Då och då blossar diskussionen upp om läsfrämjandearbete (något som regeringen har med som satsning i kulturbudgeten för 2014), om det finns något självändamål med läsandet och hur man får inte minst pojkar att läsa. För mig som läsande person, av romaner, facklitteratur, dagspress och andra tidningar, är diskussionen om läsandets vara eller icke vara ofta ganska ointressant. Läsandet är ett verktyg i jobbet och är det rimligen även för elevernas arbete i skolan. Här krävs en god läsförmåga och personer med till exempel dyslexi behöver få olika typer av stöd för att inte halka efter.
Men för mig utgör läsandet också en egen ficka i tiden där man befinner sig bortanför alla andra sammanhang. Det är lika mycket den upplevelsen man önskar att föräldrar och lärare skulle uppmärksamma barnen på. I samband med Kristian Gidlunds bortgång, när hans förmåga att sätta ord på det som för många är omöjligt att formulera lyfts fram, tydliggörs också hur viktigt det kan vara både att kunna formulera sig i ord för att hantera sin tillvaro och att läsa någon annan som kan det. En del texter letar sig helt enkelt rakt in i hjärtat, och stannar där. Man kan bara önska att avsändaren hade fått många fler år att leva - och skriva.
Litteraturmagazinet om att locka till läsning, Kristian Gidlunds blogg I kroppen min, DN om regeringens satsning på läsning samt tidigare om olika läsfrämjandeinitiativ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar