Jag uppmärksammades genom Supermiljöbloggen på ett blogginlägg från Vi Bilägares testchef Marianne Sterner, som tycker att det är fotgängares fel att bilarna släpper ut avgaser när de måste stanna för personer som korsar gatan, i det här exemplet vid obevakade övergångsställen där bilarna ska lämna företräde.
Med det tankesättet kan det ju inte heller vara rimligt att en ensam person får trycka på knappen för att få grön gubbe vid ett övergångsställe om det närmar sig bilar, lastbilar och/eller bussar som måste stanna och som sedan släpper ut extra mycket avgaser när de ska köra iväg. Nä, fotgängare är allt ett otyg som helst borde sättas i en bil om de nu nödvändigt ska vistas i trafiken!
torsdag 31 januari 2013
Att handla miljövänligt II
Jag skrev för en liten tid sedan om svårigheterna med att veta vad som är vettigast att välja om man vill handla miljövänligt. Supermiljöbloggen har också tagit fasta på detta och har startat en serie på temat, där man i tredje avsnittet diskuterar olika substitut för kött.
Jag har aldrig riktigt förstått mig på idén med att försöka ersätta kött med quorn och andra märkliga substanser. De smakar inte kött och känns inte som kött när man tuggar på dem. För mig blir det bara fel med något som utger sig för att vara något det inte är. Tillfredsställande då att se Supermiljöbloggens konstaterande att baljväxter (dock kanske inte sojabönor) är det bästa att ersätta kött med, så att man får proteiner i sig (och för åtminstone en del även järn). Baljväxterna utger sig inte för att vara något annat än de är, och det blir godast så.
Så finns det ju andra skäl att begränsa sin köttkonsumtion än av miljöskäl, eftersom att äta mycket kött inte nödvändigtvis är hälsosamt, vilket framförs av Charlotte Erlanson-Albertsson, Lunds universitet, i SvD. DN rapporterar om brittiska forskningsresultat som tyder på att vegetarianer i lägre utsträckning drabbas av hjärt-/kärlsjukdomar (även om det självklart finns både nyttig och onyttig vegetarisk mat också).
Jag har aldrig riktigt förstått mig på idén med att försöka ersätta kött med quorn och andra märkliga substanser. De smakar inte kött och känns inte som kött när man tuggar på dem. För mig blir det bara fel med något som utger sig för att vara något det inte är. Tillfredsställande då att se Supermiljöbloggens konstaterande att baljväxter (dock kanske inte sojabönor) är det bästa att ersätta kött med, så att man får proteiner i sig (och för åtminstone en del även järn). Baljväxterna utger sig inte för att vara något annat än de är, och det blir godast så.
Så finns det ju andra skäl att begränsa sin köttkonsumtion än av miljöskäl, eftersom att äta mycket kött inte nödvändigtvis är hälsosamt, vilket framförs av Charlotte Erlanson-Albertsson, Lunds universitet, i SvD. DN rapporterar om brittiska forskningsresultat som tyder på att vegetarianer i lägre utsträckning drabbas av hjärt-/kärlsjukdomar (även om det självklart finns både nyttig och onyttig vegetarisk mat också).
onsdag 30 januari 2013
Recent reading IV
Some books you just don't seem to get through, sometimes because you are not drawn into it, sometimes because the book is too tedious to read and sometimes because the script is outright too bad. When I was younger (maybe I should say young), I hated giving up on such books. The older and wiser I get I increasingly refuse to spend time on books that give nothing back to me as a reader. But there are cases where I have a feeling that there is something in the book although I don't seem to be able to get through it.
Sindiwe Magona's book "Mother to Mother" has been such a book; I have begun to read it any number of times since I bought it in a bookshop in Namibia in 2001, but until now I still hadn't made it through the book and for none of the above reasons. It is pretty easy to read, the story is catching enough being based on the killing of a white woman in a black township in Cape Town, South Africa in 1993 and discussing how the situation developed into these outbursts of violence. Maybe I've been reluctant to the topic because I was afraid it would exploit the tragedy and all involved.
However, Magona writes about the absurd situation in South Africa in general from the perspective of a fictional mother of the murderer, and she does it after she has herself realised that one of the real-life murderers was the son of a neighbour - and asking herself if it could not as well has been her own son who had been drawn in and part of the violence. Thus, the book captures well the frustration of the black community which was pretty much devoid of prospects for the future, through letting the murderer's mother address the mother of the victim. Not through a letter intended to merely apologize, but through giving the sad account of how things could end as they did, with finding herself the mother of a murderer - and the other mother deprived of her daughter.
The book leaps back and forth between time periods, setting the subject from the first sad sentence "My son killed your daughter" but while alternating between the childhood and youth of Mandisa (the mother), the childhood of her son (Mxolisi) and brief pictures of his life before the killing, and citing from the letter from Mandisa to the mother of the white woman who was killed it tells its story in no straightforward way, and it is not until the last pages of the book that we get the whole picture. Or as whole as it gets. I'm thankful that the description of the violent events are not drawn out more than they are. But I keep wondering what happened to the non-white people in the car the woman drove. And for a while I kept wondering what happened to Mxolisi. That is, until I remembered the passage where Mandisa reflects on that the state now provides Mxolisi with food, clothes, and a roof above his head while it hasn't given him anything at all during his entire life before he killed the woman. So although I can't remember that it directly says so anywhere else in the book, Mxolisi was found and brought to jail.
It is an important book, because it demonstrates the frustration and hate that apartheid created. But I think that it also pictures a general problem in societies with big differences between rich and poor, in societies where some has and some has not - and I wonder about our presentday global society, where we in the richer parts of the world depend on people in poorer parts working almost for nothing. And about countries as Sweden where we again have begun to increase the gap between those who have and those who have not, be it money, influence, jobs, education. My view is that as soon as you sustain that kind of society, you also create groups that see no real future for themselves or their children and children that grow up without any belief in the society. I think that what we do now is close to as dangerous as the apartheid system in South Africa was, for everyone. Isn't it time for us to start paying the costs? The real costs for production of e.g. food, clothes and different kinds of electric devices, just to name a few. And the real costs for schools, health care, etc. In stead of demanding access to cheap supply of whatever we wish for, and in stead of electing politicians that ask you to vote for them in exchange for decreasing taxes without having to state which implications this have for sustenance of quality in education, health care and other kinds of social security. If we don't look further than our own private economy and our own well-being, what will remain? Does anyone remember the word solidarity?
The book can be found at Adlibris, Bokus or Amazon - or you could borrow it from me.
Sindiwe Magona's book "Mother to Mother" has been such a book; I have begun to read it any number of times since I bought it in a bookshop in Namibia in 2001, but until now I still hadn't made it through the book and for none of the above reasons. It is pretty easy to read, the story is catching enough being based on the killing of a white woman in a black township in Cape Town, South Africa in 1993 and discussing how the situation developed into these outbursts of violence. Maybe I've been reluctant to the topic because I was afraid it would exploit the tragedy and all involved.
However, Magona writes about the absurd situation in South Africa in general from the perspective of a fictional mother of the murderer, and she does it after she has herself realised that one of the real-life murderers was the son of a neighbour - and asking herself if it could not as well has been her own son who had been drawn in and part of the violence. Thus, the book captures well the frustration of the black community which was pretty much devoid of prospects for the future, through letting the murderer's mother address the mother of the victim. Not through a letter intended to merely apologize, but through giving the sad account of how things could end as they did, with finding herself the mother of a murderer - and the other mother deprived of her daughter.
The book leaps back and forth between time periods, setting the subject from the first sad sentence "My son killed your daughter" but while alternating between the childhood and youth of Mandisa (the mother), the childhood of her son (Mxolisi) and brief pictures of his life before the killing, and citing from the letter from Mandisa to the mother of the white woman who was killed it tells its story in no straightforward way, and it is not until the last pages of the book that we get the whole picture. Or as whole as it gets. I'm thankful that the description of the violent events are not drawn out more than they are. But I keep wondering what happened to the non-white people in the car the woman drove. And for a while I kept wondering what happened to Mxolisi. That is, until I remembered the passage where Mandisa reflects on that the state now provides Mxolisi with food, clothes, and a roof above his head while it hasn't given him anything at all during his entire life before he killed the woman. So although I can't remember that it directly says so anywhere else in the book, Mxolisi was found and brought to jail.
It is an important book, because it demonstrates the frustration and hate that apartheid created. But I think that it also pictures a general problem in societies with big differences between rich and poor, in societies where some has and some has not - and I wonder about our presentday global society, where we in the richer parts of the world depend on people in poorer parts working almost for nothing. And about countries as Sweden where we again have begun to increase the gap between those who have and those who have not, be it money, influence, jobs, education. My view is that as soon as you sustain that kind of society, you also create groups that see no real future for themselves or their children and children that grow up without any belief in the society. I think that what we do now is close to as dangerous as the apartheid system in South Africa was, for everyone. Isn't it time for us to start paying the costs? The real costs for production of e.g. food, clothes and different kinds of electric devices, just to name a few. And the real costs for schools, health care, etc. In stead of demanding access to cheap supply of whatever we wish for, and in stead of electing politicians that ask you to vote for them in exchange for decreasing taxes without having to state which implications this have for sustenance of quality in education, health care and other kinds of social security. If we don't look further than our own private economy and our own well-being, what will remain? Does anyone remember the word solidarity?
The book can be found at Adlibris, Bokus or Amazon - or you could borrow it from me.
torsdag 24 januari 2013
Recent reading III
Last weekend I finished another book, one that has been with me for a couple of years but which I haven't gotten around to read until now. It was "Desertion" by Abdulrazak Gurnah. The book is divided in three parts, the first taking place at the turn of the 19th Century featuring one set of characters, while part two mainly treats the 1950s and 60s and part three looks back from a not totally specified but more recent "now" (the last two parts featuring a second set of characters). Geographically it is located to a somewhat obscure East African coastal town (the first part), to Zanzibar (the second and parts of the third) and to Great Britain and London (the third). The book is throughout quite imprecise, almost to an irritating extent, regarding geographical location, time periods, etc, although there are clues as the approaching independence day for Zanzibar and other historical events. The division of the book in parts, with the different sets of characters and different tones in the text, also brings me close to frustration. I'm not convinced by the sudden change in who's telling the story, when it turns from a more general account of events (including a European turning up from the wilderness and eventually falling in love with the sister of his East African saviour) in part one to a person, "I", who's suddenly taking charge of the story from the second part - and who claims to be the one who has told the first part as well. Neither am I convinced by the way Gurnah weaves the stories of the different parts and time periods together, letting the woman, Jamila, in the love story in the second part, be a granddaughter of Rehana, the woman from the first part's love story. It feels a little too constructed, not least due to the sudden change in styles and characters.
This said, I love the book! I love it for its thoughtful prose, and I love it for its sad tone and its non-dramatic script. This doesn't mean that there are no dramatic events; Rashid, the teller of the story, moves to Great Britain to study and finds himself more or less exiled when the first independent government is overthrown only a month after its installation, something that was all but non-dramatic. Gurnah also sketches a picture of the time after this revolution, and the insecurity the characters experience combined with Rashid's distant worries for his family that remains in Zanzibar. And at least for the second love story between Jamila and Rashid's brother Amin, it is dramatically ended when Amin's family realises what is going on and which they don't approve of. Thus, I don't agree with the reviewer in the Observer who describes the appearance of the British traveller Martin Pearce in the first part as the only dramatic incident. However, the events mentioned above are tuned down and told of in a low-key fashion, maybe making them seem less dramatic but also lending them their melancholic and unyielding character.
Both "By the sea", also written by Gurnah and which I have read before and appreciated for pretty much the same reasons, and "Desertion" treat similar themes; how to cope with life in general and specifically so when having moved abroad, more or less voluntarily. This also seems to be a common, and important, theme throughout Gurnah's production, according to a review of one of his more recent books in the Guardian - and it is something they have in common with Rosenberg's and Anyuru's books which I have read recently. However, in contrast to Rosenberg and Anyuru this is not a tale about an immigrant father. Instead, Gurnah writes his novels with his own immigration experiences as a background, also having the lived experience from his childhood and youth in Zanzibar to draw on.
What the books mentioned above do have in common is that they leave you with pretty bleak prospects as for the future for immigrants, picturing suspicion and outright hostility in the societies the immigrants are to settle in as well as the melancholic acceptance of the situation by the immigrants. Problems do arise during migration processes, not least when they are outlined against traumatic experiences, but now I yearn for a more optimistic narrative. It is true that it is easier to see and describe problems (which this and many other blogs can serve as examples of), and nice people or events in uncomplicated situations seldom make up good material for a book, but I am convinced that there is a need to learn from the good examples in the same way as I am convinced that we also need good news to counterbalance all the depressing news that are washing over us. We need not only to identify what is bad, but also to define what is good and what we are aiming for.
This said, I love the book! I love it for its thoughtful prose, and I love it for its sad tone and its non-dramatic script. This doesn't mean that there are no dramatic events; Rashid, the teller of the story, moves to Great Britain to study and finds himself more or less exiled when the first independent government is overthrown only a month after its installation, something that was all but non-dramatic. Gurnah also sketches a picture of the time after this revolution, and the insecurity the characters experience combined with Rashid's distant worries for his family that remains in Zanzibar. And at least for the second love story between Jamila and Rashid's brother Amin, it is dramatically ended when Amin's family realises what is going on and which they don't approve of. Thus, I don't agree with the reviewer in the Observer who describes the appearance of the British traveller Martin Pearce in the first part as the only dramatic incident. However, the events mentioned above are tuned down and told of in a low-key fashion, maybe making them seem less dramatic but also lending them their melancholic and unyielding character.
Both "By the sea", also written by Gurnah and which I have read before and appreciated for pretty much the same reasons, and "Desertion" treat similar themes; how to cope with life in general and specifically so when having moved abroad, more or less voluntarily. This also seems to be a common, and important, theme throughout Gurnah's production, according to a review of one of his more recent books in the Guardian - and it is something they have in common with Rosenberg's and Anyuru's books which I have read recently. However, in contrast to Rosenberg and Anyuru this is not a tale about an immigrant father. Instead, Gurnah writes his novels with his own immigration experiences as a background, also having the lived experience from his childhood and youth in Zanzibar to draw on.
What the books mentioned above do have in common is that they leave you with pretty bleak prospects as for the future for immigrants, picturing suspicion and outright hostility in the societies the immigrants are to settle in as well as the melancholic acceptance of the situation by the immigrants. Problems do arise during migration processes, not least when they are outlined against traumatic experiences, but now I yearn for a more optimistic narrative. It is true that it is easier to see and describe problems (which this and many other blogs can serve as examples of), and nice people or events in uncomplicated situations seldom make up good material for a book, but I am convinced that there is a need to learn from the good examples in the same way as I am convinced that we also need good news to counterbalance all the depressing news that are washing over us. We need not only to identify what is bad, but also to define what is good and what we are aiming for.
måndag 21 januari 2013
Att handla ekologiskt - och miljövänligt
Det sägs ibland att det är krångligt att handla miljövänligt, och det kan nog vara sant. Man kanske inte alltid vet var det är bäst att lägga kraft och pengar, om man inte har råd att köpa tex KRAV-märkt genomgående. Eller så finns olika varianter på märkning där KRAV ibland bytts ut exempelvis mot en EU-gemensam ekologisk märkning, vilket gör det oklart vad man egentligen köper. Vad betyder de olika märkningarna, och vilken är bäst? Och hur ställer man klimatvänligt mot ekologiskt? Ibland skyltar affärerna på ett sätt som lämnar åtskilligt att önska. Jag såg senast i min mataffär att de hade skyltat med KRAV på lappar invid olika sorters pasta och tänkte ungefär "jaha, har de (dvs pastaproducenten) börjat med ekologisk pasta" - men på paketen framgick det inte att pastan skulle vara ekologisk, och den var definitivt inte KRAV-märkt. Kanske var det ett misstag, kanske hade ommöblering skett på hyllorna utan att markeringar för olika typer av varor hängt med.
Men det finns hjälp att få i djungeln kring hur man bäst handlar miljövänligt. Naturskyddsföreningen ger tex tips om hur man kan byta ut fem varor/ grupper av varor mot ekologiska alternativ för att det både ska ge god utdelning för de extra slantar det kan kosta och ha förhållandevis stor effekt på miljön. Det handlar om att byta högbesprutade produkter mot ekologiska alternativ (exempelvis vindruvor/russin, bananer, kaffe och potatis) samt att för några extra kronor byta ut livsmedel som mejerivaror till ekologiska produkter. Därutöver påpekas att man förutom att välja ekologiska köttprodukter även bör minska köttkonsumtionen.
Hemma hos oss har vi redan sedan tidigare i stort sett gått över till ekologiska alternativ för de produkter Naturskyddsföreningen nämner, och för en hel del till. Vi försöker tänka närproducerat och säsongsanpassat. Köttkonsumtionen är däremot en utmaning när barnen skyr tillagade grönsaker som pesten. Utöver den vegetariska dag i veckan som vi satt som nyårslöfte (där de veckovisa pannkakorna som vi också äter inte räknas in) blir det därför en hel del icke-vegetarisk mat; kött och fisk. Knepet nu blir att ännu mer än tidigare försöka "spä ut" köttet. Vi blandar linser i köttfärssåsen, kikärtor (som åtminstone ett barn gillar) i kycklinggrytan, lägger grönsaker och potatis i fisksoppan osv. Det som dock har blivit tydligt är att vi är extremt dåliga på vegetariska recept, och de vi kan tar oftast lite extra tid att laga. Så nu undrar vi: vad i hela friden äter man som vegetarian, till vardags och med begränsad tid för matlagning? Och var hittar man de goda och enkla vegetariska vardagsrecepten?
Men det finns hjälp att få i djungeln kring hur man bäst handlar miljövänligt. Naturskyddsföreningen ger tex tips om hur man kan byta ut fem varor/ grupper av varor mot ekologiska alternativ för att det både ska ge god utdelning för de extra slantar det kan kosta och ha förhållandevis stor effekt på miljön. Det handlar om att byta högbesprutade produkter mot ekologiska alternativ (exempelvis vindruvor/russin, bananer, kaffe och potatis) samt att för några extra kronor byta ut livsmedel som mejerivaror till ekologiska produkter. Därutöver påpekas att man förutom att välja ekologiska köttprodukter även bör minska köttkonsumtionen.
Hemma hos oss har vi redan sedan tidigare i stort sett gått över till ekologiska alternativ för de produkter Naturskyddsföreningen nämner, och för en hel del till. Vi försöker tänka närproducerat och säsongsanpassat. Köttkonsumtionen är däremot en utmaning när barnen skyr tillagade grönsaker som pesten. Utöver den vegetariska dag i veckan som vi satt som nyårslöfte (där de veckovisa pannkakorna som vi också äter inte räknas in) blir det därför en hel del icke-vegetarisk mat; kött och fisk. Knepet nu blir att ännu mer än tidigare försöka "spä ut" köttet. Vi blandar linser i köttfärssåsen, kikärtor (som åtminstone ett barn gillar) i kycklinggrytan, lägger grönsaker och potatis i fisksoppan osv. Det som dock har blivit tydligt är att vi är extremt dåliga på vegetariska recept, och de vi kan tar oftast lite extra tid att laga. Så nu undrar vi: vad i hela friden äter man som vegetarian, till vardags och med begränsad tid för matlagning? Och var hittar man de goda och enkla vegetariska vardagsrecepten?
söndag 13 januari 2013
I paddornas och ifånarnas underbara värld
Bäst att erkänna direkt. Nej, vi har inte köpt någon ipad till barnen. Inte heller har de någon iphone eller motsvarande avancerade telefoner (eller vad de nu borde betecknas som). De hade tillgång till en gammal bärbar dator som de kunde spela lite spel på, egna eller på nätet, men sedan den försvann i ett inbrott får de turas om med oss att använda den dator som fortfarande finns att tillgå. Det här är inte något egentligt principbeslut utan handlar mer om ekonomi (det finns helt enkelt inget ekonomiskt utrymme för en padda i familjen, annat än den som kanske övervintrar i blomrabatten härutanför) och om vad vi tycker barnen själva ska ges ansvar för. Saker försvinner lätt eller går sönder när man är liten, och även om jag tycker att man ska lära sig att vara försiktig med sina ägodelar vill man (jag) helst att det ska vara saker som inte kostat alltför stora summor.
