Jag har bara sporadiskt tagit del av debatten om Stina Wirséns barnboksfigur Lilla Hjärtat och inte alls av innehållet i den bok/de böcker där hon förekommit men läste Ulf Nilssons kommentar i DN i dag, torsdag. Jag tycker att hela diskussionen är knepig men har svårt att se att man kan komma undan med att säga att liknande sätt att karikera svarta personer hört hemma i den anglosaxiska kulturen och därmed inte är relevanta här. Nilsson oroar sig också över att författare, illustratörer och förlag ska bli (ännu) oroligare för vad de vågar publicera - men som illustratör/författare borde man väl rimligen ha någon medvetenhet om inom vilka traditioner man skapar, liksom förlagen bör ha den överblicken. Sedan kan man medvetet välja att använda sig av ett visst bildspråk i ett annat sammanhang, i det här fallet kanske för att illustrera vad som beskrivs i media som en självständig tjej, för att bryta av mot någon sorts tradition men då måste man ju vara medveten om att det är det man vill göra, och gärna varför. Och det räcker väl med att gå tillbaka till de, vad jag tycker, ganska aningslösa eller omdömeslösa illustrationerna i serieformen av Pippi Långstrump i söderhavsmiljö eller Eskimåtrollet (!) Figge som i min rätt fragmentariska minnesbild också han hamnar i söderhavet, för att se att det även finns en nordisk tradition att relatera till. Det jag har svårast för i debatten är de som gör sig lustiga över att det alls har blivit en reaktion. De exempel på detta som jag själv har sett är tämligen vita i huden och kan inte alls förstå problemet.
Andra som deltagit i debatten är tex barnboksillustratörerna Gunna Grähs och Ann Forslind, och här i deras första artikel, och när jag googlar för att se om jag kan hitta något om Figge hittar jag detta relevanta men äldre inlägg på samma tema från SvT Västmanlandsnytt. Ett intressant experiment som en vän till mig har gjort är att helt sonika byta hudfärg på figuren och se hur den uppfattas då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar