Jonas Hassen Khemiri: Ett öga rött

Jag försöker beta av några av de olästa böckerna som flockas i mina hyllor. Den senaste var Jonas Hassen Khemiris "Ett öga rött", som kom för bra många år sedan nu. Jag vet inte riktigt varför den aldrig blev läst när det begav sig, för den är inte svår att ta sig igenom och det finns ett driv i boken som gör att man vill veta hur det går, och ur mitt perspektiv helst se att det ordnar upp sig för den rätt vilsna huvudpersonen. Men oläst förblev den, tills nu.

Jag försöker dra mig till minnes något av det som sas när boken kom och av den positiva kritik den fick. Delvis rörde det språket i boken, där Khemiri skrev något som skulle uppfattas som "Rinkebysvenska", i den mån det uttrycket fortfarande används. I botten finns dock en ganska litterär svenska, kanske mer avancerad än man annars skulle ha använt med tanke på att boken ska utgöra dagboksanteckningarna som den tonårige huvudpersonen gör, men som har kryddats med inslag av uttryck från "Rinkebysvenskan". Det är bra gjort, och de dubbla bottnarna ger liv åt språket och kommunicerar i sig med själva berättelsen, där just förmågan att behärska språket är en del av handlingen. Huvudpersonen Halim får översätta åt sin pappa - och när pappan i sin tur får syn på Halims anteckningar ifrågasätter han varför han skriver och talar som han gör, eftersom han ju kunde prata "riktig" svenska tidigare. Halim å sin sida tycker att pappan sviker genom att han givit upp "kampen" och har själv som mål att bli "Sveriges mäktigaste revolutionsblatte". I det ingår, för stunden, att klottra toalettväggarna i skolan fulla med den symbol Halim gjort till sin; stjärnan och månen.

Lite otålig blir jag, som man kan bli när man läser om tonåringar (eller andra) som fastnat i poser och jargong. Ibland skulle jag vilja ruska Halim för att få hans tankar att växla spår. En liten scen har etsat sig fast, när Halims elevassistent Alex påpekar att (efter att skolan först skurit ner på Halims hemspråksundervisning av ekonomiska skäl) hans egen tjänst eventuellt också är på väg att dras in bland annat eftersom det kostat skolan så mycket att klottersanera. Jamen ser du inte, vill man säga till Halim, du sätter ju krokben för dig själv!

Khemiri låter dock Halim även ställa viktiga frågor som varför pappans skådespelarvän, också invandrad från Nordafrika, aldrig får de roller han söker. Och även om Halims uppfattning om "integrationsplanen" närmar sig det konspirationsteoretiska knyter det också an till frågan om hur man ska vara för att få betraktas som svensk, och vad menar vi egentligen med "integrerad"? Något som jag, trots sverigedemokraters och andra tvivelaktiga gruppers framfart, rätt sällan ser diskuteras, annat än i folkpartiets tappning med svenskaprov för svenskt medborgarskap och vad de nu har fört fram. Vi talar gärna om mångfald och integration - men problematiserar ganska sällan begreppen och ignorerar helst de osynliga trösklarna för människor som kommer till Sverige från andra länder.

Nu är jag nyfiken på Khemiris senaste bok "Jag ringer mina bröder", dock ännu ej i min bokhylla men som DN skriver om i en intervju med Khemiri här.