Nå, ovanstående är bara en positionering eftersom det här inlägget inte skrivs för att hävda att man inte ska köpa paddor eller ifånar till sina barn, men ett tips om var man som vilsen förälder kan hitta gratis appar till sin ipad för barnens räkning fick mig åter att fundera över barns användning av datorer och liknande. Hos oss har det nämligen fungerat så att barnen har spelat spel på datorer åtminstone i förskoleklass/fritids och skola/fritids och kommit hem och talat om var man via internet kan hitta dessa gratisspel. Med angivande av webbadress eller åtminstone fungerande sökord. Eftersom vi har lämnat förskolestadiet ("dagis") är jag nu lite osäker på om det skedde redan då. Men det jag noterat är att de sidor för spel som jag har sett antingen har varit uttalat indelade i "kill-" respektive "tjejspel" eller att man annars ofta markerar med färger och symboler som ska matcha respektive grupp. Och jag noterar också att många av de spel som jag har sett mina barn spela från sådana sidor är så totalt fantasilösa att jag själv skulle tycka att det var helt poänglöst att ägna tid åt dem. För tjejerna finns miljoner olika varianter på att klä på och av en docka - fast utan möjligheten att som med en riktig docka även kunna använda fantasin och leka under tiden. I stället går spelet ut på att man ska välja kläder ur någon överdimensionerad garderob och matcha smycken, frisyr osv. Eller så kan man roa sig med att gå igenom alla steg som tydligen behövs för att måla naglarna (ett spel som jag i och för sig skulle kunna lära mig något av). Man kan också tex baka en tårta enligt ett recept där de olika stegen beskrivs i bilder som visar att man ska ta fram en bunke, vispa i den ena ingrediensen efter den andra osv, något som jag personligen skulle tycka var mycket roligare att leka mindre virtuellt, dvs med helt vanliga leksaker, än att på skärmen flytta tecknade föremål till en bild av en bunke. Det finns säkert andra sorters spel även på gratissidorna, jag har bland annat sett ett med någon sorts delfinshow (som inte heller var så ensidigt kill- eller tjejorienterat) där man skulle få delfinerna att utföra olika konster på rätt sätt och som verkade inbegripa något större inslag av eget tänkande även om ordningen på konsterna bestämdes av spelet, men det mesta känns ganska andefattigt. Detsamma gäller flera av de spel vi hoppats vara lite mer kvalitetsspel och skaffat åt barnen.
Min poäng är dock inte heller att man inte ska låta barnen spela, vill de ägna delar av sin tid åt detta är det förhoppningsvis inte skadligt så länge de behåller förmågan att leka fritt utan steg-för-steg-anvisningar (och helst utan att mallas så infernaliskt i vad som är för tjejer och vad som är för killar), utan det jag reflekterar över är: Är det denna typ av datoranvändning som blir resultatet (eller i alla fall det bestående intrycket) av att man introducerar surfplattor och datorer i större utsträckning och i allt lägre åldrar i skolor och på fritidshem? Är det här datorn/surfplattan som pedagogiskt hjälpmedel landar? Det är säkert inte hela sanningen. Jag vet ju att tioåringen under hela "lågstadietiden" fick "forska" med hjälp av att googla på vad de nu höll på med för tema, skriva texter på datorer, öva matte med hjälp av pedagogiska program osv - men lik förbaskat är det spelsidorna som etsat sig fast. Och jag inser också att det sannolikt kräver en del tid för lärarna att hitta program och former som passar ens undervisning, storleken på klasserna mm, precis som med all pedagogisk utveckling. Och det hjälps inte; med tanke på hur skolan ser ut i dag så tvivlar jag på att det finns tid för lärarna att kompetensutveckla sig ordentligt på området. Hur det ser ut på lärarutbildningarna för dem som studerar nu vet jag inte. Kanske är de som kommer ut med nya lärarexamina väl utbildade inom informations- och kommunikationsteknologi (som jag tror att det så stiligt heter, även förkortat IKT), kanske är det trots allt inte mer dramatiskt än att byta svarta tavlan mot en whiteboard.
Jag har luftat relaterade farhågor tidigare på bloggen Huddingeperspektiv.
Nå, ovanstående är bara en positionering eftersom det här inlägget inte skrivs för att hävda att man inte ska köpa paddor eller ifånar till sina barn, men ett tips om var man som vilsen förälder kan hitta gratis appar till sin ipad för barnens räkning fick mig åter att fundera över barns användning av datorer och liknande. Hos oss har det nämligen fungerat så att barnen har spelat spel på datorer åtminstone i förskoleklass/fritids och skola/fritids och kommit hem och talat om var man via internet kan hitta dessa gratisspel. Med angivande av webbadress eller åtminstone fungerande sökord. Eftersom vi har lämnat förskolestadiet ("dagis") är jag nu lite osäker på om det skedde redan då. Men det jag noterat är att de sidor för spel som jag har sett antingen har varit uttalat indelade i "kill-" respektive "tjejspel" eller att man annars ofta markerar med färger och symboler som ska matcha respektive grupp. Och jag noterar också att många av de spel som jag har sett mina barn spela från sådana sidor är så totalt fantasilösa att jag själv skulle tycka att det var helt poänglöst att ägna tid åt dem. För tjejerna finns miljoner olika varianter på att klä på och av en docka - fast utan möjligheten att som med en riktig docka även kunna använda fantasin och leka under tiden. I stället går spelet ut på att man ska välja kläder ur någon överdimensionerad garderob och matcha smycken, frisyr osv. Eller så kan man roa sig med att gå igenom alla steg som tydligen behövs för att måla naglarna (ett spel som jag i och för sig skulle kunna lära mig något av). Man kan också tex baka en tårta enligt ett recept där de olika stegen beskrivs i bilder som visar att man ska ta fram en bunke, vispa i den ena ingrediensen efter den andra osv, något som jag personligen skulle tycka var mycket roligare att leka mindre virtuellt, dvs med helt vanliga leksaker, än att på skärmen flytta tecknade föremål till en bild av en bunke. Det finns säkert andra sorters spel även på gratissidorna, jag har bland annat sett ett med någon sorts delfinshow (som inte heller var så ensidigt kill- eller tjejorienterat) där man skulle få delfinerna att utföra olika konster på rätt sätt och som verkade inbegripa något större inslag av eget tänkande även om ordningen på konsterna bestämdes av spelet, men det mesta känns ganska andefattigt. Detsamma gäller flera av de spel vi hoppats vara lite mer kvalitetsspel och skaffat åt barnen.
Min poäng är dock inte heller att man inte ska låta barnen spela, vill de ägna delar av sin tid åt detta är det förhoppningsvis inte skadligt så länge de behåller förmågan att leka fritt utan steg-för-steg-anvisningar (och helst utan att mallas så infernaliskt i vad som är för tjejer och vad som är för killar), utan det jag reflekterar över är: Är det denna typ av datoranvändning som blir resultatet (eller i alla fall det bestående intrycket) av att man introducerar surfplattor och datorer i större utsträckning och i allt lägre åldrar i skolor och på fritidshem? Är det här datorn/surfplattan som pedagogiskt hjälpmedel landar? Det är säkert inte hela sanningen. Jag vet ju att tioåringen under hela "lågstadietiden" fick "forska" med hjälp av att googla på vad de nu höll på med för tema, skriva texter på datorer, öva matte med hjälp av pedagogiska program osv - men lik förbaskat är det spelsidorna som etsat sig fast. Och jag inser också att det sannolikt kräver en del tid för lärarna att hitta program och former som passar ens undervisning, storleken på klasserna mm, precis som med all pedagogisk utveckling. Och det hjälps inte; med tanke på hur skolan ser ut i dag så tvivlar jag på att det finns tid för lärarna att kompetensutveckla sig ordentligt på området. Hur det ser ut på lärarutbildningarna för dem som studerar nu vet jag inte. Kanske är de som kommer ut med nya lärarexamina väl utbildade inom informations- och kommunikationsteknologi (som jag tror att det så stiligt heter, även förkortat IKT), kanske är det trots allt inte mer dramatiskt än att byta svarta tavlan mot en whiteboard.
Jag har luftat relaterade farhågor tidigare på bloggen Huddingeperspektiv.
fredag 11 januari 2013
Always look on the bright side of life
The year started off quite bad. At least four robberies (a transport with money to a bank in Stockholm, a jeweler's shop in Södertälje, another transport with money to a bank in Huddinge and a bank in Täby) has taken place in and around Stockholm during the first ten days. Moreover a sports hall in Västergård, Södertälje, was burnt down (the cause of the fire is not yet clear), there has been another school shooting in the U.S. (this time less deadly than the one in Newtown in December), and the conflict in Syria is escalating and except for the horrors of the war itself people starve. I could go on and on with wars, conflicts, violence, starvation, etc but I think you see what I mean.
"Always look on the bright side of life" gets a quite bitter ring to it after these, and similar, events, but still there is something in it. We read all these negative news - and actually, it is almost as if "news" are defined as negative events. Positive news rarely reaches the first pages of newspapers. What does it turn us into when we see the society through the glasses of the negative events reported in media? To get a proper picture, there is also a need for news about things going in the right direction, be it international treaties that advance an issue, national changes in legislation or policies that have positive effects, or local improvements and positive examples. Often, I think, such news are considered less important, and some of them probably don't even qualify as "news".
As for myself, I know that I more often write a post about something that upsets me than about something that makes me happy. I can list a number of rational reasons for that - but at the end of the day my way of selecting what I write about confirms media's picture of what is importan. Thus, I will end this post with two positive news (one from December, which I never got time to write about when it appeared).
In December, the EU fisheries committee finally decided to make EU fisheries more sustainable after hard work by Swedish MEP Isabella Lövin and others - now it is the EU Parliament and the EU countries' fisheries ministers that have to transform the decision into law and practice. Commentary in DN here.
Suggestions from vice president Joe Biden for how the U.S. plan to curb gun violence will soon appear. Of course there are no easy solutions, and the perspective need to include not only guns and restrictions regarding them but also how to help people before they get so desperate that they plan shootings, in schools or other places. (SvD, DN)
I am well aware of that these two positive news are not final results in their respective fields - there is still a long way before they are implemented. In Europe, nations with strong interests in fisheries are likely to try to act against restrictions in fisheries, while in the U.S. the NRA has already made clear that they will try to prevent any new gun laws. But at least, these two have opened for changes that were formerly more or less unthinkable.
Obviously, there are others that also see the need for positive news. Here is a website which only add links to positive news (in Swedish), which I found through a friend when expressing my frustration regarding the recent news record.
"Always look on the bright side of life" gets a quite bitter ring to it after these, and similar, events, but still there is something in it. We read all these negative news - and actually, it is almost as if "news" are defined as negative events. Positive news rarely reaches the first pages of newspapers. What does it turn us into when we see the society through the glasses of the negative events reported in media? To get a proper picture, there is also a need for news about things going in the right direction, be it international treaties that advance an issue, national changes in legislation or policies that have positive effects, or local improvements and positive examples. Often, I think, such news are considered less important, and some of them probably don't even qualify as "news".
As for myself, I know that I more often write a post about something that upsets me than about something that makes me happy. I can list a number of rational reasons for that - but at the end of the day my way of selecting what I write about confirms media's picture of what is importan. Thus, I will end this post with two positive news (one from December, which I never got time to write about when it appeared).
In December, the EU fisheries committee finally decided to make EU fisheries more sustainable after hard work by Swedish MEP Isabella Lövin and others - now it is the EU Parliament and the EU countries' fisheries ministers that have to transform the decision into law and practice. Commentary in DN here.
Suggestions from vice president Joe Biden for how the U.S. plan to curb gun violence will soon appear. Of course there are no easy solutions, and the perspective need to include not only guns and restrictions regarding them but also how to help people before they get so desperate that they plan shootings, in schools or other places. (SvD, DN)
I am well aware of that these two positive news are not final results in their respective fields - there is still a long way before they are implemented. In Europe, nations with strong interests in fisheries are likely to try to act against restrictions in fisheries, while in the U.S. the NRA has already made clear that they will try to prevent any new gun laws. But at least, these two have opened for changes that were formerly more or less unthinkable.
Obviously, there are others that also see the need for positive news. Here is a website which only add links to positive news (in Swedish), which I found through a friend when expressing my frustration regarding the recent news record.
tisdag 8 januari 2013
Recent reading II
There's not much "feel good" in my reading for the moment. Göran Rosenberg's book was followed by a biography about Margot Wallström, a Swedish politician and UN representative. I have also finished a book by Justine Lévy (which I haven't written about so far, but it will earn at least a short comment in the January book list I'm compiling simultaneously with longer posts on specific books, if not an entire post itself).
The most recent book I finished was Johannes Anyuru's En storm kom från paradiset (A Storm Blew in from Paradise - and although the publisher is responsible for the translation of the title I can't seem to find any information about the book appearing in English anytime soon).
Anyway, it is a book of interest not only from a Swedish perspective, so I decided to write about it in English. The book has quite a lot in common with Rosenberg's book about his father. Anyuru also traces his father's in many ways awful route to Sweden, and a not-so-easy life when arrived here. Anyuru's Ugandan father (called P. throughout the book) was selected to train as a fighter pilot in Greece, but while in Athen the Idi Amin military coup took place and P. concludes that he can't return to Uganda. Neither can he stay in Greece, since he is required to service and translate for visiting Ugandan militaries. Thus, he leaves for Rome, where he has a cousin. He applies for all sorts of pilot jobs - and ends up accepting a job flying crop dusters in Zambia. On arrival in Zambia he is not admitted into the country but sent to Dar-es-Salaam in Tanzania where he is interrogated and tortured. The somewhat naïve P. has not expected anything like this happening, and is not prepared for the situation although he tries to think of how they have been taught to handle it during his military training. Still, he can't make them believe that he returned to Africa just to get the opportunity to work as a pilot, to be allowed to fly. His interrogators keep thinking that there must be something else behind his return to Africa, and keep asking why he travelled to Zambia.
The book winds on, and although P. is eventually released from the police station in Dar-es-Salaam, his prospects are not much better when moved to a camp for refugees (rather a prison camp) and then on to another camp which is for people who will be used as a guerilla force to fight Idi Amin. At this stage, P. and the reader are quite resigned. As a reader I kept thinking, it must end, something must happen which takes P. to Sweden - but it is a long and hard way there. And even in Sweden, life is not easy.
Anyuru does not tell his history as straightforward as above, but he tells it in a way that make you feel the despair and resignation P. and the other prisoners feel. He tells it in a way that also makes you want to shake P. so that he manages to get away from his awful situation. And he tells it so that you, together with P. and together with his interrogators in Dar-es-Salaam keep asking "Why did you have to go to Zambia, just for getting the opportunity to fly a crop duster!? Why didn't you stay in Rome!?"
To me, this intimate description of one individual's life story, as much as Rosenberg's account of his father's life story, reminds me of all those unfortunate individuals being in camps, wars, and similar hopeless situations all over the world, right now. It is not a pleasant reminder, because it is simply too much to feel at once - but it is a necessary one. And I can't stop wondering why we keep doing this to each other?
The publisher Norstedts presents the author in Swedish here, and in English here. A few of the (Swedish) reviews can be found here: Sveriges Radio, Sydsvenskan (I intended to share DN:s - couldn't find any - and SvD:s - I thought it was way too shallow - too)
The most recent book I finished was Johannes Anyuru's En storm kom från paradiset (A Storm Blew in from Paradise - and although the publisher is responsible for the translation of the title I can't seem to find any information about the book appearing in English anytime soon).
Anyway, it is a book of interest not only from a Swedish perspective, so I decided to write about it in English. The book has quite a lot in common with Rosenberg's book about his father. Anyuru also traces his father's in many ways awful route to Sweden, and a not-so-easy life when arrived here. Anyuru's Ugandan father (called P. throughout the book) was selected to train as a fighter pilot in Greece, but while in Athen the Idi Amin military coup took place and P. concludes that he can't return to Uganda. Neither can he stay in Greece, since he is required to service and translate for visiting Ugandan militaries. Thus, he leaves for Rome, where he has a cousin. He applies for all sorts of pilot jobs - and ends up accepting a job flying crop dusters in Zambia. On arrival in Zambia he is not admitted into the country but sent to Dar-es-Salaam in Tanzania where he is interrogated and tortured. The somewhat naïve P. has not expected anything like this happening, and is not prepared for the situation although he tries to think of how they have been taught to handle it during his military training. Still, he can't make them believe that he returned to Africa just to get the opportunity to work as a pilot, to be allowed to fly. His interrogators keep thinking that there must be something else behind his return to Africa, and keep asking why he travelled to Zambia.
The book winds on, and although P. is eventually released from the police station in Dar-es-Salaam, his prospects are not much better when moved to a camp for refugees (rather a prison camp) and then on to another camp which is for people who will be used as a guerilla force to fight Idi Amin. At this stage, P. and the reader are quite resigned. As a reader I kept thinking, it must end, something must happen which takes P. to Sweden - but it is a long and hard way there. And even in Sweden, life is not easy.
Anyuru does not tell his history as straightforward as above, but he tells it in a way that make you feel the despair and resignation P. and the other prisoners feel. He tells it in a way that also makes you want to shake P. so that he manages to get away from his awful situation. And he tells it so that you, together with P. and together with his interrogators in Dar-es-Salaam keep asking "Why did you have to go to Zambia, just for getting the opportunity to fly a crop duster!? Why didn't you stay in Rome!?"
To me, this intimate description of one individual's life story, as much as Rosenberg's account of his father's life story, reminds me of all those unfortunate individuals being in camps, wars, and similar hopeless situations all over the world, right now. It is not a pleasant reminder, because it is simply too much to feel at once - but it is a necessary one. And I can't stop wondering why we keep doing this to each other?
The publisher Norstedts presents the author in Swedish here, and in English here. A few of the (Swedish) reviews can be found here: Sveriges Radio, Sydsvenskan (I intended to share DN:s - couldn't find any - and SvD:s - I thought it was way too shallow - too)
måndag 7 januari 2013
Individuella insatser - eller en skola som inte utesluter?
Håkan Boström ifrågasätter på DN:s ledarsidor möjligheten att genom individuella insatser minska rekryteringen av kriminella. Han menar att det är svårt och dessutom riskerar att kombineras med övergrepp. Dels har jag inte sett några önskemål om riktade åtgärder på det sätt som jag tycker Boström varnar för - däremot riktade åtgärder för att stötta barn som riskerar att halka efter i skolan. Men dessa behövs ju oavsett om man oroas av en möjlig kriminell framtida bana, eller just för att barnet inte tillgodogör sig undervisningen. Boström skriver själv:
Om man däremot redan från början drar undan mattan för barn som har en utsatt situation; genom att i allt tydligare åldrar bedöma deras resultat utan att de får tillräckliga stödinsatser från skolan i de ämnen där de inte uppnår godkända resultat, eller genom att ge RUT-avdrag för läxhjälp till dem som har råd men inte se till att skolorna eller ideella organisationer har tillräckliga medel för att stötta de elever som inte har råd med privat läxhjälp visar man på ett tydligt sätt att samhället helt enkelt inte bryr sig. Då har man gjort bedömningen att man föredrar att betala kostnaden för den kriminalitet som riskerar att bli resultatet. Det är inte den sorts samhälle jag vill ha - frågan är om det är den sorts samhälle som de borgerliga vill ha!
Tidigare inlägg på temat finns här och här.
De riktade insatser som jag nämner i det ena av de tidigare inläggen, och som togs upp i papperstidningen av DN, handlade enligt DN om stöd till kriminella unga män för att lämna kriminaliteten. Om det är detta stöd Boström syftar på när han skriver att även ungdomar på glid har rättigheter som gör riktade insatser kontroversiella så är det väl rimligt att påminna om att medborgare även har skyldigheter - en av dem är helt enkelt att inte bete sig kriminellt. Om alternativet är att avvakta tills dessa personer begår så grova brott att de hamnar i fängelse och därefter försöka sätta in insatser, så är i alla fall jag övertygad om att det är helt fel väg att gå.
"Men centralt för dem [Gustav Möller och makarna Myrdal] var att åtgärderna skulle vara generella. Fattigdomsbekämpning och goda uppväxtvillkor för alla barn skulle gynna samhället ekonomiskt och motverka uppkomsten av kriminalitet. För detta fanns och finns det vetenskapligt stöd."Det finns också vetenskapligt stöd för att olika barn behöver olika former av stöd och hjälp för inlärning, och skolan har en skyldighet att komma tillrätta även med bakomliggande sociala problem som hämmar en elevs utbildning, vid behov genom att samarbeta med andra instanser i och utanför skolan. Utvecklingen med ett ökande antal elever som inte uppnår godkända betyg i skolan behöver vändas - och det är här man kan satsa förebyggande genom att staten lägger mer pengar och i slutändan kan man hoppas att det lönar sig genom att färre personer blir kriminella.
Om man däremot redan från början drar undan mattan för barn som har en utsatt situation; genom att i allt tydligare åldrar bedöma deras resultat utan att de får tillräckliga stödinsatser från skolan i de ämnen där de inte uppnår godkända resultat, eller genom att ge RUT-avdrag för läxhjälp till dem som har råd men inte se till att skolorna eller ideella organisationer har tillräckliga medel för att stötta de elever som inte har råd med privat läxhjälp visar man på ett tydligt sätt att samhället helt enkelt inte bryr sig. Då har man gjort bedömningen att man föredrar att betala kostnaden för den kriminalitet som riskerar att bli resultatet. Det är inte den sorts samhälle jag vill ha - frågan är om det är den sorts samhälle som de borgerliga vill ha!
Tidigare inlägg på temat finns här och här.
De riktade insatser som jag nämner i det ena av de tidigare inläggen, och som togs upp i papperstidningen av DN, handlade enligt DN om stöd till kriminella unga män för att lämna kriminaliteten. Om det är detta stöd Boström syftar på när han skriver att även ungdomar på glid har rättigheter som gör riktade insatser kontroversiella så är det väl rimligt att påminna om att medborgare även har skyldigheter - en av dem är helt enkelt att inte bete sig kriminellt. Om alternativet är att avvakta tills dessa personer begår så grova brott att de hamnar i fängelse och därefter försöka sätta in insatser, så är i alla fall jag övertygad om att det är helt fel väg att gå.
söndag 6 januari 2013
Reklamfri kollektivtrafik - går det?
Först tycker man kanske att de är lite naiva, Grön Ungdoms språkrör nationellt och i Stockholmsregionen, som skrev på DN Stockholmsdebatt i går. Det handlar om att helt sonika ta bort reklamen i kollektivtrafiken eftersom den är ful, störande och i mycket hög grad går ut på att uppmuntra en konsumtionsnivå samt skapar utseendemässiga ideal som kanske helt enkelt inte är önskvärda.
Jag misstänker att du lyfter lite på ögonbrynen. Kanske tänker du att de inser nog så småningom vad som är genomförbart och vad som inte är det. Inte ska vi slänga ut så lättförtjänta pengar från SL:s kassakista. Men om Grön Ungdom har rätt och reklamintäkterna endast utgör 2 %* av SL:s totala budget - är det då inte värt att pröva tanken? Är det inte rentav värt att genomföra reklamfri kollektivtrafik?**
*Jag skulle dock även vilja ha uppgifter om vad dessa två procent innebär i absoluta siffror, och vad den försumbara höjningen av skatt eller biljettpriser skulle kunna landa på.
** Vad det skulle innebära tex för partiernas valrörelsereklam nämns inte i debattartikeln :)
Jag misstänker att du lyfter lite på ögonbrynen. Kanske tänker du att de inser nog så småningom vad som är genomförbart och vad som inte är det. Inte ska vi slänga ut så lättförtjänta pengar från SL:s kassakista. Men om Grön Ungdom har rätt och reklamintäkterna endast utgör 2 %* av SL:s totala budget - är det då inte värt att pröva tanken? Är det inte rentav värt att genomföra reklamfri kollektivtrafik?**
*Jag skulle dock även vilja ha uppgifter om vad dessa två procent innebär i absoluta siffror, och vad den försumbara höjningen av skatt eller biljettpriser skulle kunna landa på.
** Vad det skulle innebära tex för partiernas valrörelsereklam nämns inte i debattartikeln :)
Läst för barnen
Det blev varsin julklappsbok även för barnen, båda högläsningsböcker. För sexåringen eftersom hen helt enkelt inte läser kapitelböcker själv ännu och för tioåringen för att vi gärna läser högt på kvällarna så länge hen själv tycker att det är mysigt. Eftersom tioåringen fick sjätte delen i Harry Potterserien lär det dröja innan den dyker upp i något inlägg (även om jag redan nu undrar varför i hela friden ingen mer hårdhänt redaktör fick ta sig an böckerna, som tillåts svälla ut i helt onödig omfattning ju senare i serien de dyker upp. Det blir ännu påtagligare när jag läser högt och måste harva igenom allt som jag hetsläste mig igenom när jag läste den engelska utgåvan för egen räkning).
Sexåringens bok är i alla fall redan utläst. Hen fick Frida Nilssons tredje bok om Hedvig; Hedvig och sommaren med Steken. Sexåringen har gillat böckerna från den första boken när Hedvig börjar skolan och genom de tre böcker vi hittills läst (en fjärde ska också ha kommit ut). Ur mitt perspektiv tycker jag böckerna är rappa och välskrivna, man fångas snabbt av innehållet och inte minst efter vår egen flytt har det varit intressant att läsa om en flicka som växer upp på landsbygden - både för mig och barnen. Att jag sedan mentalt helst vill blunda och hålla för öronen när jag läser om en del saker som Hedvig och hennes kompisar och klasskamrater gör får jag väl stå ut med. Om inte annat ger det upphov till en del diskussion om vad som är OK att göra. Men de fruktansvärda mobbingscenerna i första boken hade jag ändå svårt med. Steken och hans pappa som ska bo i torp en sommar i tredje delen, utan el och utan att kunna hantera vedspisen, ger visserligen också en del obehagskänslor, men landar ändå i det snällt komiska snarare än i rent obehag. Och skildringen av farmorn som i tredje bokens inledning har fått en propp i hjärnan, och som Hedvig tänker sig åker till Italien i stället för att dö, tycker jag träffar helt rätt.
Tidsmässigt har jag undrat lite var böckerna hör hemma. Även om jag är uppvuxen i annan miljö än Hedvig så kändes första delens skildring av Hedvigs första skolår (då hon också börjar ettan i stället för dagens F:a) mer från min tid än från det lite obestämda "nu" som jag trots allt läste den som. Del tre var mer diffus och utan andra tidsmarkörer än möjligen Hedvigs blommiga träskor, som kanske kändes mer dåtida men också skulle kunna vara av dagens snitt. En förklaring dök upp i och med att jag läste en intervju med Frida Nilsson i Sydsvenska Dagbladet, där hon berättar att allt i första boken om Hedvig är självbiografiskt. Frida är född alldeles i slutet av 70-talet så det är inte så märkligt att ett och annat från hennes barndomsskildring verkade bekant. Kanske är avsikten att alla böckerna utspelar sig under säg andra halvan av 80-talet, men jag har inte lagt märke till att det sägs tydligt någonstans, och det lite obestämda tidsperspektivet stör mig en aning. Det är dock inte något som förtar helhetsintrycket från berättelserna - och nu ser vi fram mot att så småningom läsa del fyra, som redan står på önskelistan inför sexåringens sjuårsdag.
Sexåringens bok är i alla fall redan utläst. Hen fick Frida Nilssons tredje bok om Hedvig; Hedvig och sommaren med Steken. Sexåringen har gillat böckerna från den första boken när Hedvig börjar skolan och genom de tre böcker vi hittills läst (en fjärde ska också ha kommit ut). Ur mitt perspektiv tycker jag böckerna är rappa och välskrivna, man fångas snabbt av innehållet och inte minst efter vår egen flytt har det varit intressant att läsa om en flicka som växer upp på landsbygden - både för mig och barnen. Att jag sedan mentalt helst vill blunda och hålla för öronen när jag läser om en del saker som Hedvig och hennes kompisar och klasskamrater gör får jag väl stå ut med. Om inte annat ger det upphov till en del diskussion om vad som är OK att göra. Men de fruktansvärda mobbingscenerna i första boken hade jag ändå svårt med. Steken och hans pappa som ska bo i torp en sommar i tredje delen, utan el och utan att kunna hantera vedspisen, ger visserligen också en del obehagskänslor, men landar ändå i det snällt komiska snarare än i rent obehag. Och skildringen av farmorn som i tredje bokens inledning har fått en propp i hjärnan, och som Hedvig tänker sig åker till Italien i stället för att dö, tycker jag träffar helt rätt.
Tidsmässigt har jag undrat lite var böckerna hör hemma. Även om jag är uppvuxen i annan miljö än Hedvig så kändes första delens skildring av Hedvigs första skolår (då hon också börjar ettan i stället för dagens F:a) mer från min tid än från det lite obestämda "nu" som jag trots allt läste den som. Del tre var mer diffus och utan andra tidsmarkörer än möjligen Hedvigs blommiga träskor, som kanske kändes mer dåtida men också skulle kunna vara av dagens snitt. En förklaring dök upp i och med att jag läste en intervju med Frida Nilsson i Sydsvenska Dagbladet, där hon berättar att allt i första boken om Hedvig är självbiografiskt. Frida är född alldeles i slutet av 70-talet så det är inte så märkligt att ett och annat från hennes barndomsskildring verkade bekant. Kanske är avsikten att alla böckerna utspelar sig under säg andra halvan av 80-talet, men jag har inte lagt märke till att det sägs tydligt någonstans, och det lite obestämda tidsperspektivet stör mig en aning. Det är dock inte något som förtar helhetsintrycket från berättelserna - och nu ser vi fram mot att så småningom läsa del fyra, som redan står på önskelistan inför sexåringens sjuårsdag.
lördag 5 januari 2013
Kvalitet i skolan
Häromdagen fick jag korn på en debattartikel i Upsala Nya Tidning* och ett kommenterande blogginlägg från Lärarnas riksförbund, där presschefen Zoran Alagic bloggar. Det är forskare och lärare i historia vid Uppsala universitet som slår larm i UNT om att dagens studenter inte kan skriva. När jag hör sådant blir jag alltid lite vaksam på om det är ett uttryck för att "det var bättre förr", men jag kan inte annat än hålla med. Jag vill dock se det även i ett större sammanhang: Det handlar inte bara om att de studenter som kommer från gymnasiet inte behärskar svenska i skrift, utan fler och fler artiklar i dagspressen visar tecken på att skribenterna inte alltid riktigt behärskar betydelser i olika uttryck. Olika formuleringar blandas ihop och det slarvas allmänt med ordföljd och omskrivningar (dvs det syns att skribenten tänkt skriva på ett sätt, sedan har ändrat formuleringen men delar av den ursprungliga finns kvar vilket gör syftningar oklara eller meningen bara allmänt fel och inte direkt begriplig). I vilken grad detta är ett tecken på att journalister var bättre på att skriva förr, eller att man monterat ner korrekturläsning och språkstöd på redaktionerna ska jag låta vara osagt. Uppenbart är det så att vi i dag låter mycket mer slinka igenom och godtas än vi gjorde tidigare, uppenbart är också att vi inte tycker oss ha tid och råd att vårda språket på samma sätt som gjordes tidigare. Spelar det någon roll? Ja, det gör faktiskt det, för flytet i läsningen blir sämre, och förståelsen minskar i en text som innehåller fel av olika slag.
Men tillbaka till studenterna. Man kan självklart hävda att språket inte är statiskt och att det utvecklas genom nya sätt att använda det men precis som i exemplet ovan med journalisterna så används begrepp och uttryck på direkt felaktiga sätt, vilket gör texter om inte helt obegripliga så i alla betydligt mer krävande att läsa. Problemet är dock inte alldeles nytt, och jag kan faktiskt inte avgöra om det har förvärrats under den tid jag har arbetat inom universitetsvärlden (vi disuterade samma sak för åtminstone tio år sedan). Det som oroar mig är dock att en hel del av de studenter jag träffar på i min undervisning är blivande lärare. Om de blivande lärarna inte behärskar språket, hur ska de då kunna lära ut korrekt till sina elever? Det spelar inte så stor roll om de ska bli lärare i svenska eller geografi - om de inte kan formulera sig riktigt blir det oklart vad som menas. (Men att lära ut svenska verkar i och för sig vara en omöjlighet om man inte själv kan hantera grammatik och ordförståelse.)
Det finns dock ytterligare en sorglig aspekt i debattartikeln, som jag tycker kommer lite i skymundan. Uppsalaforskarna skriver:
Detta innebär egentligen ett rent underkännande av svensk skola. Vi har i dag tio års grundskola (varav nio med skolplikt) och ytterligare tre års gymnasieskola på det för att kvalificera sig för högre utbildning. Under den tiden tillgodogör sig svenska elever inte tillräckligt mycket historia får man anta utifrån debattartikeln (det skulle vara intressant att veta om forskarna tycker att de överhuvudtaget har med sig några historiekunskaper som är relevanta) - och de kan inte heller göra sig förstådda skriftligt.
Samtidigt som Sveriges elever står sig sämre i internationella jämförelser läggs mer och mer resurser på olika typer av kunskapskontroll och betygssättning av elever (statliga på att införa betyg i lägre årskurser, fler nationella prov, nya system för att skriva omdömen och utvecklingsplaner mm och kommunala för att genomföra dessa förändringar samt utföra de utökade arbetsuppgifterna inte minst för nationella prov och skrivna omdömen som båda är oerhört resursslukande). Arbetssituationen i skolorna framstår som alltmer orimlig, och resultaten pekar på att det kanske inte är fler kontroller som behövs, utan lite arbetsro för lärarna utan att skolpolitikerna hela tiden ska göra ändringar och justeringar (något som Olof Olsson bloggat om tidigare och miljöpartiets skolpolitiske talesperson Jabar Amin skriver om på SvD:s Brännpunkt). Ska det vara för mycket begärt att få en skolpolitik där ansvariga politiker litar på de professionella, lärarna och forskarna? Om man sedan faktiskt satsade seriöst på att verksamheten, dvs undervisningen, i skolan ska fungera så att elever inte riskerar att slås ut (se även föregående blogginlägg), i stället för på reformer av diverse slag så kanske vi också skulle se att resultaten gick åt rätt håll!
*jo, tidningen stavar så
Jag har placerat min blogg i Södertälje på bloggkartan.se!
Men tillbaka till studenterna. Man kan självklart hävda att språket inte är statiskt och att det utvecklas genom nya sätt att använda det men precis som i exemplet ovan med journalisterna så används begrepp och uttryck på direkt felaktiga sätt, vilket gör texter om inte helt obegripliga så i alla betydligt mer krävande att läsa. Problemet är dock inte alldeles nytt, och jag kan faktiskt inte avgöra om det har förvärrats under den tid jag har arbetat inom universitetsvärlden (vi disuterade samma sak för åtminstone tio år sedan). Det som oroar mig är dock att en hel del av de studenter jag träffar på i min undervisning är blivande lärare. Om de blivande lärarna inte behärskar språket, hur ska de då kunna lära ut korrekt till sina elever? Det spelar inte så stor roll om de ska bli lärare i svenska eller geografi - om de inte kan formulera sig riktigt blir det oklart vad som menas. (Men att lära ut svenska verkar i och för sig vara en omöjlighet om man inte själv kan hantera grammatik och ordförståelse.)
Det finns dock ytterligare en sorglig aspekt i debattartikeln, som jag tycker kommer lite i skymundan. Uppsalaforskarna skriver:
"Att de flesta studenter inte har några grundläggande kunskaper inom vårt eget ämne, historia, har vi accepterat. Det är vår uppgift att lära ut historia, och vi kan anpassa vår undervisning efter studenternas kunskapsnivå.
Orsaken till att vi nu väljer att gå ut i offentligheten med ett veritabelt nödrop är att studenterna inte längre har det redskap som är nödvändigt för att över huvud taget kunna ta till sig humanistisk vetenskap: språket. Bland de studenter som nu kommer till oss direkt från gymnasiet har en majoritet problem med språket."
Detta innebär egentligen ett rent underkännande av svensk skola. Vi har i dag tio års grundskola (varav nio med skolplikt) och ytterligare tre års gymnasieskola på det för att kvalificera sig för högre utbildning. Under den tiden tillgodogör sig svenska elever inte tillräckligt mycket historia får man anta utifrån debattartikeln (det skulle vara intressant att veta om forskarna tycker att de överhuvudtaget har med sig några historiekunskaper som är relevanta) - och de kan inte heller göra sig förstådda skriftligt.
Samtidigt som Sveriges elever står sig sämre i internationella jämförelser läggs mer och mer resurser på olika typer av kunskapskontroll och betygssättning av elever (statliga på att införa betyg i lägre årskurser, fler nationella prov, nya system för att skriva omdömen och utvecklingsplaner mm och kommunala för att genomföra dessa förändringar samt utföra de utökade arbetsuppgifterna inte minst för nationella prov och skrivna omdömen som båda är oerhört resursslukande). Arbetssituationen i skolorna framstår som alltmer orimlig, och resultaten pekar på att det kanske inte är fler kontroller som behövs, utan lite arbetsro för lärarna utan att skolpolitikerna hela tiden ska göra ändringar och justeringar (något som Olof Olsson bloggat om tidigare och miljöpartiets skolpolitiske talesperson Jabar Amin skriver om på SvD:s Brännpunkt). Ska det vara för mycket begärt att få en skolpolitik där ansvariga politiker litar på de professionella, lärarna och forskarna? Om man sedan faktiskt satsade seriöst på att verksamheten, dvs undervisningen, i skolan ska fungera så att elever inte riskerar att slås ut (se även föregående blogginlägg), i stället för på reformer av diverse slag så kanske vi också skulle se att resultaten gick åt rätt håll!
*jo, tidningen stavar så
Jag har placerat min blogg i Södertälje på bloggkartan.se!
torsdag 3 januari 2013
Våldets konsekvenser
För en gångs skull visar DN i en artikel inte bara på skedda brott, utan också ett samhällsperspektiv på ekonomiska konsekvenser av omfattande brottslighet. (Att DN sällan tar upp det är inte så märkligt eftersom de rapporterar om en, enligt artikeln, relativt unik rapport där man räknat på vad olika former av brottslighet kostar samhället - något som sällan syns i samlad form.) Inte helt oväntat för oss som redan tidigare hävdat att man borde arbeta mer förebyggande så konstaterar en av rapportförfattarna att det handlar om enorma kostnader för gatuvåld och gängrelaterad brottslighet, medan relativt små insatser som ökad polisnärvaro skulle betala sig själva om man därmed sänker brottsligheten med några ynka procent. Allt därutöver måste alltså vara ren vinst för samhället - liksom för individer både i form av förövare och brottsoffer.
Det riktiga förebyggande arbetet handlar dock om skola (enligt artikeln) och, menar jag, socialtjänst och liknande där behov finns. Det handlar om att samordna och sätta in resurser genast när de behövs. Räkneexemplen i artikeln råkar vara från Södertälje, som är en av de platser som ligger mig extra varmt om hjärtat, men principerna gäller naturligtvis för hela landet. Inom parentes sagt är det dock intressant att DN väljer att publicera artikeln i Stockholmsdelen, trots att det är en nationell fråga.
Det rapportförfattaren Ingvar Nilsson hävdar är att det är skolan som är "huvudleverantören av människor till utanförskap", men det är nog att göra det lite lätt för sig. Skolan är en viktig aktör, och hänger man inte med där så är sårbarheten större. Stora skolklasser, rörig arbetsmiljö, lärare som arbetar under kaotiska direktiv inte minst i och med ändringarna i både grund- och gymnasieskola vad gäller läroplaner, betyg i lägre årskurser än tidigare osv osv gör det svårt att hinna med att hantera de elever som behöver särskilt stöd och individuellt anpassad undervisning. Kommuner som plötsligen drar ner tilldelningen av (eller för all del aldrig har erbjudit tillräcklig) undervisning på elevers modersmål för dem som har otillräckliga svenskakunskaper, försvårar både för de elever som då inte förstår tillräckligt av vad som händer i klassrummet och ibland för deras klasskamrater om den drabbade eleven i stället börjar störa undervisningen. Men i många fall är det inte bara det som händer i skolan som påverkar utan även situationen utanför skolan. Beroende på vad man har för bakgrund och hemmiljö har man olika lätt att ta till sig undervisningen, och skolan kan inte kompensera för vad som helst. Här krävs att skolan, som inte sällan ser varningssignalerna först, samarbetar med andra instanser - elevernas familjer, kuratorer, socialtjänst, BUP, polis mfl - för att göra situationen för eleven så hanterbar som möjligt. Vad som måste göras är att bryta mönster så tidigt som möjligt, och då måste man både ställa krav på och försöka hitta lösningar för eleverna på ett tidigt stadium.
Jag blir gråtfärdig när jag hör talas om tioåringar som skickas mellan olika skolor och klasser och till sist stängs av från skolan. Och jag är böjd att säga att vid tio års ålder är det snudd på för sent, åtminstone onödigt sent. För de som halkar efter redan med läsinlärning och den första matten riskerar att både skapa sig en identitet som den som inte kan - och kompensera för detta på andra sätt. Det är då skolan behöver undersöka vad som behövs och vad som saknas. Och för att kunna göra detta måste utrymmet för lärarna finnas, tidsmässigt och resursmässigt i form av andra stödfunktioner på skolan och utanför. På det sättet handlar det om skolans och i förlängningen samhällets ansvar - för det är inte alltid det finns en fungerande familj där som är beredd att ta på sig ansvaret. Det kanske inte ens finns en familj som tycker att skolan är särskilt viktig. Och det rapportförfattarna lyfter fram är att med tanke på att en "livsstilskriminell" person vid fyrtio års ålder kan ha kostat samhället upp till 80 miljoner kronor så bör det finnas möjlighet att stoppa in lite mer resurser i förebyggande åtgärder i stället för att fullt ut ta de ekonomiska smällarna och det mänskliga lidandet som annars blir resultatet.
