Först tyckte jag det var fint. Skokartongsappellen samlar i skrivande stund 11.190 anhängare på facebook (i Stockholm, liknande initiativ finns på flera andra håll i landet). Det går ut på att man fyller en skokartong med saker som passar till en man, kvinna eller ett barn/en tonåring och som kan ges till hemlösa och andra som har det svårt ekonomiskt. Man kan tänka att äntligen! Nu har svenskarna fått nog och vill visa solidaritet. Nu vänder det!
Men så slås man av den där misstanken, att många gärna visar solidaritet genom en gåva, en sorts allmosa då och då, ungefär som det fungerade förr då rika personer kunde nedlåta sig till att hjälpa fattiga - när det passade dem. Med de där tre, fyra jobbskatteavdragen har man råd. När andan faller på, som till jul när man känner sig extra givmild och tycker att man kan lägga de där hundralapparna på någon som inte kan köpa Iphones eller surfplattor till barnen eller sig själva, som kanske inte har ett hem att ställa den där fruktjuicepressen eller vad det nu var som sägs vara årets julklapp, till någon som inte kan välja till vem och vad för julklappar hen köper. För visst är det som initiativtagaren Sofia Lauffs McConnochie säger i Metro, att man mår bra av att hjälpa. Problemet är att även den som blir hjälpt helst ska må bra av det, och det är inte alltid samma sak. Nyligen diskuterades just detta i kommentarerna tilll ett inlägg där Magdalena Ribbing i sin etikettspalt besvarade en fråga om hur man bäst hanterar situationen om någon saknar några kronor eller tior i mataffären. Det handlar till syvende och sist om makt.
Vad gäller Skokartongsappellen är jag själv en av de där 11.190 som klickade i att jag ska delta, för det verkade så lockande enkelt att göra någon glad och för att det blev tydligt för barnen att man kan dela med sig. Men jag baxnar lite för alla de 11.190 skokartongerna som ska hanteras av några som förväntade sig att kanske hundra stycken skulle lämnas in. (Nu inser ju jag också att det inte blir fullt så många kartonger, men det står redan klart att det blir hundratals och kanske även kommer kunna räknas i tusental.) Jag undrar också hur i allsindar kartongerna ska nå sina mottagare när initiativet ännu står utan lokal för arrangemanget som är planerat till julafton. Lite lugnare blir jag när jag läser Metro, där det framgår att Sofia Lauffs McConnochie också insett att det blir övermäktigt och verkar ha planer för att kanalisera åtminstone en del paket via etablerade organisationer.
Först tyckte jag det var fint - och jag tycker fortfarande att initiativet visar på en kraft och omtanke hos människor. En kraft som jag hoppas även kommer synas vid andra tillfällen. Och som förhoppningsvis leder till en regering som inte prioriterar jobbskatteavdrag framför solidariska satsningar, utan där de skatter vi betalar används för att komma till rätta med samhällsfrågor som hemlöshet, en skola i fritt fall och t ex barnmorskornas arbetsförhållanden. Något som uttryckts av bland andra Claes de Faire i krönikan Jag är nöjd nu. I dag far alldeles för många illa i Sverige till följd av politiska beslut. Så trots viss tveksamhet packar jag nog den där skokartongen med saker men också presentkort som innebär att man kan välja mer fritt vad man vill ha, och som kan passa för en man eller en tonårskille eftersom färre sådana kartonger har lämnats in. Men själv önskar jag mig i julklapp en annan regering och ett samhälle som är genuint solidariskt, inte bara när det råkar passa givarna.
Även organisationer som Stadsmissionen tar emot kläder, hygienartiklar, barnböcker med mera att ge vid deras och andra organisationers julfirande.
Andra initiativ: http://julskatteuppdraget.se/
Tidigare blogginlägg om hur slumpmässigt människors hjälpande kan se ut.
Jättebra blogginlägg! Just det där att "välgöra till jul" är något jag klurar en hel del på också. Å ena sidan smärtar det mig att det är så många fler som vill ge just runt juletid, å andra sidan tänker jag att det är bättre då än aldrig.
SvaraRaderaSjälv önskar jag mig ett samhälle där hjälp inte behövs. Visst, det kommer alltid att finnas personer som av en eller annan anledning väljer att leva i närheten av, eller helt utanför, samhällets gränsland, och det måste jag acceptera att de gör. Men det skall vara ett val, inte ett olycksaligt måste!
Nu har stockholmarnas julskänker ändå räckt ganska långt. Vi har nått ut till människor som lever i hemlöshet, ensamhet och utsatthet. Ensamkommande flyktingbarn har fått lite julvärme, asylsökande på flyktingförläggningar har fått ett julvälkomnande, vi har kunnat hjälpa enskilda i svåra sitationer också.
Men det löser ju inte problemen som finns, gåvor till jul gör inte den utförsäkrade mer säker eller bättre försörjd, den fattige rikare eller den arbetslöse mer förvärvsarbetande. Det är som plåster på en pumpande pulsåder, men kanske kanske hänger den där lilla gnagande känslan av välvilja kvar hos en del av givarna när det nya året sätter in, kanske växer den lilla glöden till en flamma som gör att de går ut och kräver att deras politiker skall göra något åt saken.
Hjälpsamheten finns ju året om, det bevisar initiativ som Saris änglar, Matkassen, Stödkassen och andra dagligen. Folk har ögonen öppna för att saker och ting inte fungerar som de borde.Min förhoppning är att detta gör att gemene man kräver en förändring.
Tack för en klok kommentar, som jag såg lite väl senkommet. Jag hoppas med dig att vi också får en ändring i politiken, men det är också gott att veta att julskänkerna letar sig ut till många olika grupper som kan behöva både sakerna och omtanken!
SvaraRadera