Sidor

söndag 30 december 2012

Nyårsönskningar och löften

När året ska summeras och siktet ställas in för det nya året är det lätt hänt att löftena, i den mån man alls avger några nyårslöften, blir högtflygande och svåruppfyllda. När vardagen börjar lunka på i gamla invanda spår efter alla helgerna är det svårt att hänga i med de där förändringarna som man anser sig behöva göra. Jag inbillar mig att jag ganska tidigt genomskådade att det där med nyårslöften mest gav en dåligt samvete och sällan fungerade som den riktningsändrare man tänkte sig då på nyårsaftonen. Nyårslöften har därefter kommit att föra en ganska undanskymd tillvaro i mitt liv, och jag har möjligen lyft lite på ögonbrynen åt andras mer eller mindre lyckade försök till förändring.

Detta till trots har jag inför det kommande år 2013 inte kunnat låta bli att fundera över vad som finns att ändra på, hos mig och i världen. Det må vara ett uttryck för någon sorts ålderskris med en pågående vidräkning av vad som är viktigt i livet, eller en reaktion på allt nedstämmande som hopat sig i form av olika individuella, nationella och internationella konflikter, tragedier, katastrofer. För världens del kan jag knappast avge några löften, även om här finns gott om saker att ta tag i. Jag nöjer mig därför med en önskelista, och således önskar jag mig att 2013 blir ett år
  • då rasismen i Sverige börjar ge vika och falla tillbaka. Det handlar inte bara om ett minskat stöd för sverigedemokraterna utan också t ex ett kritiskt förhållningssätt hos svensk media när man lyfter fram och rubriksätter nyheter av alla de slag, allt från hur man hanterar etnisk tillhörighet när man rapporterar om brottslighet till hur man beskriver den nya klippingen av "Tomtarnas verkstad" i julaftonens Kalle Anka-program. Med rubriksättningen "Disney klipper bort svart docka i julaftonsprogrammet" har t ex DN möjliggjort en fullt rimlig tolkning för den som inte orkar fördjupa sig att Disney helt enkelt fått för sig att klippa bort en "svart docka" pga dess hudfärg (och någon förklaring till att det inte är något så neutralt som "en svart docka" utan en sk pickaninny ges inte heller i artikeltexten). Det blir än mer beklämmande när DN efter julafton rapporterar, fortfarande med den neutrala formuleringen "den bortklippta svarta dockan", om att en debatt som de själva aktivt varit med och skapat har lett till rekordmånga tittare som de därpå kan rapportera om, med spekulationen:
Kanske skapade debatten om den bortklippta svarta dockan i "Tomtens julverkstad" om möjligt ännu större intresse än vanligt för det traditionsenliga julfirandet i SVT
 
  • då inbördeskrigen i t ex Syrien och Kongo (men även i världens övriga konflikthärdar) får ett slut. DN rapporterar om ett minskande antal ingångna fredsavtal per år utifrån en rapport från Uppsalaforskare, men i analysen syns både viss hoppfullhet och orosmoln inför den fortsatta utvecklingen. Jag önskar att det blir hoppfullheten som tar hem spelet!