I papperstidningen finns också några positiva exempel från Södertälje, där man satt in riktade resurser mot ett antal unga personer som bedöms vara i riskzonen för att bli "livsstilskriminella" (och där elva av tolv nu har brutit med sitt kriminella liv). Det är sådant som behövs! Och det behöver göras långsiktigt och systematiskt, inte som enstaka riktade projekt under en viss period. För en stor gatu- och gängbrottslighet, och en stor andel som inte går ut skolan med betyg som gör att de kan komma vidare i utbildning eller in på arbetsmarknaden, är inte bara förödande för dem som är direkt inblandade och utsatta, det äter också på förtroendekapitalet för samhället eftersom det bidrar till att ingenting verkar spela någon roll. Och så är den negativa spiralen etablerad. Med tanke på att Södertälje beräknas ha 600 pojkar* i åldrarna 13-18 år som riskerar att hamna i "utanförskap" gäller det förmodligen att lägga in ganska mycket resurser, och det är bara att hoppas att det inte faller på att mycket av kostnaderna förmodligen är kommunala medan de möjliga vinsterna (eller kostnaderna om inget görs) till ganska stor del kan tänkas ligga på statlig nivå. Här är alltså ett område där regeringen bör fundera på att avsätta riktade resurser till kommunerna för att förebygga att personer hamnar i "utanförskap" och kriminalitet, och kanske helt enkelt mer resurser till skolväsendet för att garantera skolutbildningens kvalitet (vilket är en cliff hanger till ett eventuellt kommande blogginlägg).
*Intressant nog nämns i artikeln endast pojkar/män, oavsett om det gäller risk för att hamna i "utanförskap" eller kriminalitet. Vad flickorna/kvinnorna riskerar syns inte, inte heller om de kostar samhället något.
Jag har placerat min blogg i Södertälje på bloggkartan.se!
Det riktiga förebyggande arbetet handlar dock om skola (enligt artikeln) och, menar jag, socialtjänst och liknande där behov finns. Det handlar om att samordna och sätta in resurser genast när de behövs. Räkneexemplen i artikeln råkar vara från Södertälje, som är en av de platser som ligger mig extra varmt om hjärtat, men principerna gäller naturligtvis för hela landet. Inom parentes sagt är det dock intressant att DN väljer att publicera artikeln i Stockholmsdelen, trots att det är en nationell fråga.
Det rapportförfattaren Ingvar Nilsson hävdar är att det är skolan som är "huvudleverantören av människor till utanförskap", men det är nog att göra det lite lätt för sig. Skolan är en viktig aktör, och hänger man inte med där så är sårbarheten större. Stora skolklasser, rörig arbetsmiljö, lärare som arbetar under kaotiska direktiv inte minst i och med ändringarna i både grund- och gymnasieskola vad gäller läroplaner, betyg i lägre årskurser än tidigare osv osv gör det svårt att hinna med att hantera de elever som behöver särskilt stöd och individuellt anpassad undervisning. Kommuner som plötsligen drar ner tilldelningen av (eller för all del aldrig har erbjudit tillräcklig) undervisning på elevers modersmål för dem som har otillräckliga svenskakunskaper, försvårar både för de elever som då inte förstår tillräckligt av vad som händer i klassrummet och ibland för deras klasskamrater om den drabbade eleven i stället börjar störa undervisningen. Men i många fall är det inte bara det som händer i skolan som påverkar utan även situationen utanför skolan. Beroende på vad man har för bakgrund och hemmiljö har man olika lätt att ta till sig undervisningen, och skolan kan inte kompensera för vad som helst. Här krävs att skolan, som inte sällan ser varningssignalerna först, samarbetar med andra instanser - elevernas familjer, kuratorer, socialtjänst, BUP, polis mfl - för att göra situationen för eleven så hanterbar som möjligt. Vad som måste göras är att bryta mönster så tidigt som möjligt, och då måste man både ställa krav på och försöka hitta lösningar för eleverna på ett tidigt stadium.
Jag blir gråtfärdig när jag hör talas om tioåringar som skickas mellan olika skolor och klasser och till sist stängs av från skolan. Och jag är böjd att säga att vid tio års ålder är det snudd på för sent, åtminstone onödigt sent. För de som halkar efter redan med läsinlärning och den första matten riskerar att både skapa sig en identitet som den som inte kan - och kompensera för detta på andra sätt. Det är då skolan behöver undersöka vad som behövs och vad som saknas. Och för att kunna göra detta måste utrymmet för lärarna finnas, tidsmässigt och resursmässigt i form av andra stödfunktioner på skolan och utanför. På det sättet handlar det om skolans och i förlängningen samhällets ansvar - för det är inte alltid det finns en fungerande familj där som är beredd att ta på sig ansvaret. Det kanske inte ens finns en familj som tycker att skolan är särskilt viktig. Och det rapportförfattarna lyfter fram är att med tanke på att en "livsstilskriminell" person vid fyrtio års ålder kan ha kostat samhället upp till 80 miljoner kronor så bör det finnas möjlighet att stoppa in lite mer resurser i förebyggande åtgärder i stället för att fullt ut ta de ekonomiska smällarna och det mänskliga lidandet som annars blir resultatet.
I papperstidningen finns också några positiva exempel från Södertälje, där man satt in riktade resurser mot ett antal unga personer som bedöms vara i riskzonen för att bli "livsstilskriminella" (och där elva av tolv nu har brutit med sitt kriminella liv). Det är sådant som behövs! Och det behöver göras långsiktigt och systematiskt, inte som enstaka riktade projekt under en viss period. För en stor gatu- och gängbrottslighet, och en stor andel som inte går ut skolan med betyg som gör att de kan komma vidare i utbildning eller in på arbetsmarknaden, är inte bara förödande för dem som är direkt inblandade och utsatta, det äter också på förtroendekapitalet för samhället eftersom det bidrar till att ingenting verkar spela någon roll. Och så är den negativa spiralen etablerad. Med tanke på att Södertälje beräknas ha 600 pojkar* i åldrarna 13-18 år som riskerar att hamna i "utanförskap" gäller det förmodligen att lägga in ganska mycket resurser, och det är bara att hoppas att det inte faller på att mycket av kostnaderna förmodligen är kommunala medan de möjliga vinsterna (eller kostnaderna om inget görs) till ganska stor del kan tänkas ligga på statlig nivå. Här är alltså ett område där regeringen bör fundera på att avsätta riktade resurser till kommunerna för att förebygga att personer hamnar i "utanförskap" och kriminalitet, och kanske helt enkelt mer resurser till skolväsendet för att garantera skolutbildningens kvalitet (vilket är en cliff hanger till ett eventuellt kommande blogginlägg).
*Intressant nog nämns i artikeln endast pojkar/män, oavsett om det gäller risk för att hamna i "utanförskap" eller kriminalitet. Vad flickorna/kvinnorna riskerar syns inte, inte heller om de kostar samhället något.
Jag har placerat min blogg i Södertälje på bloggkartan.se!
onsdag 2 januari 2013
Bengt Ohlssons Margot
Efter en lång höst med alldeles för lite tid och ork för läsning har jag passat på att läsa så mycket jag kunnat under julledigheten. Att jag råkat pricka in några ganska snabblästa böcker har underlättat, även om jag parallellt kämpar med en Orhan Pamukbok (Den svarta boken) som jag inte drar riktigt jämnt med. Det lär dröja innan jag blir klar med den...
Senast avslutade jag Bengt Ohlssons biografi över Margot Wallström, socialdemokraternas drömpartiledare (i dubbel bemärkelse, eftersom hon ser ut att förbli just en dröm på den posten - och skulle hon så småningom bli partiledare kan det mycket väl visa sig att partiet föredrog drömmen om henne på partiledarposten framför verkligheten, vad vet jag). Boken är ett beställningsjobb och jag har lite svårt att se varför just Ohlsson blir ombedd att göra det jobbet. Visst, han skriver en närgången och lättläst bok som ger relativt god insyn i hur vardagen i FN-världens New York ter sig - men utan att snudda vid hur det arbete Wallström har (som FN:s generelsekreterares särskilda sändebud för att förhindra och rapportera sexuellt våld i konflikter) påverkar henne. Jag kan i efterhand inte minnas att jag läser en reflektion om hur det känns när ens dagliga arbetsuppgifter hela tiden kretsar kring (sexuellt) våld och krig. Jag kan tänka mig att det både kan vara oerhört tungt men också, förutsatt att man känner att man kommer någonvart och att man gör skillnad, väldigt meningsfullt. Man vill ju gärna tro att man söker sig till ett sådant här arbete för att man brinner för frågorna, inte bara för att man ska få bo glassigt i New York och få träffa världens makthavare. Det syns dock inte i Ohlssons bok trots att texten styckas upp genom fragment som citeras ur en rapport om begångna våldsamheter vid en massaker i Guinea 2009, frågan är om det finns hos Wallström?
Det som inte heller annat än skymtar fram är varför hon en gång började med politik, vad det är som har drivit henne till riksdagsplats, ministerposter och EU-kommission. Oavsett hur det är med drivkrafterna i dag har jag svårt att tänka mig att man börjar med politik som tonåring inom SSU, eller något annat ungdomsförbund, med motivet att man vill ha så mycket makt som möjligt i framtiden. Jag kanske har fel, bara för att det är mig själv så främmande, men det krävs en hel del harvande i kommunalpolitik och olika ankdammar för att komma någonstans. Man ska vara väldigt makthungrig för att det ska ta en igenom de åren om man inte drivs av något annat. Men, som sagt, det kanske är jag som har svårt att se att andra människor kan fungera så.
Något som knyter an till de oklara drivkrafterna är den fråga som Ohlsson enligt egen uppgift ställer gång på gång, utan att få ett för honom begripligt svar, nämligen frågan om varför Wallström inte (längre?) vill bli partiledare för socialdemokraterna. Så en kväll tycker han att han har fått svaret; att det helt enkelt är så att ett eventuellt partiledarskap ligger bakom henne, att hon i och med Anna Lindhs död och kanske också det "tjuv- och rackarspel" som alldeles för ofta präglar politiken helt enkelt fick nog och har gått vidare. Jag kan känna stor sympati för detta. Jag har i flera sammanhang träffat på den där gränsen, när man känner i hela kroppen att nä, nu är det inte roligt längre. Nu vill jag lägga min energi på något som ger mig, och gärna någon liten del av omvärlden, något. För om man som jag inte har någon längtan efter en karriär för karriärens skull finns det absolut ingen anledning att fortsätta kämpa med något som man inte själv längre tycker är meningsfullt, på ett eller annat plan och i en eller annan skala. Och även om man faktiskt vill göra den där karriären kan det finnas lika stor anledning att byta spår om man har kört fast, och hitta en annan väg fram till karriärmålen. En kollega sa till mig att hen aldrig ger upp att läsa en bok; hur trög och tråkig den än är så ska var bok som påbörjats även avslutas. Jag känner till viss del igen mig, det är sällan jag avbryter läsningen av en bok - men jag tycker att det är en mognadsfråga att jag i dag då och då ändå lägger bort en bok. Det finns inget självändamål i att tvinga sig igenom en berättelse som faktiskt inte ger en någonting, på något plan. Det är tiden alltför knapp för. (Pamuk lever lite farligt där.)
