SJ och lönsamheten

Man blir bara deprimerad. Statens järnvägars VD Crister Fritzson meddelar nu i sin spariver att varje järnvägslinje måste vara lönsam - detta till följd av att statens avkastningskrav på SJ i kombination med att staten har avreglerat järnvägen så kapitalt att stora företag, som lägger beslag på de lönsamma linjerna och utrymmet på spåren, tar ifrån SJ det ekonomiska utrymme som skulle kunna medverka till att även kunna köra mindre lönsamma linjer. Har man ett statligt samhällsuppdrag, eller har man det inte? Uppenbarligen inte, det är marknaden som ska bestämma. Jag förstår det inte nu och jag förstod det inte när Posten avreglerades, till en början med bibehållet men nu alltmer uppluckrat samhällsuppdrag, eller när Apoteket avreglerades osv. Saltet i såren är att flera av avregleringarna initierats av socialdemokraterna, och det känns i dag inte som att något alternativ efter valet är ett alternativ som skulle kunna få ordning på eländet. Mantrat, även från tongivande inom Miljöpartiet, är att det ska vara konkurrens och valfrihet för då ordnar sig allt (läs då blir det billigare), och att statliga monopol inte är önskvärda. Jag tycker inte om statliga monopolföretag av princip - men vem ska ta ansvaret för att viktig samhällsservice finns tillgänglig även på platser där det inte är lönsamt? Ingen, tydligen.

De säger att det är supervalår i år, men jag kan inte se en enda realistisk kombination av partier efter valet som skulle förbättra förhållandena i Sverige annat än marginellt. Man blir bara deprimerad.

Se tex DN, SvD, Huddingeperspektiv.

Nytt år, inga löften

Det där med nyårslöften har sällan fallit så väl ut för min del. Goda föresatser är nog bra, men i form av nyårslöften brukar de av någon anledning inte vara så länge. Annars hade det ju legat nära till hands att lova att försöka skriva lite fler blogginlägg, men det tänker jag alltså inte göra. Definitivt inte lova - och förmodligen inte skriva särskilt mycket oftare heller. Men då och då poppar väl impulsen att skriva upp igen.

För stunden har jag inte ro till några djupare reflektioner utan nöjer mig att rapportera de senaste storverken i stickningen. Här har stickats lovikkavantar i parti och minut. Precis överkomligt att göra klart under julledighet och sjukstugor.

Fördelen med vantar är att de är rätt snabbstickade. Nackdelen är att när man har gjort klar en så är man bara halvvägs. Och så måste man minnas hur man gjorde den första, vilket blir rätt knepigt för en som notoriskt ändrar i vantmönstren - och lika notoriskt låter bli att skriva upp ändringarna. Katten verkade i alla fall bli nöjd med resultatet.