Kulturkrockar

Ibland ställs man inför ganska oväntade kulturkrockar. Om det är min politiska bakgrund eller något annat som spelar mig spratt vet jag inte, men för mig framstår arrangemangen kring institutionsstyrelser som något diskutabla.

Om jag har förstått det rätt ser det i allmänhet ut så här:
Först har man skapat regler som säger att lärare/forskare ska inneha minst två tredjedelar av rösterna i styrelsen (studenter får ha max en tredjedel och den återstående heterogena gruppen teknisk och administrativ personal kläms däremellan och föreslås ha någon röst eller möjligen ett par, tre om gruppen och institutionen/styrelsen är stor).

När man så har försäkrat sig om att lärarna/forskarna har makten bestämmer man att man enbart får vara med och välja representant inom sin egen personalkategori.

Båda dessa punkter stammar (rätta mig om jag har fel) ur universitetens egna regelverk, möjligen med någon sorts rötter i högskoleförordningen.

Så övertygas de respektive representanterna/styrelseledamöterna att de trots valförfarandet inte representerar den grupp som har valt dem utan enbart är satta att se till institutionens bästa.

Därefter görs alla handlingar till styrelsen utöver dagordningen sekretessbelagda, om inte sekretessen aktivt lyfts från vissa handlingar som betraktas som ofarliga (jag vet inte vilken nivå detta beslutas på eftersom jag inte sett det i text någonstans) och styrelseledamöter och suppleanter åläggs mer eller mindre att inte prata om innehållet innan de delar som bedöms vara OK offentliggörs i samband med justering av protollet, dvs efter styrelsemötet.

Själv har jag det politiska synsättet i mig, där handlingar till kommunala nämnder, kommunfullmäktige och kommunstyrelse är offentliga, kan hämtas på nätet (undantag personärenden och liknande och det är inte säkert alla bilagor är med, men tjänsteutlåtanden som beskriver ärendet och förslag till beslut) och diskuteras inför sammanträden i de olika partigrupperna och/eller inom opposition respektive majoritet.

På liknande men inte helt motsvarande sätt så tycker jag att det är rimligt att man om man sitter i styrelsen vill kunna höra efter med "sin" grupp, ja de där som tydligen inte ska vara ens grupp trots att det är de som har röstat fram en. För mig skulle det vara självklart att, om jag ser en knivig fråga vara i antågande, samla dem som vill i min personalkategori för att presentera ärendet, höra mig för om vad det finns för olika synpunkter - ser ni några viktiga konsekvenser av detta som förbisetts, är det något jag bör ta med mig till styrelsen och kommentera där? Och jag skulle förvänta mig att övriga representanter gjorde samma sak med de kategorier som de valts in för. Om man inte gör detta har man bara att lita till vad styrelsens ordförande, eller annan föredragande, meddelar en. Och i allt beslutandearbete så är väl a och o att fråga sig: varför ser förslaget till beslut ut så här? Vem tjänar på det, vem missgynnas och finns det väl motiverade argument för att göra på just det sättet eller finns bättre alternativ? Flera personer ser mer än en, därför vore det naturligt att prata med "sin" grupp (och självklart med andra styrelseledamöter också) innan mötet. Det kan ju hända att någon har något att tillföra!

Jag googlade och hittade, tämligen ouppdaterat (2007), informationsmaterial avsett för institutionsstyrelser vid Lunds universitet. Där skrev man (då) följande om ledamöternas förberedelser inför styrelsesammanträde

"Ledamöterna ska ha gått igenom ärendenas sakliga och formella sidor innan de kommer till sammanträdet och kan ha kontakt med sin valkorporation [dvs personalkategorin som valt in en, min anmärkning] genom att t.ex. träffa representanter för den."

Det verkar alltså vara ett arbetssätt som förekommer/har förekommit på vissa håll. Och jag har helt enkelt svårt att förstå poängen med ett system där man visserligen kvoterar in representanter för olika grupper, men där personalen som helhet inte får rösta på andra än på den egna personalkategorins nominerade, som sedan inte ska anses företräda den gruppen. Det snurrar i skallen. Jo, jag förstår problematiken om det bildas olika grupper som står emot varandra - men jag tror att det som snarare främjar att det växer fram olika fraktioner är den slutenhet som uppenbarligen finns kring styrelsearbetet. Öppna möten, dit alla inom respektive valkorporation bjuds in, ger å andra sidan möjlighet att lägga fram sina synpunkter på lika villkor i stället för att det riskerar växa fram någon sorts korridorspåverkanskultur där det är mer slumpmässigt vem som tar sig utrymmet att påverka någon styrelseledamot. Och jag måste erkänna att jag blir lite häpen när det snarare uppmuntras till att på egen hand gå och lobba för sin åsikt bland så många styrelseledamöter som möjligt än att man möjliggör öppna diskussioner och vägar till att eventuellt nå någon sorts majoritetsuppfattning bland olika personalgrupper där sådan är möjlig och relevant.

Det är som att öppenhet ses som något lite suspekt inom universitetsvärlden. Ett sätt att något lite öka transparensen är att göra som biologerna (också på Lunds universitet) på Biologibloggen. Där samlas tex dagordningar och protokoll på ett och samma, offentliga, ställe, vilket åtminstone ger överskådlighet och struktur och därmed viss transparens.