Vad gäller Ohlssons bok om Wallström tycker jag trots allt att den är läsvärd. Den ger en liten men rätt välskriven pusselbit till personen Margot Wallström. Att jag sedan saknade de politiska bitarna får jag väl leva med när uppdraget att skriva gavs åt någon som åtminstone jag så lite förknippar med politisk journalistik utan mer med ett ganska hållningslöst tyckande i krönikeform. En del av Ohlssons krönikor uppskattar jag, andra får jag överhuvudtaget inte ihop med saker som han skrivit tidigare. Slutligen är jag nyfiken på vad Wallström själv tycker om boken. På några ställen känner jag mig nästan andlös inför hennes utlämnande av sig själv - men också av andra personer. Var det medvetet kalkylerande att göra så, eller var det något som bara blev? Ville hon själv ha just det här personliga porträttet, eller trodde hon att Ohlsson skulle mäkta med att ge det politiska sammanhanget? Jag förmodar att det hör till avdelningen saker som man aldrig får reda på.
Fotnot: Det är inte bara jag som saknar de politiska bitarna, även recenscenten i DN, Katrine Kielos, noterar detta.
Senast avslutade jag Bengt Ohlssons biografi över Margot Wallström, socialdemokraternas drömpartiledare (i dubbel bemärkelse, eftersom hon ser ut att förbli just en dröm på den posten - och skulle hon så småningom bli partiledare kan det mycket väl visa sig att partiet föredrog drömmen om henne på partiledarposten framför verkligheten, vad vet jag). Boken är ett beställningsjobb och jag har lite svårt att se varför just Ohlsson blir ombedd att göra det jobbet. Visst, han skriver en närgången och lättläst bok som ger relativt god insyn i hur vardagen i FN-världens New York ter sig - men utan att snudda vid hur det arbete Wallström har (som FN:s generelsekreterares särskilda sändebud för att förhindra och rapportera sexuellt våld i konflikter) påverkar henne. Jag kan i efterhand inte minnas att jag läser en reflektion om hur det känns när ens dagliga arbetsuppgifter hela tiden kretsar kring (sexuellt) våld och krig. Jag kan tänka mig att det både kan vara oerhört tungt men också, förutsatt att man känner att man kommer någonvart och att man gör skillnad, väldigt meningsfullt. Man vill ju gärna tro att man söker sig till ett sådant här arbete för att man brinner för frågorna, inte bara för att man ska få bo glassigt i New York och få träffa världens makthavare. Det syns dock inte i Ohlssons bok trots att texten styckas upp genom fragment som citeras ur en rapport om begångna våldsamheter vid en massaker i Guinea 2009, frågan är om det finns hos Wallström?
Det som inte heller annat än skymtar fram är varför hon en gång började med politik, vad det är som har drivit henne till riksdagsplats, ministerposter och EU-kommission. Oavsett hur det är med drivkrafterna i dag har jag svårt att tänka mig att man börjar med politik som tonåring inom SSU, eller något annat ungdomsförbund, med motivet att man vill ha så mycket makt som möjligt i framtiden. Jag kanske har fel, bara för att det är mig själv så främmande, men det krävs en hel del harvande i kommunalpolitik och olika ankdammar för att komma någonstans. Man ska vara väldigt makthungrig för att det ska ta en igenom de åren om man inte drivs av något annat. Men, som sagt, det kanske är jag som har svårt att se att andra människor kan fungera så.
Något som knyter an till de oklara drivkrafterna är den fråga som Ohlsson enligt egen uppgift ställer gång på gång, utan att få ett för honom begripligt svar, nämligen frågan om varför Wallström inte (längre?) vill bli partiledare för socialdemokraterna. Så en kväll tycker han att han har fått svaret; att det helt enkelt är så att ett eventuellt partiledarskap ligger bakom henne, att hon i och med Anna Lindhs död och kanske också det "tjuv- och rackarspel" som alldeles för ofta präglar politiken helt enkelt fick nog och har gått vidare. Jag kan känna stor sympati för detta. Jag har i flera sammanhang träffat på den där gränsen, när man känner i hela kroppen att nä, nu är det inte roligt längre. Nu vill jag lägga min energi på något som ger mig, och gärna någon liten del av omvärlden, något. För om man som jag inte har någon längtan efter en karriär för karriärens skull finns det absolut ingen anledning att fortsätta kämpa med något som man inte själv längre tycker är meningsfullt, på ett eller annat plan och i en eller annan skala. Och även om man faktiskt vill göra den där karriären kan det finnas lika stor anledning att byta spår om man har kört fast, och hitta en annan väg fram till karriärmålen. En kollega sa till mig att hen aldrig ger upp att läsa en bok; hur trög och tråkig den än är så ska var bok som påbörjats även avslutas. Jag känner till viss del igen mig, det är sällan jag avbryter läsningen av en bok - men jag tycker att det är en mognadsfråga att jag i dag då och då ändå lägger bort en bok. Det finns inget självändamål i att tvinga sig igenom en berättelse som faktiskt inte ger en någonting, på något plan. Det är tiden alltför knapp för. (Pamuk lever lite farligt där.)
Vad gäller Ohlssons bok om Wallström tycker jag trots allt att den är läsvärd. Den ger en liten men rätt välskriven pusselbit till personen Margot Wallström. Att jag sedan saknade de politiska bitarna får jag väl leva med när uppdraget att skriva gavs åt någon som åtminstone jag så lite förknippar med politisk journalistik utan mer med ett ganska hållningslöst tyckande i krönikeform. En del av Ohlssons krönikor uppskattar jag, andra får jag överhuvudtaget inte ihop med saker som han skrivit tidigare. Slutligen är jag nyfiken på vad Wallström själv tycker om boken. På några ställen känner jag mig nästan andlös inför hennes utlämnande av sig själv - men också av andra personer. Var det medvetet kalkylerande att göra så, eller var det något som bara blev? Ville hon själv ha just det här personliga porträttet, eller trodde hon att Ohlsson skulle mäkta med att ge det politiska sammanhanget? Jag förmodar att det hör till avdelningen saker som man aldrig får reda på.
Fotnot: Det är inte bara jag som saknar de politiska bitarna, även recenscenten i DN, Katrine Kielos, noterar detta.
tisdag 1 januari 2013
The US gone mad
While the fireworks went mad outside the house I got some time to think about an article from today's newspaper. It is about free weapons training for teachers in Utah, which attracted hundreds of teachers (two hundred were admitted) in response to the latest school shooting in Newtown, which I have written about before, both in English and in Swedish. I also mentioned in the post yesterday (in Swedish) that one of my wishes for 2013 is that this year will bring changed gun laws in the USA so that the risk for children being shot down in schools will be reduced. I must say I was disappointed when I read this morning that instead teachers learn to handle guns to be able to open fire against people entering schools to shoot children and teachers. The world, or at least the US, must have gone mad! Do y ouwant to have war in the schools!? Do you expect people to feel comfortable because their children's teachers learn to handle guns - and bring these guns to school, and into the classrooms!? Do the teachers appreciate adding a new specialist field to their subjects: I teach history - and I am able to shoot anyone threatening my class?
In The Vancouver Sun one of the Utah gun instructors, Clark Aposhian, comments:
It seems that Aposhian has not noticed that schools in the USA have not been particularly safe for some time due to the amount of guns available. School shootings are still rare, but the school shooting in Newtown was neither the first one, nor will it be the last if nothing is done to make it more difficult to access weapons for people in such despair that they want to inflict as much pain as possible to others. And hey, school shootings are not supposed to occur at all! Don't get too used to them, making they seem inevitable tragedies, because they are not. Furthermore, it seems Aposhian has not noticed that there might be some problems with teachers carrying weapons in schools. In USnews on NBC news the teacher Kerrie Anderson (stating herself being "pro-gun") observes some of the difficulties:
Furthermore, more guns in the society will certainly increase gun related violence - how can more guns in schools be expected to decrease gun related violence? Children understand why it is not a good idea. When I talked to my kids, six and ten years old, about teachers having weapons training and the idea of teachers bringing guns to school they just stared at me. "Mom, we will never move to the US and go to school there, will we?", they asked. "Probably not", I told them. "Good", they replied. They did not say that when we talked about the Newtown school schooting, but when faced with the idea that there might be schools to which adults bring weapons, every day, to avoid new school shootings they had had enough. We do understand the frustration you face when people have been shot down without any chance to protect themselves. But you seldom solve problems of violence through violence, and least of all you reduce gun violence through adding guns. Children understand this. I thus repeat my wish for 2013:
Let 2013 be the year when the USA finally begins to move towards restricted availability of weapons to reduce the risk for school shootings. We've had enough of these tragedies!
In The Vancouver Sun one of the Utah gun instructors, Clark Aposhian, comments:
"Schools are some of the safest places in the world, but I think teachers understand that something has changed — the sanctity of schools has changed."
It seems that Aposhian has not noticed that schools in the USA have not been particularly safe for some time due to the amount of guns available. School shootings are still rare, but the school shooting in Newtown was neither the first one, nor will it be the last if nothing is done to make it more difficult to access weapons for people in such despair that they want to inflict as much pain as possible to others. And hey, school shootings are not supposed to occur at all! Don't get too used to them, making they seem inevitable tragedies, because they are not. Furthermore, it seems Aposhian has not noticed that there might be some problems with teachers carrying weapons in schools. In USnews on NBC news the teacher Kerrie Anderson (stating herself being "pro-gun") observes some of the difficulties:
"How would I keep that gun safe?" she said. "I wouldn't carry (it) on my person while teaching, where a disgruntled student could overpower me and take it. And if I have it secured in my office, it might not be a viable form of protection."
Furthermore, more guns in the society will certainly increase gun related violence - how can more guns in schools be expected to decrease gun related violence? Children understand why it is not a good idea. When I talked to my kids, six and ten years old, about teachers having weapons training and the idea of teachers bringing guns to school they just stared at me. "Mom, we will never move to the US and go to school there, will we?", they asked. "Probably not", I told them. "Good", they replied. They did not say that when we talked about the Newtown school schooting, but when faced with the idea that there might be schools to which adults bring weapons, every day, to avoid new school shootings they had had enough. We do understand the frustration you face when people have been shot down without any chance to protect themselves. But you seldom solve problems of violence through violence, and least of all you reduce gun violence through adding guns. Children understand this. I thus repeat my wish for 2013:
Let 2013 be the year when the USA finally begins to move towards restricted availability of weapons to reduce the risk for school shootings. We've had enough of these tragedies!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)