Borgerliga räddar skolan: Inför betyg från årskurs 4

Jag borde kanske ha vant mig vid de borgerligas vansinniga utspel men jag blir ändå arg. Hur tror de fyra borgerliga partiledarna att betyg från årskurs fyra ska hjälpa situationen i skolan? På vilket sätt ger betyg den ofokuserade 11-åringen bättre förutsättningar att klara att räkna mattetalen i klassrummet som delas med 25-30 andra elever? På vilket sätt ger ett betyg större incitament åt en lässvag 10-åring som kämpar med bokstäverna och nu får det svart på vitt att det ändå inte duger? På vilket sätt får lärarna ett bättre stöd i sitt arbete? Ja, de får ersätta plikten att skriva utvecklingsplaner med att i stället sätta betyg. Är det ett verktyg lärarna efterfrågat? Är det den feed-back Sveriges mellanstadieföräldrar efterfrågat?

Är det rubrikens hjältestatus de borgerliga eftersträvar så är de på fel väg. De borgerliga stirrar sig blinda på betyg som resultatuppföljning och förstår inte att en siffra eller bokstav inte ersätter samtalet med läraren om vad som ligger bakom resultaten. På DN Debatt skriver de borgerliga partiledarna, samtidigt som de i något som liknar panik skyller alla dåliga resultat på tidigare regeringar:

När vi tog över 2006 var skriftliga omdömen förbjudna om de liknade betyg, och eleverna kunde gå ända till årskurs åtta utan obligatorisk kunskapsuppföljning. Att först då upptäcka kunskapsbrister och behov av extra stöd gjorde det omöjligt för elever att hinna komma ikapp.

Det är att underkänna hela den svenska lärarkåren som tydligen inte kan kommunicera resultat i skolan på något annat sätt än genom betyg. Det är också att underkänna Sveriges mellanstadieföräldrar som på samma sätt tydligen inte kan ta till sig information annat än som en stämpel - godkänd eller underkänd. Tror de borgerliga på allvar att lärarna inte har diskuterat elevernas resultat och utveckling, med föräldrarna och med eleverna själva, innan de kom till makten 2006?

De borgerliga politikerna visar med sin debattartikel återigen att de inte kan hålla fingrarna i styr från skolan utan vill detaljstyra arbetet i stället för att ge lärarna förtroendet att sköta sitt arbete med vettiga förutsättningar. Och de visar hur taskig verklighetsförankring de har genom att delvis motivera förändringen med att betyg ger incitament åt barn i mellanstadieåldern att förbättra sina prestationer. Hur många barn känner du som skulle ge sig hän åt ett någorlunda lustfyllt lärande genom att piskas av betygshets från tio års ålder? Jag känner inget.

Uppdatering: Och det är fler som är skeptiska, tex i DN

Valkampanjer i vardande

Jag hörde från en rätt betrodd källa att Huddinge kommun inte kommer tillåta valaffischer annat än på ett mycket begränsat antal ställen och att affischer som sätts upp på andra ställen genast kommer plockas ner. Jag är ingen vän av att gödsla med valaffischer, och jag vet inte hur stor påverkanseffekt de har, men jag kan ändå inte låta bli att göra en liten, liten konsekvensanalys. Något som jag antar att kommunen redan har gjort när beslutet togs.

En effekt är att valet/valen tillåts ta mindre plats i det offentliga rummet. Det innebär att personer som i sin identitet har införlivat åtagandet att rösta i de offentliga valen sannolikt gör det, med eller utan valaffischer, medan de som inte tycker att det är lika självklart att rösta får färre påminnelser om att rösta. Det innebär också att partierna i högre utsträckning blir hänvisade till betald reklamplats, något som gynnar stora/välbeställda partier och därmed missgynnar de mindre och fattigare partierna.

Jag tycker de konsekvenserna är lite tveksamma i ett samhälle som ska bygga på demokratiska värderingar. Det blir inte rättvisa förhållanden ändå och valet står och faller inte med dessa valaffischer men det är ett ställningstagande som görs när man skuffar undan politiken från de allmänna arenorna.

SJ och lönsamheten

Man blir bara deprimerad. Statens järnvägars VD Crister Fritzson meddelar nu i sin spariver att varje järnvägslinje måste vara lönsam - detta till följd av att statens avkastningskrav på SJ i kombination med att staten har avreglerat järnvägen så kapitalt att stora företag, som lägger beslag på de lönsamma linjerna och utrymmet på spåren, tar ifrån SJ det ekonomiska utrymme som skulle kunna medverka till att även kunna köra mindre lönsamma linjer. Har man ett statligt samhällsuppdrag, eller har man det inte? Uppenbarligen inte, det är marknaden som ska bestämma. Jag förstår det inte nu och jag förstod det inte när Posten avreglerades, till en början med bibehållet men nu alltmer uppluckrat samhällsuppdrag, eller när Apoteket avreglerades osv. Saltet i såren är att flera av avregleringarna initierats av socialdemokraterna, och det känns i dag inte som att något alternativ efter valet är ett alternativ som skulle kunna få ordning på eländet. Mantrat, även från tongivande inom Miljöpartiet, är att det ska vara konkurrens och valfrihet för då ordnar sig allt (läs då blir det billigare), och att statliga monopol inte är önskvärda. Jag tycker inte om statliga monopolföretag av princip - men vem ska ta ansvaret för att viktig samhällsservice finns tillgänglig även på platser där det inte är lönsamt? Ingen, tydligen.

De säger att det är supervalår i år, men jag kan inte se en enda realistisk kombination av partier efter valet som skulle förbättra förhållandena i Sverige annat än marginellt. Man blir bara deprimerad.

Se tex DN, SvD, Huddingeperspektiv.

Nytt år, inga löften

Det där med nyårslöften har sällan fallit så väl ut för min del. Goda föresatser är nog bra, men i form av nyårslöften brukar de av någon anledning inte vara så länge. Annars hade det ju legat nära till hands att lova att försöka skriva lite fler blogginlägg, men det tänker jag alltså inte göra. Definitivt inte lova - och förmodligen inte skriva särskilt mycket oftare heller. Men då och då poppar väl impulsen att skriva upp igen.

För stunden har jag inte ro till några djupare reflektioner utan nöjer mig att rapportera de senaste storverken i stickningen. Här har stickats lovikkavantar i parti och minut. Precis överkomligt att göra klart under julledighet och sjukstugor.

Fördelen med vantar är att de är rätt snabbstickade. Nackdelen är att när man har gjort klar en så är man bara halvvägs. Och så måste man minnas hur man gjorde den första, vilket blir rätt knepigt för en som notoriskt ändrar i vantmönstren - och lika notoriskt låter bli att skriva upp ändringarna. Katten verkade i alla fall bli nöjd med resultatet.

Nygamla maktmanifestationer

I går blev det en lite grinig text om att hjälpa behövande inför julen och den extra obalans i maktförhållanden ett samhälle som bygger på enskilda initiativ för understöd ger upphov till. Jag ser tyvärr fler tecken på att äldre maktförhållanden förstärks. Under de glada sextio- och sjuttiotalens frigjorda period kunde man, inte minst med p-pillrets ankomst, hysa viss tillförsikt inför en förskjutning av de sexuella maktförhållandena. Det började åtminstone bli mer accepterat med en kvinnlig sexualitet på något som påminde om lika villkor som männens i tex Sverige.

Vad som nu diskuteras i DN är en återgång till de tidigare maktförhållandena, där killar och män (med stöd även av tjejer/kvinnor) tar sig rätten att definiera kvinnors sexualitet i stort sett efter hora/madonnakonceptet som man kunde önska vore utrotat sedan länge. Så är icke alls fallet, och nu signalerar utredare inom polisen att det blir allt vanligare med anmälningar om sexualbrott bland ungdomar, där killar tjatar sig till sex med tjejkompisar, som försätts i utpressningslika situationer. Jag tror nu inte att det är ett alldeles nytt fenomen, men med vår moderna tekniska utveckling följer också nya möjligheter; poliserna vittnar om hur mobilnummer till tjejer som givit efter för tjatsex delas vidare inom kompisgäng, hur killar filmar sex och hotar med att lägga ut sådana filmer på nätet om tjejen inte 'ställer upp' fler gånger, för hela kompisgäng osv. Satt i detta sammanhang ter sig argumentationen i domen där skadeståndet till en flicka, vars tidigare pojkvän filmat när de hade sex och lagt ut på nätet, sänktes ännu obehagligare. Domarna, samtliga män, förde bland annat fram argumentet att vi blir allt öppnare med våra sexuella vanor som förklaring till det sänkta skadeståndet, något som ger helt motsatt signal mot vad man skulle önska. Det handlar inte längre om frigjordhet utan om att vissa utövar sin makt över andra via sexualiteten. Och när 11-åringen kommer hem från att ha haft sexualkunskap i skolan och tycker att hen fått höra att unga killar oftast bara bryr sig om sex medan unga tjejer vill ha kärlek känner jag mig lite uppgiven. Visst påverkas vi delvis av olika hormoner men det är också en kulturell föreställning att vi ska vara så olika och att kvinnor ska vara mindre sexuellt intresserade. Den föreställningen skulle jag önskat att skolan arbetade för att ifrågasätta i stället för att inskärpa den redan hos 11-åringarna.

Det finns fler som har fått nog. En av dem är Mårten Gasslander som med sin insändare i DN Stockholm lyft frågan, se även artikel i DN.
Bra text om att allt som är lagligt inte är OK på bloggen Skulden är inte min.
Och så Prata om det, förstås.

Att visa solidaritet

Först tyckte jag det var fint. Skokartongsappellen samlar i skrivande stund 11.190 anhängare på facebook (i Stockholm, liknande initiativ finns på flera andra håll i landet). Det går ut på att man fyller en skokartong med saker som passar till en man, kvinna eller ett barn/en tonåring och som kan ges till hemlösa och andra som har det svårt ekonomiskt. Man kan tänka att äntligen! Nu har svenskarna fått nog och vill visa solidaritet. Nu vänder det!

Men så slås man av den där misstanken, att många gärna visar solidaritet genom en gåva, en sorts allmosa då och då, ungefär som det fungerade förr då rika personer kunde nedlåta sig till att hjälpa fattiga - när det passade dem. Med de där tre, fyra jobbskatteavdragen har man råd. När andan faller på, som till jul när man känner sig extra givmild och tycker att man kan lägga de där hundralapparna på någon som inte kan köpa Iphones eller surfplattor till barnen eller sig själva, som kanske inte har ett hem att ställa den där fruktjuicepressen eller vad det nu var som sägs vara årets julklapp, till någon som inte kan välja till vem och vad för julklappar hen köper. För visst är det som initiativtagaren Sofia Lauffs McConnochie säger i Metro, att man mår bra av att hjälpa. Problemet är att även den som blir hjälpt helst ska må bra av det, och det är inte alltid samma sak. Nyligen diskuterades just detta i kommentarerna tilll ett inlägg där Magdalena Ribbing i sin etikettspalt besvarade en fråga om hur man bäst hanterar situationen om någon saknar några kronor eller tior i mataffären. Det handlar till syvende och sist om makt.