  • då Sveriges och världens politiska ledare äntligen kan enas om konkreta åtaganden i klimat- och andra miljöfrågor. De senaste internationella klimatmötena har varit bedrövliga och det är helt enkelt omöjligt att förstå och försvara Sveriges och regeringen Reinfeldts ovilja att bidra konstruktivt. Egentligen finns det väl inget att hoppas på här vad gäller Sveriges regering, det finns vad jag ser inga som helst tecken på en sådan omsvängning som skulle krävas. Men kanske kan ett ökat tryck på politikerna ge effekt. Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om att det krävs modiga politiker - var och en kan bidra till att öka trycket på politikerna och stärka deras mod genom att skicka en nyårshälsning via Föräldravrålet som lyfter klimatfrågan (och jag är säker på att man inte behöver vara förälder för att göra det, utan man kan likaväl fylla i far-/morförälder, moster, farbror, gudfar, storebror eller någon annan relation till ett barn - om det fungerar att lämna dessa rutor helt tomma vet jag dock inte).
Ovanstående punkter är bara tre av alla förändringsområden som finns för världen, men de är stora nog. Jag har dock ytterligare en önskan, och den skär i bröstet för den borde vara självklar men är det uppenbarligen inte i ett land där vapenlobbyn hävdar att lösningen på problemet är att införa beväpnade vakter i alla skolor, eller till och med att beväpna och vapenträna lärarna:
  • då USA äntligen inleder sin väg mot begränsad vapentillgång för att minska risken för skolskjutningar som den i Newtown strax innan jul. Nu får det banne mig vara nog!
På det mer personliga planet finns diverse potentiella nyårslöften, men i detta sammanhang väljer jag två:
  • att införa en köttfri dag i veckan i familjen (som ett led i att överhuvudtaget se över familjens konsumtion) - något som bör glädja tvillingbloggaren Olof Olsson på Huddingeperspektiv som bloggat om minskad köttkonsumtion med förslag till miljöpartiets kommande partiprogram, samt
  • att så länge det känns meningsfullt hålla bloggen uppdaterad med åtminstone veckovisa kommentarer om politik, böcker och annat som jag själv tycker det finns anledning att skriva om.
Håll till godo och Gott Nytt År!

Nyårsfiranden

Jag är uppvuxen med att fira nyår på landet, dvs i sommarstugan som mina farföräldrar skaffade för i runda slängar sextio år sedan. Snö som möjliggjorde pulk- och skidåkning eller blanka isar för skridskoåkning minns jag så här i efterhand som en självklarhet. Antagligen var det inte alltid så, men det är så minnet vill ha det. Inför ett nyår hölls vi mest inomhus. Jag tror det var ett par dagar före nyårsafton det började blåsa. Det året är jag säker på att det låg snö, för i stormen fälldes redan snötyngda granar över elledningar - och strömmen gick. Vi bestämde oss för att stanna kvar trots allt och eldade kaminen glödhet innan läggdags för att värmen skulle vara så länge som möjligt under natten. Märkligt nog minns jag den skållheta kaminen bättre än att vi vaknade i kyla. Hur vi klarade matlagningen kommer jag inte alls ihåg, kanske hade vi kallskuret kvar från julbordet, och bröd. Själva nyårsafton har inte heller satt några spår, men jag inbillar mig att vi fick tillbaka strömmen och stannade kvar. Jag tänker att besvikelsen över att behöva åka hem annars skulle ha gjort något litet märke - men kanske var det en helt odramatisk omställning.

Oavsett var vi var ackompanjerades varje nyårsafton av fyrverkerier, inte i några enorma mängder men tillräckligt för att förnöja. Vid tolvslaget sköt vi och de andra i stugorna upp våra raketer och man kunde höra folk oooa runt den lilla sjön när någon särskilt märkvärdig pjäs exploderade på himlen. Sedan ett antal år skjuter vi inga raketer. Inte heller det var någon dramatisk omställning. Mängden miljöfarliga ämnen som sprids i detta färgsprakande bombardemang är den främsta anledningen, men att minska stressen för djur och i en del fall även människor är också en starkt bidragande anledning. Den stora (och ökande?) mängd fyrverkerier som inte skjuts upp just på nyårsafton utan förpestar dagarna innan och efter nyår med ett envetet smällande gör också att man till slut snarare känner sig less på pangandet än road av att se det. En del affärer har gjort valet att inte erbjuda fyrverkerier till försäljning. Kanske är tiden snart mogen för ett mer generellt förbud?

Uppdatering: Och så här skriver DN nu på kvällen före nyårsafton. Samt ytterligare en artikel.

torsdag 27 december 2012

Politik är att våga

Jag läste torsdagens artikel på DN debatt och letade sedan febrilt efter ett inlägg på tvillingbloggen Huddingeperspektiv som jag tror mig minnas att jag har skrivit. Ett inlägg om att miljöpolitiken mig veterligen är det enda område där man sätter upp mål - för att sedan ta beslut som går fullständigt på tvärs emot dessa mål. Hur jag än söker hittar jag inte detta inlägg. Däremot hittar jag ett annat inlägg, ovanligt kort och koncist för att vara jag dessutom, där jag tar upp samma sak. Man fastställer fina fluffiga mål - och sedan tar man beslut som gör dem omöjliga att uppfylla.

Även miljöpartiets process mot nytt partiprogram lämnar en hel del i övrigt att önska på miljöområdet och det uppmärksammas också av utomstående som i Per Wirténs text på Dagens Arena tidigare i december. Jag ser med oro hur Miljöpartiet tycks anamma allt mer av den blinda tron på att hållbar utveckling ska kunna kombineras med en hela tiden ökande tillväxt i stället för att fortsätta vara en nagel i ögat på de andra partierna genom sin samhällskritik (Olof Olsson har bloggat om detta tidigare). Därför hoppas jag att debattartikeln i DN av forskare från ett flertal olika lärosäten och discipliner är ett tecken på att utvecklingen ändå går i rätt riktning: Politiker kan inte fortsätta att sätta upp fluffiga miljömål som de sedan gör allt för att inte uppfylla. Det är inte trovärdigt och det fungerar inte. Vi behöver politiker med visioner, mod och förmåga att koppla komplexa problem till fungerande politik, och vi behöver dem nu!

Recent reading I

Christmas usually brings a book or two to the family. This year my sister gave me Göran Rosenberg's book "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" (in rough translation "A short stop on the way from Auschwitz"). I have quite mixed feelings for this book. Partly, it is a childhood history about the author growing up in Södertälje, where we moved this summer, in the late 40s and 50s. I didn't know that much about Södertälje's recent history (as a geographer I count the last century, at least, as recent) and thus I was thrilled by reading this personal account of the development of parts of the town.

At the same time, the main theme of the book is the record of the author's father's way from Auschwitz, or rather from the Jewish ghetto in Lodz through horrible transports via Auschwitz and a number of different concentration and death camps, to the small Swedish town Södertälje, south of Stockholm. While reading, I was totally at a loss for words, while atrocious fact was added to atrocious fact - summing up to something that was beyond making any kind of sense. The only way to grasp it seems to be either through adding numbers and facts, as the author does in parts of the book, or to feel it. But seventy years later it still hurts too much to even think of what people were made going through, sending their children to death (when the ghetto in Lodz was first being reduced in numbers, and then emptied and the remaining prisoners sent on to Auschwitz) or travelling towards their own deaths. So few people survived, and the book is as much about how these survivors fought to lead a normal life afterwards - and how many of them that eventually gave in to the weight from their experiences.

I was deeply moved by this book telling the story about Rosenberg's father - but I couldn't help wondering about where his mother was in the story. Oh yes, she was there, but not in a very distinct way, although she brought similar experiences having travelled along a similar but still different way from the ghetto in Lodz, via Auschwitz and other camps, to Södertälje. However, the son writes his book not only about his father, but also addressing his father as "you" throughout the book. The book ends when his father ends his life. And there's where I'm left with my questions: what happened to his mother, how did she manage to go on - and did she?

What also remains with me afterwards is what this book tells us about how we handle traumatised people when they come to Sweden, to continue a life that has been marked by violence and deaths. Are we still content just letting (some) people into the country, or how do we assist people that have arrived with this kind of horrible experiences, from Congo or the former Yugoslavia, from Iraq or from Syria, or any place from which people arrive with deep wounds, not only physically? I am ashamed to admit, that I actually do not know.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg

onsdag 26 december 2012

I dig reading challenge

After thinking about it for a while, I have decided to join the I dig reading challenge as set up by Katharine Owens at her blog The Insect Collector. I have been planning to write about books I have read and the reading challenge offers a setting in which to present these posts. This means that I will mainly write the posts in English, although some of the books will be written in Swedish without translations into more common languages. It might feel a little awkward, so I might also end up writing about Swedish books in Swedish and English books in English. (I'm quite sure, though, that I'm not going to write anything in French although it happens that I read books in French.)

