drar undan mattan för barn som har en utsatt situation; genom att i allt tydligare åldrar bedöma deras resultat utan att de får tillräckliga stödinsatser från skolan i de ämnen där de inte uppnår godkända resultat, eller genom att ge RUT-avdrag för läxhjälp till dem som har råd men inte se till att skolorna eller ideella organisationer har tillräckliga medel för att stötta de elever som inte har råd med privat läxhjälp visar man på ett tydligt sätt att samhället helt enkelt inte bryr sig. Då har man gjort bedömningen att man föredrar att betala kostnaden för den kriminalitet som riskerar att bli resultatet. Det är inte den sorts samhälle jag vill ha - frågan är om det är den sorts samhälle som de borgerliga vill ha!

Tidigare inlägg på temat finns här och här.

De riktade insatser som jag nämner i det ena av de tidigare inläggen, och som togs upp i papperstidningen av DN, handlade enligt DN om stöd till kriminella unga män för att lämna kriminaliteten. Om det är detta stöd Boström syftar på när han skriver att även ungdomar på glid har rättigheter som gör riktade insatser kontroversiella så är det väl rimligt att påminna om att medborgare även har skyldigheter - en av dem är helt enkelt att inte bete sig kriminellt. Om alternativet är att avvakta tills dessa personer begår så grova brott att de hamnar i fängelse och därefter försöka sätta in insatser, så är i alla fall jag övertygad om att det är helt fel väg att gå.

Våldets konsekvenser

För en gångs skull visar DN i en artikel inte bara på skedda brott, utan också ett samhällsperspektiv på ekonomiska konsekvenser av omfattande brottslighet. (Att DN sällan tar upp det är inte så märkligt eftersom de rapporterar om en, enligt artikeln, relativt unik rapport där man räknat på vad olika former av brottslighet kostar samhället - något som sällan syns i samlad form.) Inte helt oväntat för oss som redan tidigare hävdat att man borde arbeta mer förebyggande så konstaterar en av rapportförfattarna att det handlar om enorma kostnader för gatuvåld och gängrelaterad brottslighet, medan relativt små insatser som ökad polisnärvaro skulle betala sig själva om man därmed sänker brottsligheten med några ynka procent. Allt därutöver måste alltså vara ren vinst för samhället - liksom för individer både i form av förövare och brottsoffer.

Det riktiga förebyggande arbetet handlar dock om skola (enligt artikeln) och, menar jag, socialtjänst och liknande där behov finns. Det handlar om att samordna och sätta in resurser genast när de behövs. Räkneexemplen i artikeln råkar vara från Södertälje, som är en av de platser som ligger mig extra varmt om hjärtat, men principerna gäller naturligtvis för hela landet. Inom parentes sagt är det dock intressant att DN väljer att publicera artikeln i Stockholmsdelen, trots att det är en nationell fråga.

Det rapportförfattaren Ingvar Nilsson hävdar är att det är skolan som är "huvudleverantören av människor till utanförskap", men det är nog att göra det lite lätt för sig. Skolan är en viktig aktör, och hänger man inte med där så är sårbarheten större. Stora skolklasser, rörig arbetsmiljö, lärare som arbetar under kaotiska direktiv inte minst i och med ändringarna i både grund- och gymnasieskola vad gäller läroplaner, betyg i lägre årskurser än tidigare osv osv gör det svårt att hinna med att hantera de elever som behöver särskilt stöd och individuellt anpassad undervisning. Kommuner som plötsligen drar ner tilldelningen av (eller för all del aldrig har erbjudit tillräcklig) undervisning på elevers modersmål för dem som har otillräckliga svenskakunskaper, försvårar både för de elever som då inte förstår tillräckligt av vad som händer i klassrummet och ibland för deras klasskamrater om den drabbade eleven i stället börjar störa undervisningen. Men i många fall är det inte bara det som händer i skolan som påverkar utan även situationen utanför skolan. Beroende på vad man har för bakgrund och hemmiljö har man olika lätt att ta till sig undervisningen, och skolan kan inte kompensera för vad som helst. Här krävs att skolan, som inte sällan ser varningssignalerna först, samarbetar med andra instanser - elevernas familjer, kuratorer, socialtjänst, BUP, polis mfl - för att göra situationen för eleven så hanterbar som möjligt. Vad som måste göras är att bryta mönster så tidigt som möjligt, och då måste man både ställa krav på och försöka hitta lösningar för eleverna på ett tidigt stadium.

Jag blir gråtfärdig när jag hör talas om tioåringar som skickas mellan olika skolor och klasser och till sist stängs av från skolan. Och jag är böjd att säga att vid tio års ålder är det snudd på för sent, åtminstone onödigt sent. För de som halkar efter redan med läsinlärning och den första matten riskerar att både skapa sig en identitet som den som inte kan - och kompensera för detta på andra sätt. Det är då skolan behöver undersöka vad som behövs och vad som saknas. Och för att kunna göra detta måste utrymmet för lärarna finnas, tidsmässigt och resursmässigt i form av andra stödfunktioner på skolan och utanför. På det sättet handlar det om skolans och i förlängningen samhällets ansvar - för det är inte alltid det finns en fungerande familj där som är beredd att ta på sig ansvaret. Det kanske inte ens finns en familj som tycker att skolan är särskilt viktig. Och det rapportförfattarna lyfter fram är att med tanke på att en "livsstilskriminell" person vid fyrtio års ålder kan ha kostat samhället upp till 80 miljoner kronor så bör det finnas möjlighet att stoppa in lite mer resurser i förebyggande åtgärder i stället för att fullt ut ta de ekonomiska smällarna och det mänskliga lidandet som annars blir resultatet.

I papperstidningen finns också några positiva exempel från Södertälje, där man satt in riktade resurser mot ett antal unga personer som bedöms vara i riskzonen för att bli "livsstilskriminella" (och där elva av tolv nu har brutit med sitt kriminella liv). Det är sådant som behövs! Och det behöver göras långsiktigt och systematiskt, inte som enstaka riktade projekt under en viss period. För en stor gatu- och gängbrottslighet, och en stor andel som inte går ut skolan med betyg som gör att de kan komma vidare i utbildning eller in på arbetsmarknaden, är inte bara förödande för dem som är direkt inblandade och utsatta, det äter också på förtroendekapitalet för samhället eftersom det bidrar till att ingenting verkar spela någon roll. Och så är den negativa spiralen etablerad. Med tanke på att Södertälje beräknas ha 600 pojkar* i åldrarna 13-18 år som riskerar att hamna i "utanförskap" gäller det förmodligen att lägga in ganska mycket resurser, och det är bara att hoppas att det inte faller på att mycket av kostnaderna förmodligen är kommunala medan de möjliga vinsterna (eller kostnaderna om inget görs) till ganska stor del kan tänkas ligga på statlig nivå. Här är alltså ett område där regeringen bör fundera på att avsätta riktade resurser till kommunerna för att förebygga att personer hamnar i "utanförskap" och kriminalitet, och kanske helt enkelt mer resurser till skolväsendet för att garantera skolutbildningens kvalitet (vilket är en cliff hanger till ett eventuellt kommande blogginlägg).


*Intressant nog nämns i artikeln endast pojkar/män, oavsett om det gäller risk för att hamna i "utanförskap" eller kriminalitet. Vad flickorna/kvinnorna riskerar syns inte, inte heller om de kostar samhället något.

Jag har placerat min blogg i Södertälje på bloggkartan.se!