Gardell: Torka aldrig tårar utan handskar

Jag tog mig ovanligt snabbt an en av höstens populäraste böcker, Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar. Del 1. Kärleken". Jag brukar sällan ha lust att läsa de riktigt populära böckerna, för jag blir alltid lite skeptisk mot sådant som är just alltför populärt. Harry Potter drog jag ut på tills jag vid en resa stod utan bok i Tanzania och de på hotellet där vi växlade pengar råkade ha den första delen till salu. Det krävdes ändå en rekommendation från min medresande kollega för att jag skulle göra slag i saken och köpa den. Jag har fortfarande inte kommit fram till om det är en sund skepsis eller bara ett på gränsen till imbecillt motstånd mot att göra likadant som alla andra som ligger bakom. Den här gången var det dock slumpen som gjorde att jag fick tag på boken.

Jag har sedan en tid tillbaka övervägt att börja läsa böcker som e-böcker, av utrymmesskäl, ekonomiska skäl och möjligen resursskäl (där har jag dock inte trovärdigt lyckats väga produktion av böcker mot elförbrukning respektive resurser för att tillverka läsplattor), och när jag kollade tillgänglighet på e-böcker via Södertäljes huvudbibliotek så fanns den där, tillgänglig för lån. Så jag slog till. Det innebär att texten nedan inte bara kommer handla om Gardells bok, utan också om läsningen av Gardells bok som e-bok. Och jag kan väl lika gärna börja i den änden, för jag är inte helt övertygad om att det inte påverkade min uppfattning om själva boken. Det bidrar kanske att jag inte har någon läsplatta, utan läste hela boken på min i och för sig ganska smidiga bärbara men ändock dator. Och trots att jag föresatte mig att tänka på texten som en vanlig bok så gjorde det något med läsningen. I stället för att hålla en bok i handen satt jag där med datorn antingen i knät eller på bordet framför mig, och det skapade distans. Det kändes också krångligare att bläddra tillbaka för att kolla någon detalj och jag kände det som att jag aldrig riktigt dök in så där helhjärtat i handlingen som jag oftast gör i böcker. Men till hur stor del jag ska skylla det på e-bokens format, jämfört med själva boken är jag lite osäker på.

Språket när Jonas Gardell skriver om det som händer karaktärerna tycker jag nämligen sådär om, i synnerhet inledningsvis. Det lyfter inte riktigt och både berättelsen och karaktärerna känns lite grovt tillyxade. Och jag börjar måhända bli gammal och gaggig, men varför måste Rasmus pappa heta Harald och deras granne Holger!? Jag tvingas ägna energi som jag hellre velat lägga på berättelsen åt att försöka hålla isär personerna. Men det är faktiskt inte bara Harald och Holger jag har svårt att hålla isär, även de övriga karaktärerna är svåra att få grepp om. Personskildringarna skrapar lite på ytan, men de går inte särskilt mycket utanför det att (i alla fall huvudpersonerna, och då räknar jag hela den lilla krets där Paul är navet) är just homosexuella. Benjamin är förvisso även Jehovas vittne, och man får viss inblick i både Benjamins och Rasmus familjeliv under deras barn- och ungdomsår, men samtliga personer förblir för mig okända och avlägsna personer.

I de avsnitt som återger större skeenden, där Gardell beskriver samhället i stort och ger exempel på allt ifrån vad dagstidningar skrev till vad lagstiftningen sa händer paradoxalt något. Det som annars skulle kunna riskera att bli transportsträckor med långrandiga skildringar drivs av ett patos som färgar in språket. De här delarna gillar jag därför mycket mer, här finns på något sätt det angelägna budskapet i Gardells skildring, men jag tror som sagt att det mest är ett gestaltningsproblem för jag skulle också velat få ut mycket mer ur berättelsen om Rasmus och Benjamin och personerna omkring dem.

Det är ändå en viktig bok som det är, pga dess fruktansvärda tema både vad gäller HIV/AIDS och hur det var att vara homosexuell i Sverige och Stockholm för trettio, fyrtio år sedan. Det gör ont att läsa, även där jag tycker det är summariskt gestaltat, och det är viktigt att lyfta fram, att inte låta den tiden sjunka i glömska som något utan relevans så här tre decennier senare, men jag hade hoppats på en större läsupplevelse stilistiskt och berättelsemässigt.


Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Torka aldrig tårar utan handskar - 1, Kärleken av Jonas Gardell Och en blogg till.
DN:s Lotta Olsson skrev om boken och den recenserades i DN av Jens Liljestrand och SvD av Paulina Helgeson.