Vad gäller Skokartongsappellen är jag själv en av de där 11.190 som klickade i att jag ska delta, för det verkade så lockande enkelt att göra någon glad och för att det blev tydligt för barnen att man kan dela med sig. Men jag baxnar lite för alla de 11.190 skokartongerna som ska hanteras av några som förväntade sig att kanske hundra stycken skulle lämnas in. (Nu inser ju jag också att det inte blir fullt så många kartonger, men det står redan klart att det blir hundratals och kanske även kommer kunna räknas i tusental.) Jag undrar också hur i allsindar kartongerna ska nå sina mottagare när initiativet ännu står utan lokal för arrangemanget som är planerat till julafton. Lite lugnare blir jag när jag läser Metro, där det framgår att Sofia Lauffs McConnochie också insett att det blir övermäktigt och verkar ha planer för att kanalisera åtminstone en del paket via etablerade organisationer.

Först tyckte jag det var fint - och jag tycker fortfarande att initiativet visar på en kraft och omtanke hos människor. En kraft som jag hoppas även kommer synas vid andra tillfällen. Och som förhoppningsvis leder till en regering som inte prioriterar jobbskatteavdrag framför solidariska satsningar, utan där de skatter vi betalar används för att komma till rätta med samhällsfrågor som hemlöshet, en skola i fritt fall och t ex barnmorskornas arbetsförhållanden. Något som uttryckts av bland andra Claes de Faire i krönikan Jag är nöjd nu. I dag far alldeles för många illa i Sverige till följd av politiska beslut. Så trots viss tveksamhet packar jag nog den där skokartongen med saker men också presentkort som innebär att man kan välja mer fritt vad man vill ha, och som kan passa för en man eller en tonårskille eftersom färre sådana kartonger har lämnats in. Men själv önskar jag mig i julklapp en annan regering och ett samhälle som är genuint solidariskt, inte bara när det råkar passa givarna.

Även organisationer som Stadsmissionen tar emot kläder, hygienartiklar, barnböcker med mera att ge vid deras och andra organisationers julfirande.
Andra initiativ: http://julskatteuppdraget.se/

Tidigare blogginlägg om hur slumpmässigt människors hjälpande kan se ut.

Sverige och skolan

Med resultaten från senaste PISA-undersökningen rykande färska kan man inte låta bli att undra över vilka effekter ihopfuskade data haft på resultatet. Oavsett det står det klart att Sveriges utveckling lämnar mycket i övrigt att önska.  Löfven skyller misslyckandet på Reinfeldt och den moderatledda borgerliga regeringens skattesänkningar. Socialdemokraterna har dock sannolikt sin del av skulden, med kommunalisering och det fria skolvalet under Göran Persson och framåt. Lärarnas riksförbund konstaterar också i DN att skolan har misskötts i decennier. Och Jonas Thente drar slutsatsen att det rör sig om ett systemfel.

Jag har bloggat förut om reformivern vad gäller skolan, där vi har fått nya betygssystem flera gånger sedan jag gick ut gymnasiet för drygt tjugo år sedan, nya uppsättningar betygskriterier, nya läroplaner och nya sätt att organisera gymnasieskolan i kurser samtidigt som lärarutbildningen även den har gjorts om ett antal gånger och i skrivande stund har ett rätt dysfunktionellt upplägg av åtminstone ämneslärarutbildningen för årskurs 7-9 och en ständigt pågående dragkamp mellan företrädare för ämnena och dito för den pedagogiska utbildningen vad gäller tidstilldelning. Blivande grundlärare som läser SO-ämnen för att undervisa i årskurs 4-6 får till exempel tre (3) veckors kurs i vardera SO-ämnet historia, geografi, religion och samhällskunskap. När jag nämnde det för en pensionerad SO-lärare på högstadiet, frågade hon hur mycket de som specialiserar sig mot SO läser. Tja... Det här är de som specialiserar sig mot SO. Övriga läser ingenting av dessa ämnen. Och så vidare. Jag skulle säga att det finns massor av systemfel i skolan, i lärarutbildningen och framförallt i politiken som ska hantera skolan. Jag själv är inte förmögen att reda ut om det är möjligt att genomföra de förändringar som behövs, kanske främst att ge lärarna arbetsro och låta dem få göra det de ska, nämligen undervisa, utan att göra ytterligare reformer - men eventuella nya reformer bör vara väl genomtänkta och ha elevernas lärande såväl som lärarnas arbetssituation i fokus.

Och även om man inte uteslutande kan skylla på Björklund och/eller Reinfeldt så är det ändå de som för närvarande bär ansvaret för skolan. Många av Björklunds reformer har varit hafsverk där man sagt rakt ut att hellre fort och fel än att dröja (och begränsa felen). Att inrätta ytterligare ett nytt betygssystem har fått berättigad kritik, och negativa konsekvenser och justeringar för att undvika dessa har gjorts, lärarlegitimationen är paradexemplet på en uselt genomförd reform som trots att den i sig välkomnades av många har blivit fullkomligt löjeväckande pga den hårresande handläggningen av ärendena. Kort sagt, Björklund verkar ha fått leka ganska fritt, utan att ha lyckats särskilt väl. Jag har visserligen måttligt förtroende för socialdemokraterna som skolpolitiksparti, och kan inte påstå att jag tycker att Löfven är en betryggande statsministerkandidat. Men jag tror att det krävs ett maktskifte i nästa val för att skolan ska ha en chans att komma på rätt köl, och om det maktskiftet medför en miljöpartistisk utbildningsminister har jag lite större tillförsikt inför skolans framtid. Det finns naturligtvis inslag även i den miljöpartistiska skolpolitiken som jag förhåller mig tveksam till, och ett av dem är de av en del miljöpartistiska företrädare så omhuldade friskolorna. Här sker dock en diskussion, och en viss politisk riktningsändring. Och kan MP driva S till att vässa sin skolpolitik så tror jag att ett rödgrönt altenativ skulle kunna leda mot en bättre skola, men det kommer knappast vara varken enkelt eller billigt.

Även SvD skriver och lyfter bland annat frågan om fördelning av resurser, eftersom det i ännu högre grad är de lågpresterande elevernas resultat som har försämrats, en diskussion som tex den borgerliga majoriteten i Huddinge kommun var rätt ovilliga att ta när jag för några år sedan var politiskt aktiv där. Här tror jag definitivt att ett rödgrönt alternativ har hjärtat mer på rätta stället, om bara S kan komma ihåg att solidaritet är en av hörnstenarna i deras politik.

Inte en vanlig adventskalender

Även om det lockar lite vågar jag inte ta på mig ett åtagande som innebär att jag ska producera något varje dag i tjugofyra dagar. Dessutom har jag redan missat de första två dagarna, så det här kommer inte bli en adventskalender i traditionell mening. Men efter ett par omruskningar i två olika samtal i går står det klart att det behövs någon form av adventskalender inför valen 2014. Den lär dyka upp oregelbundet, när tiden tillåter, men det går inte att sitta tyst när samhället står på ända. Här och nu börjar min egen privata valrörelse, för ett mänskligare Sverige, ett mänskligare Europa och en mänskligare värld.


Som en kniv i ryggen

Jag hör dig
men kan inte ta in
när du berättar att din
tonåriga släkting
sympatiserar med
Sverigedemokraterna.

Jag hör vad du säger
men har inte ord nog för
känslan av förtvivlan
när din nära familj
legitimerar åsikterna hos dem
som vill dig ont.

Jag hör hur du redogör för frustrationen
när bekanta instämmer med dem
som ifrågasätter din plats i samhället
men kan bara föreställa mig vidden
av att ständigt ifrågasättas som människa.

Jag gråter över att ett parti
som närs av hat och rädslor
i stället för drömmar om en bättre värld för alla
kan samla tio procent av de röstberättigade
i tjugohundratalets Sverige.

Namnbytets lockelse

Det här är inte en strid som jag tycker det är värt att lägga krut på men en kort kommentar. För nog känns det larvigt. Vi har sedan tidigare tex Flemingsberg som skulle byta namn till Stockholm Syd, Handen som skulle bli Haninge eller om det var något annat, (delar av?) Skogås som de vill ha till Drevvikens strand och nu blir Vreten Solna strand. Det där med strand verkar vara väldigt inne just nu för att fixa till imagen på både trista och otrista ställen. Men faller de inte på eget grepp - det blir ju ganska tråkigt och likriktat och inte alls så speciellt som tanken var... Och framförallt botar man möjligen symptomen men inte sjukdomen.

Se Anton Sälls kommentar i DN om namnbytet på min gamla t-banestation Vreten, inklusive nya pigga förslag på andra stationsnamn i hela t-banenätet (där dock Drevviken strand hamnar i Hökarängen - vad säger Skogåsborna om det!?)
Jag har bloggat på temat tidigare, fast då handlade det om att ge namn åt nya platser/vägar, t ex med gamla namn.

Trädgårdsprojekt

När vi flyttade in för ett drygt år sedan tänkte jag att jag skulle anlägga ett litet, litet trädgårdsland. Sedan många år har jag utrymme för att odla grönsaker vid mina föräldrars sommarstuga, men det brukar gå lite sådär och vissa saker vill inte alls växa där. Dessutom tänkte vi att det skulle vara praktiskt att ha grönsakerna lite närmare när de väl är färdigvuxna. Utanför köksfönstret vore bra, tänkte vi. Sedan gick förra hösten utan att vi hann gräva något land, och våren med. Och i somras hade vi byggplats vid den gaveln av huset, så det var lika bra att det inte hade blivit något av med odligarna än. Men så råkade jag köpa några tulpanlökar som jag måste peta ner någonstans. Och eftersom vi har så mycket hjort och vildsvin på tomten skulle det helst vara på inhägnad plats så det skulle passa att kombinera med andra odlingar - och nu var det väl ändå dags att också få till det där trädgårdslandet! På kuppen kunde vi passa på att stoppa ner några vitlökar också. Så vi satte spadarna i jorden och började gräva. Första hörnet gick jättebra. Sedan stötte vi på sten. Det var ingen överraskning; vi bor trots allt på väldränerad mark invid ett skogsbryn och på vad som har alla förutsättningar att vara morän. Och det var det! Det rätt begränsade projektet att påbörja ett trädgårdsland som senare skulle kunna utökas växte snabbt till något som mer liknade början på en pool. När maken försvann till knäna ner i gropen började barnen fråga vad vi egentligen gjorde. Tja, eftersom marken runtomkring sannolikt såg likadan ut och jag dessutom redan avgränsat det blivande trädgårdslandets ena sida genom att plantera några fådda växter så fick vi bita i det sura äpplet. Några stenar gick att lyfta upp ur gropen; en lyckades vi häva upp bit för bit med hjälp av ett spett och genom att fylla på med (redan upplockade stenar) som vi successivt kilade in under den stora - och när den väl var uppe ur gropen var det bara att plocka ur de övriga en andra gång. Men ett par block var helt enkelt för stora, varför vi grävde runt omkring dem och lyckades vrida och sänka ner dem nog mycket för att vi i alla fall skulle ha några decimeter jord ovanför dem. En sista bjässe var både omöjlig att få upp och vi hade fått gräva upp halva tomten för att kunna sänka den, så den fick helt enkelt ligga kvar på sin plats. Med ganska många säckar jord och lite hästbajs från grannstallet lyckades vi slutligen fylla ut så att trädgårdslandets yta åter är någorlunda jämsmed gräsmattan omkring. Och så, cirka en vecka efter att vi började, har jag även fått peta ner tio tulpanlökar och tretton vitlökar. Hoppas bara att de får vara ifred tills stängslet är på plats också...