Mitt i vardagslivet får man ibland en påminnelse om hur kort och skört livet är. Någon i ens närhet dör, eller blir allvarligt sjuk och man påminns om att lyfta blicken och granska sina egna prioriteringar. Ofta ser man i bästa fall över några beslut - och återgår sedan till att klara vardagen. Det är få förunnat att orka och kunna leva intensivt i nuet. Men kvar i bakhuvudet kan den där påminnelsen ligga och gnaga, kanske påverka ytterligare några beslut eller bidra till att man generellt tar sig lite mer tid med familj, vänner eller någon sysselsättning, det må vara hobby eller arbete, som man brinner lite extra för.
Det senaste ett-och-ett-halva året har den här typen av påminnelser duggat obehagligt tätt. Människor jag känt, ytligt eller nära, under liten eller stor del av livet har drabbats, och kartan ritats om när personer som funnits där plötsligen inte finns. Kanske blir det extra påtagligt eftersom jag själv uppnått den fyrtioårskrisande perioden i livet, när man redan utan yttre påverkan många gånger ser sig om i yrvaken förvåning och frågar sig: Hur hamnade jag här? Var det så här det skulle bli?
Thomas Anderberg hörde till dem jag aldrig kände, men som musikkritiker i DN var han länge en del av min och många andras vardag, med texter som jag i stort sett alltid uppskattade. När DN i påskas publicerade Anderbergs text om hur en hjärntumör berövade honom hans språkliga förmåga berörde den djupt, inte minst för den tidsmässiga parallellen till cancersjukdom i annan form i min egen närhet. Utan tro på högre makter eller andra större meningar med livet än cellernas och genernas inbyggda förmåga att vilja föröka sig kan närkamper med döden kanske kännas extra ångestskapande. Det gäller att ha skapat sina egna meningar med livet när döden gör sig påmind.
För Anderberg ledde hjärntumören helt nyligen till döden. Hos oss har vi för stunden pustat ut. Ett bröst är borta med allt vad det innebär och tung medicinering återstår, men livet lever vidare. Och vi planerar för första gången på många år för ett långt gemensamt sommarlov med familjen. Vardagsprioriteringar.
Björn Wiman skriver fint i DN om Thomas Anderberg och Åsa Linderborg i Aftonbladet.
Tidigare blogginlägg.
Uppdatering: Även Leif Zern skriver i DN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar