Jag upptäckte diskussionen om huruvida det är rätt eller fel att klippa bort en svart docka ur Disneyklippen på julafton via facebook. Jag ser Kalle Anka rätt sporadiskt på jularna och jag kan inte säga att jag minns dockan på pricken - men jag minns ungefär hur den ser ut. Och jag häpnar en del över de kommentarer jag ser där man gör narr av tanken med att klippa bort en karikatyr, för det är ju åter det det handlar om (se tidigare inlägg om Wirséns figur Lilla hjärtat). Även om man själv inte är van att göras till åtlöje mer eller mindre uttalat och systematiskt kanske man ändå kan tänka sig in i hur det skulle kännas om man var utsatt för det. Det sätt man karikerade judar på för ett antal decennier sedan skulle (hoppas jag) vara otänkbart i dag. (Och när jag läser DN:s artikel om den klippta versionen ser jag att även en sådan karikatyr fått stryka på foten.) Det är tydligen inte lika självklart när det handlar om svarta personer. Jag vill ge vad jag uppfattar som ett närbesläktat exempel: Är det bara jag som har problem med att läsa Pippi Långstrump högt för mina barn utan viss frisering av språket? Jag tror inte (hoppas inte) att Astrid Lindgren menade något illa när hon skrev Pippi, men hur kul är det att läsa t ex att Pippis pappa var negerkung? Den som inte tycker det är ett problem kan testa tanken att läsa med även mörkhyade barn i åhörarskaran. Är det oproblematiskt?
Många verkar reagera med ryggmärgen: rör inte min Disney, den ska vara som den alltid har varit! Men bara för att man är uppvuxen med något är det inte per definition bra eller OK. Med tanke på hur snabbt filmer man älskade som barn började kännas lite mossiga och daterade så är det inte konstigt att det skaver lite i en film som producerades i början av 1930-talet. Allt blir tack och lov inte sämre, en del saker förändras till det bättre också, och dit tycker jag det ökande ifrågasättandet av vad vi omger oss med för bilder och berättelser hör!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar