Söderlind: Norrlands svårmod

Egentligen läste jag DN:s recension (som man för övrigt bara verkar kunna läsa på DN plus vilken kräver inloggning) av Therése Söderlinds senaste bok, Vägen till Bålberget, och blev - trots det överlastade omslaget - intresserad. Men recensenten nämnde även en tidigare bok av samma författare; Norrlands svårmod. Roman om ett försvinnande. Jag hittade den bland Södertäljebibblans e-böcker och gjorde ett nytt e-boksförsök. Gardells Torka aldrig tårar utan handskar var min första e-bok, och jag levde mig in i den ganska dåligt men var också tveksam till hur Gardell tecknade karaktärerna. När jag läste Aino Trosells En gränslös kärlekshistoria var inlevelsen inget större problem, trots datorläsning. Och övertygades jag inte då så kan jag med Norrlands svårmod konstatera att nej, det är inte datorn som är hindret för inlevelse (även om det fortfarande är ganska obekvämt att läsa på datorn), utan det har med kvaliteten på boken att göra. Gardell får ursäkta, men för mig är karaktärerna för schablonartat beskrivna och jag kan trots den smärtsamma berättelsen inte leva mig in i romanen på det sätt jag tycker kännetecknar en riktigt bra bok. Söderlind är mer mån om sina karaktärer, även om boken inte är helt invändningsfri från min sida. I ett skede växer tex avståndet mellan huvudpersonen Anna och hennes bästa kompis Mirja och jag tycker inte det är helt trovärdigt att Anna inte verkar bry sig nämnvärt om detta. Det är en detalj men den ger lite dissonans åt berättelsen.

För det mesta tycker jag dock att boken är fint skriven, och det är en spännande bok där man får följa Anna vid tre olika tidpunkter som växlar med varandra; som sjuåring, trettonåring och tjugotreåring, medan händelseförlopp från hennes barn- och ungdomsår nystas upp. Berättelsen om Anna som trettonåring och förälskad i den bortåt tio år äldre ungdomsledaren väcker tankar om utnyttjande, om att utnyttja och låta sig utnyttjas. Berättelsen om Anna som sjuåring är egentligen bokens kärna, det är då det försvinnande som ska utplåna hela familjen sker - men bakom det ligger också en berättelse om en familj med stora spänningar inom sig. Vissa beskrivningar får det att skära i bröstet och jag får impulsen att krama mina barn en extra gång och försäkra att de är det finaste som finns. Annas nutidsjag, den tjugotreåriga Anna, har jag nästan svårast att förhålla mig till. Hennes sårighet som grundar sig i utplånandet av familjen hör kanske till bokens mindre övertygande delar, trots den grund som byggts i tillbakablickarna. Ibland blir det helt enkelt lite för spretigt. Men Söderlind håller spänningen vid liv genom i stort sett hela boken - och långt efter att jag läst ut den fortsätter jag att tänka på olika pusselbitar och hur de hänger samman. Och på hur kort och skört livet kan vara.

SvD:s recensent Eva Johansson är otåligare än jag i sin recension. Själv gillar jag pratigheten, men kanske bidrar den även till spretigheten.