As for the donation part of the challenge I have had mixed feelings about that. I have always had difficulties with charity (I realise I'm making quite a big leap between different but related ideas here). I think the state, based on taxes, should provide for those that cannot afford what they or their children need, through subsidies in a regulated and formalised way to make it less arbitrary than it is when organisations or individuals offer support to people in need of assistance. That said, I know well that the world does not look like that. Every state would not or could not give subsidies to all of those in the population who are in need for it. Usually, in this context, we think about poor countries in the so-called developing parts of the world. But there are also countries, like Sweden, where the people have elected a government that cuts the costs for subsidies to people being ill, unemployed, etc. So far, I am not aware of any increases in organisations supporting people in need in Sweden. I guess that as long as possible people manage through family and friends. After that, there's the social authorities. But I have seen initiatives before Christmas, from different parts of the country, where individuals could contribute with a Christmas gift for a child or youth that would otherwise stand without, something that I haven't observed before in this way.

In summary, there are organsiations that work towards goals I sympathise with, be it basic needs as food, clean water, or sanitary solutions; environmental goals; microloan financers (like Kiva); or activities for children and youths (as Berättarministeriet here in Södertälje, just to mention one), which totally or to some extent depend on donated money. So, as long as the world looks as it does, I will continue to donate to organsisations of different kinds - and thus I can as well make it visible. During some periods I read a lot, during others I read nothing at all, and I actually have no idea about how many books I read in a year. So, the donated amount may be subject to change, but for now I'll donate 2$/book I read.

måndag 17 december 2012

Where children die in vain

Due to the tragedy in Newtown, Connecticut, I have been looking a little into US gun laws for different states and I am litterally shocked! I did know there is a lot more to accomplish in this field, but I did not know that it was so bad.

Connecticut, where the latest school shooting took place is actually one of the few states with more restrictive gun laws. They have earned three stars, according to the rating made by the Brady Campaign to Prevent Gun Violence, which makes them end up number five in the nation. Still, they only scored 58 out of 100 points (where 100 is the most restrictive and with the lowest risks for gun violence). Thirtyone states have no stars at all, eight states have only one, five states each have two or three stars, while only one (California) made it to the four stars level with 81 out of 100 points. Admittedly, the organisation doing the ranking is campaigning to prevent gun violence and hence has a more restrictive view on guns. However, something must be wrong when the citizens in one of the worlds' most powerful nations feel that they have to arm themselves for protection and voices have also been raised for changes in the gun laws after the tragedy in Newtown.

I find it difficult to compare with Swedish laws, and it would be interesting to have Sweden ranked in the same way by the Brady Campaign to see how we fared. After the tragedy at Utöya in Norway 2011 there were demands for changes in Swedish gun laws, something that was never accomplished as far as I know. So far, Sweden has had no school shootings but (at least some) psychologists and psychiatrists believe it more being a question about availability of guns than there being no one inclined to carry such things out.

On the other hand, the US now has a tradition of school shootings occurring far too often. I try to explain to my children and I hear their disbelief. There is absolutely no sense in letting this historical idea of having the right to arm oneself for protection lead to case after case with desperate people shooting children down. If there were similar systematic disasters related to aeroplanes, car traffic, whatever, the society would make strategic plans to see to that they ended, or at least were reduced. It is not even a war zone we are talking about, for which we are saddened but used to have tragic news about unnecessary deaths. No, this is the United States of America and full of sorrow we keep on watching the US letting their children die in vain, for the sole reason to be able to go on with the American dream and everyone's right to possess a gun.





Footnote: I am writing this in English since I began my reading on the gun laws pages of the Brady Campaign. Unfortunately most other links are to sites in Swedish. I will probably mix Swedish and English henceforth, though hopefully not in the same post. The English posts will at least appear sometimes when writing about books I read, which is something I have been planning to do recurrently and eventually.

När rätten att försvara sig själv innebär dödshot för barn

Att återkommande skolskjutningar är alltför vanliga fenomen i USA är ingen nyhet. Men det blev extra påtagligt i DN:s rapportering från Obamas tal efter den senaste händelsen i Newtown. Obama sa bla att det är fjärde gången under hans tid som president som det händer. FJÄRDE gången under några futtiga år! Det är helt vansinnigt och bortom allt förstånd att man inte systematiskt jobbar med att minska riskerna för att skolskjutningar sker. Två områden framstår för mig som centrala: tillgången på vapen, där man kan hoppas att tiden nu äntligen är mogen för en förändring trots att vapenlobbyn fortfarande motsätter sig ändrade vapenlagar och hur man bäst fångar upp ungdomar som mår så psykiskt dåligt att de är beredda att meja ner elever och skolpersonal. Det sistnämnda är säkert relevant att jobba med för många länder i världen, inklusive Sverige. Vad gäller vapenlagarna utskiljer sig USA som en nation där rätten att kunna försvara sig själv med automatvapen går före det dödshot det faktiskt innebär för barn och ungdomar.

söndag 16 december 2012

Om vad som är viktigt här i livet

Jag kan inte förstå det: Tjugotusen människor tycker, på ett dygn, att det är så viktigt att få ha kvar rasistiska nidbilder i tecknad barnfilm som visas för en global publik att det är värt att gå med i en facebookgrupp som propagerar för detta (och det finns vad jag förstår flera sådana grupper). Under motsvarande tidsrymd, dvs ett dygn, väljer tvåtusen människor att gå med i Föräldravrålet för att visa sitt missnöje med ledande politikers flathet i klimatfrågor. Är det inte något som är vansinnigt i detta?

Två saker skrämmer mig mest: De som ser sig själva som helt vanliga icke-rasistiska medborgare men inte alls kan förstå problemet - och alla de rasister som vädrar morgonluft i den ständigt urspårande diskussionen. Och plötsligt blir det helt begripligt att sverigedemokraterna växer.

fredag 14 december 2012

Disney och tomtarnas verkstad

Jag upptäckte diskussionen om huruvida det är rätt eller fel att klippa bort en svart docka ur Disneyklippen på julafton via facebook. Jag ser Kalle Anka rätt sporadiskt på jularna och jag kan inte säga att jag minns dockan på pricken - men jag minns ungefär hur den ser ut. Och jag häpnar en del över de kommentarer jag ser där man gör narr av tanken med att klippa bort en karikatyr, för det är ju åter det det handlar om (se tidigare inlägg om Wirséns figur Lilla hjärtat). Även om man själv inte är van att göras till åtlöje mer eller mindre uttalat och systematiskt kanske man ändå kan tänka sig in i hur det skulle kännas om man var utsatt för det. Det sätt man karikerade judar på för ett antal decennier sedan skulle (hoppas jag) vara otänkbart i dag. (Och när jag läser DN:s artikel om den klippta versionen ser jag att även en sådan karikatyr fått stryka på foten.) Det är tydligen inte lika självklart när det handlar om svarta personer. Jag vill ge vad jag uppfattar som ett närbesläktat exempel: Är det bara jag som har problem med att läsa Pippi Långstrump högt för mina barn utan viss frisering av språket? Jag tror inte (hoppas inte) att Astrid Lindgren menade något illa när hon skrev Pippi, men hur kul är det att läsa t ex att Pippis pappa var negerkung? Den som inte tycker det är ett problem kan testa tanken att läsa med även mörkhyade barn i åhörarskaran. Är det oproblematiskt?
 
Många verkar reagera med ryggmärgen: rör inte min Disney, den ska vara som den alltid har varit! Men bara för att man är uppvuxen med något är det inte per definition bra eller OK. Med tanke på hur snabbt filmer man älskade som barn började kännas lite mossiga och daterade så är det inte konstigt att det skaver lite i en film som producerades i början av 1930-talet. Allt blir tack och lov inte sämre, en del saker förändras till det bättre också, och dit tycker jag det ökande ifrågasättandet av vad vi omger oss med för bilder och berättelser hör!

tisdag 11 december 2012

Obegriplig arbetsmarknadspolitik

Jag kan genast tillstå att jag har rätt dimmiga begrepp om den del av politiken som rör arbetesmarknadsfrågor. Det är inget av mina specialintressen och jag tycker hela området är rörigt och svårgenomträngligt. Men enkel logik har länge fått mig att undra hur det går ihop att samtidigt som det hävdas att vi måste jobba längre än till nuvarande pensionsålder går många, inte bara ungdomar utan också rätt högutbildade medelålders personer, utan arbete. Stefan Fölster och Anders Morin, båda på Svenskt Näringsliv, skriver i dag på DN (Stockholms?)debatt om vad som ska få fler över 65 att stanna kvar i arbete. De förordar att i stället för att höja pensionsåldern och därmed tvinga folk att stanna kvar i arbete så ska man locka dem med morötter:
Ett mycket bättre alternativ /än höjd pensionsålder, min kommentar/ för att få fler äldre som arbetar är att locka fler äldre att arbeta med ett bättre utbud av jobb som de uppfattar som attraktiva.
 
Vackert så. Men vad ska alla de yngre göra? När tidigare studenter som kontaktar mig för att diskutera om de ska läsa ännu en kurs för att göra sig mer anställningsbara - trots att de skäl de får för att de inte anställs är att de inte har relevant arbetslivserfarenhet - känns det som att något är fel när man ska locka personer över 65 år att stanna längre i yrkeslivet. För att inte tala om att något är fel när arbetsgivare tror att de ska kunna komma undan med att aldrig lära upp några nya, utan bara använda sig av erfarna personer. Förr eller senare dör ju den där erfarenhetsbanken av, och då vore det väl hemskt bra att ha utnyttjat den för att föra vidare erfarenheten till nya anställda i god tid innan...

måndag 10 december 2012

Om att bara finnas

I går var 6-åringen och jag på hens livs andra fotoutställning (vad jag kan minnas). Den första inträffade förra jullovet då vi slutligen kom oss för att åka till Fotografiska för att se Nick Brandts utställning On This Earth, A Shadow Falls. Vi tänkte att det var bilder som både stora och små kunde ha utbyte av, och att åtminstone äldsta kunde relatera till de kortare perioder vi bott i Tanzania. Det kanske hade fungerat, om inte resten av Stockholm, och säkert några tillresta från andra trakter, också bestämt sig för att det var dags att få ändan ur vagnen och äntligen se den där utställningen. Det började med kö i minusgrader in till muséet som sedan var så proppfullt med besökare att man fick köa sig runt hela utställningen också, något som yngsta inte alls var beredd att ställa upp på. I rasande tempo passerade hen genom salarna, zickzackande sig fram mellan alla de vuxna i en hastighet som inte erbjöd någon möjlighet att hinna betrakta bilderna. Enstaka lakoniska kommentarer i form av "Jaha, en elefant" lät hen undslippa sig om vi försökte stanna till och peka ut någon särskild bild. Det var inte riktigt njutbart för någon av oss.

Från hängningen av "Om att bara finnas". Foto: Paulina Westerlind
Gårdagens upplevelse på Paulina Westerlinds utställning Om att bara finnas på Vår Gård i Saltsjöbaden stod i stark kontrast mot föregående erfarenhet. Det kan visserligen bero på att 6-åringen nu fick vara något av en huvudperson som modell i ett av fotona, eller att formatet var lite mer begränsat med ca 15 bilder koncentrerade till en sal, men oavsett orsak kändes det bra att vi verkligen hann titta på alla fotona och att vi sedan kunde prata litegrann om dem efteråt. Tålamodet är fortfarande inte på topp men det finns väl gränser för vad man kan begära i den åldern - och den här gången satte utställningen förhoppningsvis mer positiva spår. Det gjorde den i alla fall i mig, som tycker att många av fotona är vansinnigt suggestiva. En del av dem kan ses på Westerlinds företags facebooksida. Eller så kan man åka till Vår Gård och titta själv under december och januari (det kan vara värt att kolla med receptionen innan, så att det är öppet).

söndag 9 december 2012

Att flytta till Södertälje

Efter 10 år i Huddinge, varav drygt hälften som aktiv i MP Huddinge där tvillingbloggen Huddingeperspektiv såg dagens ljus för sisådär fem år sedan, började vi längta efter annan boendemiljö. Vi hade bott i lägenhet i Solgård och radhus i Skogås och när yngsta började prata om att hen ville bo i skogen nappade jag genast - då var vi ju minst två i familjen som ville det, och katten kunde nog också tänkas vara med på noterna. En majoritet, alltså! Tanken var till en början att stanna kvar i Huddinge och vi höll lite utkik efter "hus i skogen" inom kommunen. Men så råkade vi få syn på ett hus en bit utanför Södertälje, visserligen med tämligen omöjliga pendlingsförhållanden och mycket längre bort än vi tänkt oss. Möjligheten att bo lantligt samtidigt som avståndet till affärer, skolor och annat vi behöver är hanterbart avgjorde dock saken. Vi bestämde oss för att ge det en chans och flytta dit på prov. En bonus var också att flytta från den trötta borgerliga majoritetens politik i Huddinge och tveksamheten kring hur den rätt tröga socialdemokratin i kommunen skulle kunna bidra till någon verklig förändring. Om det rödgröna styret i Södertälje är piggare återstår att se - det finns ju stora utmaningar i Södertäljepolitiken - men det finns i alla fall mer vilja och mer initiativkraft här. Där Huddinges politiska majoritet mest lutar sig tillbaka och tycker att allt redan är ordnat till det bästa, tror jag inte något politiskt parti i Södertälje skulle hävda att man är framme vid målet. Det kan man helt enkelt inte göra i en kommun som Södertälje - men det borde man inte heller kunna göra i Huddinge. Jag hoppas i alla fall på en mer offensiv politisk vilja i den nya kommunen även om jag tills vidare kommer iaktta den från åskådarbänken medan vi njuter av att ha landat i ett hemma där både vi och barnen trivs. Vem blir inte lycklig av att höra 6-åringen ge upp ett tjut en helgmorgon och entusiastiskt deklarera att nu står det två hjortar i trädgården!?

lördag 8 december 2012

Kärnkraft och säkerhet

Det blir ingen lång drapa om kärnkraften den här gången, det räcker att bara konstatera att Nej, det är inte OK att om man är ansvarig för ett kärnkraftverk, som Johan Svenningsson (vd vid kärnkraftverket i Oskarshamn), helt sonika låta det gå längre mellan service av maskiner än manualerna säger. Och det är inte OK att tycka att även om man har hoppat över servicen av de dieselmotorer som utgör reservkraftkälla till kärnkraftverket två år i rad, så har man fullgjort sitt uppdrag. Ändå är det just så det är, enligt artikel på DN:s nätupplaga. Kärnkraft i Sverige ska vara så säker - men när den högsta ledningen inte kan eller vill se till att säkerhetsregler följs, kan man då överhuvudtaget tala om säkerhet?

fredag 7 december 2012

Vems ärenden går DNs ledarredaktion?

För några veckor sedan tog Dagens Nyheter ställning för en kvinnosyn av det sunkigare slaget genom att bland mycket annat hävda att det snarast är att betrakta som en hjälp till fattiga att köpa sex från prostituerade utomlands, vilket jag bloggade om . Dagens huvudledare får mig att åter undra vems ärenden DN:s ledarredaktion går. Då handlade det om att, utan att någon seriös diskussion i frågan presenterades, trycka till de borgerliga parteriernas (minus moderaternas) kvinnoorgansiationer efter att de skrivit på DN Debatt om att även kriminalisera svenskars sexköp utomlands. Den här gången kommenteras fyra andra kvinnors artikel på DN Debatt, och temat är besläktat. Josefin Bunner, Marie Plosjö, Inka Rodriguez och Cissi Wallin har skrivit om vikten av att våga anmäla sexualbrott, för att minska mörkertalet och för att som utsatt själv kunna gå vidare. Och, skulle jag vilja tillägga, för att det borde vara självklart att anmäla när man har utsatts för ett brott. Det här är ingenting som direkt mottas positivt av DN som skriver att
"Det är förstås beundransvärt att en grupp kvinnor, några av dem offentliga personer, så naket går ut och berättar för att ingjuta mod i andra."
 
Men det DN:s ledarskribent tar fasta på är priset för att anmäla, eftersom samhället i form av rättsväsende men också en mer privat omgivning, inte alltid mottar en anmälan som det borde. Och som så ofta läggs ansvaret på de utsattas axlar genom att de får ta konsekvenserna av att inte våga anmäla och därigenom få bekräftat att de utsatts för ett övergrepp. I stället för att uppmana till förändringar där förändringar krävs "månar" DN om utsatta kvinnor (för det tas i ledaren för givet att det är just kvinnor som utsätts, tex när man beskriver vad som kan offentliggöras om kvinnan och hennes vanor i en dom, om fallet når så långt) genom att beskriva hur påfrestande hela processen med att anmäla och eventuellt också ta sig igenom en förhandling i tingsrätten och en offentlig dom. Som om inte de flesta vore väl medvetna om detta förhållande, som om just detta inte vore ett av de skäl som gör att så många sexualbrott inte anmäls. I vilket annat sammanhang månar man så om de som utsatts för brott att man i princip hävdar att de inte borde anmäla, eller i alla fall att man ska tänka sig för mycket, mycket noga innan man anmäler? Just att det ofta tänks mycket noga innan en eventuell anmälan sker vittnar flera av berättelserna på "Våga anmäl" om. Inte sällan så noga att det helt enkelt inte blir någon anmälan. Här talar statistiken också sitt tydliga språk, bara ca en femtedel av dem som utsatts för sexualbrott beräknas anmäla detta enligt BRÅ. Och det är just det kvinnorna bakom initiativet "Våga anmäl" vill ändra på.

Till del är innehållet i DN:s ledare gemensamt med en replik från Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, genom att båda tar upp att en anmälan också innebär påfrestningar. Men där DN proklamerar en missriktad hänsyn mot dem som utsatts genom att säga att de minsann inte ska känna sig tvingade att anmäla för det inte är roligt att behöva bli bemött av ett rättsväsende på ett oseriöst och nedlåtande sätt så tar Carina Ohlsson och Olga Persson ett annat perspektiv - och lägger tillbaka ansvaret på samhället och alla oss som utgör dess delar. Om utsatta ska våga anmäla och våga berätta om vad man gått igenom måste samhället och individerna lyssna, måste vi alla bidra till att det inte längre behäftas med skam att ha varit utsatt för någon form av sexualbrott. Där DN avslutar med att visst är det bra att uppmuntra personer att anmäla, men att ingen ska beläggas med skuld för att den inte anmäler (som om det var det Bunner & co:s artikel gjorde) landar Ohlsson och Persson i att nu är det upp till oss alla, var och en, som privatperson och i professionella sammanhang, att lyssna och att våga vara den som gör skillnad. Att utgöra del av den förändring som krävs för att anmälan inte ska bli ytterligare ett trauma. Man kunde önska att DN:s ledarredaktion skulle anta den utmaningen i stället för att ytterligare förstärka synen på att det är helt rimligt att man inte ska våga anmäla brott som man har utsatts för.


Fotnot: Man kan notera att på Insidan i DN tillåts en annan bild framträda, där en ökad anmälningsbenägenhet beskrivs av de intervjuade som något positivt. Det kvarstår dock att DN:s huvudledare återger tidningens officiella inställning. En inställning som nu får mig att allvarligt överväga att lämna tidningen som prenumerant. Att jag sällan är ense med ledarredaktionen är en sak, men det dåliga omdöme de uppvisar i dessa frågor passerar med råge gränsen för vad som är acceptabelt. Jag kan för övrigt konstatera att något svar på mitt mail till DN kom det aldrig (se tidigare bloggpost).