Ska man skratta eller gråta?

Först blir jag glad när jag läser DN:s solskenshistoria (ja, början var ju inte så solig direkt men upplösningen) om Marius från Rumänien. Fantastiskt att folk ställer upp!

Sedan grips jag av en stor uppgivenhet. Är vi så emotionellt störda att när det gäller anonyma grupper av människor struntar vi kapitalt i dem som utförsäkras, som inte får tillräckligt stöd i skolan eller som skickas tillbaka till omänskliga levnadsvillkor i andra länder och väljer i stället den där extra tusenlappen i plånboken varje månad? Samtidigt som vi upprörs över de individuella fall som lyfts fram i media, strömmar (i fallet Marius) till med både jobberbjudanden, svenskakurser och - åter igen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta:

"Och på Östermalm i Stockholm – mannen som köpt en campingutrustning med stormkök av högsta kvalitet som han otåligt väntar på att lämna över till den utsatte rumänen."

Kan vi inte se med våra egna ögon att människor lider och mår dåligt? Jag kan förstå om man inte törs gå fram till vem som helst som tigger på gatan eller samlar burkar och frågar om hen vill bo över helgen hemma hos sig, som en familj gjorde efter att DN skrivit om Marius. Det vågar inte jag heller. Men man kan banne mig stötta organisationer som jobbar med utsatta människor; med pengar, arbete, saker, jobberbjudanden osv. Och man kan rösta för en mänskligare politik i nästa val. Sätt press på partierna och tala om att så här vill vi inte ha det!


Tidigare blogginlägg på temat, från alla hjärtans dag.